Waverley/Kap 55
| ← 54. Obeständighet |
|
56. Bemödanden → |
FEMTIOFEMTE KAPITLET.
En hederlig karl försänkt i sorg.
Om mina vackra läsarinnor skulle vara af den tanken, att min hjeltes ostadighet i kärlekssaker är alldeles oförlåtlig, så måste jag påminna dem, att ej alla hans sorger och vedermödor härledde sig ur denna känslosamma källa. Äfven den lyriske poeten, som så rörande klagade öfver kärlekens smärtor, kunde ej glömma, att han på samma gång var »skuldsatt och rusig», hvilket otvifvelaktigt var en svår tillökning 1 hans olycka. Det gafs verkligen hela dagar, hvarunder Waverley hvarken tänkte på Flora eller på Rosa Bradwardine, utan tillbragte tiden under sorgliga gissningar om sakernas sannolika tillstånd på Waverley-Honour och den tvifvelaktiga utgången af det borgerliga krig; hvari han var invecklad. Öfverste Talbot drog honom ofta im i samtal om rättvisan af den sak, han antagit sig. »Ej», sade han, »som det skulle vara möjligt för er att lemna den för närvarande; ty, hända hvad som vill, måste ni stå fast vid er öfverilade förbindelse. Men jag önskar, ni måtte inse, att ni inte har rätten på er sida; att ni strider mot ert lands sanna fördelar; samt att ni som engelsman och fosterlandsvän borde begagna er af första tillfälle att öfverge detta olyckliga företag, innan snöbollen smälter.»
Under dylika politiska tvister försvarade Waverley sig gemenligen med sitt partis vanliga motskäl, med hvilkas upprepande det är onödigt att besvära läsaren. Men han hade föga att genmäla, då öfversten bad honom jemföra den styrka, hvarmed de ämnade öfverändakasta styrelsen, med den, som nu skyndsamt sammandrogs till dess försvar. På detta påstående hade Waverley blott ett svar: »om den sak, jag åtagit mig, är farlig, så är det så mycket vanhederligare att öfverge den»; hvarmed han vanligen i sin ordning tystade öfverste Talbot och lyckades ombyta samtals-ämne.
En afton, då vännerna åtskilts efter en lång dylik dispyt, och vår hjelte redan lagt sig samt insomnat, väcktes han omkring midnatten af ett qväfdt jemmerrop. Han sprang upp och lyssnade; ljudet kom från öfverste Talbots rum, hvilket var skildt från hans eget medelst en brädvägg och stod i sammanhang dermed genom en i afbalkningen anbragt dörr. Waverley närmade sig denna dörr och hörde tydligt en eller två djupa suckar. Hvad kunde stå på? Öfversten hade, efter hvad han kunnat tycka, i sin vanliga sinnesstämning skilts från honom och måste således plötsligt hafva blifvit sjuk. Under denna förutsättning öppnade han sakta den emellan rummen befintliga dörren och varseblef öfversten, klädd i nattrock och sittande vid ett bord, hvarpå lågo ett bref och ett porträtt. Han lyfte hastigt upp hufvudet, under det Edward stod tveksam, antingen han skulle gå framåt eller draga sig tillbaka, hvarvid han märkte, att öfverstens kinder voro fuktade af tårar.
Liksom skamflat öfver att hafva blifvit öfverraskad under en sådan sinnesrörelse, uppsteg öfverste Talbot med synbart missnöje. »Jag tycker, mr Waverley, att mitt eget rum och den sena timmen borde tryggat äfven en fånge mot —»
»Säg ej intrång, öfverste Talbot. Jag hörde er andas tungt och fruktade, att ni blifvit sjuk; endast detta kunde föranledt mig att vid denna tid tränga mig på er.»
»Jag mår bra», sade öfversten; »fullkomligt bra.»
»Men ni är bedröfvad; är det någonting, jag kan göra för er?»
»Ingenting, mr Waverley; jag tänkte blott på hemmet och några ledsamma tilldragelser der?»
»Gode Gud, min farbror?» utropade Edward.
»Nej, det är en sorg, som drabbar mig ensam, och jag blygs, att ni sett den öfverväldiga mig till en sådan grad; men den måste ibland ta ut sin rätt, på det den vid andra tillfällen målte kunna bäras lugnare. Jag skulle önskat dölja den för er, emedan jag trodde, att den skulle smärta er, utan att ni kunde ge mig någon tröst. Men ni har öfverraskat mig — jag ser, att ni är förvånad — och jag hatar allt hemlighetskrämeri. — Läs detta bref.»
Brefvet var från öfverste Talbots syster och af följande innehåll:
»Bäste broder! Jag mottog genom Hodges ditt bref. Sir E. W. och mr R. äro ännu i frihet, men få ej lemna London. Jag önskar till Gud, att jag kunde gifva dig lika hugnande underrättelser om sakerna här hemma. Men nyheten om den olyckliga affären vid Preston kom öfver oss med det rysliga tillägget, att du var ibland de fallna. Du vet, i hvilket tillstånd Emilia befann sig, då din vänskap för sir E. föranledde dig att lemna henne. Hon var mycket uppskakad af den oroande underrättelsen från Skottland, att upproret utbrutit, men upprätthöll likväl sitt mod, såsom det anstod din hustru, sade hon, äfvensom för den blifvande, så länge förgäfves väntade arfvingens skull. Ack, min älskade broder, dessa förhoppningar äro nu förbi! Oaktadt all min vaksamma omsorg nådde detta olyckliga rykte henne utan förberedelse. Hon blef genast illamående, och det stackars barnet öfverlefde knapt sin födelse. Gifve Gud, detta vore allt! Men ehuru den vederläggning af det förskräckliga ryktet, som ditt eget bref innehöll, högligen upplifvat henne, smärtar det mig likväl att nödgas säga, att läkaren befarar allvarsamma och till och med farliga följder för hennes helsa, isynnerhet genom den ovisshet, hvari hon för någon tid nödvändigt måste förbli, och som ytterligare förökas af den föreställning, hon gjort sig om vildheten af dem, hvilkas fånge du är.
Försök derför, bäste broder, så snart du fått detta, att erhålla din frihet mot ditt hedersord, mot lösen, eller på hvilket annat möjligt sätt som helst. Jag öfverdrifver ej Emilias helsotillstånd; men jag får ej — vågar ej — fördölja sanningen. Jag förblifver, min bäste Philip, din städse tillgifna syster
Lucy Talbot.»
Edward stod orörlig, sedan han genomläst detta bref; ty det var ovedersägligt, att öfverstens resa för att uppsöka honom — Edward — ådragit den förre denna svåra olycka. Den var tung nog, äfven i det afseende, som ej längre stod att hjelpa; ty öfverste Talbot och lady Emilia, som länge varit utan arfvingar, hade innerligt fröjdat sig åt det hopp, som nu var förstördt. Men denna besvikna förhoppning var ett intet mot den olycka, som ytterligare hotade, och Edward ansåg sig med fasa som den ursprungliga orsaken till båda.
Innan han kunde hemta sig tillräckligt för att tala, hade öfverste Talbot återvunnit sin vanliga fattning, ehuru hans oroliga blick antydde hans själsqval.
»Hon är en qvinna, min unge vän, som kan rättfärdiga till och med en soldats tårar.» Han räckte honom härvid miniatyrporträttet, hvilket framvisade ett ansigte, hvars drag gjorde fullkomlig rättvisa åt lofordet; »och likväl skall Gud veta, att hvad ni der ser af henne är den minsta delen af de behag, hon eger — egde, skulle jag kanske säga — men ske Guds vilja!»
»Ni måste fly — ni måste genast skynda till hennes räddning. Det är ej — det kan ej vara för sent.»
»Fly? — Hur är det möjligt? Jag är en fånge på mitt hedersord.»
»Jag är er fångvaktare — jag återger er ert hedersord — det är jag, som ansvarar för er.»
»Ni kan ej göra det utan att bryta mot er pligt, ej heller kan jag med tillbörligt afseende på min egen heder gå in på en frigifning, för hvilken ni skulle bli stäld till ansvar.»
»Jag vill ansvara derför med mitt hufvud, om så skulle påfordras. Jag har varit den olyckliga orsaken till förlusten af ert barn; gör mig ej till er makas mördare!»
»Nej, min bäste Edward», sade Talbot, i det han vänligt fattade hans hand, »ni är ej i något hänseende att klandra, och om jag i två dagar för er dolt denna husliga olycka, var det blott för att er känslighet ej skulle se den i detta ljus. Ni kunde ej tänka på mig, ni kunde knapt veta af min tillvaro, då jag lemnade England för att uppsöka er. Gud skall veta, att det är en tillräckligt tung ansvarighet för oss, dödliga, att vi måste stå till svars för de förutsedda och omedelbara följderna af våra handlingar; för deras medelbara och oberäkneliga verkningar har det goda och stora Väsen, som ensamt kan förutse de” menskliga tilldragelsernas beroende af hvarandra, ej förklarat sina svaga skapade varelser ansvariga.»
»Men att ni skulle lemna lady Emilia i ett tillstånd, som framför allt annat tar en makes hela deltagande i anspråk, för att uppsöka en —»
»Jag gjorde endast min pligt, och jag hvarken ångrar eller bör ångra det. Om hederns och tacksamhetens väg alltid vore jemn och lätt, skulle det vara föga förtjenst att vandra den; men dess riktning går ofta tvärt emot våra fördelar och lidelser och stundom äfven emot våra bättre känslor. Dessa äro lifvets pröfningar, och denna, ehuru ej den minst bittra» — tårarna kommo honom härvid ofrivilligt i ögonen — »är ej den första, hvilken det varit min lott att genomgå. Men vi skola närmare talas vid härom i morgon», tillade han, i det han kramade Waverleys hand. »God natt; sök att glömma saken för några timmar. Jag tror, det dagas klockan sex, och hon är nu öfver tu. God natt.»
Edward aflägsnade sig utan att tilltro sin röst att gifva ett svar.