Ur djupen ropar jag till dig

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ur djupen ropar jag till dig
av Martin Luther
Den latinska texten De profundis översatt till tyska av Luther 1524. Luthers tyska text översattes av Olaus Petri och är med i Swenske Songer eller wisor 1536. Publicerad i Göteborgspsalmboken 1650 s. 28-29 med inledningen Af diupsens Nödh ropar iagh til tigh. I 1695 års psalmbok nr 99 under rubriken Konung David psalmar. Här två versioner publicerade dels som nr 194 i Andeliga Sånger och Werser 1806, dels som nr 182 1819 års psalmbok. Texten bygger på Psaltaren 130. Sjungs till Mel. 132, som enligt Melodie-Registret är densamma som används till psalmen Ack Herre, straffa icke mig. På Wikipedia finns en artikel om Ur djupen ropar jag till dig..


Nr 194 i Andeliga Sånger och Werser 1806 av okänd författare[redigera]

1. Ur djupet ropar jag till dig
    Ack, öpna mig ditt öra,
    War nådig, o min Gud, mot mig,
    Min bön du wärdes höra!
    Om du min synds orenlighet
    Tilräknar mig, jag säkert wet
    Att jag då är förkastad.

2. Alt kommer an på nåd hos dig,
    Att du will synd förlåta;
    Wår gerning bristfull är i sig,
    Din evigt goda vilja.
    För dig sig ingen rosa kan,
    För sådant frukte sig hwar man,
    Och lefwa blott på nåden.

3. Jag will af HErrans nåd bero,
    På min förtjenst ej bygga,
    Mitt hjerta skall med hopp och tro
    Sig wid hans löften trygga!
    Han är min tilflygt i all nöd,,
    Min tröst, mitt wärn, mitt säkra stöd
    Jag will min Gud förbida.

4. Och fast det dröjer, innan han
    En wäntad hjelp mig sänder,
    Jag dock derpå ej twifla kan;
    Ty alt står i hans händer.
    Guds Israel så sinnadt är,
    Af Anden födt med alt begär.
    Det efter HErren wäntar.

5. Wår syndaskuld är stor och swår,
    Dock större nåden öfwer,
    Att hjelpa osz wår Gud förmår,
    Som ser hwad man behöfwer,
    Han är wår Herde och den man,
    Som Isarel förlosza kan
    Från syndens dom och wälde.

Olaus Petris översättning, bearbetad i 1819 års psalmbok[redigera]

1. Av djupets nöd, o Gud, till dig
    Jag ropa må och klaga:
    Din' milda öron vänd till mig,
    Min röst låt dig behaga.
    Ty om du synden räkna vill
    Och blott din stränga rätt se till,
    Ho kan då för dig bliva?

2. Så är oss nu ej annat råd
    Att synden från oss skilja
    Än fly i trone till din nåd,
    Din evigt goda vilja.
    På jorden finnes ingen man
    Som lagen rätt fullborda kan;
    Guds nåd var man behöver.

3. Ty vill jag till den fasta grund
    Som är Guds ord mig trygga
    Och hoppet om min frälsningsstund
    På Gud allena bygga.
    Min egen kraft ej här förslår,
    Allena Herren allt förmår:
    På honom jag förtröstar.

4. Om Gud än ville pröva mig
    Och hjälpen strax ej sända,
    Skall dock i trone stadelig
    Min bön till honom lända.
    Han synes vred men är dock blid;
    Han hjälper mig i rättan tid,
    Som han mig lovat haver.

5. Fastän min synd är ganska stor,
    Dock större är Guds nåde:
    Han hjälper den på honom tror,
    Uti all nöd och våde.
    Jag tackar honom gladelig,
    Som har min synd förlåtit mig:
    Gud vare pris och ära!