Ur samtiden (literaturstudier)/Harald Molander

HARALD MOLANDER.

Det är blott lätta antydningar om de sannolika konturerna till en författarindividualitet, som dessa rader kunna skänka. Hr Molander har ännu ej skrifvit mycket, hvilket torde få anses naturligt, då han ej är mer än tjugufem år, och det han skrifvit är ej af den art, att det direkt pekar öfver på författarens egen personlighet.

Detta är emellertid det för honom särskildt egendomliga, det som i viss mån ställer honom ensam bland vårt lands yngre skriftställare, och det förtjänar dessutom att tagas vara på, emedan det i allmänhet är rätt sällsynt, att en ung författare väsentligen uppträder som iakttagare. Det är eljest så frestande just för ungdomen att gifva vissa vinkar om sin egen person. Ju yngre man är, dess mer plägar man vara upptagen af sig själf, hvarför en böjelse för lyrik plägar vara skönjbar äfven i de sedermera mest decideradt objektiva författares förstlingsalster.

Dessutom ligger det i allmänhet rent af i luften i våra dagar för våra författare, äldre som yngre, att taga parti. De flesta äga en betydligt utvecklad indignation, som där den är af äkta sort, förlänar deras arbeten något personligt öfvertygande, [ 216 ]som är af egendomlig värkan. Jag påstår ingalunda, att Molander saknar indignation. Långt därifrån. Jag är till och med böjd att tro, att han äger den i mycket hög grad, och att detta sannolikt någon gång kommer att spörjas. Men faktum är, att i intet af de arbeten, som ännu från hans hand kommit till allmänheten, är denna egenskap på något sätt dominerande. Hufvudintresset är öfvervägande psykologiskt. Man frågar sig t. ex. vid läsande eller åskådandet af »Furstinnan Gogol» ej: hvar ligger rätten, hos nihilisterna eller hos kejsaren? Utan man frågar sig: på hvad sätt har den personen blifvit nihilist? På hvad sätt har den eller den utvecklat sig under invärkan af den revolutionära rörelsen? Hvilka trådar leda den eller den personens handlingssätt vid detta tillfälle? Och i hvilket samband stå dessa trådar med personens i fråga karaktärsutveckling i allmänhet?

Förutom ett par poem, tryckta i Upsala vid högtidliga tillfällen, finnas ej många äldre arbeten af Molanders hand. En novell, kallad I storm, tryckt i Familj-journalen och ett par humoresker i tidningen Upsala-Posten — det är alt.

Men äfven i dessa är man i tillfälle att se, i huru hög grad den psykologiska iakttagelsen alltid varit en hufvudsak för honom. Drag ur den tjänande klassens lif, sådant detta invärkar bildande på karaktärerna, det är hvad man får af den första berättelsen. Och i de små humoreskerna är intresset väsendtligen ett likartadt. Fin iakttagelse, välde öfver formen, en udd i satiren, som kommer af reflexion mer än af hänförelse, och en ej [ 217 ]obetydlig portion kvickhet märka vi i dessa småbitar.

Men där fans också en egenskap, som osökt visar öfver på Rococo, den enaktskomedi, hvarigenom förf. först gjorde sig egentligen känd. Där fans ett fint, glädtigt sjelfsvåld, uppblandadt med en ej ringa grad af skepsis. Det var som en läcker rätt, försatt med någon ovan, pikant kryddsmak. Och detta var något, som finnes redan i de nämda humoreskerna.

Men för öfrigt är det äfven här iakttagelse och godt studium, som är nerven i det slags produktion, som frambragt ett sådant stycke. Det förefaller, som om författaren studerat Frankrike under 1700-talet, kanske mest dess literatur. Så har han börjat undra: hur sågo det tidehvarfvets människor ut, dessa underliga varelser, som ömsevis beundrade Voltaire och svärmade för Rousseau, som ville lösa lifvets gåtor lika lätt, som de skrefvo ett epigram eller en madrigal, dessa människor, hvilka lekte herdar och herdinnor med rörpipor och lamungar, som de ledde i rosenröda band, under det att den väldigaste revolution, världen ännu skådat, förbereddes midt för deras ögon? Hur sågo de uti hvardagslag, denna crème de la crème af blandadt galanteri, konstförgudning och hofetikett? Och så skrefs då »Rococo», ett bland de underligaste förstlingsalster, någon författare släppt ut i världen. En nära nog öfverlägset behandlad dialog, en förträfflig scenanordning och framför alt en så äkta gammalfransk touche öfver hvarje samtal och hvarje karaktär, att man vid läsningen själf nästan började känna efter, om man ej hade allongeperuk, och när man kom [ 218 ]till de inflikade gammaldags poemen, fick lof att kasta en blick tillbaka på titelbladet för att öfvertyga sig om, att de ej förskrefvo sig från någon af våra egna gamla gustavianska skalder.

Men bakom alt detta lätta, lekande, detta gyckel med kärleken, denna indifferens för lifvets större intressen, skönjde man hela tiden något annat. Det var mer än en läsare, som redan af »Rococo» anade sig till, att författaren kände till äfven de stora passionerna, att den Amor, som bar knapp på foretten, ej egentligen var hans ideal. Och det var denna slags dubbelhet i stämningen, som enligt mitt omdöme var pjesens största förtjänst.

I Furstinnan Gogol visade sig också förf. i många afseenden som raka motsatsen till den, som nyss skrifvit »Rococo». I ett fall var han dock den samme. Hufvudintresset låg på det psykologiska. Här var ej fråga om att få en tendenspjes i vanlig mening. Det var intet inlägg i frågan om nihilismens berättigande eller ej. Syftet var ett allmännare, men pjesen blef därför ingalunda mindre modern.

Det kan möjligen vara skäl att här säga något om en sak, som nära nog synes hota att öfvergå till trosdogm. Och har den väl kommit så långt, är den som bekant mycket seglifvad. Man tycks nämligen börja få för sig, att tendensen i ett stycke är det, som först och sist afgör, huruvida det är modernt eller ej. Detta beror nu hemma hos oss på att Ibsens sista dramer haft en dylik förborgad eller tydlig tendens, hvilket också varit fallet med arbeten af Björnson, Strindberg m. fl. Jag anser [ 219 ]mig ej behöfva göra reda för hvad jag här menar med tendens. Det har länge sedan blifvit utredt, att ordet i våra dagar har en annan betydelse, än det hade på 1700-talet.

Men skulle det vara en fordran på hvarje arbete som ville göra anspråk på att innehålla något nytt, att det skulle bäras upp af en politisk, religiös eller sedlig tendens, då misstänker jag, att åtskilliga af de yppersta nyare diktare skulle få ställas på en ganska underordnad plats. En sak är, att tendens, i den mening ordet här användes, får finnas, en annan sak att den måste. Turgenjew är sällan i egentlig mening tendentiös, Zola icke heller, annat än i vissa af sina arbeten, hos Daudet och Goncourt torde det ock vara svårt att leta ut tendensen. Ty man inbillar sig väl aldrig, att Daudet skrifvit t. ex. »kungar i landsflykt» för att få säga om konungamakten, att den är »une grande, vieille chose, morte?»

Nej, det är icke blott de djärfva och nya tankarna, som gifva ett arbete karaktären af »modernt». Den noggranna, sorgfälliga, på värkligt studium stödda psykologiska analysen, den detaljerade iakttagelsen, själfva intresset för människan såsom sådan, oberoende af tillfälliga egenskaper såsom parti, tro, fädernesland o. d. — detta är kanhända ett väsentligare drag hos nutidsdiktningen än apologier för republik eller angrepp på en gammal troslära.

Just i denna mening är det »Furstinnan Gogol» är så alltigenom modern. Och det är från en sådan synpunkt, man bör betrakta den, om man [ 220 ]ej alldeles vill missförstå ej mindre förf:s afsigter än modern konst öfver hufvud.

Men för att återgå till »Furstinnan Gogol» — det, som i och för ett porträttutkast af författaren där är det vigtigaste, är tvifvelsutan hans sätt att skildra hufvudpersonen, som här trots styckets titel gifvet är Boris Dmitrijew. Jag säger, att han är dramats hjälte. Ty kring honom koncentrerar sig hufvudintresset, och dessutom är han revolutionär på ett sätt som ingen mer än han i hela stycket.

Hr Molander har ej helt abstrakt tecknat den revolutionära rörelsen enbart i typer, hvilka liksom uttryckt olika sidor af denna revolutions idé (sådana typer finnas visserligen två, nämligen Zotov och Folenko, och detta med all rätt), utan han har velat visa, hur och af hvad skäl hans hufvudpersoner drifvits in i den revolutionära rörelsen, hurudana de blifva under inflytande af den, och hur de personliga intressena, hela en människas genomlefvade fordom, blandar sig in i hennes kamp med det allmänna, lägger hinder i vägen för hennes mera oegennyttiga sträfvanden eller ock rent af gör det henne omöjligt att göra värklighet af sitt tal om att lefva och dö för en tanke. Det blir fakta, som bestämma henne.

Och en annan sak! Ingen blir revolutionär, därför att han vill vara det, eller därför att hans tanke brutit ett par af broarna, som leda tillbaka till tron på ett föråldradt åskådningssätt. Ty det gå många broar, som leda tillbaka på känslornas, fantasiens, minnenas och drömmarnes väg. Och [ 221 ]det är icke så svårt att göra sig fri från ett gammalt, så länge det blott gäller att resonnera. Det blir värre, när det gäller att handla i öfverensstämmelse härmed. Då blir det lätt dessa tusen osynliga trådar, som omärkligt fjättra oss, hvilka fälla utslaget.

Därför tvekar Romilov att sända sin dotter i elden. Därför sitter Folenko och fantiserar, när han borde tänka på minan. Därför vill Natalija ej, att minan skall springa, när det gäller hennes far. Därför får hon i sin ångest i femte akten en frestelse att rådfråga korten och kan ej slita sina ögon från Kristusbilden på väggen. Därför utropar också Dmitrijev sitt förtviflade »Du», när han får veta, att Tatijana är den, som mördat hans far. Öfver alt är det gengångare från ett i reflexionen skenbart öfvervunnet fordom, hvilka vakna till lif. Det är detta, som visar, att vi hafva med människor att göra och ej med abstraktioner.

Som sagdt — de ledas ej enbart af »idéer». Personliga motiv gripa in. Romilov vill hämnas sin ära på det höga onämda föremålet för attentatet. Tatijana har kastats in i revolutionen, emedan hennes man blifvit piskad till döds, och det är kärleken, som lärt Natalija att sätta sitt lif som insats för ett högt mål.

Nå än Dmitrijev? Hvad söker han som revolutionsman? Jo, hans utveckling är litet mera egendomlig och dock, kanske just i våra dagar, ej ovanlig.

Boris är son af en kejserlig ämbetsman. Han har i sin barndom varit sjuklig, hans ungdom har [ 222 ]varit full af svärmerier om denna frihet, som han trodde alla andra äga, derför att han själf saknade den. Han har emellertid varit utomlands, och när han kommer hem, ser han förhållandena i Ryssland i en annan dager, än innan han for bort. Hans far har blifvit mördad af nihilisterna, och klyftan mellan, hvad han drömt sig om friheten, och hvad som i lifvet synes kräfvas för att göra den till värklighet, är sådan, att han bäfvar tillbaka för att ens i tanken fylla den. Mordet på fadern har till och med gifvit honom hat till frihetens förkämpar och försvarare.

Ty hans kärlek till friheten har varit rent abstrakt och fantastisk på ett sätt som endast är möjligt för en man — ung eller gammal. När Boris efter slaget vid Plevna låg sårad på lasarettet, vårdades han af en rysk furstinna, styckets hjältinna Natalija, och han ingaf henne kärlek till friheten, därför att han lärde henne älska sig. Men hos henne tog frihetssvärmeriet en annan riktning. En kvinna behöfver i allmänhet något reelt för att kunna älska, och hon såg sig om efter något sätt att arbeta i lifvet för detta, hon lärt att tro högt om. Så kom hon in i den revolutionära rörelsen, samtidigt med att Boris drefs emot den. Och det är hennes inflytande, när de nu i början af stycket råkas, som blir bestämmande för Boris utveckling.

Ty frihetskärleken var ej död inom honom. Själfva hans häftiga utbrott mot revolutionärerna gifva vid handen, att det blott var hans sårade frihetskärlek, som reste sig mot dem, hvilka skändat [ 223 ]friheten med brott. Därför slår som en blixt ned öfver honom den upptäckten, att Natalija tillhör de revolutionära. Ty han själf famlar, går som i feber sökande efter något att gripa till för att få ett värk att utföra, som han helt kan offra sig för. Därför behöfver han blott underrättelsen om, hvem fadern egentligen varit, att hans far varit den, som gjort sig skyldig till de värsta grymheterna mot folket, och att han därför blifvit mördad — för att med lif och själ förklara sig vara revolutionär. Då är tviflet inom honom slut, han ser blott en snörrät väg för sig, och han går till värket utan att se hvarken till höger eller till vänster.

Men hvad han söker, när han kastar sig in i revolutionen, är sin egen personlighets räddning. Och det är detta, som gör honom, ej blott till en frihetshjälte, utan till en modern sådan. Ty det fins intet drag, som mera är karaktäristiskt för nutiden än detta medvetna sträfvande efter att hålla sin egen inre människa upprätt. Därvid kan mycket blifva medel, som kanske borde vara ändamål. Frihetens sak blef ett sådant medel för Boris. Det var hans tragiska märke, och detta är ett modernt sådant.

Om själfva stycket har mycket blifvit yttradt, och det torde kunna förutsättas såsom tämligen bekant. Men icke sant — det företer en bjärt kontrast till »Rococo»? Vi hafva «ej på länge på vår kungliga scen sett ett stycke så mättadt med lidelse, där de stora passionernas kamp varit så envåldsherskande. Det gör i det afseendet knappast intryck af att härröra från samma person som [ 224 ]det föregående. Och dock fins det ett samband dem emellan, en egenskap som är gemensam, och som förut blifvit sagdt, den ligger i det psykologiska intresset, som för Molander är det första och det sista, och i den tekniska färdighet, hvarigenom han i detta afseende öfverträffat alla, som på sista tiden här hemma skrifvit dramatiska arbeten.