Vallfart och vandringsår/Mamud - Brutus
| ← Den ombytlige |
|
Ja, du är tung, men kärleken är stark → |
Mamud — Brutus.
»Tala ut ur skägget, blårock!» ropte barskt
Mamud, storsultanen, satt på gammalt sätt
i sin port uti sitt kära Gazna
för att slita tvistemål och skipa rätt.
»Tala ut ur skägget, blårock!» skrek han strävt,
sköt ur pannan bättre sin turban
och såg upp på klaganden, som skamsen
stod och huttlade i blå och lång kaftan.
»Saken är…» begynte denne tyst och skyggt.
»Herre, alla muslims vällust kallas du!
Saken är att…» Han berörde marken
med sin röda mun och med sin panna nu.
»Att?» röt storsultanen till, så ekot sjöng
genom valvet som en pisksmäll och försvann,
medan två till hängning smidda ringar
sakta vaggade i taket av och an.
»Att…» skrek muslimanen skrämd och svåra brått.
»Du mitt ögas glädje! Saken den är den…
Arslan kallas jag. Jag har en hustru…»
Han föll knä på portens tegelgolv igen.
Storsultanen, Gaznas lystna gråskägg, gav
lugnt och torrt till svar: »Besinna ändå smått,
att jag själv har bortåt hundra hustrur
men bär full av ödmjukt tålamod min lott.»
På ett tecken kom vår blyga Arslan nu
litet närmre, sedan först han klivit ur
sina gula tofflor och fått ställt dem
riktigt höger-vänsterrätt vid valvets mur.
»Si!» Han hukade sig röd och viktig fram.
»Hon är ung, min hustru…» — »Och vad mer, därtill
kanske het i blodet?» log sultanen.
»Och kanhända rätt behaglig när hon vill.»
Som han talade, gav han en slav en vink
att försiktigt fälla någon smula mer
på den tunga mattan framför porten.
Solen sken ju så fördömt på golvet ner.
»Hon är ljuv och farlig som förbjudet vin!»
ropte Arslan ivrigt — »och har råkat få
någon älskling,» fortfor storsultanen,
»som ej nöjs med några blinkar då och då.»
»Store härskare, du ser fördolda ting,»
utbröt Arslan. »Du ser allt i öppen dag.
Men ej nog med detta; denne snyltgäst
kör mig själv ur eget hus med hugg och slag.
Ja, han kommer, bäst det är, en regnig natt
makar mig på öppna gatan med sin stör
för att lyfta Zaib på sitt knä och skratta,
när han väl har bommat porten innanför.
Eh!» Vår Arslan tystnade med ens och drog
axlarna till örat, tog en ställning likt
en som korsfästs, vilket allt betydde
ungefär som: kan man tåla slikt?
Eftertänksam såg sultanen länge ner
på sin vita hand, likt om på den han sett
bokstavstecken i de fina fjunen,
som mot knogen kammade sig lent och slätt.
»När härnäst den skälmen kommer i ditt hus,»
slutade sultanen med en tankfull nick,
»sök mig då i smyg, och jag vill visa
att mitt binamn : 'rättvist hård' jag rättvist fick!»
Sedan ropade han nästa mål och sjönk
lugnt tillbaka mot sin silkeskudde stödd;
men man märkte länge, att sultanen
mer än annars blivit tankspridd och förströdd.
Första dagen gick, men på den andras kväll
föstes Arslan i sultanens sovrum in,
jämrande, förskräckt, med naket huvud
och med nyss av friska käpprapp randat skinn.
Strax sultanen kallade sin storvizir.
Storviziren kallade med utsökt takt
sin evnuck, evnucken slaven; slaven
kallade en handfull män från slottets vakt.
När för slaven dessa anmält, att de hört,
och han sagt det för evnucken och evnucken för
storviziren, bugade sig denne,
och sultanen tog sin päls och tog sitt rör.
Det var skumt därute, var som varje hus
blundade med luckorna för sömn tillreds.
Över tak och minaret sken månen,
tunn och spinkig som en avklippt nagelspets.
På ett brandrött portvalvs tröskel satt en flock
danserskor med mynt på hår och hals och bröst.
Långt på avstånd hördes genom mörkret
deras lutor och melodiskt veka röst:
»Oj! Oj! Ya habibi!
Hoj! Hoj! Kun tabibi!
Kom, kom, min älskade nu,
bliv min läkare du!»
Först gick Arslan, stammande och ömklig nog
med turbanen sliten från sin runda svål,
vilken kal och rakad sken vid lyktan
som en blank och diskad, upp- och nedvänd skål.
Så kom mässingslyktan, buren på en stång
av två magerbenta negrer. Bredvid dem
skred sultanen själv och storviziren
mellan negerknektarna, som voro fem.
Snart begynte Arslan vifta med sin hand
eller låta som om han på ett försök
härmat regn med »syss» och »pysch! Gå sakta!
Där är huset — hysch! — I grändens krök!»
»Är vår fågel flugen?» sa' sultanen torrt.
Arslan skälvde som ett galgens lik i blåst,
och han viskade till storsultanen:
»Han är kvar och innanför är dörren låst.»
— »Bra! Så spräng då dörren och stick skälmen ner
ögonblickligt och på stället utan prut!
Släck först lyktan. Arslan, du skall skaffa
mig en kyckling ur ditt kök, när allt är slut.»
Häpen, varför i Mohammeds namn just nu
deras herre fick en sådan lust på mat,
stod för första gången i sin levnad
storviziren alldeles försagd och flat.
Men han vände sina ord som så: »Det blir
svårt att sköta svärd i mörkret. Aldrig förr
har du heller dömt en brottsling ohörd…
Men ditt ord är Guds!» Han uppslog lyktans dörr.
»Blås du till!» befallde storsultanen kort.
Men viziren blåste aldrig utan nöp,
spottande på fingrarna, kring veken,
så att gula lågan fräste till och stöp.
Sedan porten sprängts, gick storviziren in.
Gränden låg med ens så midnattssvart, att då
Mamud såg i mörkret, fylldes ögat
som av tusen gnistor, tusen stjärnor små.
I sitt österländska sinne frågte han,
vänd från släckta veken, vilken glödde rött,
om ej dessa mörkrets alla gnistor
voro själar av de människor som dött.
Djupt ur huset ljöd ett skrik. — Viziren kom
hastigt ut och tände lyktan vant och lätt.
Han höll upp sitt svärd, som lyste blodrött.
»Herre, vad i nåder du befallt, är skett.»
Men det sista ordet fick han knappast fram.
Ovillkorligt han ett steg tillbaka vek,
ty han såg sin herre vänd mot Mecka,
helt försänkt i bön och som ett linne blek.
När sultanen slutat bedja, tog han strax
kycklingsvingen, som ur Arslans kök han fick.
»Allt sen,» sade han, »jag hört om detta gyckel,
har jag varken smakat föda eller drick.
Bönen gjorde jag till tack, att skälmen var
nådd och näpst; men lyktan först jag släcka lät
att få straffet blint och obevekligt,
lika gott eho han var som föll för det,
ty» — sultanen täckte med sitt långa skärp
sina ögon och gick långsamt därifrån
— »sådant streck har ingen annan vågat
— än min egen son!»