Waverley/Kap 43
← 42. En krigares middag |
|
44. Afmarschen → |
FYRTIOTREDJE KAPITLET.
Balen.
Sedan fänrik Maccombich gått i tjensteärenden till det högländska lägret, och intendenten Macwheeble aflägsnat sig för att på något sämre värdshus smälta sin middag samt Evan Dhus vink om krigslagen, begåfvo sig Waverley, baronen och höfdingen till Holyrood-House. De båda sistnämnda voro vid det yppersta lynne, och baronen skämtade på sitt sätt med vår hjelte öfver den vackra figur, han gjorde i sin nya drägt. »Om ni har någon plan», sade han, att eröfra en skotsk sötunges hjerta, så skulle jag råda er att, då ni tilltalar henne, ihogkomma Virgilii ord:
’Nunc insanus amor duri me Martis in armis,
Tela inter media atque adversos detinet hostes’,
hvilka verser Robertson af Struan, höfding för clanen Donnochy — så framt ej Ludes anspråk böra ställas primo loco — smakfullt återgifvit sålunda:
’Grym kärlek strumpebanden lågt har satt på mina ben
Och med en philabeg[1] omgjordat mina länder se'n’,
ehuru ni verkligen bär långbyxor, hvilket plagg jag gillar bäst af de tu, såsom äldre och mera passande.»
»Hör då förr på min visa», sade Fergus:
»’Hon ville ej ha en lågländsk laird
Eller blifva en engelsk fru;
Men med Duncan Graeme hon flydde sin kos,
Och hans plaid henne höljer nu.’»
De anlände nu till Holyroods palats och anmäldes hvar för sig, då de inträdde i slottsrummen.
Det är alltför väl kändt, att många män af rang, bildning och förmögenhet deltogo i det olyckliga och förtviflade företaget 1745. Äfven de skotska fruntimmerna antogo sig allmänt den tappre och vackre unge prinsens sak, denne prins, som kastade sig i sina landsmäns armar snarare som en romanhjelte än som en beräknande statsman. Man får derför ej undra på, att Edward, som tillbragt större delen af sitt lif i ensligheten på Waverley-Honour, bländades af lifligheten och glansen i det uppträde, som det skotska palatsets länge öfvergifna salar nu framvisade. Till följd af brådskan och förvirringen voro anordningarna visserligen långt ifrån praktfulla, men intrycket af det hela var likvisst anslående och kunde till och med kallas lysande, då man besinnade sällskapets rang.
Det dröjde ej länge, innan älskarens öga upptäckte föremålet för hans ömhet. Flora Mac-Ivor, med Rosa Bradwardine vid sin sida, återvände just till sin plats vid öfra ändan af rummet. Bland så mycket behag och skönhet hade de likväl i hög grad väckt den allmänna uppmärksamheten, såsom onekligen de vackraste bland de närvarande damerna. Prinsen visade båda, men isynnerhet Flora, med hvilken han dansade, mycken uppmärksamhet — ett företräde, för hvilket hon sannolikt hade att tacka sin utländska uppfostran och sitt välde öfver franska och italienska språken.
Så snart trängseln vid dansens slut tillät det, följde Edward nästan instinktlikt Fergus till det ställe, der miss Mace-Ivor satt. Den känsla af hopp, hvarmed han i det älskade föremålets frånvaro närt sin kärlek, tycktes försvinna i hennes närvaro, och liksom en, hvilken söker erinra sig omständigheterna af en förgäten dröm, skulle han i detta ögonblick velat gifva hela verlden för att ihogkomma de skäl, hvarpå han grundat förhoppningar, som nu syntes honom så bedrägliga. Han åtföljde Fergus med nedslagna ögon och känslan hos en brottsling, som, under det han långsamt framgår genom hopen, hvilken församlats att se hans afrättning, ej har någon tydlig föreställning hvarken om sorlet, som fyller hans öron, eller om folkmassan, på hvilken han kastar sina irrande blickar.
Flora syntes litet — mycket litet — upprörd och brydd vid hans annalkande. »Jag tillför dig en adopterad son af Ivor», sade Fergus.
»Och jag emottar honom som min andra broder», svarade Flora.
Hon lade på det sista ordet ett lätt eftertryck, som skulle undgått hvarje öra, utom ett som var feberaktigt spändt; för ett sådant var ordet likväl tillräckligt markeradt och i förening med hela hennes ton och sätt sade det tydligt: »jag kommer aldrig att tänka på mr Waverley i någon förtroligare egenskap». Edward bugade sig och såg på Fergus, som bet sig i läppen — en rörelse af vrede, som bevisade, att äfven han gifvit en olycksbådande tydning åt det sätt, hvarpå hans syster mottagit hans vän.
»Detta är således slutet på min vakna dröm!» Sådan var Waverleys första tanke, och den var så ytterst plågsam, att den jagade hvarje blodsdroppe från hans kind.
»Gode Gud!» sade Rosa Bradwardine; »han är ännu inte återstäld.»
Dessa ord, hvilka hon yttrade red stor rörelse, hördes af prinsen, som hastigt steg fram, fattade WavYerley vid handen och vänligt frågade, huru han mådde, samt tillade, att han önskade tala med honom. Genom en plötslig och kraftig ansträngning, som omständigheterna gjorde oundgänglig, hemtade Waverley sig så mycket, att han under tystnad kunde följa chevalieren till ett slags fördjupning i rummet.
Här qvarhöll prinsen honom en stund och gjorde honom åtskilliga frågor rörande de förnäma toryfamiljerna i England, deras slägtförbindelser och inflytelse samt deras sinnesstämning emot det Stuartska huset. Vid hvilket tillfälle som helst skulle Edward ej kunnat lemna annat än allmänna svar på dessa förfrågningar, och man kan antaga, att de i hans närvarande sinnesförfattning voro ända till förvirring orediga. Chevalieren smålog ett par gånger åt hans osammanhängande yttranden, men fortfor i samma ton, ehuru han fann sig nödsakad att till största delen sjelf underhålla samtalet, tills han märkte, att Waverley återvunnit sin fattning. Det är sannolikt, att denna långa audiens till en del var ämnad att befrämja den åsigt, prinsen önskade måtte hysas af hans anhängare, nämligen att Waverley var en person af politiskt inflytande. Som det tycktes af hans slutord, hade han likväl ett annat skäl till förlängandet af detta samtal, ett skäl, som berodde af välvilja mot vår hjeltes person. »Jag kan ej motstå frestelsen», sade han, »att berömma mig af min förtegenhet, såsom varande en dams förtrogne. Som ni finner, mr Waverley, känner jag till alltsammans, och jag försäkrar er, att jag djupt intresserar mig för denna sak. Men, min bäste unge vän, ni måste lägga starkare band på era känslor. Det fins många här, hvilkas ögon kunna se lika klart som mina, men hvilkas tystlåtenhet ej är lika säkert att lita på.»
Med dessa ord vände han sig ifrån honom och gick fram till några officerare, som stodo i en grupp några steg derifrån, i det han lemnade Waverley att öfvertänka hans sista ord, hvilkas hela syftning denne väl ej fattade, men som likväl voro tillräckligt tydliga 1 den varning, de inneburo. Han gjorde derför våld på sig sjelf och för att genom ögonblicklig åtlydnad af hans uppmaning visa sig värdig sin nye herskares deltagande, gick han fram till det ställe, der Flora och miss Bradwardine ännu sutto, och sedan han helsat på den senare, lyckades det honom utöfver hans egen förväntan att ingå i ett samtal rörande allmänna ämnen.
Om du, min käre läsare, någonsin råkat byta om skjutshästar vid —, eller vid — (af hvilka tomrum du åtminstone kan fylla ett eller sannolikt båda med namnet på någon gästgifvargård i närheten af ditt eget hemvist), måste du, och säkert med smärtsamt deltagande, hafva bemärkt den ängsliga motsträfvighet, hvarmed de stackars skjutskamparna först sträcka sina sårade halsar under lokorna. Men då skjutspojkens oemotståndliga argumenter förmått dem att gå framåt en mil eller så, blifva de känslolösa för den första smärtan, och sedan de, som sagde skjutspojke torde kalla det, blifvit varma i seldonen, trafva de på, som om deras manke vore alldeles hel. Denna liknelse öfverensstämmer så fullkomligt med Waverleys känslor under loppet af denna minnesvärda afton, att jag — isynnerhet som jag hoppas, att den är fullkomligt originel — föredrager den framför hvarje annan mera lysande jemförelse, hvarmed Byshes Ars Poetica kunde förse mig.
Ansträngningen, liksom dygden, är sin egen belöning, och vår hjelte hade dessutom andra eggande bevekelsegrunder till att framhärda i att visa ett konstladt lugn och en skenbar likgiltighet vid Floras märkbara afvoghet. Stoltheten, hvilken utgör ett strängt men helsosamt läkemedel för passionens sår, kom hastigt till hans hjelp. Utmärkt af en furstes ynnest; bestämd, som han hade anledning att hoppas, att spela en framstående roll i den omhvälfning, som förestod ett mäktigt konungarike; i själsegenskaper sannolikt öfverlägsen och i personliga behag åtminstone jemngod med flertalet af de ädla och utmärkta personer, i hvilkas sällskap han nu befann sig; ung, rik och högaktad — kunde eller borde han låta nedslå sig af en nyckfull skönhets kallsinnighet?
»Hur obeveklig du än är, o tärna,
Mitt hjerta, hör! är lika kallt som ditt.»
Uppfyld af de känslor, som uttryckas i dessa vackra verser[2], hvilka då likväl ej ännu voro skrifna, beslöt Waverley att öfvertyga Flora om, att han ej var modfäld öfver ett afslag, hvarigenom hon, såsom hans fåfänga tillhviskade honom, kanske lika mycket förfördelade sina egna, utsigter som hans. Det hemliga och ej ens af honom sjelf erkända hoppet, att hon torde lära bättre värdera hans ömhet, då hon fann, att det ej helt och hållet berodde af henne sjelf att vinna eller förskjuta den samma, bidrog äfven till denna förändrade sinnesstämning. Det låg äfven ett slags hemlig uppmuntran i chevalierens ord, ehuru Edward fruktade, att de endast hade afseende på Fergus' önskningar till förmån för en förening mellan honom och Flora. Men tid, ställe och omständigheter sammantagna förenade sig att på en gång väcka hans inbillningskraft och att uppmana honom till ett manligt och beslutsamt uppförande, i det han lemnade åt ödet att bestämma utgången. Om han ensam visade sig sorgsen och nedslagen aftonen före slagtningen, hvilket ämne för uttydningar skulle det ej lemna åt förtalet, som redan varit alltför verksamt sysselsatt med hans rykte? Aldrig, aldrig, så tänkte han inom sig, skola mina fiender, som jag ju icke utmanat, få en sådan fördel öfver mig. Under inflytelsen af dessa blandade känslor och emellanåt lifvad af ett småleende af hemligt förstånd och bifall från prinsen, då denne gick förbi gruppen, uppbjöd Waverley hela sin fantasi, all sin liflighet och vältalighet, och lyckades tillvinna sig, sällskapets allmänna beundran. Samtalet antog efter hand den ton, som var bäst egnad att utveckla hans talanger och kunskaper. Aftonens glädtighet snarare lifvades än hejdades af morgondagens stundande faror. Alla nerver voro spända för det, som komma skulle, och beredda att njuta det närvarande. Denna sinnesstämning är synnerligt gynnsam för inbillningskraftens verksamhet, för poesi och för det dermed beslägtade slaget af vältalighet. Som vi på ett annat ställe anmärkt, egde Waverley stundom en ovanlig talang att yttra sig, och vid närvarande tillfälle anslog han mer än en gång känslans högsta strängar och öfverlemnade sig derpå åt en fantastisk glädtighets yrhet. Han understöddes och lifvades af likstämda själar, hvilka kände samma inflytande af tid och omständigheter, och äfven de, hvilka voro af ett kallare och mera beräknande lynne, bortrycktes med strömmen. Flera fruntimmer vägrade att deltaga i dansen, som ännu pågick, och slöto sig under åtskilliga förevändningar till den grupp, i hvilken den »vackre unge engelsmannen» utgjorde medelpunkten. Han blef presenterad för åtskilliga personer af högsta rang, och hans sätt, som för stunden var fritt från den blyghet, hvaraf det under mindre lifvade ögonblick var intaget, väckte allmän beundran.
Flora Mac-Ivor tycktes vara det enda närvarande fruntimmer, som betraktade honom med en viss förbehållsamhet och köld; men äfven hon kunde ej undertrycka ett slags undran öfver talanger, hvilka hon under loppet af deras bekantskap aldrig sett utvecklade med sådan glans och framgång. Jag vet ej, om hon icke kände en ögonblicklig ånger öfver att hafva fattat ett så bestämdt beslut i fråga om anbudet af en älskare, hvilken syntes så danad att intaga ett utmärkt rum inom de högsta samhällsklasser. Så mycket är likväl säkert, att hon hittills räknat bland de ohjelpliga bristerna i Edwards karaktär den mauvaise honte, hvilken, då hon blifvit uppfostrad i de förnämsta umgängeskretsar och var föga bekant med den engelska förbehållsamheten, i hennes tanke var alltför närslägtad med försagdhet och inskränkthet. Men om äfven en flyktig önskan uppstod hos henne, att Waverley alltid skulle visat sig lika älskvärd och intagande, var den blott af ögonblicklig varaktighet; ty, sedan de sist råkats, hade omständigheter uppstått, som i hennes ögon gjorde det beslut, hon fattat i afseende på Edwards anbud, oåterkalleligt.
Med helt motsatta känslor ansträngde Rosa Bradwardine hela sin själ för att lyssna på honom. Hon kände en hemlig triumf vid den allmänna gärd af beundran, som skänktes den, hvars förtjenster hon för tidigt och för ömt lärt sig att uppskatta. Utan en svartsjuk tanke, utan en känsla af fruktan, smärta eller tvekan och utan att oroas af en enda sjelfvisk betraktelse öfverlemnade hon sig åt nöjet att höra det allmänna bifallssorlet. Då Waverley talade, var hennes öra uteslutande uppfyldt af hans röst; då andra yttrade sig, hvilade hennes öga på honom, liksom bon afvaktat hans svar. Kanhända var det nöje, hon denna afton erfor, ehuru kort och åtföljdt af många sorger, det renaste och oegennyttigaste, ett menskligt sinne någonsin kan känna.
»Baron», sade chevalieren, »jag skulle ej gerna vilja lemna min älskarinna i er unge väns sällskap. Ehuru litet romanesk, är han verkligen en af de mest intagande unga män, jag någonsin sett.»
»Och på min heder, sir», svarade baronen, »kan ej pojken ibland vara lika trög som en sextioåring, som jag. Om ers kunglig höghet sett honom gå och drömma omkring stränderna af Tully-Veolans sjö, liksom en hypokondrist eller, såsom Bartons Anatomia kallar det, en frenetisk eller letargisk patient, skulle ni undra på, hvarifrån han i en hast fått all denna glädtighet och skämtsamhet.»
»Min sann», sade Fergus Mac-Ivor, »tror jag inte, att det helt och hållet får tillskrifvas tartanens ingifvelse; ty, ehuru Waverley alltid varit en man af förstånd och heder, har jag hittills funnit honom vara ganska tankspridd och ouppmärksam i sällskap.»
»Vi äro honom så mycket mer förbundna», sade chevalieren, »emedan han till denna afton sparat egenskaper, som ej ens hans förtroligaste vänner kunnat upptäcka. — Men kom, mina herrar, aftonen är framliden, och vi måste upp i tid för att ombesörja morgondagens göromål. Hvar och en välje sin sköna följeslagerska och hedre med sin närvaro en liten anrättning.»
Med dessa ord gick han förut till en annan sträcka af rum och intog med ett på en gång värdigt och förbindligt skick, som väl anstod hans höga börd och stora anspråk, det med en tronhimmel försedda högsätet, öfverst vid en lång rad af bord. En timme hade knapt förflutit, då musikanterna spelade den i Skottland välkända signalen till uppbrott.
»God natt», sade chevalieren, i det han steg upp. »God natt, sofven godt! — God natt, sköna damer, som så högt hedrat en landsflyktig och fogelfri furste! — God natt, mina tappra vänner! Måtte det nöje, vi denna afton haft, bli ett förebud till vår snara och triumferande återkomst till dessa våra förfäders salar samt till många, många framtida glada och festliga möten i Holy-Roods palats!»
Då baronen af Bradwardine sedermera omnämnde detta chevalierens farväl, underlät han aldrig att i en sorglig ton upprepa:
»Audiit, et voti Phœbus succedere partem
Mente dedit; partem volueres dispersit in auras»;
»hvilket», som han tillade, »min vän Bangour lyckligt återgifvit sålunda:
’Och halfva bönen nåd för guden Phœbus fann,
Den andra hälften bort med vindens il försvann.’»