Waverley/Kap 53

←  52. Intriger i kärlek och sällskapslif

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 53. Fergus som supplikant

54. Obeständighet  →

FEMTIOTREDJE KAPITLET.
Fergus som supplikant.

Waverley hade verkligen vid närmare bekantskap med ställningen vid chevalierens hof mindre skäl att vara nöjd dermed. Liksom man påstår, att ett ollon innehåller alla den blifvande ekens förgreningar, inneslöt nämnda hof frön till trakasserier och intriger i sådan mängd, som kunde hedrat hofvet i ett stort rike. Hvarje betydande person hade något särskildt ändamål, som han eftertraktade med ett raseri, som Waverley ansåg stå i ett fullkomligt missförhållande till sakens vigt. Nästan alla hade sina orsaker till missnöje, ehuru den gamle redlige baronens var det rättmätigaste; ty han var endast bekymrad för den gemensamma sakens skull.

»Vi skola näppeligen», sade han en morgon till Waverley, då de varit ute och betraktat slottet, »vinna belägringskronan, hvilken, som ni vet, var förfärdigad af gräs, som vuxit inom den belägrade platsen, eller också af örten getblad eller väggört, parietaria; vi skola ej, säger jag, vinna den under denna blokad eller belägring af Edinburghs slott.» För denna sin åsigt gaf han de lärdaste och mest tillfyllestgörande skäl, hvilka läsaren ej lär vara angelägen om att höra upprepas.

Sedan Waverley sluppit ifrån den gamle herrn, gick han till Fergus' boning för att, enligt öfverenskommelse, afvakta dennes återkomst från ett besök på Holyrood-House. »Jag kommer att få en enskild audiens i morgon», hade Fergus föregående afton sagt till Waverley, »och ni måste råka mig hemma hos mig för att lyckönska mig till den framgång, jag med säkerhet motser.»

Morgondagen kom, och i höfdingens rum fann han fänrik Maccombich, som väntade för att afgifva rapport om sin vakthållning vid ett slags dike, som de gräft omkring slottshöjden och hedrat med namnet löpgraf. Kort derpå hördes höfdingens röst i en ton af otåligt raseri ropa i trappan: »Callun — Callum Beg — diaoul!» Han inträdde i rummet med hela utseendet af en man, som är uppskakad af en våldsam lidelse, och få voro de, på hvilkas anletsdrag raseriet frambragte en häftigare verkan. Ådrorna på hans panna svälde, näsborrarna utspändes, kinder och ögon lågade, och han såg ut, som om han varit besatt af en ond ande. Dessa tecken till halfqväfdt raseri voro så mycket förfärligare, som de tydligt förorsakades af ett starkt bemödande att återhålla ett nästan okufligt anfall af vrede och härflöto från en fruktansvärd inre kamp, som skakade hela hans yttre varelse.

Då han inkom i rummet, afknäpte han sitt bredsvärd och kastade det ifrån sig med sådan våldsamhet, att det for till andra ändan af rummet. »Jag vet ej», utropade han, »hvad som afhåller mig från att aflägga högtidlig ed på att aldrig mer draga det för hans skull! — Ladda mina pistoler, Callum, och kom genast på ögonblicket hit med dem!» Callam, som aldrig förskräcktes eller bragtes ur fattning af någonting, åtlydde med största köld befallningen. Evan Dhu, på hvars ansigte misstanken, att hans höfding blifvit förolämpad, framkallat en motsvarande storm, väntade under tystnad att få höra, hvarest eller hvilken hämden skulle drabba.

»Ja så, Waverley, ni är här?» sade höfdingen efter «ett ögonblicks eftertanke. »Ja, jag kommer ihog, att jag bad er dela min triumf, och ni har kommit för att bevittna min — missräkning, skola vi kalla det.» Evan räckte honom nu den skrifna rapport, han höll i handen, men Fergus kastade den ifrån sig i yttersta vrede. »Jag önskar till Gud», sade han, »att det gamla nästet måtte störta tillsammans öfver de narrar, som anfalla det, och öfver de skurkar, som försvara det! Ni tror väl, att jag är galen, Waverley? — Lemna oss, Evan, men gå ej längre bort, än att du kan höra, när jag ropar dig.»

»Öfversten är vid ett fasligt humör», sade mrs Flockhart till Evan, då denne kom ner. »Han måtte väl inte vara sjuk? Ådrorna på hans eljest så släta panna stå spända som en pisksnärt; vill han inte ta in någonting?»

»Han använder vanligen åderlåtning för dessa anfall», svarade högländaren med största lugn.

Sedan Evan lemnat rummet, återvann höfdingen småningom sin fattning. »Jag vet, Waverley», sade han, »att öfverste Talbot tio gånger om dagen öfvertalat er att förbanna er förbindelse med oss — nej, förneka det inte, ty jag är i detta ögonblick färdig att förbanna alltsammans sjelf. Skulle ni väl kunna tro det, att jag denna morgon framstält tvenne ansökningar hos prinsen, och att han afslagit dem båda; hvad tycker ni om slikt?»

»Hvad kan jag tycka om det, innan jag vet, hvarom era ansökningar handlade?»

»Hvad betyder det väl, hvarom de handlade, när jag säger er, att det var jag, som framstälde dem — Jag, till hvilken han står i större förbindelse än till hela hopen af dem, som slutit sig till hans fana; ty jag underhandlade om hela saken och skaffade honom allt Pertshirefolket, af hvilket ingen enda skulle ha rest sig, mig förutan. Jag skulle ej tro mig vara den, som begär något orimligt, och om jag också gjort det, kunde han gerna gett med sig en smula. — Men ni skall få veta allt, sedan jag nu åter kan andas friare. — Ni kommer ihog mitt grefvediplom; det är dateradt för några år tillbaka, med anledning af några då gjorda tjenster, och jag tror mig ej säga för mycket, om jag påstår, att mitt derpå följande förhållande ej minskat min förtjenst. Nu värderar jag väl denna leksak till grefvekrona lika litet som ni eller någon filosof på jorden; ty jag anser, att höfdingen öfver en sådan clan, som Sliochd nan Ivor, är förmer i rang än någon grefve i Skottland; men jag hade ett särskildt skäl för att vid nuvarande tidpunkt önska antaga denna fördömda titel. Ni skall veta, att jag händelsevis erfarit, att prinsen varit ihop med den gamle narraktige baronen af Bradwardine, om att han skulle göra sin manlige arfvinge, sin kusin i nittonde eller tjugonde led, arflös, derför att han tagit tjenst i kurfurstens af Hannover armé, och att han — baronen — skulle testamentera sin egendom åt er lilla vackra vän Rosa. Den gamle herrn tycktes gerna vilja foga sig deri, då det ju var en befallning från hans furste och öfverherre, som efter behag kan förändra bestämmelserna rörande ett länegods.»

»Och hur skall det då gå med hyllningen?»

»Jag ger hyllningen fan! — Jag tror, att Rosa på drottningens kröningsdag skall taga tofflorna af henne, eller någon dylik strunt. Men för att återgå till vårt ämne, så, eftersom Rosa Bradwardine alltid skulle varit ett passande parti för mig, om faderns fåniga förkärlek för den manlige arfvingen ej varit, så tyckte jag, att det numera ej fans något hinder, utom att baronen kunnat fordra, att hans dotters man skulle antaga namnet Bradwardine — hvilket, som ni vet, skulle varit omöjligt för mig — och att detta kunde undvikas, derigenom att jag antog den titel, hvarpå jag hade så goda anspråk, och som naturligtvis skulle öfvervinna denna svårighet. Om hon dessutom efter faderns död skulle bli baronessa af Bradwardine, så vore det så mycket bättre, och jag skulle visst inte vara den, som hade något att invända deremot.»

»Men, Fergus», sade Waverley, »jag har aldrig haft en aning om, att ni haft något tycke för miss Bradwardine, och ni har ju alltid gjort narr af hennes far.»

»Min bäste vän, jag hyser för miss Bradwardine all den ömhet, som jag anser nödig att hysa för min tillkommande husfru och mina barns mor. Hon är en ganska täck och förståndig flicka, som härstammar från en af de förnämsta låglandsfamiljerna, och efter någon undervisning af Flora kommer hon att göra en ganska god figur. Hvad hennes far beträffar, så är han visserligen ett original, och ett temligen löjligt original till på köpet; men han har gifvit sir Hew Halbert, den saligen afsomnade lairden af Balmawhapple och några andra så allvarliga lexor, att ingen vågar skratta åt honom, hvarför hans löjlighet ingenting betyder. Jag säger er, att det ej kunnat finnas någon invändning på jorden — alldeles ingen. Jag hade helt och hållet uppgjort saken för mig sjelf.»

»Men hade ni anhållit om baronens eller Rosas samtycke?»

»Hvad skulle det tjenat till? Att ha talat med baronen, innan jag antagit min titel, skulle endast föranledt en förtidig och retsam tvist angående namnförändringen, då jag deremot som grefve af Glennaquoich endast behöft föreslå honom att flytta sin fördömda björn och sin stöfvelknekt i ett hörn af min vapensköld eller att upptaga dem på en särskild sköld — hur som helst, bara de inte befläckat mitt vapen. Och hvad Rosa angår, så kan jag ej inse, hvad hon kunnat ha att invända, om hennes far varit nöjd.»

»Kanske det samma, som er syster har att invända mot mig, fastän ni är nöjd.»

Fergus såg stint på Waverley vid den jemförelse, som denna förmodan antydde, men nedsväljde försigtigt det svar, som sväfvade på hans tunga. »Åh, den saken skulle vi nog lätt ha stält om. Jag anhöll således om ett enskildt samtal, hvilket utsattes till i dag på morgonen, och jag bad er möta mig här, i det jag, som en annan. narr, trodde, att jag skulle behöfva ert biträde såsom brudriddare. Nå väl — jag nämner mina anspråk — de förnekas ej; de löften, som flere gånger lemnats mig och det utlofvade grefvediplomet — de erkännas. Jag anhåller derför såsom en naturlig följd att få mottaga den titel, hvartill diplomet berättigar mig — man stämmer åter upp den gamla visan om C—s och M—s afundsjuka — jag godkänner ej denna förevändning och erbjuder mig att anskaffa deras skriftliga bifall, till följd af att mitt diplom är af äldre datum än deras lumpna anspråk — jag försäkrar er, att jag skulle aftvungit dem ett sådant samtycke, om det också skulle skett med svärdsspetsen. Då kommer verkliga sanningen fram, och han vågar säga mig midt i ansigtet, att mitt grefvebref måste hvila så länge, ty han fruktar att misshaga den der oduglige skurken» — härvid namngaf han den medtäflande höfdingen af sin egen clan — »som ej har bättre anspråk på att vara höfding, än jag att vara kejsare af China, och som under en föregifven afundsjuka öfver prinsens partiskhet för mig behagar skyla sin mesaktiga obenägenhet att i enlighet med sitt tjugu gånger gifna löfte tåga i fält. Och för att ej gifva denne eländige pultron någon förevändning för hans feghet, begär prinsen af mig — bevars, som en personlig ynnest — att jag ej för ögonblicket skall yrka på min rättvisa och billiga fordran. Sätt sedan er lit till furstar!»

»Och slutade er audiens dermed?»

»Slutade? Åh nej — jag hade beslutat att ej lemna honom någon förevändning för hans otacksamhet, och jag anförde derför med allt det lugn, jag kunde samla — ty jag försäkrar er, att jag darrade af vrede — de särskilda orsaker, som föranledde mig att önska, att hans kunglig höghet ville ålägga mig något annat sätt att visa mitt nit och min tillgifvenhet, emedan mina framtidsutsigter gjorde, att det, som eljest skulle varit en blott obetydlighet, vid denna kris blef en svår uppoffring, och derpå meddelade jag honom hela min plan.»

»Och hvad svarade prinsen?»

»Svarade? Jo — det är väl, att det står skrifvet: förbanna icke konungen, nej, ej ens i din tanke! — Jo, han svarade, att det verkligen fägnade honom, att jag gjort honom till min förtrogne och derigenom satt honom i tillfälle att förekomma en ännu smärtsammare missräkning; ty han kunde försäkra mig på sitt furstliga ord, att miss Bradwardine hade en annan böjelse, och att han genom särskildt löfte förbundit sig att befordra den. ’Således, min bäste Fergus’, sade han med sitt nådigaste småleende, ’då giftermålet inte alls kan komma i fråga, så förstår ni väl, att det ej brådskar med grefvetiteln’. — Och dermed försvann han och lemnade mig planté là.»

»Och hvad gjorde ni då?»

»Jag skall säga er, hvad jag kunde ha gjort i det ögonblicket — sålt mig till djefvulen eller kurfursten, hvilkendera som erbjudit den djupaste hämden. Men nu är jag kall. Jag vet, att han ärnar gifta henne med någon af sina skurkar till fransmän eller någon irländsk officer; men jag skall nog ha ögonen på dem, och må den, som vill sticka ut mig, noga akta sig. — Bisogna coprirsi, signor.»

Efter något ytterligare samtal, som är onödigt att anföra, tog Waverley afsked af höfdingen, hvars raseri nu öfvergått till ett djupt och starkt hämdbegär. Knapt i stånd att reda den blandning af känslor, som denna berättelse uppväckt inom hans bröst, återvände Edward hem.