Vår vän Anne/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En vredgad granne
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Anne gör affärer
Hemma hos herr Harrison  →


[ 11 ]

II.
Anne gör affärer.

Anne åkte eftermiddagen därpå över till Carmody för att uträtta några ärenden i bodarna och tog Diana Barry med sig. Diana var naturligtvis självskriven medlem av Samhällsförbättrande föreningen, och de båda flickorna talade just inte om någonting annat hela vägen till och från Carmody.

— Det allra första vi borde styra om, bara vi väl komma oss i gång, är att tingsstugan blir målad, sade Diana, när de åkte förbi Avonleas tingshus, en tämligen förfallen byggnad, som låg nere i en dalsänka, skuggad på alla håll av granar. — Den ser för ruskig ut, och den måste vi rusta upp en smula, till och med innan vi söka övertala herr Boulter att riva sitt kyffe. Pappa säger, att få vi honom till att göra det, så — —

— Kanske han låter pojkarna riva det, om de lova att ta vara på brädstumparna och klyva dem till ved åt honom, sade Anne förhoppningsfullt. — Vi få göra vårt bästa och inte vara otåliga i början. Vi kunna inte vänta att lyckas med allting på en gång. Först måste vi uppfostra den allmänna uppfattningen, förstår du.

Diana var ej alldeles säker på vad det ville säga att uppfostra den allmänna uppfattningen, men det lät ju fint, och hon var ganska stolt över att tillhöra en förening, som föresatt sig ett dylikt mål.

— I går kväll tänkte jag på någonting, som vi skulle kunna göra, Anne. Du vet den där trekantiga biten mark, som ligger just där vägarna från Carmody, Nybro och Vitsand löpa samman? Den är alldeles övervuxen med späda tallar, men vore det inte trevligare att röja bort dem allesamman och bara behålla de båda vackra hängbjörkarna, som stå där?

— Utmärkt! sade Anne glatt. — Och så sätta vi en träbänk under björkarna. Och när våren kommer, gräva vi upp en rabatt mitt framför och plantera krasse och pelargonier på den.

— Jaha — men så gäller det att hitta på något medel att hålla [ 12 ]fru Sloanes kossa från rabatten, så att hon inte äter upp vår krasse, skrattade Diana. — Nu börjar jag få litet hum om vad du menar med att uppfostra den allmänna uppfattningen, Anne. — Titta, där ligger gubben Boulters hus! Har man någonsin sett ett sådant kråknäste! Och alldeles invid landsvägen står det! Ett gammalt hus med utslagna fönsterrutor kommer mig alltid att tänka på någonting dött med utstungna ögon.

— Jag tycker ett gammalt övergivet hus är en sådan vemodig syn, sade Anne drömmande. — Jag föreställer mig, att det alltid måste tänka på de tider, som varit, och sörja över att all dess glädje är borta. Marilla har sagt, att för länge sedan växte det upp en stor familj i det där huset, och då var det riktigt hemtrevligt, med en vacker trädgård och klängrosor växande överallt. Där var fullt med små barn och skratt och sång, men nu står huset tomt, och bara vinden suckar och viner genom det… Vad det måste känna sig ensamt och sorgset! Kanske vända de åter någon månskensnatt — de där små barnens andar från långt tillbaka i tiden, rosorna och sångerna… Och då kan det gamla huset drömma en stund, att det är ungt och glatt igen.

Diana skakade på huvudet.

— Jag »låtsar» aldrig så‘nt där numera, Anne. Minns du inte, så onda mamma och Marilla voro för att vi låtsade spöken i Förtrollade skogen? Ännu i denna dag tycker jag det är kusligt att gå där, sedan det börjat skymma, och skulle jag börja sätta ihop sådana där historier om det gamla Boulterska huset, skulle jag inte våga gå där förbi heller … För resten ä‘ de där barnen inte döda. De ha vuxit upp och må bra — och en utav dem är slaktare … Och blommor och sånger kunna väl inte gå igen, heller!

Anne kvävde en liten suck. Hon älskade Diana ömt, och de hade alltid varit goda kamrater. Men hon hade för länge sedan fått röna, att när hon vandrade in i fantasiens rike, fick hon gå ensam. Dit ledde en förtrollad stig, på vilken ej ens hennes käraste vän förmådde följa henne.

Ett åskregn föll, medan flickorna voro i Carmody. Men det gick fort över, och färden hem, längs trädkantade vägar, där regndropparna gnistrade på grenarna, och genom små grönskande dalar, [ 13 ]där de vattendrypande ormbunkarna utsände kryddlika dofter, var förtjusande. Men just som de togo in på vägen upp till Grönkulla, varsnade Anne någonting, som för henne totalt fördärvade landskapets skönhet.

Till höger framför dem sträckte sig herr Harrisons breda, grågröna havrefält, vått och frodigt, och där, stående bredbent mitt däruti, dold ända upp till de feta, blanka sidorna av den täta grönskan och lugnt bligande mot flickorna mellan de sakta vajande havrevipporna, sågs en ljusbrun ko.

Anne släppte tömmarna och reste sig med hopprässade läppar och en min, som bådade föga gott för den tuggande kossan. Ej ett ord sade hon, men hon klättrade hastigt ned på ena vagnshjulet och tog ett vigt skutt över staketet, innan Diana hunnit fatta, vad meningen var.

— Anne, kom tillbaka! storskrek hon, så snart hon återfått stämmans bruk. — Du förstör ju din klänning i den där våta havren — titta, sådant smutsbräm du redan har fått! Hon hör mig inte! Och aldrig rår hon med att köra ut den kon ensam! Jag måste naturligtvis gå och hjälpa henne.

Anne plöjde fram genom den våta havren som en galning. Diana hoppade raskt av kärran, band hästen stadigt vid en påle, slog sin vackra hemvävda bomullskjol över axlarna, klättrade över gärdesgården och gav sig på jakt efter sin vanvettiga väninna. Hon sprang fortare än Anne, som hindrades av sin tunga och genomblöta kjol, och hann snart fatt henne. Bakom sig lämnade de en nedtrampad väg, som skulle bringa herr Harrison till förtvivlans brant, när han förr eller senare finge se den.

— Men Anne, så stanna då! flämtade stackars Diana. — Jag är andlös, och du är våt ända in på kroppen.

— Jag måste — ha undan — kon — innan — herr Harrison — får se henne, pustade Anne. — Jag bryr mig — inte om — om jag så drunknar — bara — vi — kunna — göra det.

Men den ljusbruna kossan tycktes ej inse något skäl, varför hon skulle drivas bort från sin saftiga betesmark. De båda andlösa flickorna hade ej väl kommit henne nära, förrän hon gjorde helt om och galopperade bortåt motsatta ändan av fältet.

— Mota henne! skrek Anne. — Spring, Diana lilla, spring!

[ 14 ]Diana sprang som hon aldrig förr sprungit. Anne gjorde även sitt bästa, och den stygga kossan skumpade omkring fältet alldeles som om hon varit besatt. Diana trodde i sitt stilla sinne, att hon var det. Det dröjde fulla tio minuter, innan de lyckades genskjuta henne och driva ut henne genom »ledet» utåt landsvägen.

Det lönar sig icke att söka förneka, att Anne just nu befann sig i en allt annat än mild och blid sinnesförfattning. Inte blev hon stort gladare, när hon såg, att en liten tvåhjulig kärra stannat alldeles utanför på landsvägen. I kärran sutto herr Shearer från Carmody och hans son, och båda hade dragit munnen till det bredaste grin.

— Jag undrar, om du inte nu ångrar, att du inte sålde kon åt mig, när jag ville köpa henne i förra veckan, flinade herr Shearer.

— Jag skall sälja henne nu i detta ögonblick, om ni vill ha henne, sade den mörkröda och rufsiga ägarinnan. — Ni får ta henne genast — som hon går och står.

— Utmärkt! Jag ska ge tjugo dollars för henne, detsamma som jag bjöd förut, och Jim här kan driva henne direkt till Carmody. Hon ska få fara till stan med en annan kreaturslast, som jag sänder av i kväll. Herr Reed i Brighton har länge velat ha en Jerseyko.

Fem minuter senare vandrade unge Jim och kossan helt fridsamt utmed dikesrenen, och den Anne, som nyss lämnat ett lysande exempel på att »beslut och handling äro ett hos kvinnan,» åkte framåt Grönkullas uppkörsväg med tjugo dollars i sin portmonä.

— Vad ska Marilla säga? undrade Diana.

— Åh, det lägger hon sig inte i. Dolly var min egen ko, och vi hade nog inte fått mer än tjugo dollars för henne på auktionen. Men o mildaste makter — om herr Harrison kastar bara en enda blick på sin havre, så måste han förstå, att kon har varit där igen, och jag, som gav honom mitt hedersord på, att det aldrig mera skulle hända! Gott, det här har lärt mig, att man ska vara försiktig med sitt hedersord, när det gäller kor … En ko, som kan hoppa över eller bryta sig ut genom planket kring vår kätte — den mister man sannerligen allt förtroende för!

Marilla hade gått ned för att hälsa på fru Lynde, och när hon kom hem tillbaka, visste hon alltihop om Dollys försäljning [ 15 ]och avfärd i sällskap med Jim. Ty fru Lynde hade åsett större delen av uppträdet från sitt fönster och gissat sig till resten.

— Ja, det kan ju kanske vara så gott att kon är sina färde, men du rusar då alltid i väg och har så förfärligt bråttom, Anne. Märkvärdigt kokreatur för resten, som kunnat bryta sig ut ur kätten! Hon måste ha stångat lös några av plankorna.

— Jag har inte tänkt på att titta efter, sade Anne, men det ska jag gå och göra nu. Tänk, att Martin ännu inte är tillbaka! Det är väl någon mera av hans mostrar, som kolat vippen. Jag skulle nästan vara rädd att tillhöra en sådan dödlig släkt …

— Ja, Martin tar man inte där man sätter honom, så mycket är säkert, sade Marilla torrt.

Marilla höll på med att granska Annes stadsinköp, då hon hörde ett gällt skrik från bakgården. En halv minut senare störtade Anne in i köket, vridande sina händer.

— Anne Shirley, vad har du nu ställt till?

— O, Marilla, vad ska jag göra? Det är någonting så gräsligt! Och det är mitt eget fel alltihop. Ack, ska jag då aldrig lära att tänka mig för en smula, utan bara låta mitt oförstånd skena i väg med mig ! .. Fru Lynde har alltid förutspått, att jag förr eller senare skulle komma att göra någonting förskräckligt, och nu har jag gjort‘et.

— Du är den mest tålamodsprövande flicka jag känner. Vad är det du har gjort?

— Sålt herr Harrisons ko — den, som han köpte av herr Bell — den har jag sålt — till kreaturshandlaren … Dolly står ute i kätten och tuggar hö, som om ingenting hänt.

— Anne, du drömmer väl!

— Ja, om jag ändå det gjorde! Men jag är nog så klarvaken som helst, fastän man skulle kunna tro, att det vore en hisklig feberfantasi. Och herr Harrisons ko är i Charlottetown vid det här laget. O, Marilla, jag trodde jag skulle ha slutat med att ställa till förargelser åt mig och andra, och nu har jag ändå råkat i den värsta klämma jag suttit uti i hela mitt liv … Vad ska jag ta mig till?

— Jag vet ingen annan råd än att du får gå och tala med herr Harrison. Vi få bjuda honom vår egen ko i stället, om han [ 16 ]inte vill ta emot pengarna. Vår ko duger precis lika bra som hans.

— Naturligtvis är han fasligt ond och förargad över detta, suckade Anne.

— Det är nog troligt. Han tycks ha ett retligt lynne. Om du så vill, ska jag gå och underhandla med honom.

— Ack nej, så lumpen är jag ändå inte, utbrast Anne. — Detta är alltsamman bara mitt fel, och jag ämnar sannerligen inte låta Marilla sota därför. Jag ska gå själv, och det genast. Ju förr det är över, desto bättre — åh, det kommer att bli en hemsk stund …

Stackars Anne tog sin hatt och sina tjugo dollars och skulle just gå ut, då hon kom att kasta en blick in genom den öppna skafferidörren. På bordet stod en valnöttårta, som hon bakat denna samma morgon — en särdeles aptitlig företeelse, glacerad med skärt socker och prydd med kluvna valnötter. Den var avsedd till fredagens afton, då Avonleas ungdomar skulle ha möte på Grönkulla för att bilda den Samhällsförbättrande föreningen. Men vad voro medlemmarna även av en dylik förening i jämförelse med den så grymt förorättade herr Harrison?

Anne tyckte, att den tårtan borde kunna beveka hjärtat på vilken människa som helst — allra helst en gammal ungkarl, som måste laga sin mat själv — och hon stoppade skyndsamt ned den i en pappask. Hon skulle erbjuda den åt herr Harrison som en frids- och försoningsskänk.

— Om han nämligen unnar mig tillfälle att få säga någonting, tänkte hon ängsligt, då hon klättrade över stättan och tog en ginväg tvärs över fälten, som lågo där så guldskimrande i den drömmande augustikvällens milda dager.

— Nu vet jag, hur människor känna det, som ledas till avrättsplatsen.