Vår vän Anne/Kapitel 01

Vår vän Anne av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen En vredgad granne

Anne gör affärer  →

I.
En vredgad granne.

En lång, smärt flicka i sjuttonårsåldern, med allvarliga grå ögon och ett hår, som hennes vänner kallade kastanjebrunt, hade slagit sig ned på den röda sandstentrappan utanför en lantlig stuga på Prins Edvards ö en härlig solskenseftermiddag i augusti. Hon hade föresatt sig att översätta femtio rader i Virgilius.

Men denna augustieftermiddag, då blå töckenslöjor lågo som lättaste flor över de böljande sädesfälten, skälmska vindfläktar tisslade och tasslade i popplarna och vallmorna glödde i grannaste rött inne i furudungen längst borta i trädgården, lämpade sig vida bättre för svärmiska drömmerier än för latinska studier. Virgilius gled snart obemärkt ned på marken; Anne stödde hakan mot sina hopknäppta händer, riktade blicken mot den glänsande massa ulliga moln, som likt ett stort vitt berg tornade upp sig rakt över herr Harrisons hus, och befann sig snart långt borta i en förtjusande värld, där en viss ung och nybakad skollärarinna uträttade ett underbart arbete, utformade blivande statsmäns öden och fyllde ungdomliga sinnen och hjärtan med högtsträvande ärelystnad …

Skulle man hålla sig till torra fakta — men sanningen att säga gjorde Anne aldrig detta, förrän hon blev så illa tvungen — såg det visserligen föga ut, som om Avonleas skola ägde många något mera lovande »ämnen» till framtida ryktbarheter, men man vet aldrig vad som kan hända, om en lärarinna riktigt använder sitt inflytande … Anne närde vissa rosenfärgade föreställningar om vad en lärarinna förmår åstadkomma, om hon bara väljer rätta sättet, och hon befann sig just mitt upp uti ett förtjusande möte fyrtio år fram i tiden, då en frejdad och framstående man — en statsminister eller en högskolerektor allra minst — bugade sig djupt över hennes skrynkliga hand och rörd försäkrade henne, att det var hon, som allra först uppväckt hans slumrande ärelystnad och att all hans framgång i livet ledde sitt ursprung från de goda lärdomar, hon för så länge sedan inplantat hos honom i Avonleas skola.

Det var en riktigt vacker och tilltalande scen, men den avbröts på ett högst obehagligt sätt.

En pigg liten rödbrun ko av Jerseyras kom skuttande nedåt landsvägen, och fem sekunder senare anlände herr Harrison … Ja, »anlända» är nog ett alltför tamt ord, när det gäller att ange det sätt, varpå han gjorde sitt inträde på gården.

Han tog ett hopp över staketet, utan att bry sig om att öppna grinden, och så ställde han sig med vredgad uppsyn mitt framför Anne, som hade stigit upp och något häpen tittade på honom. Herr Harrison var deras nya närmaste granne, och hon hade aldrig talat med honom förut, ehuru hon sett honom en eller par gånger.

I början av april, innan Anne kommit hem från seminariet, hade herr Robert Bell, vilkens lantgård gränsade omedelbart intill den Cuthbertska, sålt sin egendom och flyttat in till staden. Hans gård hade köpts av en herr J. A. Harrison, som var från Nya Brunswick, detta var också allt vad man visste om honom.

Men innan han vistats en månad i Avonlea, hade han fått rykte om sig för att vara en underlig kurre — en oförbätterlig tvärvigg, påstod fru Rachel Lynde. Fru Rachel brukade säga sitt hjärtas mening rent ut, vilket nog de torde erinra sig, som gjort hennes bekantskap förut. Så mycket är emellertid säkert, att herr Harrison var bra nog olika med andra människor.

Först och främst skötte han ensam sitt hushåll och gjorde ingen hemlighet utav, att han föraktade all »inblandning av fruntimmer». Det kvinnliga Avonlea hämnades genom att berätta hårresande historier om huru det gick till vid hans matlagning och diskning. Lille John Henry Carter från Vitsand var anställd som någon sorts huslig hjälpreda, och det var honom man hade att tacka för historierna.

Det fanns aldrig några bestämda mattimmar i det Harrisonska huset. Herrn själv »tog sig en bit», när han kände sig hungrig, och fanns John Henry i rummet i det ögonblicket, fick han smaka med, men var han ute, fick han vänta, tills hungern satte åt herr Harrison nästa gång. John Henry berättade i jämmerlig ton, att han skulle för länge se’n ha svultit ihjäl, om han inte fick komma hem till de sina varenda söndag och sätta i sig ett ordentligt »skrovmål». Och måndag morgon plockade hans mamma alltid varjehanda smått och gott ned i en korg, som han fick taga med sig, när han gick, och anlita, så länge innehållet räckte.

Vad diskning angår, så fick det helt och hållet anstå med den, till dess det kom någon regnig söndag. Då kavlade herr Harrison upp skjortärmarna och diskade allting på en gång ute i färskvattentunnan, och sedan fick det självtorka i det fria.

Vidare var herr Harrison allt vad man kallar en »snåljåp». När han blev anmodad om att lämna ett frivilligt bidrag till pastor Allans lön, svarade han, att han ville först se för hur många dollars värde han fick uppbyggelse av pastorns predikningar … Och när fru Lynde kom för att anhålla om en vänlig skärv till hednamissionen — och för att, om det ville sig väl, få kasta en blick åt husets inre regioner — så sade han henne rakt i ansiktet, att det fanns flera hedningar bland Avonleas skvallerkäringar än på något annat ställe han kände till, och kunde han bidraga till deras omvändelse, skulle han gärna göra vad på honom ankom.

Fru Rachel gick sin väg något fortare än hon kommit och sade, att det var en Herrens nåd, att gamla fru Bell låg välbehållen i sin grav, för hon skulle ha grämt sig till döds, om hon sett, hur det nu såg ut i det hus, som hon brukade hålla lika fejat och fint som ett dockskåp …

— Hon brukade ju skura köksgolvet varannan dag, beskärmade sig fru Lynde för Marilla Cuthbert, och du skulle ha sett det nu! Jag var tvungen att hålla upp kjolarna, när jag gick tvärs över det.

Slutligen höll herr Harrison en papegoja, som lydde namnet Ingefära. Ingen människa i Avonlea hade någonsin rått om en papegoja, så man visste knappast vad man skulle tänka därom …

Det var också en papegoja hela dagen! … Och John Henry bedyrade, att maken till ogudaktig fågel fanns inte. Den svor förskräckligt. John Henrys mamma skulle genast ha tagit honom ur huset, om hon bara varit säker på, att hon kunnat få en annan plats åt honom. Dessutom hade Ingefära huggit näbben rakt i nacken över skjortlinningen på John Henry en dag, då han böjt sig ned alltför nära buren. Fru Carter visade alla människor ärret, när den stackars John Henry kom hem över söndagen.

Alla dessa ting flögo blixtsnabbt genom Annes hjärna, då herr Harrison, tydligen mållös av vrede, stod framför henne. Inte ens när herr Harrison var vänlig och blid, kunde han påstås se bra ut; han var kort och tjock och skallig. Men nu, när hans trinda ansikte var eldrött av förargelse och hans vattenblå ögon riktigt stodo på skaft, tyckte Anne, att han var det allra fulaste hon någonsin sett.

Med ens återfick herr Harrison tungans bruk.

— Jag ämnar inte finna mig i detta, fräste han, inte en dag längre, så mycket ni det vet, fröken! Tredje gången, det är ju alldeles för galet! Förra gången sa’ jag till er moster: passa sig bara, sa’ jag, och låt det aldrig hända mer! Och nu är det samma spektakel igen — och vad menar hon! Vad menar hon? Det har jag nu kommit för att ta reda på.

— Kanske ni skulle vilja förklara, vad det är, som står på? frågade Anne i sin värdigaste ton.

Hon hade särskilt lagt an på att förvärva denna sansade ton och detta lugna uppträdande, varmed hon ämnade uträtta stora ting i skolan, men de tycktes alldeles förfela sin verkan på den förgrymmade herr Harrison.

— Vad som står på? Ja, det är inte småsmulor, det. Här har jag nu återigen hittat er mosters kokreatur mitt i min havre, för inte en halv timma sedan! För tredje gången, märk väl! Jag hittade henne i tisdags, och jag hittade henne i går. Jag gick hit och förbjöd er moster att någonsin låta det hända igen. Nu har hon låtit det hända. Var är er moster nånstans? Jag ska be att få tala ett slag med henne och säga henne en smula av mina innersta tankar — J. A. Harrisons innersta tankar …

— Om ni menar fröken Marilla Cuthbert, så är det inte min moster, och hon har gått ned till Grafton för att hälsa på en släkting, som är mycket sjuk, svarade Anne med stigande värdighet för varje ord. — Jag är mycket ledsen åt att min ko brutit sig in på er havreåker — det är min ko och inte fröken Cuthberts. Hennes döda bror gav kossan åt mig, när hon var en liten kalv, och han köpte henne av herr Bell.

— Ledsen, ja! Sådant båtar bra litet. Ni kan gärna komma ned och se på den förödelse, kreaturet har ställt till i min havre — trampat och stampat, så att hon gjort riktiga vägar …

— Det var mycket ledsamt, upprepade Anne med stor bestämdhet, men om ni hölle era gärdsgårdar i bättre skick, skulle nog Dolly inte kunna bryta sig in. Det är er del av inhägnaden, som skiljer ert havrefält från vår betesmark, och jag märkte just härom dagen, att den såg ganska bristfällig ut.

— Det är inget fel med min gärdesgård, snäste herr Harrison, ännu mera förargad över att striden på detta sätt fördes in på hans eget område. — Inte ens ett gallerstaket skulle stänga ute ett sådant troll till ko. Och det ska jag säga er, ni mamsell näspärla med röda håret, att om kon är er, som ni säger, så gjorde ni mera nytta med att valla henne på er egen mark än att sitta där och förnöta tiden med att sluka romanböcker …

Annes hår hade alltid varit hennes ömma punkt, och nu kokade det plötsligt över för henne — all värdighet till trots.

— Hellre vill jag då ha rött hår än inget alls, utom en liten krans kring öronen, utbrast hon.

Det skottet tog, ty herr Harrison tålde aldrig, att man låtsade om hans flintskallighet. Vreden betog honom ånyo talförmågan, och han förmådde endast stirra stumt på Anne, som nu återfått sin jämnvikt och begagnade sig av sitt vunna övertag.

— Jag får väl ha överseende med er, herr Harrison, ty jag har fantasi. Jag kan livligt föreställa mig, hur förargligt det måste vara att hitta en främmande ko inne på sitt havrefält, och jag ska inte hysa något agg emot er för vad ni har sagt. Jag lovar er, att Dolly aldrig mer ska bryta sig in på er åker — det ger jag er mitt hedersord på.

— Det lär nog Dolly fråga mycket efter, muttrade herr Harrison i en ton, som föreföll en smula blidkad.

Så lunkade han i väg hemåt, och Anne hörde honom pusta och brumma för sig själv, ända tills han försvann vid en krökning av stigen.

Anne gick ganska ledsen över gården och stängde in den odygdiga kossan i den lilla kätte, där mjölkningen brukade försiggå.

— Här kan hon då inte komma ut, såvida hon inte sparkar sönder planket, tänkte hon. — Ja, nu ser hon nog så from och beskedlig ut … Hon har bestämt ätit sig ont i magen på all havren … Om jag ändå hade sålt henne till herr Shearer, när han ville ha henne i förra veckan! Men jag tyckte att det var rätt så bra att vänta till auktionen och låta alla kreaturen gå på samma gång. Ja, nog är det sant, att herr Harrison är en brumbjörn — någon besläktad själ är han då absolut inte.

Anne befann sig fortfarande på spaning efter »besläktade själar.»

Marilla Cuthbert kom åkande in på gården, när Anne återvände från kätten, och Dollys ägarinna fick brått med att göra i ordning teet. De hade mycket att samspråka om under måltiden.

— Jag ska bli glad, när auktionen är över, sade Marilla. — Det är för mycket ansvar med att ha så stor kreatursbesättning och ingen mer än den odågan Martin att se till den. Ännu har han inte kommit tillbaka, och han lovade så säkert som aldrig det att vara tillbaka i går afton, bara han finge den dagen fri för att vara med om sin mosters begravning. Jag vet verkligen inte, hur många mostrar han har — detta är den fjärde, som har dött sedan han tog platsen här för ett år sedan. Jag ska bli mer än tacksam, när grödan väl är inne och herr Barry övertar lantbruket. Dolly få vi hålla innestängd i kätten, tills Martin kommer; sedan får hon gå och beta uppe i hagen, och den gärdsgården måste ses om. Ja, var och en har sitt kors, som Rachel brukar säga. Stackars Mary Keith ligger för döden, och vad som skall bli av hennes båda barnungar är mer än jag begriper. Hon har en bror i Brittiska Kolumbia, och honom har hon skrivit till om dem, men ännu har hon inte fått något svar.

— Hurudana äro barnen? Hur gamla äro de?

— Nyss fyllda sex — de äro tvillingar.

— Åh, kan man tänka sig! Jag har alltid varit intresserad av tvillingar, alltse’n jag skötte fru Hammonds olika par, sade Anne ivrigt. — Ä’ di söta?

— Det kunde man sannerligen inte se, så gräsligt smutsiga voro de. Davy satt ute och bakade smutskakor, och Dora gick för att hämta in honom. Davy knuffade henne huvudstupa i den största kakan, och när hon då började gråta, lade han sig i smutsen själv och rullade sig av och an för att visa, att det var rakt ingenting att gråta åt … Deras mor sade, att Dora var en liten rar unge, men att Davy var bara full av odygd. Han har aldrig fått ett tecken till uppfostran. Hans pappa dog, när han var helt liten, och Mary har varit sjuk allt sedan dess.

— Ja, det är för ledsamt med barn, som inte få någon uppfostran, sade Anne helt förnumstigt. — Minns Marilla, att jag hade rakt ingen fått, innan du tog mig om hand? Deras pappa får nog fullt schå med dem. Hur är fru Keith egentligen släkt med Marilla?

— Mary? Aldrig ett dugg. Det var hennes man — han var, ja du, han var brylling med oss … Här kommer fru Lynde över gården. Jag kunde nog tro, att hon ämnade sig hit för att fråga efter Mary.

— Tala inte om för henne om herr Harrison och kon, bönföll Anne.

Marilla lovade, men löftet var alldeles onödigt, ty fru Lynde hade knappast slagit sig ned, förrän hon sade:

— Jag såg herr Harrison köra er ko ut från sitt havrefält i dag, när jag kom hemåkande från Carmody. Han såg vådligt arg ut. Ställde han till något spektakel här nere hos er?

Anne och Marilla växlade förstulna leenden. Det var få ting i Avonlea, som undgingo fru Lynde. Senast denna morgon hade Anne sagt:

— Om man vid midnatt ginge in på sitt rum, reglade dörren, drog ned rullgardinen och nös, skulle fru Lynde dagen därpå fråga, hur det stod till med ens snuva.

— Han måtte nog ha gjort det, erkände Marilla. — jag var inte hemma. Han delgav Anne några av sina innersta tankar …

— Jag tycker han är en fasligt obehaglig karl, sade Anne och knyckte föraktfullt på sin rödbruna nacke.

— Aldrig har du sagt ett sannare ord, sade fru Rachel högtidligt. — Jag visste här skulle bli trassel och bråk, när Robert Bell sålde sin gård till en vilt främmande karl från Nya Brunswick. Hur ska det gå med vårt arma Avonlea — med denna uppsjö av främmande människor? Snart törs man inte gå och lägga sig i sin egen säng.

— Vad är det för annat folk, som flyttar in? frågade Marilla.

— Kors, har du inte hört det? Först och främst kommer det en familj Donnell. De ha hyrt Peter Sloanes gamla hus. Peter ska ha karl’n att sköta väderkvarnen. De komma långt österifrån, och ingen människa vet det ringaste grand om dem. Så kommer den där oförbätterliga Cottonska familjen hitflyttande från Vitsand — han är lungsiktig, men stjäl som en korp, när krafterna räcka till, och hon är en loj och liknöjd slampa, som inte duger till någonting. Hon sitter, när hon diskar. Fru Pye har tagit upp sin mans föräldralöse brorson, Anthony Pye. Den ska gå i skolan hos dig, Anne, så bered dig på obehag! Och du får ännu en ny lärjunge långt bortifrån. Paul Irving kommer från Förenta staterna för att bo hos sin farmor. Minns du hans far, Marilla? Stephen Irving, som slog upp med Lavendel Lewis borta i Grafton?

— Jag tror inte han slog upp med henne. De blevo oense … Det är inte ens fel, att två träta.

— Nåja, giftermål blev det i alla händelser inte, och hon har varit konstig allt sedan dess, påstås det — hon bor alldeles för sig själv i det där lilla stenhuset, hon kallar Ekostugan. Stephen gav sig i väg till staterna och gick in i sin farbrors affär och gifte sig med en yankeefröken. Han har aldrig varit hemma se’n dess, fastän hans mor har varit sta’ och hälsat på honom en eller par gånger. Hustrun dog för två år se’n, och nu skickar han pojken hem till sin mor för att han ska få litet ordentlig undervisning. Han är tio år gammal, och gu’ vet, hur han kommer att arta sig i skolan. Yankees äro allt ett släkte för sig …

Alla människor, som haft den oturen att födas eller fostras upp annorstädes än på Prins Edvards ö betraktades av fru Lynde med sneda och misstänksamma blickar. De kunde naturligtvis vara hyggligt folk, men man gjorde bäst i att betvivla det. Och särskild fördom hyste hon för yankees.^[1]

Hennes man hade lurats på tio dollars av en arbetsgivare, som han en gång varit anställd hos i Boston, och varken änglar, furstar eller makter hade förmått övertyga fru Rachel om att ej samtliga Förenta stater buro ansvaret därför.

— Avonleas skola tar ingen skada av att den får ett par elever från långväga håll, genmälde Marilla, och om den här pojken det allra minsta brås på far sin, så är det ingen fara med honom. Steve Irving var en riktig kärnpojke, fastän en del gott folk påstod han var stolt, och fru Irving bör vara glad att få honom i sitt hus. Hon har varit mycket ensam, sedan hennes man dog.

— Åhja, pojken kan ju vara bra nog, men olik Avonlea-barnen blir han i alla fall, sade fru Rachel, och därmed var saken avgjord.

Fru Rachels förutfattade mening i fråga om en människa, en plats eller en sak lät sällan rubba sig. Hon bytte nu om samtalsämne.

— Nå, min kära Anne, vad är det jag hör? Ni ämna ju bilda en förening för samhällets förbättrande?

— Vi bara pratade litet därom på senaste diskussionsklubben, några andra flickor och gossar och jag, sade Anne och blev röd. — Vi tänkte att det skulle kunna bli rätt trevligt — detsamma tyckte pastor och fru Allan. Sådana där föreningar ha bildats i flera andra byar.

— Ge ni er in på sådant, så ta ni er minsann vatten över huvudet! Låt bli det där, Anne, det är mitt råd. Folk tycker inte om att förbättras.

— Åh, inte ämna vi försöka förbättra människorna. Det är själva Avonlea. Här finns så mycket, som kunde göras bra mycket trevligare. Om vi till exempel kunde övertala herr Levi Boulter att riva den där förskräckliga gamla kåken på gården högst uppe vid sluttningen, skulle inte det vara en vinst?

— Jo, det skulle det helt visst, medgav fru Rachel. — Det gamla kyffet har stått där och vanprytt i många år. Men om er klubb kan förmå Levi Boulter att göra någonting för det allmänna bästa gratis — ja, då vill jag bra gärna vara med och se på. Jag vill inte göra dig modfälld, Anne, och det kan ju hända, att din idé inte är så tokig, fast jag förmodar, att du fått tag i den i någon av de där eländiga tidskrifterna, som nu för tiden växa upp som svampar. Men du bör ha fullt upp att sköta med din skola, och låt du bli att bråka med några förbättringar, det råder jag dig till som en vän. Men jag vet nog, att det är som att slå vatten på gåsen … Har du föresatt dig någonting, nog ska det drivas igenom, alltid …

Ett visst litet drag kring Annes läppar angav, att fru Rachel ej hade så orätt i detta påstående.

Anne gick med liv och själ upp i tanken på att »Samhällsförbättrande föreningen» skulle bildas. Gilbert Blythe, som fått lärareplatsen i Vitsand, men alltid komme att vara hemma från fredag kväll till måndag morgon, omfattade planen med förtjusning, och de flesta andra ungdomar voro högst villiga att vara med om någonting, som innebar gemensamma möten då och då, under vilka man naturligtvis skulle ha mycket »livat».

Varuti förbättringarna skulle bestå, därom hade just ingen någon klar föreställning utom Anne och Gilbert. De hade hittat på dem och satt dem i verkställighet, tills det uppstått ett fullkomligt idealiskt Avonlea — i deras sinnen, om också ingen annanstans.

Fru Rachel hade ännu en nyhet att meddela.

— Lärarinneplatsen i Carmody har Priscilla Grant fått. Var du inte kamrat på seminariet med en flicka, som hette så, Anne?

— Jo visst! Ska Priscilla undervisa i Carmody? O, så gränslöst roligt! ropade Anne, i det hennes grå ögon började glänsa, tills de liknade aftonstjärnor.

Och fru Lynde fann sig föranlåten att undra för väl tjugonde gången, huruvida hon någonsin skulle komma på det klara med, om Anne Shirley verkligen var en vacker flicka eller inte.

1. Öknamn på inbyggare i Nordamerikas Förenta stater.