Ur samtiden (literaturstudier)/A. Ch. Edgren

A. CH. EDGREN f. LEFFLER.

Fru Edgren har skrifvit ganska mycket, mer än hvad åtminstone pluraliteten af den läsande allmänheten vet om. Utom de två samlingarna »Ur lifvet», har hon skrifvit fyra dramer, Skådespelerskan, Pastorsadjunkten, Under toffeln och Elfvan, hvaraf den sista är uppförd på nya teatern och nu senast i öfversättning på Taliateatern i Hamburg, hvaremot de tre första spelats på dramatiska teatern. Dessutom utkom 1869 under signaturen Carlot hennes första samling berättelser under titeln Händelsevis. Hennes första dramatiska arbete Skådespelerskan uppfördes första gången i December 1873.

Det har förflutit en tämligen lång tid mellan 1869 och 1882, då den första samlingen Ur lifvet utkom. Men man misstager sig betydligt, om man i Händelsevis tror sig finna något, af hvad man i allmänhet menar med ungdomlighet. Jag slog upp det lilla häftet med en viss nyfikenhet. Jag väntade mig, att fru Edgren, som nu skrifver så passionsfritt, då skulle hafva skrifvit på annat sätt. Jag väntade med ett ord att finna henne själf på det sätt, som en förf:s individualitet i allmänhet klarast träder i dagen i ett ungdomsarbete.

[ 198 ]Men det var ett misstag. Fru Edgren var densamma då som nu. Skilnaden ligger blott i den olika graden af fulländning. Fru Edgren gifver aldrig sig själf, när hon berättar. Det är ytterst egendomligt, att i ett arbete från hennes tidigaste år finna denna egenskap redan fullt utpräglad, och det är ännu egendomligare för dem, som tro, att man alltid är fyld endast af sig själf, när man är ung. Men nästan i alla förf:s yngre arbeten, kan man dock finna någon antydan om, att han eller hon tecknat sig själf, eller åtminstone med förkärlek uppehållit sig vid de »Stadier paa Livets Vej», som de själfva passerat eller ännu värre just hålla på att passera. De tre korta berättelser, af hvilka den lilla samlingen är sammansatt, äro eller förefalla ej att vara frukter af något genomlefvadt. De hafva uppkommit genom iakttagelse och reflexion. Fru Edgren visade sig redan där älska lifvet, sådant det är, utan tillsatser och utsmyckningar, älska det i alla dess underbara skiftningar eller enkla utvecklingsformer, och hon var då som nu återhållsam i meddelanden om sig själf. Man fick ej tillfälle att läsa mellan raderna.

Blott en gång har hon återkommit till en karaktär på ett sätt, som låter kritikern ana, att den legat henne själf närmare än hennes öfriga lifsbilder. Jag tänker härvid på hufvudfigurerna i hennes båda bästa dramer »Skådespelerskan» och »Elfvan». Båda dessa framställa konstnärsnaturen i konflikt med hvardagslifvet. Den ena är en blandning af koketteri, konstnär och kvinna. Den andra är ett barn med alla möjligheter slumrande [ 199 ]outvecklade, för tidigt gift med en man, som ej förstod, att han begått ett våld på hennes lif genom att göra henne till sin hustru. I grund och botten äro de dock samma karaktär sedd under olika förhållanden.

Men eljest finner man ej förf:s karaktär i valet af personer eller ämnen, ej häller i bestämdt uttalade påståenden och sympatier. Ty hon delar jämt sitt intresse mellan de personer, hon skildrar. Hon tecknar ej en på de andras bekostnad. Hon väljer ämnen af ganska skiljaktig natur, och hon uttalar sig mycket sällan bestämdt om någonting. Hon endast skildrar. Så och så gestaltar sig ett förhållande i värkligheten. Hvad är rätt? Och hvad är orätt? Hur skulle denna konflikt lösas för att gifva en tillfredsställande lösning? Ja, det är något, som förf. ej inlåter sig att svara på.

Man kan sätta i fråga, om denna metod, som fru Edgren följer i sina skådespel lika väl som i sina berättelser, i längden är tillfredsställande. Man kan ju ställa spörsmål på många sätt. De mest innehållsdigra af fru Edgrens arbeten innehålla och sluta med spörsmål. Ibsen t. ex. framställer också dylika. Men genom den energiska rikedom på protester och antydningar af alla slag, som hans arbeten innehålla, svarar han i grund och botten vida mer, ger vida mer positivt, än alla dessa systemmänniskor, som” ej hafva någon ro, förr än de fått en formel, som för dem räcker till att säga A och O, där en annan ständigt ögnar ett bortom. Det torde väl icke vara någon oartighet att säga, att fru Edgren icke kan mäta sig med Ibsen i att [ 200 ]fråga. Hon drager lugnt upp de olika sidornas gränslinier, visar motsatsen mellan två lägers ställning till samma frågor, tager upp alla svårigheter för och emot, är med ett ord rättvis, lägger sällan en personlig insats i vågskålen, utan lämnar afgörandet åt läsarens eftertanke. Hon håller framför alt läsaren vaken, vaken mer än varm.

Låtom oss som ett exempel dröja vid »Tvifvel», den sista af berättelserna i hennes första samling. Den är ej den förnämsta. Men den tjänar till att belysa detta sätt att gå till väga. Hon börjar med skildringen af kyrkan och predikanten, denne — man skulle kunna säga — hvardagsupplaga af Brand. Han föres in i det förfinade, något ytliga hemmet vid Trädgårdsgatan, där Ellinor och Tea uppväxt. Båda lika mycket tidens barn i fritänkeri och skepsis, Ellinor på alvar och Tea af lättsinne. Ellinor kommer att älska Adrian, och genom kärleken lär hon sig att tro, eller hon vill tro. Hon måste för hans skull. Det är samma psykologiska förhållande, som när Arla älskar Berndtson. Deras utvecklingshistorier äro rika på jämförelsepunkter. Men hela tiden är förf. objektiv i sitt sätt att skildra. Tonen i hennes framställning skiftar aldrig, vare sig hon talar om Adrian, Ellinor, Tea eller den unge målaren, som här representerar den egoistiska skönhetsdyrkan. Ellinor blir olycklig i sitt äktenskap, emedan ett helt föregående lif har större inflytande öfver henne än ett par månaders beslut och efterföljande inre arbete. Adrian blir olycklig, därför att han ej [ 201 ]förstår, alt hvad hans hustru har att genomgå, om hon någonsin skall kunna blifva lik honom. Berättelsen slutar med, att Ellinor dör. Därigenom blir frågan obesvarad, och som sagdt förf. har ej för vana att lämna svar. Hon gör det lika litet här som i »Skådespelerskan», »Elfvan» eller »I krig med samhället». Om hon ej lemnar någon i tvifvel om, hvad hon tänker angående »Aurore Bunge» eller »En stor man», är detta ju mindre underligt, då gåtan där just ej är synnerligen svår att taga parti i.

Det skrifsätt jag ofvan sökt skildra, beror på en egenskap, som man plägar beteckna med uttrycket, att »vår tid är analysens tid». Man har till och med börjat orda vidt och bredt om, att vi haft så mycken analys, att vi nu äro trötta på den och börjat längta efter litet syntes. Ja, det är möjligt, att man är trött på analysen och längtar efter något annat. Men då blir frågan, om denna trötthet icke innerst är en svaghet hos den trötte själf, som borde bekämpas. Ty i grund och botten hafva vi väl just ej haft så mycket af den varan här hemma. Hos oss är detta ganska nytt. Begäret att analysera är i stället att betrakta som en reaktion mot en föregående romantisk period. Och intet bevisar väl egentligen analysens nödvändighet så starkt, som att den är så allmän. Och hvad särskildt hvarje enskild förf. angår, så torde man få medgifva, att det skrifsätt hvar och en väljer är en mycket individuel sak, som endast kan besvaras af honom eller henne själf. Den, som kan, må säga något positivt. Den som det icke kan, [ 202 ]må väl hafva rätt att draga sitt strå till stacken genom en undersökning. Om han är tillräckligt samvetsgrann för att ej i otid skrika ut, att han funnit ett almängiltigt resultat, då han icke gjort det, bör väl ej detta läggas honom till last. Ingen lider dessutom mera af en olöst fråga än den, som själf arbetat på dess lösning och fått lägga den ifrån sig utan att helt mäkta lösa den.

Men vill man nödvändigt söka reda på fru Edgrens författarindividualitet, så får man söka den i hennes stil. Med en paradox har jag hört någon säga, att förtjänsten af hennes stil ligger däri, att hon inte har någon stil als. Och det uttrycket är ganska riktigt. Fru Edgren begagnar inga säregna vändningar. Hon har ej »le style personnel» i den mening, att man utan att på förhand veta förf. efter att hafva läst ett par rader genast skulle kunna säga, hvem som skrifvit det. Hennes stil är fri nästan från alla prydnader, den begagnar sig sällan af bilder, och den värkan, hon med den samma i alla fall uppnår, beror på den åskådlighet, hvarmed hon får fram allting, och den säkerhet, med hvilken alla konturer uppdragas. Hennes stil är färdlös, enkel, klar och genomskinlig. Den framhäfver kraftigt innehållet och låter oss aldrig glömma kärnan för skalet. Man tänker hos fru Edgren aldrig på förf. själf, utan alltid på det hon skildrar. Det är detta, som är det förnämsta i hennes konst.

Man skulle kanske kunna karakterisera hela hennes konstnärliga metod, om man säger att den består i att så allsidigt som möjligt undersöka och [ 203 ]skildra ett förhållande, utan att annat än med lätta vinkar antyda för läsaren, hvad hon själf skulle vilja säga i frågan. Men hela skildringen är alltid så energisk, att hon vid behandlingen af en tvistig fråga nödvändigt tvingar läsaren själf att taga parti för eller emot, eller ock lugnt och säkert håller fram för honom den vid bedömandet af alla mänskliga förhållanden så sällan helt erkända sanningen, att man får tänka sig för två gånger, innan man afgör, när en annan handlat rätt eller ej. Fru Edgrens metod är som sagdt väsentligen analytisk. Hon utgår aldrig från en tes, som hon ville bevisa, och lägger ej in tendens i berättelsen. Hela hennes framställningssätt blir därför något reserveradt. Man känner på sig att hon är rädd för hänförelsen, som gör blind, när det gäller att döma. Hon väger sina personers handlingar på guldvigt, och hon aktar sig att lägga sina egna sympatier i vågskålen. Därför får läsaren sällan intryck af någon indignation från hennes sida. Jag vill därmed ej säga att hon saknar denna egenskap, blott att det ej fins plats för den i hennes skrifsätt. Hon vädjar aldrig till läsarens lidelse, sällan till hans energi eller känslor, men nästan alltid till hans reflexion. Detta är karakteristiskt för alt hvad fru Edgren skrifvit, och är en egenskap, som man kan urskilja både i hennes förra novellsamling och i de fyra pjeser från hennes hand, som utan angifvande af förf:s namn spelats på härvarande teatrar.

Hennes dramatiska arbeten röja ett ovanligt sinne for det tekniska äfven inom detta område, och detta blir så mycket tydligare, när man vet, [ 204 ]att hon skref sitt första skådespel, utan att hafva varit på teatern. Undantager man »Pastorsadjunkten», som i det hela är ett svagt stycke, böra också hennes stycken, som man säger, i det hela göra sig utmärkt väl från scenen.

Och dock är äfven här hennes förmåga af karaktäristik det, som drager till sig lejonparten af intresset. Här liksom i novellerna. Och man bör tänka på bifigurerna för att rätt förstå, hvad en förf. förmår. I »Skådespelerskan» t. ex. hafva vi hela familjen, där den ende sonen för in sin fästmö, en skådespelerska, och familjens medlemmar karaktäriseras genom det sätt, hvarpå de mottaga henne, modern som är ond på sin son, därför att han trolofvat sig utan hennes vetskap, som redan vid första ögonkastet misstror den stackars fästmön, som förstår att bringa förstämning i hemmet, utan att säga ett ord, och som tål alt, utom grannarnas skvaller öfver svärdotterns uppträdande på en bal, och dottern, som är hennes afbild i miniatyr, som vanligt med unga pryda flickor mycket värre än sina egna mammor, och så lilla Agda, som ensam bär sitt lilla hufvud för sig.

Sällan har dock fru Edgren gifvit ett sådant galleri af mästerligt utförda porträtt som i novellen En bal i societeten, enligt min tanke den bästa af hennes hand, innan nu i våras hennes sista samling kom ut. Hur raskt och lätt och dock hur tydligt äro ej alla dessa personer karaktäriserade. Aurore Bunge, som talar om, att hon tänkt gifta sig med en konstberidare, Arla, som iakttager alt med förvåning, nyfikenhet och hemlig bäfvan, den [ 205 ]gamla damen, som snusar och säger »förbaskadt», statsrådet själf, som innan gästerna komma har ett litet halft religiöst gnat med sin mera fromma fru, den unga hustrun, som vid supén ser sin man rusig slå omkull champagneglaset och tyst för honom ut, och sist den fjortonåriga Gurli, den ypperliga Gurli, Stockholms-pensions-flickan par préférence, som läppjat litet på det förbjudna, som är stolt att vara älskad af »en man, en riktig man du», och som är genomlysten efter att få veta ändå mer, än hvad hon vet förut — dem känna vi alla. Särskildt är Gurli lyckad. Förf. har aldrig så förstått att taga en karaktär på kornet och i ett par drag göra den lifslefvande värklig. Här fins endast en, som är halfgången — förföraren. Han är romanfigur och ingenting annat. Han säger ingenting, som är onaturligt. Han gör ej annat, än hvad vi dagligen se och höra talas om. Och dock tro vi ej på honom. Han är ej framstäld, så att vi tvingas att tro.

Fru Edgrens sista novellsamling har emellertid varit ett framsteg, som är betydande. Den äger alla hennes föregående arbetens förtjänster, och dock utmärker den sig tillika genom något nytt. Det kan nämligen vara mycket, som säges, som är bra. Men det är icke alt, som det ligger vigt på, om det blir sagdt eller ej. För den, som visat sig äga välde öfver det tekniska, gäller det ock att använda denna teknik till något värkligt godt. Det gäller att välja motiv, och vid det valet visar det sig ofta, att det äfven fordras mod för att äga talang. Fru Edgren har visat sig äga detta mod, [ 206 ]trots sin samhällsställning, trots att hon är kvinna. Det är företrädesvis denna egenskap, som gjort hennes sista arbete, till hvad det är. Förf. har aldrig sagt så djärfva saker, aldrig gripit i ämnen, som det i den grad fordrat mod att framställa. Det är alltid innehåll i hvad fru Edgren skrifver, men denna gång rikare än förr. »Barnet» är en utomordentligt fin psykologisk bild. »Ett bröllop» erbjuder ett godt detaljarbete, men torde svårligen vara hämtadt »ur lifvet». Intressantast äro de båda öfriga berättelserna, »Aurore Bunge» och »I krig med samhället», lika mycket genom behandling och val af motiv, som genom sitt inbördes sammanhang.

De hafva nämligen båda utvecklat motiv, hvilka redan funnos i den förut nämda berättelsen »En bal i societeten». Bland de personer, som där presenterades för läsaren, förekom också en fröken Aurore Bunge, kokett, nyckfull, njutningslysten, något extravagant och mycket vacker. Man får också göra bekantskap med en parentes i hennes lif, när hon gifver vika för omständigheterna och i tre dagar blir en simpel fyrvaktares älskarinna för att sedan, som om ingenting hade passerat, återvända till sitt förra lif. Hennes mor understödjer henne i att ingå äktenskap med en man, som behöfver hennes pängar. Hon gifter sig, för att förseelsen skall kunna döljas, och prästen lyser välsignelsen öfver detta kristliga äkta förbund. Fru Edgren har aldrig skrifvit något mera fulländadt. Händelserna länkas märkvärdigt naturligt, och det sätt, hvarpå Aurore tvingas in i konvenansens stora maskineri igen, är skildradt så, att [ 207 ]det lemnar ett varaktigt och uppskakande intryck. Det synes nästan som om fru Edgren för ett ögonblick lemnat den lugna, kyliga berättarton, som eljest är hennes vanliga, och talat med hela kraften af en ädel indignation, som ej tvekar att säga sanningen. Förträfflig är också den psykologiska analysen i berättelsens början.

»I krig med samhället» är den längsta berättelse, som fru Edgren skrifvit. Den är 150 sidor stark och skulle mycket väl kunna hafva utgjort en liten bok för sig. Den är kanske ej alltigenom så konstnärligt fulländad som den föregående, men är af flere skäl ännu mer uppseendeväckande.

Frågan om berättigandet af skilsmässa inom äktenskapet, särskildt när denna orsakats af en nyväckt kärlek, har ju på sista tiden lifligt sysselsatt sinnena. Man har talat för och emot. Man har visserligen haft litet svårt att förneka det förnedrande i ett äktenskap, som ej helgas af annat än tillfälliga yttre band, men frågan om barnen, i fall sådana finnas, har alltid stått som ett frågetecken. Fru Edgren har alldeles icke löst denna fråga, men hon har tagit upp den till behandling, och hon har med stor skicklighet under skildringen af ett olyckligt lefnadslopp framstält alla skäl för och emot. Och detta med nästan ängslig samvetsgrannhet. Hon gifver ingen allmän sats som resultat vid berättelsens slut. Hon säger endast, att så och så bör det blifva med de och de förutsättningarna i karaktär, vanor och omständigheter för dessa individer. Hvilket parti hon i frågan ansluter sig [ 208 ]till, är ej så alldeles godt att afgöra. Sannolikt träffar man förf:s mening bäst genom att vid denna berättelse, liksom i allmänhet, ej låta henne taga något parti als. Hon har blott skildrat en konflikt, som är af den art, att man svårligen kan säga hvilken af de stridiga sedliga makterna, det varit rättast att lyda. Slutreflexionen i stycket ligger kanske i dessa ord: »Stackars barn, stackars barn! och stackars mor! Hvad lifvet ändå är grymt! Hvarför skulle hjärtats pligter komma i en sådan fruktansvärd konflikt med hvarandra? Hvarför skulle man nödgas slita sig själf i stycken och offra halfva sitt lif för att rädda den andra hälften från undergång?»

Äfven här fortsätter fru Edgren hvad hon börjat i »En bal i societeten». Hon skildrar fortsättningen på Arlas och Gurlis lif, eller rättare — hon ger en vink om Gurlis, men behandlar utförligare Arlas. Då f. d. statsrådet Pfeifers dotter, Arla, är den egentliga hufvudpersonen i berättelsen, och då denna karaktär är tecknad på ett sätt, som ställer henne i jämbredd med de yppersta karaktärer novelliteraturen äger, kan det löna mödan att gifva en exposé af hennes utveckling. Ingenting karaktäriserar förf. bättre.

Arla är en af dessa djupt anlagda, karaktärsstarka, inåtvända kvinnor, som skulle vara jordens salt, om deras lefnadsförhållanden skänkte dem en annan uppfostran, än som vanligen beskäres kvinnor. Hon hade haft sitt lilla svärmeri på sin första balafton för denne man, om hvars rätta karaktär hon så hastigt blef öfvertygad. Efter denna kata[ 209 ]strof återstod henne endast resignationen. Hon led djupt af sina krossade illusioner, och när den betydligt äldre byråchefen Örn friade till henne, svarade hon ja, emedan hon trott sig hafva lärt af lifvet, att tillgifvenhet och högaktning äro en bättre grundval för äktenskapet än ett flygtigt tycke. Ty detta var ju den form, under hvilken hon lärt att känna kärleken. I tio år hade hon varit gift. Hon hade två barn, hon höll af sin man, hon var ej olycklig; men hon lefde för sig själf. Den innerlighet, som fans i hennes natur, hade det lif, hon förde, egentligen icke plats för. Då blef hon bekant med en ung man B. Berndtson, som en sommar var informator i hennes fars hem. Statsrådet och byråchefen bodde nämligen på två närbelägna villor under sommarmånaderna. Han var en häftig, radikal natur. Han sade saker, som hon ej hört förr, tankar, som upprörde hennes innersta, men som hon ej kunde göra sig kvitt. Han stod i opposition till den lilla värld, han lefde i, och i parentes sagdt är hans ställning som informator i ett förnämt hus återgifvet med värklig virtuositet. De små dagliga förödmjukelserna, öfversitteriet från familjens sida, den misstänksamma stoltheten från hans sida, hans ovana vid sällskapslifvet, hans begär att öppet visa sitt förakt för allt konventionelt — detta är iakttaget och återgifvet med mästerskap. Man skulle blott kunna anmärka att hans oppositionsbegär knappast borde gifva sig luft första dagen. Därtill är han dels för blyg, dels mot sin vilja duperad af den för honom ovana elegansen.

Emellertid blir det snart ett slags förhållande [ 210 ]mellan Arla och honom. Han är ej van vid att tala förtroligt med en fin kvinna. Han tycker om att blifva tillrättavisad af henne för sina förseelser och svagheter; hon får välde öfver hans handlingar och han öfver hennes tankar. Det kyska, tillbakadragna och kvinliga, som fans hos henne, var för honom lika nytt, som hans hänsynslösa uttalande af de mest kätterska åsigter var det för henne. Efter en tid reser Berndtson till utlandet, och det enda samband, som nu finnes dem emellan, utgöres af de bref de växla. Af pligtkänsla visar Arla brefven för sin man, utom ett, som innehöll en förtäckt kärleksförklaring, och på hvilket hon i stället skref ett afvisande svar. Berndtson svarade med att afbryta all korrespondans dem emellan.

Något därefter kom Berndtson hem, och nu uppträdde han offentligen, först med ett revolutionärt drama i 6 akter och sedan genom att hålla föreläsningar. Arla följer med allt detta, och deras förhållande återknytes. Så råkar Berndtson henne på en badort, där hon vistas, medan hennes man är i Karlsbad, och nu sker brytningen mellan Arla och hennes man, hvarefter hon följer Berndtson till utlandet. Fint är här skildradt, hur Arla ej drages till Berndtson genom att först väckas till öfvertygelse om hans åsigters rigtighet, utan att tvärtom hennes kärlek lär henne tro på hans åsigter. Häri ligger också den ofvan antydda psykologiska likheten med Ellinor i »Tvifvel». All den hänförelse, hon är mäktig af, slösar hon på sin nya öfvertygelse, men den blinda tron för med sig något sterilt, människan må med denna sin tro omfatta hvad [ 211 ]som hälst, och Arla blir lika dogmatisk i sin nya tro, som hon var det i den gamla.

Hela det följande är blott en undersökning af, om det är möjligt för en kvinna — eller rättare om det var möjligt för Arla — att blifva lycklig i detta slags förhållande. Hon älskar Berndtson, men denne är en för kritisk och ideelt anlagd natur för att vara nöjd med att blifva föremål för afguderi. Och han finner att han egentligen älskat Arla mer, när han trodde henne oåtkomlig, än sedan hon blifvit hans. Därtill kommer att han är svartsjuk på hennes föregående och på ett oädelt sätt förebrår henne, att hon ej kan glömma sina barn. De komma hem, och nu uppstå alla dessa oundvikliga slitningar mellan Arlas känslor som maka och som mor. Berndtson förstår ej detta. Han vill ej veta af att — en människa må hafva hängifvit sig aldrig så helt åt något nytt — det dock alltid måste finnas någon vrå inom henne, där det gamla lefver kvar. Ty det, som växt in med vårt väsen, kan långsamt utplånas, men aldrig häftigt ryckas bort. Det fins kanske också mycket, som aldrig kan ryckas bort. Vändpunkten inträffar vid Arlas förste mans död. Då vill Berndtson resa ut igen för att få arbeta i ro. Han ber Arla följa sig, och hon svarar: »Kan jag lemna mina barn?» Då reser han ensam. Båda känna, att de ej längre äro något för hvarandra. Han lofvade att komma åter om någon tid, men ingen hoppades mycket af detta återseende. »Det förflutna var dödt — hvad framtiden kunde bygga upp, var osäkert».

Fru Edgren har här skildrat ett äktenskap, [ 212 ]baseradt på brytandet af ett föregående äktenskap eller på ett äktenskapsbrott, och hon har gjort äfven denna nya förbindelse olycklig. Men man begår ett misstag, om man tror att förf. därmed sagt, att Arla handlade orätt, likaväl som om man skulle söka få fram härur en apologi, för att hon skulle hafva handlat rätt.

Det är här som nästan alltid hos fru Edgren. Hon gifver ej läsaren i handen de trådar, som föra till ett bestämdt resultat. Hon synes själf osäker, och hon vill göra läsaren osäker, ej skaka upp honom, utan tvinga honom att undersöka. Det är kanske därför, hon så sällan visar indignation. Det är därför, hon kan väga skäl och motskäl så lugnt och passionsfritt. Det är därför, hon så säkert och väckande invärkar på vår reflexion. Detta är på samma gång hennes styrka och hennes begränsning.