Waverley/Kap 09

←  8. En skotsk egendom för sextio år sedan

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 9. Mer om stället och dess omgifningar

10. Rosa Bradwardine och hennes far  →

NIONDE KAPITLET.
Mera om stället och dess omgifningar.

Sedan Waverley tillfredsstält sin nyfikenhet genom att några minuter se sig omkring, fattade han i den massiva portklappen på förstugudörren, hvars arkitrav bar årtalet 1594. Men intet svar gafs, fastän dånet genljudade genom en mängd rum och återskallade från de utanför huset befintliga gårdsmurarne, så att det uppskrämde dufvorna från den vördnadsvärda rotunda, de bebodde, och på nytt oroade de aflägsna byhundarne, som begifvit sig till hvila på sina respektive dynghögar. Trött vid det larm, han förorsakade, och de gagnlösa gensvar, det uppväckte, började Waverley tro sig hafva kommit till Orgoglios slott, då det beträd- des af den segrande prins Arthur:

När genom slottet klang hans stämma, hög och klar,
 Sig ingen brydde om att honom ge ett svar;
Det hvilade en dyster tystnad öfverallt —
 I salar och gemak ej syntes en gestalt.

Nästan väntande att få se någon »gammal, gammal gubbe, med snöhvitt skägg», hvilken han kunde fråga om detta öfvergifna hus, vände vår hjelte sig till en liten, med jernspikar tätt beslagen ekport, som var anbragt i den ändan af gårdsmuren, som bildade en vinkel med boningshuset. Oaktadt portens fasta utseende, var den blott tillstängd med en klinka, och sedan den blifvit öppnad, inkom han i en trädgård, som erbjöd en ganska behaglig anblick. Södra sidan af huset, hvars vägg var öfverhöljd af murgröna, utsträckte sin oregelbundna, men likväl vördnadsvärda front längs en dels stensatt, dels sandad terrass, som var prydd med blommor och vackra buskväxter. Från denna upphöjning nedsteg man på tre olika trappor, en i midten och en på hvardera ändan, till hvad man kunde kalla den egentliga trädgården. Terrassen omgafs för öfrigt rundt omkring af en stenbalustrad, som, på vissa mellanrum, var prydd med stora, groteska, på sina bakben sittande djurgestalter, för det mesta björnar, hvilka tycktes vara favoritdjur. Midt på terrassen, emellan en glasdörr, som ledde in till nedra våningen, och den mellersta trappnedgången, stod ett väldigt djur af samma slag och uppbar på sitt hufvud och sina framtassar en solvisare af ovanligt omfång, på hvilken voro inristade flere tecken, än Edwards matematiska kunskaper satte honom i stånd att uttyda.

Trädgården, som tycktes vara omsorgsfullt vårdad och öfverflödade på fruktträd, företedde en rikedom af blommor och ständigt grönskande buskväxter, klipta i sällsamma former. Den var anlagd i terrasser, som sänkte sig från vestra muren ned till en stor bäck, som flöt lugnt och stilla, så länge den utgjorde en gräns för trädgården, men nära dess slut brusande störtade sig öfver en stark dam, som förorsakade dess korta lugn; der bildade den ett vattenfall, hvaröfver man hade utsigt från en åttkantig sommarpaviljong, hvilken hade en förgyld björn på taket såsom vindflöjel. Efter detta språng antog bäcken sin naturliga, våldsamma karakter och flydde undan ögat i en djup, skogbevuxen däld, utur hvars träddungar höjde sig ett massivt, men förfallet torn, som varit baronernas af Bradwardine forna residens. Den midt emot trädgården belägna stranden af bäcken utgjordes af en liten gräsplan, der man plägade byka kläder; denna gräsplans bakgrund bildades af en mängd uråldriga träd.

Scenen, ehuru behaglig, var likväl ej alldeles lik Armidas trädgårdar, ehuru »due donzelette garrule» ej saknades i detta förtrollade paradis; ty på den nyssnämnda lilla gräsplanen gjorde två barbenta flickor, stående i hvar sitt tvättkar, med sina fötter tjenst som en patenttvättmaskin. Men flickorna qvarstannade ej liksom Armidas jungfrur för att med sina sånger helsa den ankommande gästen, utan, skrämda vid åsynen af en vacker främling på motsatta sidan, nedsläpte de sina klädningar (jag borde säga sin klädning för att vara fullt korrekt) öfver sina ben, hvilka deras sysselsättning nästan väl mycket blottade, och med ett gält utrop af »herre min Gud!» yttradt i en ton midt emellan sedesamhet och koketteri, sprungo de sin väg som rådjur, hvar och en åt sitt håll.

Waverley började förtvifla om att vinna inträde i denna ensliga och, som det tycktes, förtrollade boning, då en person närmade sig uppför en af trädgårdsgångarne, der han stod. I förhoppning att detta vore en trädgårdsmästare eller någon af husets betjening, gick Edward utför trapporna för att möta honom; men då gestalten närmade sig, och långt förrän han kunde urskilja dess anletsdrag, förvånades han öfver besynnerligheten af dess utseende och åtbörder. Än höll denna varelse händerna sammanknäpta öfver hufvudet, liksom en hindu stadd i botöfning, än svängde han dem perpendikulärt åt hvardera sidan, liksom en pendel, och än slog han dem snabt och ofta tvärs öfver bröstet, en åtbörd, som alldeles liknade det surrogat för den vanliga piskningsmotionen, en hyrkusk begagnar på en kall, klar dag, då hans hästar stå sysslolösa. Hans gång var lika besynnerlig som hans åtbörder; ty ibland hoppade han en lång stund på högra foten och bytte derefter om fot för att fortsätta samma framåtskridande på den venstra, hvarefter han satte dem båda två tätt tillsammans och började hoppa jemfota. Äfven hans drägt var föråldrad och narraktig och bestod af ett slags grå jacka med röda uppslag och pikerade ärmar, hvarigenom ett rödt foder framlyste. De öfriga delarne af hans drägt voro af en motsvarande färg, ej till förglömmandes ett par skarlakansröda strumpor och en dito mössa, som helt stolt var prydd med en kalkonfjäder. Edward, hvilken han ej tycktes bemärka, varseblef nu i hans anletsdrag en bekräftelse på hvad hans utseende och åtbörder redan tillkännagifvit. Det var synbarligen hvarken fånighet eller vansinne, som gåfvo ett af naturen nästan vackert ansigte detta besynnerliga, förryckta uttryck, utan något, som liknade en sammansättning af båda, hvari fånens enfald var blandad med en förvirrad fantasis ytterligheter. Han sjöng med mycket allvar och ej utan en viss smak en bit ur en gammal skotsk visa:

Du falske vän, om du mig bedrog
 Om sommarn, då rosorna blomma,
Så skall ge dig så godt igen
 Om vintern, när snöskurar komma.
Om ej, om ej, du min hjertans kär,
 Om ej du mig älskar igen,
Men tar dig en annan — o, då jag svär,
 Jag söker en annan vän.

Här upplyfte han sina ögon, hvilka hittills varit upptagna af att betrakta, huru hans fötter höllo takt med melodien, och varseblef Waverley, hvarvid han genast aftog sin mössa. Ehuru Edward hyste föga hopp att få något svar på en bestämd fråga, bad han likväl att få veta, om mr Bradwardine var hemma, eller hvar han kunde råka någon af hans betjening. Den tillfrågade svarade, och liksom hexans i Thalaba, »var hans tal alltjemt sång»:

Att blåsa sitt jagthorn
 Ut riddaren drog;
Att kransar sig binda
 Gick damen i skog.
Skön Ellen i kammar'n
 Mjuk mossa nu strör,
Att riddarens fotsteg
 Ej någon der hör.

Detta gaf ingen upplysning, och då Edward förnyade sina frågor, fick han ett hastigt svar, hvaraf han till följd af det snabba och egna uttalet endast kunde förstå ordet »taffeltäckaren». Waverley bad derpå att få träffa taffeltäckaren, hvarpå karlen med en slug blick och en menande nickning gaf honom tecken att följa sig och började hoppa och dansa utför samma gång, uppför hvilken han nyss kommit. »Det var mig en besynnerlig vägvisare», tänkte Edward, »och ej olik en af Shakespeares listiga bondtölpar. Jag är inte just särdeles klok, som anförtror mig åt hans ledning; men visare män ha blifvit ledda af narrar.» De kommo nu till slutet af gången, der de veko tvärt af kring en liten blomsterparterr, som i öster och norr var skyddad af en tät idegranshäck, och funno der en gammal man, arbetande i skjortärmarne. Hans utseende var midt emellan en bättre tjenares och en trädgårdsmästares, i det hans röda näsa och skjortmanschetter tycktes tillhöra den förstnämnda befattningen, och hans solbrända, väderbitna ansigte och gröna förkläde syntes antyda

»Gamle Adams afbild, odlande sin lustgård».

Hofmästaren — ty han var detta, och ovedersägligen den andra statsfunktionären i baroniet; ja, såsom inrikesminister var han i sitt köks- och källardepartement till och med förmer än sjelfva intendenten Macwheeble — nedlade sin spade, kastade hastigt på sig rocken och bad med en vredgad blick på Edwards ledsagare, förmodligen föranledd af att denne ditfört en främling, medan han var sysselsatt med detta mödosamma och, som han sannolikt tyckte, förnedrande arbete, att få veta, hvad herrn befalde. Sedan han blifvit underrättad, att den främmande önskade aflägga ett besök hos hans husbonde, samt att hans namn var Waverley, antog den gamle mannens ansigte ett uttryck af vördnadsfull vigtighet. Han kunde trygt försäkra, sade han, att hans nåd skulle bli utomordentligt glad att få träffa honom. Behagade inte mr Waverley några förfriskningar efter sin resa? Hans nåd var hos folket, som höll på med ett fälle i skogen, och de två trädgårdsdrängarne — med eftertryck på ordet två — hade fått befallning att åtfölja honom. Emellertid hade han sjelf roat sig med att rusta i ordning miss Rosas blomsterparterr, för att han skulle vara till hands att emottaga hans nåds befallningar, i fall så påfordrades; han tyckte mycket om trädgårdsskötsel, men hade föga tid till dylika nöjen. — »Han kan inte på några vilkor hinna med det mer än två dar i veckan», inföll Edwards sällsamme ledsagare. En sträng blick från taffeltäckaren bestraffade denna inblandning, och i det han benämnde honom David Gellatley, befalde han honom i en ton, som ej tillät några invändningar, att söka upp hans nåd i skogsrödjningen och säga honom, att en herre söderifrån kommit till stället. »Kan den stackars karlen framlemna ett bref?» frågade Edward. — »Fullkomligt säkert, sir, till hvar och en, som han hyser vördnad för. Jag skulle likväl inte gerna vilja anförtro honom något långt muntligt budskap — ehuru han är mera skälm än narr.»

Waverley öfverlemnade sitt kreditiv till mr Gellatley, som tycktes bekräfta hofmästarens sista anmärkning; ty då denne såg åt ett annat håll, gjorde han sådana grimaser åt honom, att hans ansigte liknade de groteska fysionomier, man får se på tyska piphufvud, hvarefter han med en löjlig bugning för Waverley dansade sin väg för att uträtta sitt ärende. »Han är en stolle», sade taffeltäckaren; »det fins en sådan nästan i hvar by i landet, men vår har blifvit alldeles bortskämd. Han brukade förr rätt bra kunna förrätta sitt dagsverke; men sedan han lyckades rädda miss Rosa från lairdens af Killancureit engelska tjur, kalla vi honom för David Gör-litet; och vi skulle gerna kunna kalla honom för David Gör-intet, ty sedan han fick de der granna kläderna för att roa hans nåd och min unga fröken (förnämt folk har sina nycker), har han bara dansat så der af och an i huset utan att göra ett Guds skapande grand annat än laga i ordning hans nåds metspön och fånga flugor till bete eller kanske på en ledig stund fiska ett kok laxöring. Men här kommer miss Rosa, som, jag kan gå i god för det, skall bli högst glad att få se en Waverley i sin faders hus, Tully-Veolan.»

Men Rosa Bradwardine förtjenar bättre af sin ovärdige biograf än att införas i slutet af ett kapitel.