Wikisource:Tidigare lästips

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Detta är ett arkiv för texter som visats i tipsrutan på huvudsidan.

Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Annons för boken

Djungelboken av den brittiske författaren Rudyard Kipling är en novellsamling om livet bland djuren i Indiens djungel. En av de återkommande karaktärerna är en liten pojke, Mowgli, som växer upp i Indiens djungel, uppfostrad av vargar. Här i översättning av Tom Wilson:

Det prasslade litet i busksnåret, och Vargfar kröp ihop, färdig att ta språng. Då skulle ni, om ni varit där, ha fått se någonting av det mest besynnerliga i världen — vargen åtrade sig mitt i språnget. Han hade gjort satsen, innan han såg vad han tog språng efter, och därpå ville han hejda sig. Följden blev, att han sköt rakt upp i luften en fyra eller fem fot och så damp ned igen nästan på samma fläck.

»En människa!» fräste han. »En människovalp! Titta bara!»

Rakt framför honom, hållande sig i en lågt sittande gren, stod en naken brun gosse, som nyss hade lärt att gå — en så söt och knubbig liten pyssling, som någonsin nattetid hade kommit till en vargs håla. Han tittade upp i Vargfars ansikte och skrattade.

»Är det där en människovalp?» sade Vargmor. »En tocken har jag aldrig sett förr. Bär hit honom.»

Läs mer  Fler verk av Rudyard Kipling  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Erik Axel Karlfeldt

Poeten Erik Axel Karlfeldt är en av den svenska litteraturens nittiotalister genom sin debut 1895 med diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor.

Bliv ej förskräckt och fly ej din kos,
då jag nalkas vid landsvägskröken!
Jag räcker snårets dammiga ros
med min hyllning till godsets fröken.

Jag är en fyr av bondestånd,
en spelman på väg och vid dike.
Jag är en diktens vagabond,
försvarslös i andens rike.

Jag var skolast, men mitt mod blev knäckt
under bördan av formler och glosor.
Nu vill jag byta pedantens dräkt
mot lantliga blaggarnshosor.

Så tag mig upp och giv mig försvar,
du drottning av gröna ängar,
och gör mig till en slåtterkarl
bland dina legodrängar.

Min själ är ung och min kropp är stark,
och väl kan jag slita en sommar
för att se dig ibland, där du går i din mark
och friskt i solskenet blommar.

Läs mer  Fler verk av Erik Axel Karlfeldt  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Inglinge hög vid Ingelstad

Wärend och Wirdarne av folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius handlar om folkliv i Värend i södra Småland, närmare bestämt om hur folktron är påverkad av hedendomen och kvarlevande tro på Tor och Oden. Författaren menar också att Småland först befolkades av trollen:

Rådfråga vi folkets egna minnen om det eller de urfolk, hvilka i en ytterst aflägsen tid först uppträdt i Wärend och med hvilka landets sednare bebyggare vid sitt inträngande kommo i beröring; så möta oss djupt ur forntiden de dunkla sägnerna om Trollen (Troll-gubbar, Trollkäringar, och i en något förändrad mening: troll-karlar, trollkonor, trollbackor)

Till utseendet äro de stygga, och när någon ännu skämtvis kallar en annan »ditt leda troll», »ditt stygga troll», eller säger »du ser ut som ett troll», är det visserligen icke för att beteckna någon slags fagerlek. Trollqvinnan, och serdeles skogsnufvan, har långa, hängande bröst, hvilka hon när hon löper slänger upp på skuldrorna.

Trollen gå eljest klädda i grå kläder, med en röd pinnhätta, batt-hätta (toppmössa), på hufvudet, och med håret hängande ned på axlarne. Deras röst är gnällande, hvadan de i norra Skåne jemväl få namn af Peblinge. De bo »i backarne», »i bergen», »under jorden», djupt in i skogarne och långt ifrån menniskobygder. Der har man stundom sett röken från deras kulor stiga upp ur jorden eller ur någon gömd skrefva, hvaraf minnet bibehåller sig i det ännu gängse uttrycket att »det är trollen som kölna (ɔ: elda)», när dimman eller solröken om sommaren stiger upp kring kullarne. Det är blott sällan som de nalkas någon menniskoboning, men när det var sträng vinter och mycket kallt »kommo de fordom in i stugorna, satte sig i grufvan och jemrade och uslade sig»

Läs mer  Fler verk av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius  Fler lästips



Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Erik Gustaf Geijer

Svea Rikes häfder är en fackbok om Nordens historia av professorn i historia Erik Gustaf Geijer från 1825.

Utifrån den för tiden förhärskande historiesynen där myter och sagor ansågs kunna användas som historisk källa ger Geijer en genomgång av Nordens förhistoria. Som källa används bland annat myter och sagor ur den nordiska mytologin som Ynglingasagan, Den poetiska Eddan och Den prosaiska Eddan samt redogörelser om Norden av historiker och krönikörer som Snorre Sturlason, Adam av Bremen, Saxo Grammaticus med flera.

Verket kom till efter att redaktören för ett franskt uppslagsverk kontaktade Karl XVI Johan och bad denne ordna att någon lärd person skulle skriva om Sveriges historia mellan 1770 och 1819. Skeendet därefter är oklart men det står klart att Geijer har missförstått vad som har varit uppdraget och börjat skriva på ett verk om Sveriges historia från forntid till nutid. Verket tog flera år att skriva klart och arbetet ledde till att Geijer blev invald i Vitterhetsakademien 1824. Geijers redogörelse för den svenska historien från 1000-talet och framåt publicerades i tre band med titeln Svenska folkets historia.

Läs mer  Fler verk av Erik Gustaf Geijer  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Oliver ber om en extra portion

Oliver Twist är den brittiske författaren Charles Dickens mest kända roman och handlar om den föräldralöse Olivers öden i 1800-talets London. Här i svensk översättning av Ernst Lundquist:

Kvällen kom, gossarne sutto på sina platser, föreståndaren (i sin kokdräkt) ställde sig vid pannmuren, och de biträdande fattighjonen intogo sina platser bredvid honom. Hafresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön öfver den knappa kosten. Sedan hafresoppan försvunnit, började gossarne tissla och tassla, de blinkade till Oliver, och de närmast sittande puffade till honom. Han var endast ett barn, men hunger och förtviflan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, steg med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen öfver sin egen dristighet: »Ursäkta, herr föreståndare, får jag litet mera mat?»

Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Som förstenad af öfverraskning stirrade han ett ögonblick på den lille upprorsmakaren och grep sedan efter kitteln för att ej falla omkull. De biträdande kvinnorna voro förlamade af bestörtning, gossarne af förskräckelse.

»Hvad?» mumlade föreståndaren slutligen med svag röst.

»Ursäkta, jag skulle be om litet mera», upprepade Oliver.

Föreståndaren slog honom i hufvudet med slefven, grep honom i armen och ropade på uppsyningsmannen.

Direktionen var fördjupad i högtidlig rådplägning, då herr Bumble kom instörtande, alldeles utom sig, vände sig till den rödbrusige herrn i den högryggade länstolen och sade: »Ber om ursäkt, herr Limbkins... men Oliver Twist har begärt mera!»

Direktionen for upp, slagen af skräck.

»Begärt mera?!» frågade herrn i länstolen. »Sansa er, Bumble, och svara ordentligt! Är det meningen, att han har begärt mera, sedan han fått den i reglementet fastställda portionen?»

»Ja.»

»Den pojken slutar i galgen», förklarade herrn i hvita västen. »Sanna mina ord, han slutar i galgen.»

Läs mer  Fler verk av Charles Dickens  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Illustration av Sidney Paget

En skandal i Böhmen var den första av Arthur Conan Doyles noveller om Sherlock Holmes som publicerades i Strand Magazine. En kväll får Holmes och doktor Watson besök av en inledningsvis anonym herre som visar sig vara kungen av Böhmen som har ett problem som måste lösas:

»Saken förhåller sig i korthet så: för fem år sedan gjorde jag under en längre tids vistelse i Warschau bekantskap med den kända äventyrerskan Irene Adler. Namnet är er utan tvivel välbekant?»

»Var snäll och slå upp det i mitt register, Watson», mumlade Holmes utan att öppna ögonen.

Under många år hade han haft för vana att noggrannt och systematiskt anteckna namn och händelser, och man behövde endast nämna en person eller ett faktum, för att han skulle kunna vara i stånd förse en med den önskade upplysningen. I detta fall fann jag den ovannämnda damens biografi inflickad mellan levnadsbeskrivningen över en judisk rabbin och en stabskapten, som skrivit en avhandling om djupvattensfiskar.

»Låt mig se!» sade Holmes. »Ja visst, ja! Född i New Jersey 1858. Kontra-alt, ja! La Scala — primadonna vid kejserliga operan i Warschau — jaha, ja! Dragit sig tillbaka från scenen — bor i London — riktigt, ja! Ers Majestät trädde, antar jag, i förbindelse med den unga damen, skrev ett par komprometterande brev till henne och vill nu gärna ha dessa dokument tillbaka?»

Läs mer  Fler verk av Arthur Conan Doyle  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Titelblad till andra delen

Berättelser ur svenska historien, med undertiteln Till ungdomens tjenst utgifven, är ett historiskt bokverk av Anders Fryxell (1795–1881), som utkom i 49 volymer 1828–1893. Arbetet med verket pågick mycket länge. Första volymen utkom redan 1823, när Fryxell var 28 år, och den sista 56 år senare, 1879, där Fryxell kommit fram till Gustaviansk tid. Tre ytterligare volymer, som avhandlade Gustav III:s och Gustav IV Adolfs tid, skrevs av Otto Sjögren och utkom 1891–1893.

De första volymerna skrevs helt utan någon forskning. Källorna var äldre historiker, vars berättelser Fryxell broderade ut till spännande berättelser. Från och med beskrivningarna av det sena 1500-talet ansåg sig Fryxell dock behöva förlita sig på arkivforskning, även om han höll fast vid sin målsättning att skriva för ungdomen och de bredare folkliga lagren. Med de fyra volymerna om Kristinas förmyndares och hennes egen regerings historia (1838–42) omlades dock planen fullständigt. Uppgiften blev anspråksfullare, och verket blev nu en på självständiga forskningar stödd historia. Omfånget svällde samtidig oerhört, i 10 volymer hade skildringen förts fram till 1654, i 36 volymer inrymdes de följande 117 åren till Gustaf III:s revolution 1772.

Eftersom Fryxell främst utgick från att biografera de historiska personerna, fick skildringar av samhällslivets utveckling en mer undanskymd plats i dessa verk. Fryxell mötte hårt motstånd från samtidens och eftervärldens historiker för sin historieskrivning men hans bokverk om Sveriges historia fick som inget annat stor spridning bland allmänheten.

Läs mer  Fler verk av Anders Fryxell  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Agneta Horn

Agneta Horn levde mellan 1629 och 1672 och var dotter till fältmarskalken Gustaf Horn. Dagboken Agneta Horns lefverne ger en god inblick i den svenska högadelns familjeliv under stormaktstiden. Hon inleder med en Beskrifning öfver min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtighet som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom och huru Gud alltid har hulpit mig med ett godt tålamod igenom gå alla mina vedervärtigheter. Horn jämställer sig med bibelns Job och ser sitt eget liv som en parallell till detta bibliska exempel med Guds hårda prövningskonst.

Manuskriptet till Agneta Horns leverne finns i original på Uppsala universitetsbibliotek där Ellen Fries upptäckte det 1885. Ett år senare publicerades i tidskriften Dagny de första utdragen i moderniserad form. Som bok utgavs den första gången i sin helhet 1908 av Sigrid Leijonhufvud. Gösta Holm skapade en vetenskaplig, mycket exakt utgåva 1959 där alla troliga skrivfel och ändringar angavs. Titeln blev Beskrivning över min vandringstid och boken innehåller även en detaljerad genomgång av Horns språkbruk. Utgåvan skiljer sig dock från originalet genom att Holm tillsatt skiljetecken. År 1961 utkom en bearbetning kallad "Agneta Horns leverne".

Läs mer  Fler verk av Agneta Horn  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Bokomslag från 1892

De fyras tecken är Arthur Conan Doyles andra roman om den brittiske privatdetektiven Sherlock Holmes som löser kriminalgåtor med sitt kalla intellekt. Historien börjar med att en ung kvinna söker upp Holmes för att lösa mysteriet med den okände avsändaren som varje år skickar henne en ask med en dyrbar pärla med posten. Här i översättning av Ellen Ryding:

»Jag har ännu ej berättat er det allra egendomligaste däri. För omkring sex år sedan — för att vara fullt exakt den 4:de maj 1882 — syntes i Times en annons, vari man efterfrågade miss Mary Morstans adress och sade, att det skulle vara till nytta och fördel för nämnda unga dam, om hon ville låta höra av sig. Annonsörens namn eller adress var ej utsatt.

Just vid den tiden hade jag antagit befattningen som lärarinna hos mrs Cecil Forrester. I enlighet med hennes råd tillkännagav jag i tidningen min adress. Samma dag den varit införd fick jag med posten en liten ask, innehållande en utomordentligt stor, glänsande äkta pärla. Ej en enda skriven rad medföljde paketet. Sedan dess har jag varje år på samma dag fått en liknande ask, innehållande en likadan pärla; någon aning om, vem avsändaren är, har jag ej. Sakkunniga personer förklara pärlorna vara av sällsynt slag och mycket högt värde. Ni kan ju själv se, hur vackra de äro.»

Under det hon talade öppnade hon en liten flat ask och visade oss sex de vackraste pärlor jag någonsin sett.

Läs mer  Fler verk av Arthur Conan Doyle  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Omslag till tysk upplaga

Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr är en roman från 1719 av Daniel Defoe om en man som bor på en öde ö i 28 år. Efter ett skeppsbrott flyter han iland på ön med så gott som inga tillhörigheter:

Nu kände jag min inre belåtenhet hastigt aftaga, och att min räddning i sjelfva verket vore en förfärlig nåd, ty jag var genomvåt, kunde icke byta om kläder, och hade ingenting att äta eller dricka. Hvilken annan utsigt återstod mig väl, än att antingen dö af hunger eller sönderslitas af vilda djur.

Allramest bedröfvades jag öfver saknaden af ett vapen, hvarmed jag kunnat antingen döda något djur till stillande af min hunger, eller försvara mig mot ett sådant, som törhända hungern tvang att anfalla mig.

Korteligen, jag hade ingenting annat än en knif, en tobakspipa och något litet tobak i en dosa. Deraf bestod nu hela min egendom, och jag förföll derigenom i en så dyster sinnesstämning, att jag länge sprang härs och tvärs som en galning.

Då dagen led mot slutet, anställde jag med djupt bedröfvadt hjerta betraktelser öfver mitt öde, i händelse jag vore omgifven af vilda djur; ty jag visste alltför väl, att dessa nattetiden lemna sina gömställen, för att gå ut på rof.

Den enda utväg, jag trodde mig finna, var att klättra upp i ett högt och lummigt träd, som var i mitt grannskap, och nära liknade en tall, men var fullsatt af långa törnen. Här beslöt jag tillbringa natten, och till morgondagen uppskjuta alla tankar på mitt dödssätt; ty ännu förutsåg jag intet medel att förlänga min tillvaro.

Läs mer  Fler verk av Daniel Defoe  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Charles Darwin

Man kan knappast överskatta betydelsen av Charles Darwins Om arternas uppkomst i vetenskapshistorien. Darwins teori stötte på hårt motstånd från de som ansåg att djur och växter inte befann sig i ständig utveckling utan var oföränderliga alltsedan skapelsen.

Det är angenämt att betrakta ett stycke land, beklädt med många växter af många slag, med fåglar sjungande i buskarna, med kringfladdrande insekter, med maskar krälande i den fuktiga jorden, och att tänka sig att dessa så omsorgsfullt utarbetade former, så olika hvarandra och beroende af hvarandra på ett så inveckladt sätt, att de alla äro bildade af lagar som ännu äro verksamma omkring oss.

Dessa lagar i vidsträcktaste bemärkelse heta: utveckling och fortplantning; ärftlighet som nästan innefattas i fortplantningen; föränderlighet i följd af lifsvilkorens indirekta och direkta verkan och af hvila och verksamhet, en förökning i sådan proportion att den leder till en kamp för tillvaron och såsom en följd deraf till naturligt urval i förening med karaktersdivergens och förstörande af mindre förädlade former. Sålunda följer af naturens krig, af hunger och död det mest upphöjda ämne vi äro i stånd att fatta, bildandet af de högre djuren.

Det ligger storhet i denna åsigt, att lifvet med dess olika förmögenheter af Skaparen ursprungligen blifvit inblåst i några få former eller blott en enda; och att, under det denna planet har fortsatt sitt kretslopp enligt gravitationens oföränderliga lag, från en så enkel början utvecklats och alltjemt bildas otaliga de skönaste och mest underbara former.

Läs mer  Fler verk av Charles Darwin  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Epistel nummer 30

Fredmans epistlar är en samling av Carl Michael Bellmans visor utgiven 1790. Epistel nummer 30, Drick ur ditt glas, handlar om hur döden aldrig är långt bort:

Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år.
Movitz, din Lungsot den drar dig i grafven.
- - - Knäpp nu Octaven;
Stäm dina strängar, sjung om lifvets Vår

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramadt bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder
Ligger så sväld och fuktig som i bad;
Handen är svettig och ådrorna stela.
- - - Knäpp nu och spela;
Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad.

Himmel! du dör, din hosta mig förskräcker;
Tomhet och klang, inälfvorna ge ljud;
Tungan är hvit, det rädda hjertat kläcker;
Mjuk som en svamp är sena märg och hud.
Andas. — Fy tusand! hvad dunst ur din aska.
- - - Län mig din flaska.
Movitz, Gutår! Skål! Sjung om vinets Gud.

Läs mer  Fler verk av Carl Michael Bellman  Fler lästips


Ladda ned som epub Ladda ned som pdf Ladda ned som rtf Ladda ned

Frithiof och Ingeborg

Frithiofs saga är ett diktverk av Esaias Tegnér från 1825. Verket är inspirerat av Fritjof den djärves saga och handlar om kärleken mellan Frithiof och Ingeborg.

Det fanns ej fågelbo så högt,
som han för henne ej besökt.
Sjelf örnen, som i molnen gungar,
blef plundrad båd' på ägg och ungar.

Det fanns ej bäck, hur strid han var,
hvaröver han ej Ingborg bar.
Det är så skönt, när forsen larmar,
att tryckas af små vita armar.

Den första blomma våren födt,
det första smultron som blef rödt,
det första ax, hvars guld blev moget,
dem bjöd han henne, glatt och troget.

Läs mer  Fler verk av Esaias Tegnér  Fler lästips


Sherlock Holmes och Dr Watson

Baskervilles hund var Arthur Conan Doyles tredje roman om Sherlock Holmes, den brittiske privatdetektiven som löser kriminalgåtor med sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga. Här handlar det om en mytomspunnen vildsint hund som sedan århundraden stryker omkring på den ödsliga Dartmoor-heden, ständigt förföljande släkten Baskerville. Här i en översättning av Hanny Flygare från 1912:

Månens ljus föll klart över sänkans botten, och i dess medelpunkt låg den arma flickan, som dignat till marken och dött av fasa och maktlöshet. Men det var icke åsynen av hennes eller av den icke långt ifrån henne utsträckte Baskervilles kropp, som kom håret att resa sig på de gudsförgätna sällarnas huvud. Vad som åstad­kom detta var någonting ändå hemskare, det var ett skräckingivande föremål, som stod över Hugo och slet i hans hals, ett stort, svart djur, till skapnad likt en hund men mycket större än någon hund som blivit sedd av människoöga.
Läs hela romanen  Fler verk av Arthur Conan Doyle  Fler lästips
Charlotte Brontë

Charlotte Brontës roman Jane Eyre, utgiven 1847 under pseudonymen Currer Bell, räknas till världslitteraturens klassiker och skildrar en föräldralös prästdotters uppväxt och liv som kvinna. Här i en svensk översättning av Carl Johan Backman.

Jag var troligen vid ett mycket tjenstaktigt lynne, ty jag gick åter fram till honom.

»Om ni har skadat er och behöfver hjelp, så kan jag skaffa er den, antingen från Thornfield Hall eller från Hay.»

»Tack skall ni ha, men det behöfs inte; jag har inte brutit något ben, bara vrickat foten något litet.» Och han steg åter upp och försökte att stå på sin fot, men detta försök afpressade honom ett ofrivilligt »aj!»

Ännu dröjde en skymt af dagsljuset qvar, och månen skred klar fram på fästet. Jag kunde helt tydligt se honom. Han var insvept i en med pelskrage försedd ryttarkappa, hopfäst med ett stålspänne; jag kunde ej riktigt urskilja alla konturerna, men jag såg att han var af medelstorlek och tycktes vara särdeles starkt bygd. Hans ansigtshy var mörk, dragen voro allvarliga, pannan dyster; de skarpt tecknade ögonbrynen voro rynkade, och i hans blick låg just nu ett uttryck af harm och vrede. Han var ej mera ung, men hade dock icke uppnått medelåldern; han tycktes vara omkring trettiofem år. Jag kände ingen fruktan för honom, endast någon skygghet. Om han hade varit en vacker och ståtlig ung karl, så skulle jag aldrig vågat att så der emot hans vilja stanna och fråga honom och tillbjuda honom en hjelp, som han ej hade begärt. Jag hade knapt någonsin sett en vacker ung karl och aldrig i mitt lif talat med en sådan. Jag hyste den djupaste vördnad för allt hvad som var skönt och behagligt och fint och belefvadt, men om jag hade funnit dessa egenskaper hos en man, skulle min instinkt ha sagt mig, att han hvarken kände eller kunde känna någon sympati med mig, och jag skulle ha skytt honom, liksom man skyr elden, blixten eller hvad helst annat lysande och bländande, men mot vår natur fiendtligt.

Läs vidare  Fler romaner  Fler lästips



Fotografi av Paul von Hindenburg

Ur mitt liv, (tyska: Aus meinem Leben) är en självbiografi av generalfältmarsalk Paul von Hindenburg publicerad 1920 som behandlar hans liv med fokus på första världskriget. Här i en översättning av Elis Fredrik Leopold Brusewitz från samma år.

TILL FRONTEN.

Hemorten lyssnade i spänning.

Underrättelserna från krigsskådeplatserna motsvarade våra förhoppningar och önskningar. Liège hade fallit, striden vid Mühlhausen segerrikt utkämpats, vår härs högra flygel och center befann sig i framryckning genom Belgien. De första jubelmättade underrättelserna om Lothringerslaget nådde fäderneslandet. Även österifrån klingade segerfanfarer.

Ingenstädes några händelser, som läto de bekymrade tankarna synas berättigade.

Den 22. augusti kl. 3 e. m. erhöll jag en förfrågan från Hans majestät kejsarens stora högkvarter, om jag vore beredd till omedelbar tjänstgöring.

Mitt svar lydde: »Är beredd.»

Redan innan detta telegram kunnat inträffa i stora högkvarteret, fick jag ytterligare ett därifrån. Enligt detsamma räknade man tydligen bestämt på, att jag vore beredd att antaga en befattning i fält och meddelade att general Ludendorff skulle inträffa hos mig. Vidare meddelanden från stora högkvarteret klargjorde läget för mig i så mån, att jag såsom arméchef omedelbart skulle komma att avgå till ostfronten.

Inemot kl. 3 på natten åkte jag, i brådskan endast ofullständigt utrustad, till bangården och stod där på den måttligt upplysta perrongen full av förväntan. Först då det korta extratåget körde in sleto sig mina tankar fullständigt lösa från den husliga härden, som jag så plötsligt måst lämna. Ur tåget steg med raska steg general Ludendorff och anmälde sig hos mig såsom arméstabschef vid 8. armén.

Läs mer  Andra biografiska verk  Fler lästips

Maksim Gorkij

Varenka Olessof, (ryska:Варенька Олесова) är en kortroman av Maksim Gorkij publicerad 1898. Här i en översättning av Walborg Hedberg från 1905.

“God afton!“ ljöd en djup altstämma.

Han rusade upp och såg sig om, en smula förvirrad.

Framför honom stod en ung flicka af medellängd i grå klädning och med något hvitt och luftigt, som såg ut som en brudslöja, kastadt öfver hufvudet – det var allt, hvad han märkte i första ögonblicket.

Hon räckte honom handen, i det hon frågade:

“Hippolyt Sergejevitsch, icke sant? Mitt namn är Olessof ... jag visste, att ni skulle komma i dag, och skyndade hit för att se, hurudan ni var. Jag har aldrig förr sett någon lärd ... och jag visste icke, hur de kunde se ut.“

Hans hand tycktes hårdt af en stark och varm liten hand, och en smula bragt ur fattningen af detta oväntade öfverfall, bugade han sig tyst för henne, förargad på sig själf för sin förvirring, och tänkte, att då han blickade henne i ansiktet, skulle han mötas af ett ohöljdt och groft koketteri. Men hans blick mötte ett par stora, mörka ögon, som logo okonstladt och vänligt och upplyste det vackra ansiktet. Hippolyt Sergejevitsch påminde sig, att han på en gammal italiensk tafla sett alldeles samma ansikte med dess stolta prägel af frisk fägring. Samma lilla mun med yppiga läppar, samma utstående och höga panna och under den de stora ögonen.

“Ursäkta ... jag skall säga till, att man tar ut ljus ... var god och sitt ner“, bad han henne.

“Gör er icke besvär, jag är som hemma här“, sade hon, sättande sig i hans stol.

Läs mer  Andra verk från 1890-talet  Fler lästips

En av bockarna Bruse

De tre bockarne Bruse, som skulle gå till säters och göra sig feta är en norsk folksaga upptecknad av Peter Christen Asbjørnsen efter Anders Lysgaard från Biri 1842. Här i en översättning av Ernst Lundquist i Norska folksagor och huldre-sägner från 1881.

Det var en gång tre bockar, som skulle gå till säters och göra sig feta, alla tre hette de bocken Bruse. På vägen var en bro öfver en fors, som de skulle öfver, och under bron bodde ett stort fult troll med ögon som tenntallrikar och näsa så lång som ett räfs-skaft. Först kom den yngste bocken Bruse och skulle öfver bron. Trip, trap, trip, trap, sade det i bron. «Hvem är det, som trippar på min bro?» skrek trollet. «Åh, det är den minsta bocken Bruse; jag ska’ till säters och göra mig fet,» sade bocken; han var så fin i målet. «Nu kommer jag och tar dig!» sade trollet. «Åh nej, ta’ inte mig, för jag är så liten, jag, vänta bara litet, så kommer den mellersta bocken Bruse, han är mycket större.» «Ja väl,» sade trollet.

Läs vidare  Fler sagor på Wikisource  Fler lästips



Jane Austen

Stolthet och fördom av Jane Austen gavs ut 1813 för exakt 200 år sedan. Romanen är en klassiker och handlar om kärlek och förvecklingar i 1800-talets engelska överklass. Den har filmatiserats ett antal gånger och inspirerat till en rad fristående litterära verk. Här i den första svenska översättningen från 1920 av Carl Axel Ringenson.

Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.

Huru föga bekanta en sådan mans känslor eller avsikter än må vara, då han gör sitt första inträde i en krets av grannar, äro de kringboende familjerna så fast övertygade om denna sanning, att han anses som en rättmätig egendom, tillkommande en eller annan av deras döttrar.

— Kära du, sade en dag mrs Bennet till sin man, har du hört, att Netherfield Park äntligen blivit uthyrd?

Mr Bennet svarade, att han inte hade hört det.

— Men så är det, svarade hon; ty mrs Long har just varit här, och hon berättade mig allt om saken.

Mr Bennet svarade ingenting.

Läs vidare  Fler lästips



Tummetott, illustration av John Bauer ur första kapitlet.

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige från 1906–1907 skrev Selma Lagerlöf ursprungligen som en läsebok i geografi. Den blev dock en omtyckt barnbok även utanför Sverige och har översatts till mer än sextio språk:

Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.

Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarna på bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar. »Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver lägga sig i det,» sade han för sig själv.

Läs vidare  Fler verk av Selma Lagerlöf  Fler lästips



Alexander Kielland

Skeppar Worse (norska:Skipper Worse) från 1882 anses vara en av författaren Alexander Kiellands bästa romaner. Den kretsar kring titelpersonen skeppar Worses liv i 1840-talets Stavanger med handelsmän och de frikyrkliga Haugianerna. Här i en svensk översättning av Ernst Lundquist från 1882.

»Lauritz, din satans pojke! Opp och klara vimpeln!»

Skeppar Worse stod akterut vid kajutan. Det blåste en frisk nordanvind in öfver fjorden, och den gamla briggen kom makligt glidande för småseglen.

Strömmen stod från land och krusade sjön i små vågor utmed udden, der Sandsgaardsbugten vek in. Och då »Familjens Hopp» svängde, tycktes det präktiga fartyget känna sig så säkert och hemmastadt inne i den gamla vanliga hamnen.

Men skeppar Worse blinkade till rorgängaren: »Hon känner, fan ta mig, igen sig, så snart vi ä’ om näset.»

Ty »Familjens Hopp» var ej som andra fartyg. Det kunde kanske finnas fartyg, som sågo litet lättare och finare ut; ja, det kunde möjligen finnas — fast det hade då Jacob Worse aldrig sett — men omöjligt var det icke, att det bland de nymodiga engelsmännen kunde påträffas en eller annan, som seglade en hårsmån bättre.

Men dermed var det också slut med alla medgifvanden. Något starkare, något solidare, något fullkomligare än »Familjens Hopp» flöt icke på sjön, skulle heller aldrig komma att flyta på den.

Derför sken solen så festligt utöfver Sandsgaardshusen, öfver hafvet och varfvet, öfver hela den vänliga viken, der de blåa sommarvågorna flocktals ilade mot land för att anmäla att Jacob Worse var i fjorden.

Men magasinsdrängen Zacharias hade redan anmält det.

»Är han också säker på det?» frågade konsul Garman skarpt.

»Vi ha obsalverat henne i kikaren, herr konsul! Det är så visst »Familjens Hopp», som att jag står här, en fattig syndare för Gud. Hon styr rakt in i Sandsgaardsviken.»

Morten W. Garman reste sig ur armstolen. Han var en högväxt, groflemmad man, med starkt krusigt hvitt hår och framstående underläpp.

Då han tog hatt och käpp, skälfde han litet på händerna, ty »Familjens Hopp» hade varit mycket länge på vägen.

Läs vidare | Fler verk av Alexander Kielland | Fler lästips



Charles Dickens porträtt

Oliver Twist är en roman Charles Dickens från 1838 om fattighuspojken Oliver Twists öden i 1800-talets England. Här i en svensk översättning av Ernst Lundquist från 1898.

Kvällen kom, gossarne sutto på sina platser, föreståndaren (i sin kokdräkt) ställde sig vid pannmuren, och de biträdande fattighjonen intogo sina platser bredvid honom. Hafresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön öfver den knappa kosten. Sedan hafresoppan försvunnit, började gossarne tissla och tassla, de blinkade till Oliver, och de närmast sittande puffade till honom. Han var endast ett barn, men hunger och förtviflan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, steg med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen öfver sin egen dristighet: »Ursäkta, herr föreståndare, får jag litet mera mat?»

Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Som förstenad af öfverraskning stirrade han ett ögonblick på den lille upprorsmakaren och grep sedan efter kitteln för att ej falla omkull. De biträdande kvinnorna voro förlamade af bestörtning, gossarne af förskräckelse.

»Hvad?» mumlade föreståndaren slutligen med svag röst.

»Ursäkta, jag skulle be om litet mera», upprepade Oliver.

Föreståndaren slog honom i hufvudet med slefven, grep honom i armen och ropade på uppsyningsmannen.

Direktionen var fördjupad i högtidlig rådplägning, då herr Bumble kom instörtande, alldeles utom sig, vände sig till den rödbrusige herrn i den högryggade länstolen och sade: »Ber om ursäkt, herr Limbkins... men Oliver Twist har begärt mera!»

Direktionen for upp, slagen af skräck.

»Begärt mera?!» frågade herrn i länstolen. »Sansa er, Bumble, och svara ordentligt! Är det meningen, att han har begärt mera, sedan han fått den i reglementet fastställda portionen?»

»Ja.»

»Den pojken slutar i galgen», förklarade herrn i hvita västen. »Sanna mina ord, han slutar i galgen.»

Läs vidare | Fler verk av Charles Dickens | Fler lästips



Jack London

Skriet från vildmarken, engelska Call of the Wild, från 1903 är Jack Londons mest lästa roman och anses vara en av hans bästa. Boken handlar om familjehunden Buck som förs bort och säljs som slädhund i Alaska under guldrushen. Här i en svensk översättning av Mathilda Drangel.

Buck läste icke tidningar, ty i så fall skulle han ha vetat att det var fara för handen, icke allenast för honom utan för varenda kustlandshund med starka muskler och varm, långhårig päls som fanns mellan Puget Sound och San Diego. Sedan några män som rotat i det arktiska mörkret där hade funnit en viss gul metall, och sedan ångbåts- och transportbolag hade basunat ut fyndet, rusade tusentals människor uppåt Norden. Och dessa människor behövde hundar, de behövde stora och starka hundar med kraftiga muskler, som kunde ta i, och med tjocka pälsar som kunde skydda dem mot kölden.

Buck bodde i ett stort hus i den solkyssta dalen Santa Clara. Stället kallades för domaren Millers gård. Huset låg ett stycke från vägen, till hälften gömt bland träden, mellan vilka man såg en och annan skymt av den stora luftiga verandan som gick rundt omkring det. Fram till stället ledde grusade körvägar, vilka slingrade sig genom vidsträckta gräsmattor och under höga popplar, som blandade sina grenar med varandras. Bakom boningshuset var allting tilltaget i ännu större skala än framför det. Där fanns stora stallbyggnader, där ett dussin drängar och pojkar höllo till; där fanns rader av vinranksöverväxta bostäder för tjänstfolket; där fanns en långsträckt och väl underhållen uthuslänga, långa vinspaljéer gröna betesmarker, fruktträdgårdar och massor av bärträd. Och så fanns där också pumpinrättningen för den artesiska brunnen och den stora cementerade cisternen, där domaren Millers gossar togo sitt morgonbad och hämtade svalka under de heta eftermiddagarna.

Läs vidare | Fler verk av Jack London | Fler lästips



Camilla Collett målad av fadern Nicolai Wergeland

Amtmannens döttrar, norska Amtmandens Døtre, från 1854–55 är den norska författarinnan Camilla Colletts enda roman och mest kända verk. Den brukar betraktas som en av de första tendensromanerna på norska och behandlar kvinnans situation vad gäller äktenskap och försörjning i 1800-talets Norge. Boken kretsar kring Sophie som är yngst av fyra systrar av vilka de två äldsta blivit bortgifta i konvenansäktenskap.

Vår bestämmelse är att giftas, icke att blifva lyckliga. I den meningen har jag sett begge mina äldre systrar uppfylla sin bestämmelse. De togo sig män med öfverläggning, frivilligt, och likväl skulle de icke under någon omständighet sjelfva hafva valt dem. Huru lefvande stå icke dessa scener för mig ännu; de gjorde ett intryck som aldrig kan utplånas. Af begge mina svågrar, hvilka efterträdde hvarandra såsom lärare här i huset, har jag den obehagligaste hågkomst. Då Marie blef förlofvad med Broch, denne gnatige, stele, odräglige pedant som hon så många gånger sjelf skrattat åt, var jag ännu liten, men jag minns det ändå ganska väl. Då vi voro samlade och det blef eklateradt, sade jag till honom: »hur kan du tro det, hon vill bara narra dig!» Marie, som så tidigt skulle dö, blef först offrad; hon var den äldsta. Hon skall ha varit så vacker, men jag har intet bestämdt intryck deraf; kanhända hade hennes skönhet denna allvarliga själfulla prägel, som ett barn icke förstår, Men Louise var frisk och strålande som en vårdag då hon kom hem efter två års frånvaro i Köpenhamn hos tant. Denna hennes skönhet, den främmande snitten på hennes kläder, hennes otvungna men ändå prydliga väsen, gjorde ett djupt intryck på mig. Det var som om allt hvad hon rörde vid blef förskönadt. Jag såg upp till denna syster med ett slags stum beundran. Med en skarpsinnighet, som blott barn kunna hafva, förstod jag att genomtränga allt hvad som angick henne. Men hon var den fullvuxna damen och jag kunde blott på barnsligt vis lägga detta mitt djupa intresse, min hängifvenhet för dagen. Jag sprang hennes ärenden, gissade hvar och en af hennes små önskningar och försökte på alla sätt att behaga henne.”
Läs mer | Fler verk av Camilla Collett | Fler lästips



Fröding avbildad av Richard Bergh 1909

Den 8 februari 1911 avled Gustaf Fröding i Villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. Vid jordfästningen den 12 februari i Klara kyrka, som förrättades av Nathan Söderblom, framförde Orphei Drängar Hugo Alfvéns tonsättning av Verner von Heidenstams dikt Gustaf Frödings jordafärd.

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

Milslångt borta jag sitter.
Ändå hör jag klockornas slag.
Hela vårt land i vinterns glitter
höra de klockor, som ringa i dag.
Sommar var du och blommande vår,
sävens sus bland sjöarnas stränder.
Sov, vår sångare, sov på din bår,
lyft på tusendes händer!

Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.
Solen sken in på bibelns ord,
där du satt vid din vägg
som Job på sin hög av aska och jord.
Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.

Läs hela dikten | Gustaf Frödingss verk|Fler verk av Verner von Heidenstam|Fler lästips



Alfred Tennyson

Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan i Edvard Fredins översättning läses traditionsenligt på Skansen vid tolvslaget.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Läs hela dikten | Fler lästips



Jerome K. Jerome med terriern Jim

Tre män i en båt (för att inte tala om hunden) är Jerome K. Jeromes mest kända verk. Det är en komisk beskrivning av en båtfärd längs Themsen som berättaren "J" och hans två vänner George och Harris samt foxterriern Montmorency företar sig.

Det tog oss en halvtimmes hårt arbete, efteråt, att få upp kapellet och därpå städade vi av däcket och påbörjade vår kvällsvard. Vi satte kitteln på spritköket för att koka upp i båtens för och gick akterut och låtsades inte ta någon som helst notis om den, utan satte igång med övriga måltidsförberedelser.

Det är det enda sättet att få en kittel att koka på, på floden. Om den ser att man väntar på den och är otålig så sjunger den aldrig. Man måste gå därifrån och börja måltiden, som om man inte alls vill ha något te. Man får inte ens kika på den i smyg. Om man ignorerar den så kommer man däremot strax höra vattnet börja puttra i den, ivrig att få bli till te.

Det är också en god idé, om man har mycket bråttom, att tala med varandra om hur man klarar sig utan te och inte vill ha något. Man går nära kitteln, så att den kan höra vad man säger och så ryter man. ”å, jag vill då inte ha något te; vill du det, George?”, vilket George rytande besvarar med ”å nejdå, jag tycker inte om te; vi dricker lemonad istället — te är så svårsmält”. Varvid kitteln kokar över och släcker spritköket.
Läs mer |Fler verk av författaren| Fler lästips



Danandersson.jpg

Svarta ballader var Dan Anderssons andra och sista diktsamling som gavs ut hösten 1917 av Bonniers förlag. Han fick dock endast 15 friexemplar i honorar för boken. Diktsamlingen inleds av Omkring tiggarn från Luossa och innehåller flera av Dan Anderssons mest kända dikter som En spelmans jordafärd och Till min syster.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
Ur inledningsdikten Omkring tiggarn från Luossa



Jean Baptiste Bernadotte

Efter det att Gustaf IV Adolf avsatts i Sverige 1809 saknades en tronarvinge då Karl XIII inte hade några barn och den tidigare utsedde kronprinsen, Karl August, hade avlidit i ett slaganfall. Löjtnanten Carl Otto Mörner hade länge varit missnöjd med den politik som Karl XIII förde. Han hade deltagit i Finska kriget och ansåg att Sverige behövde en kung som var beredd att ta upp striden mot Ryssland. Efter kronprinsens hastiga död reste Mörner till Paris som regeringens kurir. Utan uppdrag från någon erbjöd han den svenska tronen till den franske marsalken Jean Baptiste Bernadotte som den 21 augusti 1810 valdes till svensk tronföljare vid riksdagen i Örebro.

Mörner skrift om sin del i detta, Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sveriges kronprins, publicerades 1853 men blev genast indragen av myndigheterna.


Karl XII

Till Esaias Tegnérs mest kända dikter torde höra Karl XII. Tegnér var en stor beundrare av Karl XII och dikten tillkom i samband med 100-årsdagen 1818 av kungens bortgång. Inspiration till diktens korta jamber, "Kung Carl den unge hjelte, han stod i rök och damm, han drog sitt svärd från bälte, och bröt i striden fram" hade Tegnér fått från en fransk dikt. Dikten framfördes första gången vid en fest i Lund och dikten blir uppläst varje år när Karl XII:s minne firas i Lund.



Jean Baptiste Bernadotte

1810 saknade Karl XIII egna arvingar och kronprins August hade avlidit i ett slaganfall. Löjtnanten Carl Otto Mörner hade länge varit missnöjd med den politik som Karl XIII förde. Han deltog i Finska kriget och ansåg att Sverige behövde en kung som var beredd att ta upp striden mot Ryssland. Efter kronprinsens hastiga död reste Mörner till Paris som regeringens kurir. Utan uppdrag från någon erbjöd han den svenska tronen till den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte.

Mörner skrift om sin del i detta, Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sveriges kronprins, publicerades 1853 men blev genast indragen av myndigheterna.



August Strindberg

August Strindbergs Röda rummet kan räknas som startskott för den moderna svenska litteraturen. Det nya var att romaner användes för att ta upp fenomen till debatt och här ifrågasätter Strindberg byråkratin. Boken handlar om den unge Arvid Falks strapatser. Det första mottagandet var dock kyligt; i Aftonbladet kallades den för "smuts".

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.


Carl von Linné

Carl von Linnés resa till Skåne 1749.

Malmö stapelstad ligger vid västra havskanten av Skåne slätt gent emot Köpenhamn, 4 mil över sundet och är en av de ansenligaste städer i riket; har stora hus, mest av korsverke och tegeltak, utom 40 grundmurade hus, och breda gator. Torget är ett av de största i riket, 200 steg i längden och lika i bredden, på alla sidor planterat med höga trän av lind, hästkastanjer och valnöteträn. På torget är ock byggd en vattukonst gentemot Corps de Guardie. Hit ledes färskt vatten in i staden ifrån Pildammen, ½ kvart söder om staden, medelst rännor under jorden genom själva gravarna och ifrån vattukonsten ledes vattnet vidare igenom pipstockar till de mesta gårdar i staden.


Irland och irländarna

Irland och irländarna av professor Johan Gustaf Richert. Publicerad 1925.

En arla morgonstund i juni 1924 inskeppade vi oss från den lilla skotska hamnstaden Stranraer på en lång och smal båt, som villigt anpassade sig efter vågornas rytm, och redan efter en timme kunde vi skönja den gröna öns konturer. Vi närmade oss staden Larne, ryktbar vorden genom Sir Edward Carsons ostentativa vapenimport år 1912. Söder om staden går längs kusten en bananformig halvö, Magee Island, med sina höga strandklippor, the Gobbins, utför vilka papisterna år 1641 fingo anträda färden till en bättre värld. Redan i halvöns namn ligger något kusligt, och enligt trovärdiga sägner har den av ålder varit ett favorittillhåll för trollpackor, spöken och onda andar. Den sista högtidliga häxbränningsceremonien firades år 1611, då dylika folknöjen ännu voro ganska vanliga i Sverige.


En lättings lättsamma tankar av Jerome K. Jerome.

Förord. En eller annan av mina vänner som jag visat dessa texter för i MS, har anmärkt att de inte alls är så pjåkiga och vissa av mina bekanta har lovat att de skall köpa denna bok, om den någonsin ges ut från trycket. Därför anser jag mig inte ha rätt att längre förhala dess utgivande. Men enbart på grund av denna, om uttrycket tillåts, allmänna efterfrågan, borde jag kanske ändå inte ha vågat mig på att erbjuda dessa mina endast ”lättsamma tankar” som andlig spis för engelsktalande personer över hela vår jord. Vad läsare av idag söker i en bok är att den bör förbättra, undervisa och upphöja läsarens sinne. Denna bok kan inte ens upphöja en ko. Jag kan inte med gott samvete rekommendera den till något som helst nyttigt ändamål. Allt jag föreslår är, att när ni tröttnar på att läsa ”de bästa hundra böckerna”, så plocka fram denna bok under en halvtimme. Det blir i alla fall en viss omväxling.



Röda rummet roman från år 1879 av August Strindberg.

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.