Vår älsta handskrift på fornsvänska/Inledning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Förord
Vår älsta handskrift på fornsvänska
av Otto von Friesen

Inledning
Handskriften  →


[ 5 ]Som vår första handskrift på fornsvänska gäller ju sedan gammalt älsta partiet af den pergamentcodex af Äldre Västgötalagen, som förvaras i Kongl. Biblioteket i Stockholm och där bär signum B. 59. Den anses i allmänhet tillhöra tiden omkring 1285.

I det följande skall jag emellertid söka påvisa, att det finnes en annan handskrift, som i såväl palæografiskt som språkligt afseende är afgjordt ålderdomligare än den nämda och därför efter all sannolikhet också äldre.

Under förarbeten till en språkhistorisk fornvästnordisk läsebok genomgick jag sistliden höst i facsimile eller original ett större antal af 1200-talets norska handskrifter och handskrifts- fragment. Jag kom under arbetets gång att erinra mig det lilla fragment af äldre Västgötalagen, bestående af två pergamentblad i duodesformat, som förvaras i K. B. och till detta vid midten af 1800-talet öfverlämnats af det norska Rigsarkivet. En närmare granskning af dessa handskriftslämningar visade ock omedelbart slående likheter med norska handskrifter från början och midten af 1200-talet och flere utpräglade kontraster mot cod. B 59 (älsta delen), som genomgående befans äga en ungdomligare prägel i palæografiskt som i språkligt afseende.

När jag började att närmare efterforska fragmentets historia och behandling, fann jag, att om dess ålder redan för länge sedan uttalats olika meningar af den utmärkte norske historikern och filologen P. A. Munch och vår berömde lagutgifvare C. J. Schlyter.

Munch hade i en artikel, rubricerad »Levninger af norsk Oldlitteratur, nylig opdagede i det norske Rigsarkiv», i Norsk Tidskrift for Videnskab og Litteratur 1847 s. 25 ff. skildrat de märkliga fynd af handskriftsfragment, som kort förut gjorts i [ 6 ]Rigsarkivet i Christiania i banden till fogderäkenskaper från 1500- och 1600-talen, hvilka fynd i hög grad skulle bidraga till en fylligare kännedom om de litterära förhållandena i Norge under den blomstringsperiod, landet hade att glädja sig åt under kung Hakon Hakonsson och hans närmaste efterföljare. Han behandlade också i samma artikel sid. 31 under n:r 29 för första gången »Et Duodez-Blad af en Codex af den ældre Vestgøtalov, insendt fra Thelemarken 1638». Jag återger här hans egna ord om detta: »Det indbefatter Slutningen af Retlosebolken og Begyndelsen af Jordebolken. Da baade Retskrifningen her langt mere nærmer sig til, hvad man maa antage for det Ældste og Rigtigste, end i Codex A i Collins og Schlyters Udgave (f. Ex. iarðar, ikke iorðær, Infinitiverne paa a istf. paa æ o. s. v.), og Skrifttrækkene derhos have et mere antikt Udseende, end det af hiin Codex i Facsimile meddelte Stykke, feiler man neppe ved at antage Fragmentet i det mindste 50-70 Aar ældre end nysnævnte, rimeligviis kort efter 1281 nedskrefne, Codex, og altsaa samtidigt med Askell Lagmand selv. Man kan derfor med god Føie erklære Fragmentet for den ældste hidtil bekjendte Levning af svensk Bogskrift, og det er saaledes af overordent- ligt Værd. Mærkeligt nok findes paa flere Steder angelsaxiske f’er, der ellers kun bruges i norske og islandske Codices; dette i Forening med at man og finder enkelte Diphthonger, der ellers ei i ældre Svensk er almindelige, er vel deels at tilskrive Vestergøtlands Naboskab med og nøiere forbindelse med Norge, især netop i Begyndelsen af det 13:de Aarhundrede, deels vel og Sproglevningens egen høie Ælde, thi engang maa dog ogsaa Diphthonger i Oldsvensk have været almindelige, og jo æl- dre Sproglævningerne ere, desto mere nærme de sig en saadan Sprogperiode». Så följer ett aftryck af fragmentet, som jag här utesluter.

Sedan Munchs artikel erhållit ett, hvad Vestgötalagsfragmentet beträffar, utförligt omnämnande i Frey, Tidskrift för Vetenskap och Konst, 1847 (Trettiondesjette Häftet) s. 124, underkastar Schlyter den i det trättiåttonde häftet af samma tidskrift och årgång s. 193 ff. en närmare undersökning, på samma gắng som han ger en något mer ingående skildring af det då kända pergamentsbladets storlek och utseende än hvad Munch [ 7 ]gjort. Om tiden säger Schlyter: »Handskriftens ålder kan naturligtvis ej med noggrannhet bestämmas; men jag finner ingen anledning att antaga, att denna handskrift skulle vara äldre än från slutet af 13:de århundradet; sannolikast synes mig, att den är från början af det 14:de». Han kan därför icke biträda Munchs tidsbestämning. »Skriften synes visserligen hafva varit temligen nitid; men detta är ej bevis på hög ålder. Flera svenska handskrifter finnas, som äro vida nitidare, och likväl otvifvelaktigt yngre än denna». Skriftens utseende föranleder icke att tillägga handskriften någon ovanligt hög ålder. Den anglo-saxiska formen af f — argumenterar han vidare — förekommer äfven i yngre fornnorska och isländska handskrifter, under det att det stundom är ersatt med vanligt f i de aldra älsta isländska handskrifterna. Att ags. f möter i denna svenska handskrift kunde bero på att skrifvaren bott nära norska gränsen och haft umgänge med norrmän. På samma sätt kunde norska ordformer förklaras såsom iarðar för iorðar, nema[1] för num, ein, þeir, fimta o. s. v. och man behöfde sålunda icke i dessa former med Munch se »de älsta och riktigaste».

Som vi se, är det endast med skäligen allmänt hållna invändningar som Schlyter afböjer Munchs datering och hans kritik får också bra mycket utseendet af ett afvisande a limine. Om man besinnar, att Munch ägde en djupgående kännedom om 1200-tals-handskrifternas palæografi, under det att Schlyter endast kunde grunda sin auktoritet på kännedomen om en enda sådan handskrift och denna från 1200-talets sista år, finner man att ett grundligare och mer ingående bemötande från Schlyters sida varit i hög grad påkalladt. Munch svarade aldrig på Schlyters artikel, hvilket dock svårligen kan ha berott därpå att han ansåg sig vederlagd[2] [ 8 ]Rydqvist Svenska Språkets Lagar I xxix noten (Sthm 1850) omnämner, att det andra bladet af samma handskrift kort tid förut funnits, detta i en räkenskapsbok från Telemarken för 1637. Om handskriftens ålder yttrar sig Rydqvist icke. På grund af det ags. f samt språkformer, som öfverensstämma med norskan och isländskan, förmodar han att den codex, af hvilken dessa blad utgöra lämningar varit skrifven af en isländare eller norrman.

Schlyter ger i Sveriges Gamla Lagar VII, 379 en kort resumé af sina uttalanden i Frey och omnämner det andra bladet. I samma arbete XI, xcii framställer han olikheterna mellan läs- arterna i detta och hufvudcodex.

Klemming har i Småstycken på fornsvenska s. 99 ff. under rubriken Fragment af äldre Vestgötalagen utgifvit vår text i dess helhet jämte paralleltext ur hufvudhandskriften. Aftrycket innehåller icke få felaktigheter, äfven betydelsefullare. Så t. ex läser Klemming fierða för fiorða, varða för verða, hemfold för hemvld o. s. v. I en efterskrift anger han fyndomständigheterna, fragmentens utseende och märkligaste palæografiska egenheter m. m. I likhet med Schlyter förklarar han dem härstamma från slutet af 1200- eller början af 1300-talet. — Bladen öfverlämnades som gåfva till Kongl. Biblioteket 1862.

L. Fr. Leffler slutligen har i K. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademiens Månadsblad 1879 s. 124 haft anledning att sysselsätta sig med vår handskrift, i det att han förmodat att originalhandskriften till det stadgande, som återfinnes i Olavus Petri Svenska Krönika och i 1607 års upplaga af Upplandslagen och är kändt under namn af Hednalagen, varit identisk med den handskrift, hvaraf de båda duodesbladen utgjort delar. Leffler anser, att då norska språkformer uppträda blandade med de svenska, handskriften antingen varit skrifven i Norge — hvilket dock förefaller honom mindre sannolikt — eller i Sverige af en norsk skrifvare. »Möjligt vore att den kunde ha tillkommit någonstädes i Vestergötlands gränstrakter mot Bohuslän eller på Dalslands gräns mot Norge». S. 135 yttrar [ 9 ]Leffler sig om fragmentens ålder. Munchs åldersbestämning grundade sig hufvudsakligen på att han trodde sig finna urgamla svenska former som eljest ej i svänsk skrift förekomnma. Dessa äro emellertid norska. Mot en allt för hög ålder tala flere ungdomliga former som varða för værða, þen(n) för þan, þet för þat. Han tillägger: »Ett slutligt afgörande af frägan om åldern af handskriften till äldre VGL.-fragm. synes kunna vinnas endast på det sätt, att man, sedan antagandet om en norsk skrifvare blifvit erkändt vara oundvikligt, anställer en jämförelse med norska handskrifter från de senast nämnda tidpunkterna och ej med svänska handskrifter från denna tid.» Lefflers hänvisning till en jämförelse med norska handskrifter från 1200-talet är ett ord i sinom tid. Dock bör ej heller en jämförelse med de samtidiga svänska — pergamentbrefven — försummas. De norska handskrifterna kunna gifva viktiga upplysningar äfven utan att fragmentens skrifvare varit norrman. En undersökning af vårt älsta nationella latinalfabet ger nämligen vid handen, att detta är starkt tillsatt med anglosaxiska ingredienser, om det icke uteslutande kommit från England; i det senare fallet dock naturligen i samband med den s. k. karolingiska minuskeln. Och åtskilliga skrifttecken visa, att Norge härvidlag spelat rollen af förmedlare.

  1. Faktiskt står nv (ny rad) ma såsom Munch riktigt har läst.
  2. I en till det norska Kirkedepartementet år 1862 gjord hemställan om att bladen (man hade under tiden funnit ett andra) måtte af Rigsarkivet öfverlåtas till Kongl. Biblioteket i Stockholm har Munch, som då var Rigsarkivar, förklarat, »at disse Blade tilhøre en Codex, der efter al Sandsynlighed er noget ældre end det Haandskrift af samme Bearbeidelse, som forefindes paa det kongelige Bibliothek». Munch synes här ha modifierat sin första mening att den skulle vara att hänföra till 1200-talets början. Men han fasthåller att den är äldre än hufvudhandskriften. (Om Munchs yttrande har jag fått kännedom genom en Afskrift af Kirke-Departementets underdanigste Foredrag af 12:te August 1862, som förvaras i K. B. För denna afskrift har jag att tacka Bibliotekarien Aksel Anderssons välvilliga förmedling).