Hoppa till innehållet

Waverley/Kap 40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  39. Resan fortsättes
Waverley
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

40. En gammal och en ny bekantskap
41. Hemligheten börjar uppdagas  →


[ 303 ]

FYRTIONDE KAPITLET.
En gammal och en ny bekantskap.

Under det han var djupt försjunken i sina drömmar, hördes fraset af en plaid bakom honom, en vänlig arm omfattade hans axlar och en bekant röst utropade:

»Sade den högländska profeten sant? Eller skall siargåfvan komma på skam?»

Waverley vände sig om och omfamnades med värme af Fergus Mac-Ivor. »Tusen gånger välkommen till Holyrood, som ännu en gång innehafves af sin laglige herskare! Sade jag er inte, alt vi skulle lyckas, och att ni skulle falla i filistéernas händer, om ni öfvergaf oss?»

»Bäste Fergus! Det är länge sedan jag hörde en väns röst. Hvar är Flora?»

»I säkerhet; hon är en triumferande åskådarinna af vår framgång.»

»Här?»

»Ja, i denna stad åtminstone, och ni skall få se henne; men först måste ni träffa en vän, på hvilken ni föga tänker, men hvilken ofta frågat efter er.»

Med dessa ord fattade han Waverley i armen och drog honom ur försalen, och innan Edward visste, hvart man förde honom, befann han sig i ett audiensrum, åt hvilket man bemödat sig att gifva en viss kunglig prakt.

En ung man, som bar sitt eget vackra hår och utmärkte sig genom värdigheten i sin hållning och det ädla uttrycket i sina regelbundna, välbildade anletsdrag, steg [ 304 ]fram ur den krets af officerare och högländska höfdingar, hvaraf han var omgifven. Waverley trodde efteråt, att han af hans lediga och behagliga sätt kunnat ana till hans höga börd och rang, om också ej kraschanen på hans bröst och det broderade strumpebandet kring hans knä angifvit, hvem han var.

»Tillåt mig», sade Fergus, i det han djupt bugade sig, »att för ers kunglig höghet föreställa —»

»Ättlingen af en bland de äldsta och sin konung tillgifnaste slägter i England», sade den unge chevalieren, afbrytande honom. »Jag ber om förlåtelse, emedan jag afbrutit er, min bäste Mac-Ivor; men det behöfs ingen ceremonimästare för att presentera en Waverley för en Stuart.»

Med dessa ord räckte han ynnestfullt sin hand åt Edward, som, om han också velat det, ej skulle kunnat undvika att bevisa honom den hyllning, som tycktes tillkomma hans rang, och hvartill han otvifvelaktigt var berättigad genom sin börd. »Det gör mig ledsen att höra, mr Waverley, att ni, till följd af omständigheter, hvilka ännu ej blifvit fullkomligt utredda, lidit något tvång bland mina anhängare i Pertshire och under er färd hit; men vi befinna oss i en sådan ställning, att vi knapt veta, hvilka äro våra vänner, och till och med i detta ögonblick är jag oviss om, huruvida jag kan ha nöjet att räkna mr Waverley bland mina anhängare.»

Han tystnade derpå ett ögonblick; men innan Edward hann komma fram med ett passande svar eller ens ordna sina tankar rörande dess lydelse, framtog han ett papper och fortfor: »jag skulle väl ej hysa några tvifvelsmål i detta ämne, om jag finge sitta tro till denna proklamation, utfärdad af kurfurstens af Hannover vänner, i hvilken proklamation de uppräkna mr Waverley bland de adelsmän, hvilka för sin trohet mot sin laglige monark hotas med straff för högförräderi. Men jag vill ej vinna några anhängare utom genom kärlek och öfvertygelse, och om mr Waverley önskar fortsätta sin resa söderut eller förena sig med kurfurstens trupper, skall det stå honom fritt att göra det. Jag kan endast beklaga, att min makt ej sträcker sig derhän, att jag kan skydda honom mot de sannolika följderna af ett sådant steg. — Men», fortfor [ 305 ]Carl Edward efter ett nytt kort uppehåll, »om mr Waverley, i likhet med sin stamfader, sir Nigel, skulle besluta sig för att omfatta en sak, hvilken, utom sin rättvisa, har föga, som talar för sig, och vilja följa en furste, som anförtror sig åt sitt folks kärlek för att återvinna sina förfäders tron eller också duka under vid försöket, kan jag blott säga, att han bland dessa ädlingar skall finna värdiga vapenbröder i ett ridderligt företag och kommer att följa en herre, som väl kan blifva olycklig, men aldrig otacksam.»

Den sluge höfdingen för Ivors stam hade insett fördelen af att införa Waverley till detta personliga möte med den kunglige äfventyraren. Carl Edwards skickligt lagda ord och hans vänlighet genomträngde Waverleys hjerta och öfverröstade lätt klokhetens stämma, ovan, som vår hjelte var vid tonen och det förfinade umgängessättet vid ett hof. Att sålunda personligen blifva bedd om hjelp af en furste, hvars utseende och sätt äfvensom det mod, han ådagalade vid detta sällsamma företag, motsvarade Edwards föreställning om en romanhjelte; att söka vinnas af honom i de uråldriga salarne af hans eget fädernepalats, som blifvit återvunnet af det svärd, han redan höll på att draga till nya eröfringar, gaf Waverley i hans egna ögon den värdighet och det anseende, hvilka han upphört att anse såsom sin tillhörighet. Förkastad, smädad och hotad af den ena sidans anhängare, drogs han oemotståndligt till den sak, som hans genom uppfostran förvärfvade fördomar och hans familjs politiska grundsatser redan anvisat honom såsom den rättvisaste. Dessa tankar ilade som en ström genom hans själ och ryckte med sig hvarje skäl af en motsatt syftning; dessutom tillät tiden ej någon öfverläggning, och alltså egnade Waverley, i det han knäböjde för Carl Edward, sitt hjerta och sitt svärd åt försvaret af hans rättigheter.

Prinsen — ty, ehuru olycklig genom sina förfäders dårskaper och fel, skola vi så väl här som annorstädes gifva honom den titel, som tillkom hans börd — upplyfte Waverley och omfamnade honom med ett uttryck af tacksamhet, som var för varmt för att ej vara uppriktigt. Han tackade äfven Fergus flere gånger, för det han tillfört honom en sådan anhängare, och presenterade för de adels[ 306 ]män, höfdingar och officerare, hvilka omgåfvo honom, Waverley som en ung ädling af de mest lysande förhoppningar och utsigter; i dennes dristiga och entusiastiska hyllning af hans sak kunde de se ett bevis på de förnäma engelska familjernas tänkesätt vid denna vigtiga brytning. Detta var verkligen en sak, som mycket betviflades af Stuartska husets anhängare; och då ett välgrundadt misstroende beträffande de engelska jakobiternas medverkan afhöll många förnäma skottar från hans fana och minskade modet hos dem, som redan slutit sig till den samma, så kunde ingenting komma lägligare för chevalieren än denna öppna förklaring till hans förmån af representanten för den Waverleyska familjen, som så länge varit känd såsom tillgifven Stuartska ätten. Detta hade Fergus ifrån början förutsett. Han höll verkligen af Waverley, derför att deras planer och känslor aldrig kommo i vägen för hvarandra; han hoppades se honom förenad med Flora och gladde sig åt, att de nu verkligen stredo för samma sak. Men, som vi redan antydt, fröjdade han sig äfven som statsman öfver att hafva tillförsäkrat sitt parti en så betydande anhängare och var långt ifrån att vara känslolös för det personliga anseende, han sjelf vann hos prinsen genom att så väsentligt hafva bidragit till förvärfvandet af denna nya bundsförvandt.

Carl Edward, å sin sida, syntes angelägen om att visa sina följeslagare det värde, han satte på sin nya anhängare, derigenom att han genast, liksom i förtroende, meddelade honom sin ställning. »Af orsaker, hvilka jag blott ofullkomligt känner till, har ni, mr Waverley, varit så utestängd från alla nyheter, att jag förmodar ni ännu är obekant med de vigtigaste omständigheterna af min nuvarande belägenhet. Ni har likväl hört omtalas min landstigning i det aflägsna distriktet Moidart, hvarvid jag åtföljdes af blott sju följeslagare, samt entusiasmen hos de talrika höfdingar och claner, som genast satte den ensamme äfventyraren i spetsen för en tapper här. Ni har säkert äfven erfarit, att den hannoveranska kurfurstens kommenderande general i spetsen för en talrik och välrustad krigsstyrka marscherade in i högländerna i afsigt att leverera oss batalj; men att hans mod svek honom, då vi blott voro tre timmars väg från hvarandra, så att [ 307 ]han helt beskedligt gaf oss på båten och marscherade norrut till Aberdeen, hvarvid han lemnade låglandet öppet och oförsvaradt. För att ej gå miste om ett så gynsamt tillfälle marscherade jag rakt på hufvudstaden, i det jag dref framför mig ett par kavalleri-regementen, som hotat att hugga i stycken hvarenda högländare, som skulle våga komma söder om Stirling; och medan magistraten och borgerskapet ordade om, huruvida de skulle kapitulera eller försvara sig, besparade min gode vän Lochiel» — härvid lade han handen på denne tappre och utmärkte höfdings axel — »dem besväret af någon vidare öfverläggning genom att intränga i spetsen för femhundra af clanen Cameron. Så till vida har således allt gått väl; men sedan den manhaftige generalens nerver emellertid blifvit härdade genom den skarpa luften i Aberdeen, har han inskeppat sig till Dunbar, och jag har just nyss fått säker underrättelse om, att han landstigit der i går, sannolikt i afsigt att marschera emot oss för att återtaga hufvudstaden. Nu fins det två meningar i mitt krigsråd; den ena, att, efter som vi sannolikt äro underlägsna i antal och säkert i disciplin och krigsförråd, för att ej nämna vår fullkomliga brist på artilleri samt svagheten af vårt kavalleri, det vore rådligast, att vi droge oss tillbaka till bergstrakten och der underhölle kriget, tills friska hjelptrupper hunne ankomma från Frankrike, och tills samtliga de högländska clanerna gripit till vapen för vår sak. Den motsatta meningen påstår, att en tillbakagående rörelse, under sakernas nuvarande ställning, ofelbart skall sätta våra vapen och vårt företag i misskredit och, långt ifrån alt skaffa oss nya anhängare, i stället blifva ett medel att göra dem, som redan stött till vår fana, modfälda. De officerare, som anföra dessa skäl och bland hvilka er vän Fergus Mac-Ivor är en, påstå, att, äfven om högländarne äro ovana vid Europas nu brukliga disciplin, så äro de soldater, mot hvilka de gå att strida, ej mindre ovana vid deras egendomligt fruktansvärda anfallssätt. Vidare påstå de, att höfdingarnes och officerarnes mod och tillgifvenhet ej kunna betviflas, och att, lika visst som de skola störta sig midt ibland fienden, lika visst skola deras claner äfven följa dem; med ett ord, att vi, sedan vi en gång dragit svärdet, böra bort[ 308 ]kasta slidan och öfverlemna vår sak åt striden och åt härarnas Gud. Vill mr Waverley benäget låta oss höra sin tanke i dessa brydsamma förhållanden?»

Waverley rodnade starkt, både af nöje och af blyghet öfver den utmärkelse, som denna fråga innebar, och svarade lika fyndigt som modigt, att han ej, i saknad af militärisk insigt, kunde drista sig att yttra någon mening, men att för honom det beslutet vore det vida angenämaste, som först satte honom i tillfälle att bevisa sitt nit i hans kunglig höghets tjenst.

»Taladt som en Waverley», svarade Carl Edward; »och på det ni må inneha en rang, som i någon mån motsvarar ert namn, så tillåt mig att i stället för den kaptenspost, ni mist, erbjuda er en majorsfullmakt i min armé, med rättighet att tjenstgöra som en af mina adjutanter, till dess ni kan bli anstäld vid ett regemente; jag hoppas, att flere sådana snart skola uppsättas.»

»Ers kunglig höghet täckes förlåta mig», svarade Waverley, som erinrade sig Balmawhapple och hans fåtaliga trupp, »om jag nekar att mottaga någon grad, tills den tid kommer, då jag kan bli i stånd att sjelf uppsätta en tillräcklig truppstyrka för att göra mitt befäl nyttigt för ers höghets tjenst. Emellertid hoppas jag ni tillåter mig att tjena som volontär under min vän Fergus Mac-Ivor.»

»Unna mig åtminstone det nöjet», sade prinsen, som ögonskenligt tyckte om detta förslag, »att få väpna er efter högländska bruket.» Med dessa ord afknäpte han sig sitt svärd, hvars dyrbart och konstrikt infattade fäste var af stål, och hvars bälte var beslaget med silfver. »Klingan», sade prinsen, »är en äkta Andreas Ferrara och har varit ett slags familjeklenod inom vår slägt. Jag är öfvertygad, att jag nu lemnar den i bättre händer än mina, och jag vill sedan tillägga ett par pistoler af samma mästare. — Öfverste Mac-Ivor, ni har säkert mycket att säga er vän, hvarför jag ej längre vill hindra ert enskilda samtal; men kom ihog, att vi vänta er båda hos oss i afton. Det är kanske den sista natten, vi få roa oss i dessa salar, och som vi med ett rent samvete gå till slagfältet, vilja vi muntert tillbringa aftonen före striden.»

Med detta afsked lemnade höfdingen och Waverley audiensrummet.