Vallfart och vandringsår/Ja, du är tung, men kärleken är stark
| ← Mamud - Brutus |
|
Ett tema med två variationer → |
Ja, du är tung, men kärleken är stark.
Så var i Trebisond en grå scheriff,
som hade tio skimlar i sitt stall
och tio hustrur men en enda dotter,
och hon var honom kärare än allt.
Hon låg i oljelampans gula ljus
på golvet i sin bädd och tryckte skygg
för ögat svarta buffelfällen och vände
åt rummet blygselfullt sin nakna rygg.
Hon bar i bädden ännu på sin nacke
en mörkröd luva med en blåsvart fjäder,
som knäckts mot kudden. Fjäderfläktan låg
på mattan över hennes fallna kläder.
Vid låga lampan stod en man, vars famn
hon nyss i hemlig kärlek slöt i sin.
Han knöt sin gördel och slog upp ett fönster,
vars ruta icke var av glas men skinn.
En grå decemberdagnings luft flöt in.
Scheriffens dotter vände sig förskräckt
och drog kring rygg och axlar buffeltäcket
och viskade, när hon fått lampan släckt:
»Har redan soln gått upp? Du ser så ängsligt?»
Han stod vid fönsterposten. »Nej, jag ser,
vad värre är än så…» — »Då ser du kanske
att repet, som du knöt, har brustit ner?»
— »Nej, give gud så vore. Fotsdjup snö
har fallit under natten; när jag går…»
— »När du skall gå från slottet,» fortfor flickan,
»så stannar ändå kvar i snön ditt spår.
Min barndomsallrakäraste, kom hit
och tag på dina fötter mina skor,
ty dina breda fotspår få ej leda
till gömda haremsrum, som jag bebor!»
Hon ryckte sina skor från cederpalln,
där hennes sidenkläder sjunkit hop.
Men hur orimligt små! Ett löje tryckte
i hennes friska kind en liten grop.
— »Det hade också nyttat föga till
att ha min sko; en sådan sirlig snitt
bär bara jag, och när som spåren leda
till något fönster, detta därtill mitt…»
»Så tänker skvallret,» återtog han raskt,
»att — se, nu faller snön på nytt och yr!
— att som vår gamle grå scheriff hans dotter
om natten också går på äventyr.»
»Jag vet dock råd,» sa flickan. »Vänd dig bort!
Se inte hit, så kan jag stiga opp
och hastigt kläda mig. Är solen uppe?»
— »Den lyser ren på minaretens topp.»
— »En sådan envis hyska! Nej, se bort!»
Hon hade redan halsen full av gråt.
»Ju ivrigare som jag blir, ju mindre
kan jag få haken till att häkta åt.»
Hon ville häkta ett slags sidenstubb,
en varmt vadderad kjol, som flera gånger,
när vinterkylan kom, hon redan bar
inunder sina vida bussaronger.
»Det ljusnar,» fortfor han, mot fönstret stödd.
Hon började att snyfta blek och rädd:
»Försök då du att knäppa hop min häkta,
men blunda ändå, tills jag väl blir klädd!
Nå, fann du hyskan? Fann du inte henne?
Hu! så jag darrar i min frusna kropp!
Se efter om igen hur pass det dagas!»
Han gick till fönstret. »Nu går solen opp!»
— »Har redan soln gått opp? Allah, så kom
med öppna ögon då och hjälp mig fort!
Här har du linningen — ja där! — och märlan!
Du gud, vad dagen kommer grant och stort!»
»Men,» sporde han, när nu han hjälpte till
att häkta sidenstubben, »inte har
jag ändå klart, vad rätt min flicka menar;
för snön blir kvar, om också hyskan tar.»
Hon sprang till öppna fönstret raskt och steg
på fönsterbrädet, såg sig snabbt omkring,
knep modigt fast sig om det dävna repet
och gled sin väg som på en snodd en ring.
Om sidenstubben fastnade ibland
i repets knutar, blev hon rädd och slet,
men under fållen syntes krökt om repet
det rosenfriska, barnsligt runda knät.
I backen hann hon knappt, så var han med.
»Nu,» ropte hon, »lär ingen ana lätt,
när han i snön ser spår av bara fötter,
att han scheriffens dotters fotspår sett!»
Hon sökte lyfta honom och slog arm
omkring hans liv men slant på frusen mark.
Han stred och värjde, men hon log mot honom:
»Ja, du är tung, men kärleken är stark!»
Så fick hon honom, jätten, som hon ville,
på sina axlar, hon den starka mön,
och sviktande och blossande av bördan
bar hon sin älskling bortåt över snön. — —
Hon kom tillbaka ensam. Krökte sist
om repet valna fingrarna med nöd
och slingrade omkring den första knuten
sin fot, som nu var både våt och röd.
Men med detsamma såg hon i ett fönster
en glimt som av ett gyllne gördelspänne
och såg scheriffens små och vassa ögon,
som djupt ur rummets mörker mötte henne.
Betrakta den som icke talat än,
är att betrakta ett förseglat brev.
Hon föll på knä i snön. Hon släppte repet.
Men samma pinsamt hemska tystnad blev.
Hur häpen stod hon likväl nu, när han
kom ut i snön ur närmsta sidodörr
och lyfte henne, han, den grå scheriffen,
och yttrade så rörd som aldrig förr:
»Må andra gubbar eller gummor bruka
att slå som hökar på de unga ner,
jag grät i fönstret, men av avundsjuka,
jag grät, att inte jag var en av er.»