Wikisource:Huvudsida/Lästips
Lästips är till för att visa på de texter som finns på Wikisource. Tänk på följande innan du byter text:
- Lägg in texten nästkommande månad. Den tidigare månadstexten skall dock ha visats minst en omgång på huvudsidan.
- Texten skall vara fullständig och korrekturläst minst en gång.
- Texten skall finnas i textnamnrymden.
- Skriv en kort sammanfattning om texten på några rader och lägg in ett kort stycke av texten. Lägg gärna in en bild som illustrerar texten (se i så fall till att också bildens alternativtext byts ut!).
- Lägg även in texten i Wikisource:Tidigare lästips.
Januari[redigera]
Tre män i en båt (för att inte tala om hunden) är Jerome K. Jeromes mest kända verk. Det är en komisk beskrivning av en båtfärd längs Themsen som berättaren "J" och hans två vänner George och Harris samt foxterriern Montmorency företar sig.
Det tog oss en halvtimmes hårt arbete, efteråt, att få upp kapellet och därpå städade vi av däcket och påbörjade vår kvällsvard. Vi satte kitteln på spritköket för att koka upp i båtens för och gick akterut och låtsades inte ta någon som helst notis om den, utan satte igång med övriga måltidsförberedelser.
Det är det enda sättet att få en kittel att koka på, på floden. Om den ser att man väntar på den och är otålig så sjunger den aldrig. Man måste gå därifrån och börja måltiden, som om man inte alls vill ha något te. Man får inte ens kika på den i smyg. Om man ignorerar den så kommer man däremot strax höra vattnet börja puttra i den, ivrig att få bli till te.
Det är också en god idé, om man har mycket bråttom, att tala med varandra om hur man klarar sig utan te och inte vill ha något. Man går nära kitteln, så att den kan höra vad man säger och så ryter man. ”å, jag vill då inte ha något te; vill du det, George?”, vilket George rytande besvarar med ”å nejdå, jag tycker inte om te; vi dricker lemonad istället — te är så svårsmält”. Varvid kitteln kokar över och släcker spritköket.
Februari[redigera]
Skeppar Worse (norska:Skipper Worse) från 1882 anses vara en av författaren Alexander Kiellands bästa romaner. Den kretsar kring titelpersonen skeppar Worses liv i 1840-talets Stavanger med handelsmän och de frikyrkliga Haugianerna. Här i en svensk översättning av Ernst Lundquist från 1882.
»Lauritz, din satans pojke! Opp och klara vimpeln!»
Skeppar Worse stod akterut vid kajutan. Det blåste en frisk nordanvind in öfver fjorden, och den gamla briggen kom makligt glidande för småseglen.
Strömmen stod från land och krusade sjön i små vågor utmed udden, der Sandsgaardsbugten vek in. Och då »Familjens Hopp» svängde, tycktes det präktiga fartyget känna sig så säkert och hemmastadt inne i den gamla vanliga hamnen.
Men skeppar Worse blinkade till rorgängaren: »Hon känner, fan ta mig, igen sig, så snart vi ä’ om näset.»
Ty »Familjens Hopp» var ej som andra fartyg. Det kunde kanske finnas fartyg, som sågo litet lättare och finare ut; ja, det kunde möjligen finnas — fast det hade då Jacob Worse aldrig sett — men omöjligt var det icke, att det bland de nymodiga engelsmännen kunde påträffas en eller annan, som seglade en hårsmån bättre.
Men dermed var det också slut med alla medgifvanden. Något starkare, något solidare, något fullkomligare än »Familjens Hopp» flöt icke på sjön, skulle heller aldrig komma att flyta på den.
Derför sken solen så festligt utöfver Sandsgaardshusen, öfver hafvet och varfvet, öfver hela den vänliga viken, der de blåa sommarvågorna flocktals ilade mot land för att anmäla att Jacob Worse var i fjorden.
Men magasinsdrängen Zacharias hade redan anmält det.
»Är han också säker på det?» frågade konsul Garman skarpt.
»Vi ha obsalverat henne i kikaren, herr konsul! Det är så visst »Familjens Hopp», som att jag står här, en fattig syndare för Gud. Hon styr rakt in i Sandsgaardsviken.»
Morten W. Garman reste sig ur armstolen. Han var en högväxt, groflemmad man, med starkt krusigt hvitt hår och framstående underläpp.
Då han tog hatt och käpp, skälfde han litet på händerna, ty »Familjens Hopp» hade varit mycket länge på vägen.
Mars[redigera]
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige från 1906–1907 skrev Selma Lagerlöf ursprungligen som en läsebok i geografi. Den blev dock en omtyckt barnbok även utanför Sverige och har översatts till mer än sextio språk:
Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.
Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarna på bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar. »Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver lägga sig i det,» sade han för sig själv.
April[redigera]
Baskervilles hund var Arthur Conan Doyles tredje roman om Sherlock Holmes, den brittiske privatdetektiven som löser kriminalgåtor med sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga. Här handlar det om en mytomspunnen vildsint hund som sedan århundraden stryker omkring på den ödsliga Dartmoor-heden, ständigt förföljande släkten Baskerville. Här i en översättning av Hanny Flygare från 1912:
Maj[redigera]
De tre bockarne Bruse, som skulle gå till säters och göra sig feta är en norsk folksaga upptecknad av Peter Christen Asbjørnsen efter Anders Lysgaard från Biri 1842. Här i en översättning av Ernst Lundquist i Norska folksagor och huldre-sägner från 1881.
Det var en gång tre bockar, som skulle gå till säters och göra sig feta, alla tre hette de bocken Bruse. På vägen var en bro öfver en fors, som de skulle öfver, och under bron bodde ett stort fult troll med ögon som tenntallrikar och näsa så lång som ett räfs-skaft. Först kom den yngste bocken Bruse och skulle öfver bron. Trip, trap, trip, trap, sade det i bron. «Hvem är det, som trippar på min bro?» skrek trollet. «Åh, det är den minsta bocken Bruse; jag ska’ till säters och göra mig fet,» sade bocken; han var så fin i målet. «Nu kommer jag och tar dig!» sade trollet. «Åh nej, ta’ inte mig, för jag är så liten, jag, vänta bara litet, så kommer den mellersta bocken Bruse, han är mycket större.» «Ja väl,» sade trollet.
Juni[redigera]
.jpg)
Stolthet och fördom av Jane Austen gavs ut 1813. Romanen är en klassiker och handlar om kärlek och förvecklingar i 1800-talets engelska överklass. Den har filmatiserats ett antal gånger och inspirerat till en rad fristående litterära verk. Här i den första svenska översättningen från 1920 av Carl Axel Ringenson.
Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.
Huru föga bekanta en sådan mans känslor eller avsikter än må vara, då han gör sitt första inträde i en krets av grannar, äro de kringboende familjerna så fast övertygade om denna sanning, att han anses som en rättmätig egendom, tillkommande en eller annan av deras döttrar.
— Kära du, sade en dag mrs Bennet till sin man, har du hört, att Netherfield Park äntligen blivit uthyrd?
Mr Bennet svarade, att han inte hade hört det.
— Men så är det, svarade hon; ty mrs Long har just varit här, och hon berättade mig allt om saken.
Mr Bennet svarade ingenting.
Juli[redigera]
Varenka Olessof, (ryska:Варенька Олесова) är en kortroman av Maksim Gorkij publicerad 1898. Här i en översättning av Walborg Hedberg från 1905.
“God afton!“ ljöd en djup altstämma.
Han rusade upp och såg sig om, en smula förvirrad.
Framför honom stod en ung flicka af medellängd i grå klädning och med något hvitt och luftigt, som såg ut som en brudslöja, kastadt öfver hufvudet – det var allt, hvad han märkte i första ögonblicket.
Hon räckte honom handen, i det hon frågade:
“Hippolyt Sergejevitsch, icke sant? Mitt namn är Olessof ... jag visste, att ni skulle komma i dag, och skyndade hit för att se, hurudan ni var. Jag har aldrig förr sett någon lärd ... och jag visste icke, hur de kunde se ut.“
Hans hand tycktes hårdt af en stark och varm liten hand, och en smula bragt ur fattningen af detta oväntade öfverfall, bugade han sig tyst för henne, förargad på sig själf för sin förvirring, och tänkte, att då han blickade henne i ansiktet, skulle han mötas af ett ohöljdt och groft koketteri. Men hans blick mötte ett par stora, mörka ögon, som logo okonstladt och vänligt och upplyste det vackra ansiktet. Hippolyt Sergejevitsch påminde sig, att han på en gammal italiensk tafla sett alldeles samma ansikte med dess stolta prägel af frisk fägring. Samma lilla mun med yppiga läppar, samma utstående och höga panna och under den de stora ögonen.
“Ursäkta ... jag skall säga till, att man tar ut ljus ... var god och sitt ner“, bad han henne.
“Gör er icke besvär, jag är som hemma här“, sade hon, sättande sig i hans stol.
Augusti[redigera]
Ur mitt liv, (tyska: Aus meinem Leben) är en självbiografi av generalfältmarskalk Paul von Hindenburg publicerad 1920 som behandlar hans liv med fokus på första världskriget. Här i en översättning av Elis Fredrik Leopold Brusewitz från samma år.
TILL FRONTEN.
Hemorten lyssnade i spänning.
Underrättelserna från krigsskådeplatserna motsvarade våra förhoppningar och önskningar. Liège hade fallit, striden vid Mühlhausen segerrikt utkämpats, vår härs högra flygel och center befann sig i framryckning genom Belgien. De första jubelmättade underrättelserna om Lothringerslaget nådde fäderneslandet. Även österifrån klingade segerfanfarer.
Ingenstädes några händelser, som läto de bekymrade tankarna synas berättigade.
Den 22. augusti kl. 3 e. m. erhöll jag en förfrågan från Hans majestät kejsarens stora högkvarter, om jag vore beredd till omedelbar tjänstgöring.
Mitt svar lydde: »Är beredd.»
Redan innan detta telegram kunnat inträffa i stora högkvarteret, fick jag ytterligare ett därifrån. Enligt detsamma räknade man tydligen bestämt på, att jag vore beredd att antaga en befattning i fält och meddelade att general Ludendorff skulle inträffa hos mig. Vidare meddelanden från stora högkvarteret klargjorde läget för mig i så mån, att jag såsom arméchef omedelbart skulle komma att avgå till ostfronten.
Inemot kl. 3 på natten åkte jag, i brådskan endast ofullständigt utrustad, till bangården och stod där på den måttligt upplysta perrongen full av förväntan. Först då det korta extratåget körde in sleto sig mina tankar fullständigt lösa från den husliga härden, som jag så plötsligt måst lämna. Ur tåget steg med raska steg general Ludendorff och anmälde sig hos mig såsom arméstabschef vid 8. armén.
September[redigera]
Amtmannens döttrar, norska Amtmandens Døtre, från 1854–55 är den norska författaren Camilla Colletts enda roman och mest kända verk. Den brukar betraktas som en av de första tendensromanerna på norska och behandlar kvinnans situation vad gäller äktenskap och försörjning i 1800-talets Norge. Boken kretsar kring Sophie som är yngst av fyra systrar av vilka de två äldsta blivit bortgifta i konvenansäktenskap.
Oktober[redigera]
Charlotte Brontës roman Jane Eyre, utgiven 1847 under pseudonymen Currer Bell, räknas till världslitteraturens klassiker och skildrar en föräldralös prästdotters uppväxt och liv som kvinna. Här i en svensk översättning av Carl Johan Backman.
Jag var troligen vid ett mycket tjenstaktigt lynne, ty jag gick åter fram till honom.
»Om ni har skadat er och behöfver hjelp, så kan jag skaffa er den, antingen från Thornfield Hall eller från Hay.»
»Tack skall ni ha, men det behöfs inte; jag har inte brutit något ben, bara vrickat foten något litet.» Och han steg åter upp och försökte att stå på sin fot, men detta försök afpressade honom ett ofrivilligt »aj!»
Ännu dröjde en skymt af dagsljuset qvar, och månen skred klar fram på fästet. Jag kunde helt tydligt se honom. Han var insvept i en med pelskrage försedd ryttarkappa, hopfäst med ett stålspänne; jag kunde ej riktigt urskilja alla konturerna, men jag såg att han var af medelstorlek och tycktes vara särdeles starkt bygd. Hans ansigtshy var mörk, dragen voro allvarliga, pannan dyster; de skarpt tecknade ögonbrynen voro rynkade, och i hans blick låg just nu ett uttryck af harm och vrede. Han var ej mera ung, men hade dock icke uppnått medelåldern; han tycktes vara omkring trettiofem år. Jag kände ingen fruktan för honom, endast någon skygghet. Om han hade varit en vacker och ståtlig ung karl, så skulle jag aldrig vågat att så der emot hans vilja stanna och fråga honom och tillbjuda honom en hjelp, som han ej hade begärt. Jag hade knapt någonsin sett en vacker ung karl och aldrig i mitt lif talat med en sådan. Jag hyste den djupaste vördnad för allt hvad som var skönt och behagligt och fint och belefvadt, men om jag hade funnit dessa egenskaper hos en man, skulle min instinkt ha sagt mig, att han hvarken kände eller kunde känna någon sympati med mig, och jag skulle ha skytt honom, liksom man skyr elden, blixten eller hvad helst annat lysande och bländande, men mot vår natur fiendtligt.
November[redigera]
Oliver Twist är en roman av Charles Dickens från 1838 om fattighuspojken Oliver Twists öden i 1800-talets England. Här i en svensk översättning av Ernst Lundquist från 1898.
Kvällen kom, gossarne sutto på sina platser, föreståndaren (i sin kokdräkt) ställde sig vid pannmuren, och de biträdande fattighjonen intogo sina platser bredvid honom. Hafresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön öfver den knappa kosten. Sedan hafresoppan försvunnit, började gossarne tissla och tassla, de blinkade till Oliver, och de närmast sittande puffade till honom. Han var endast ett barn, men hunger och förtviflan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, steg med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen öfver sin egen dristighet: »Ursäkta, herr föreståndare, får jag litet mera mat?»
Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Som förstenad af öfverraskning stirrade han ett ögonblick på den lille upprorsmakaren och grep sedan efter kitteln för att ej falla omkull. De biträdande kvinnorna voro förlamade af bestörtning, gossarne af förskräckelse.
»Hvad?» mumlade föreståndaren slutligen med svag röst.
»Ursäkta, jag skulle be om litet mera», upprepade Oliver.
December[redigera]
Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan i Edvard Fredins översättning läses traditionsenligt på Skansen vid tolvslaget.
Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!
Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.