Waverley/Kap 54
| ← 53. Fergus som supplikant |
|
55. En hederlig karl försänkt i sorg → |
FEMTIOFJERDE KAPITLET.
Obeständighet.
»Jag är då ett verkligt stundens barn», sade Waverley för sig sjelf, då han stängde dörren till sitt rum och mätte det med hastiga steg. »Hvad angår det mig, om Fergus Mac-Ivor skulle önska gifta sig med Rosa Bradwardine? Jag älskar henne inte — jag kunde kanske blifvit älskad af henne — men jag försmådde hennes okonstlade, naturliga och rörande tillgifvenhet i stället för att söka förvandla den till ömhet och egnade mitt hjerta åt en, som aldrig kommer att älska någon dödlig man, så vida ej konungamakaren, gamle Warwick, skulle uppstå från de döda. Och baronen sen — jag skulle ej frågat efter hans egendom, och således kunde namnet ej blifvit någon stötesten. Den onde kunde gerna för mig fått ta de ofruktbara mossarna och dragit af de kungliga caligæ. Men danad, som hon är, för huslig ömhet och tillgifvenhet samt för att gifva och mottaga dessa små och vänliga bevis på uppmärksamhet, hvilka förljufva lifvet för dem, som tillbringa det tillsammans, eftertraktas hon af Fergus Mac-Ivor. Han skall ej misshandla henne, det är säkert — dertill är han ur stånd — men han skall vårdslösa henne efter första månaden; han skall bli för mycket upptagen af att underkufva någon medtäflande höfding, eller tränga ut någon hofgunstling, eller förvärfva någon ljungbevuxen hed eller någon sjö, eller öka sitt följe med någon ny trupp cateraner — han skall bli för mycket upptagen af detta för att fråga efter, hvad hon gör eller hvarmed hon roar sig.
Och sen skall sorgens mask dess rosor tära
Och jaga medfödd fägring från dess kind;
Och hon skall synas hålögd som ett spöke
Och blek och mager som en aftärd hamn,
Och sedan skall hon dö.
Och ett sådant öde hade kunnat afvändas från den mildaste varelse på jorden, om mr Edward Waverley haft sina ögon i behåll! — På min heder jag kan förstå, hur jag kunde tycka, att Flora var mycket, ja utomordentligt mycket vackrare än Rosa. Hon är visserligen ståtligare, och hennes sätt är mera bildadt; men många anse miss Bradwardines väsen naturligare, och vidare är hon bestämdt mycket yngre. Jag skulle tro, att Flora är två år äldre än jag — jag skall betrakta dem noga i afton.»
Och med detta beslut gick Waverley att — såsom bruket var för sextio år sedan — dricka té hos en förnäm fru, som var tillgifven chevalierens sak, och der han, såsom han väntat, fann de båda fruntimmerna. Alla uppstego, då han inträdde; men Flora återtog genast sin plats och det samtal, hvari hon varit inbegripen. Rosa deremot gjorde nästan omärkligt plats i den hopträngda kretsen, så att han kunde komma till en stol. — »Hennes sätt är ändå på det hela det mest intagande», tänkte Waverley.
En tvist uppstod, huruvida det gaeliska eller det italienska språket var det mest flytande och bäst passande för poesi. Gaeliskan, hvars sak sannolikt ingenstädes annars skulle funnit några försvarare, förfäktades här häftigt af sju högländska damer, som skreko med full hals och döfvade sällskapets öron med prof på celtiskt välljud. Flora, som märkte låglandsdamernas försmädliga leenden vid denna jemförelse, anförde några skäl för att visa, att den ej just var alldeles orimlig; men då Rosa tillfrågades om sin mening, yttrade hon sig med värme för italienskan, hvilken hon studerat under Waverleys ledning. »Hon har bättre öra än Flora, fast hon är mindre fulländad i musik», tänkte Waverley för sig sjelf. »Jag förmodar, miss Mac-Ivor härnäst vill jemföra Mac-Murrough nan Fohn med Ariosto!»
Slutligen hände det sig, att sällskapet blef af olika mening, antingen man skulle bedja Fergus spela flöjt, på hvilket instrument han var mästare, eller anhålla hos Waverley, att han skulle läsa ett af Shakespeares skådespel. Frun i huset åtog sig benäget att samla sällskapets röster för poesi eller musik, med det förbehåll, att den af herrarne, hvars talanger ej denna afton togos i anspråk, skulle bidraga att lifva nästa aftons nöje. Rosa råkade hafva den afgörande rösten. Flora, som tycktes hafva gjort sig till en regel att aldrig understödja något förslag, som kunde synas uppmuntra Waverley, hade röstat för musik, så vida baronen ville taga sin violin och ackompagnera Fergus. »Jag önskar er lycka till er smak, miss Mac-Ivor», tänkte Edward, under det de letade efter hans bok. »Jag hade en bättre tanke om den, då vi voro på Glennaquoich; ty inte är baronen just någon stor musikus, och Shakespeare förtjenar nog att höra på.»
Man valde Romeo och Julia, och Edward läste med smak, känsla och värme flere scener ur detta skådespel. Hela sällskapet tillkännagaf sitt bifall medelst handklappningar och många med tårar. Flora, som kände väl till denna dram, var ibland det förra slaget af beundrare, Rosa, för hvilken den var helt och hållet ny, tillhörde det senare. »Hon har mer känsla också», sade Waverley för sig sjelf.
Då samtalet derpå vände sig omkring händelserna och karaktärerna i skådespelet, förklarade Fergus, att den ende, som var värd att nämnas som en man af mod och lefnadsvett, var Mercutio. »Jag kan ej riktigt fatta», sade han, »alla hans gammalmodiga qvickheter; men han måtte ha varit en rätt hygglig karl efter den tidens begrepp.»
»Och det var en skam», sade fänrik Maccombich, som vanligen utgjorde ett eko af sin öfverste, »af den der Tibbert eller Taggart eller hvad han hette att sticka honom under den andre herrns arm, medan han höll på att afstyra slagsmålet.»
Damerna förklarade sig naturligtvis till Romeos förmån, ehuru denna åsigt ej förblef alldeles obestridd; ty frun i huset och några andra fruntimmer ogillade strängt den lättsinnighet, hvarmed hjelten öfverflyttar sin böjelse från Rosalinda till Julia. Flora förblef tyst, tills man flere gånger frågat om hennes tanke, då hon svarade, att hon trodde den klandrade omständigheten ej blott vara förenlig med naturen, utan till och med sådan, att den i högsta grad vittnade om skaldens konstnärskap. »Romeo», sade hon, »beskrifves som en ung man, hvilken är särdeles mottaglig för ömmare känslor; hans kärlek fästes först vid en qvinna, som ej kan besvara den; han säger ju ofta, att
’Ej på henne Amors barnpil biter’,
och vidare, att
’Hon försvurit kärleken’.
Då det nu var omöjligt, att Romeos kärlek, så vida man får antaga honom vara en förnuftig varelse, kunde bestå utan hopp, har skalden med stor konst fattat det ögonblick, då han var bragt nära förtviflan, för att ställa i hans väg ett fullkomligare föremål än den qvinna, af hvilken han blifvit försmådd, ett föremål, som är villigt att återgälda hans ömhet. Jag kan knapt föreställa mig en belägenhet, som är mera beräknad att stegra glöden af Romeos kärlek för Julia, än att han på en gång upplyftes af henne från den svårmodiga nedslagenhet, hvari han först uppträder på scenen, till det hänryckta tillstånd, hvari han utropar:
— — ’Må sorgen komma
Med all sin tyngd; den kan ej väga upp
Minutens fröjd vid hennes hulda åsyn!’»
»Nej, för all del, miss Mac-Ivor», sade en ung fru; »ni ärnar väl inte beröfva oss vår förträdesrätt? Vill ni öfvertala oss att tro, att kärleken ej kan bestå utan hopp, eller att älskaren måste bli flyktig, om hans sköna är grym? Fy! jag väntade mig ej en så föga känslosam slutsats.»
»En älskare, min bästa lady Betty, kan, som jag tror, framhärda i sitt frieri under ganska afskräckande förhållanden. Kärleken kan — någon gång — motstå ganska svåra stormar af hårdhet, men ej en lång polarfrost af fullkomlig likgiltighet. Akta er, äfven med era behag, att göra försöket med någon älskare, hvars trohet ni värderar! Kärleken kan lefva på underbart litet hopp, men ej alldeles utan det.»
»Med deras nåders tillåtelse», sade Evan, »är det alldeles samma sak, som med Duncan Mac-Girdies sto; han ville småningom vänja henne vid att lefva utan mat, och just som han fått ner henne till ett halmstrå om dagen, dog det stackars kräket.»
Evans jemförelse kom sällskapet att skratta, hvarpå samtalet tog en annan vändning. Strax derpå åtskildes man, och Edward återvände hem, funderande på hvad Flora sagt. »Jag vill inte längre älska min Rosalinda», sade han; »hon har gifvit mig en temligen tydlig vink derom; jag skall tala vid hennes bror och afstå från mitt frieri. Men hvad en Julia beträffar — vore det ädelt handladt, att gå i vägen för Fergus' anspråk? Det är dock omöjligt, att dessa anspråk någonsin kunna få framgång; och om de skulle stranda — än se'n? — Välan, alors comme alors.» Och med detta beslut att låta leda sig af omständigheterna öfverlemnade vår hjelte sig åt hvilan.