Wikisourcediskussion:Redigering

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök

Betona gärna att <p> aldig ska användas, det påverkar isynnerhet korrekturläsningsvolymer på ett mycket buggigt sätt.

ß ska återges med ss, undantaget medeltida texter, där ß istället rekomenderas.

I Index:Svenska medeltidens bibel-arbeten (1853).djvu har redaktören valt att skriva ſ trots att frakturstil inte används. Vi följer då redaktörens val och skriver ſ istället för s. - Det kan användas som en bra riktlinje när undantag ska göras. Vi har även kommit fram till att a' ska tolkas som æ där, men jag minns inte längre hur vi tänkte där.

I 1800-tals-texter väljer vi ofta att tolka J som I eller J beroende på sammanhang när det är frakturstil som används. Jag har konsekvent gjort så i Fjellstedt, men jag är tämligen säker på att en sådan tolkning inte kan göras för äldre texter. Var går gränsen?

I Index:Bibelöversättningarna av år 1536 band I och andra äldre texter förekommer förkortningstecken. Hur ska man konsekvent återge att det är en utskriven förkortning man återger. - Det fanns olika viljor i just den texten och jag vet inte om vi riktigt avslutade den diskussionen...

Några ord om mallen {{sc}} kanske?! -- Lavallen 2 maj 2010 kl. 07.56 (CEST)

V / W[redigera]

I svenskan är skillnaden mellan v och w typografisk, men under 1700- och 1800-talen användes w normalt i fraktur och v i antikva. Eftersom vi använder antikva vore det naturliga att skriva v?--Edaen 2 maj 2010 kl. 09.07 (CEST)

Har också haft sådana funderingar. Jag undrar dock hwarför, hwarför skrivs med W men Ahasverus med V... -- Lavallen 2 maj 2010 kl. 10.17 (CEST)
Någon som invänder om jag med stöd av en svensk grammatik från 1815 ändrar till att det är fritt val mellan 'v' och 'w'?--Edaen 27 januari 2011 kl. 23.14 (CET)
Att 'w' och 'v' motsvarar samma ljudvärde i svenskan är knappast något nytt och är i sig ingen grund för förändring. Fritt val kan det aldrig bli fråga om. Transkriptionsprinciperna måste vara genomgående i ett verk och eventuella avvikelser från rådande praxis bör redovisas på indexsidan eller projektsidan om sådan finns för verket.--Thurs 28 januari 2011 kl. 00.51 (CET)
Det är inte bara samma ljudvärde, utan samma bokstav och stavning och således helt i enlighet med transkriptionsprinciperna. Normalt under 1700- och 1800-talet använde man 'w' i fraktur och 'v' i antikva. Text skriven med antikva men där 'w' används ger ett ohistoriskt intryck.--Edaen 28 januari 2011 kl. 06.40 (CET)
Finns det ngt verk du är särskilt angelägen om att göra detta på? -- Lavallen 28 januari 2011 kl. 09.45 (CET)
Med anledning av diskussioner om socknar och städer på svwp skulle det kunna vara en poäng att ha författningstexterna tillgängliga. Den version jag hittat på Google-books är skriven i fraktur och änvänder då 'w' vilket kommer i vägen för läsbarheten. Lag--Edaen 28 januari 2011 kl. 10.16 (CET)
Min åsikt är att vi kan prova i ett verk och se hur det ser ut/känns. Just för lagar/författningar så finns det här en regel om att den ska ha slutat gälla för att den ska få vara här, men det är väl inget problem i detta fall? -- Lavallen 28 januari 2011 kl. 10.44 (CET)
Nej, absolut inte. 1862 års kommunalförordningar är ändrade sedan länge och ersatta med flera generationer av kommunallagar.--Edaen 28 januari 2011 kl. 10.49 (CET)
Problemet är att 'v' och 'w' inte är ömsesidigt uteslutande. 'v' förekommer i frakturtexter och 'w' förekommer i antikvatexter, främst i fråga om lånord och utländska och inhemska egennamn. Det kanske inte så stort problem i lagtexter där sådana typer av ord är sällsynta men i tidningstext eller t.ex. reseskildringar blir det svårhanterligt. Man ska inte behöva stanna vid varje namn för att bedöma om det ska vara enkel-v eller dubbel-w i det fallet. Det lämnar också ett visst utrymme för godtycke. Men som sagt det går att ha andra regler i ett verk än den praxis som redovisas här bara det är konsekvent genomfört i det verket och tydligt redovisat.--Thurs 29 januari 2011 kl. 01.03 (CET)
För att ge exempel på hur man kan blanda. I häradskartorna har man skrivit ortsnamnen ibland med 'v' ibland med 'w'. Från Åkerbo och Bankeind: Både Wårdsbergs socken och Vårdsbergs sn, Vårdsbergs kyrka och Wårdsberg (gård).--Edaen 29 januari 2011 kl. 01.41 (CET)

Antikva i fraktur borde kursiveras[redigera]

Just nu finns följande rekommendation:

"När frakturstil återger latinska ord i antikva, markeras denna stilväxling inte i wiki-texten."

Jag vet inte om det är en helt lyckad riktlinje. Det är betydligt mer än bara latin som återges med antikva i äldre texter. Även alla möjliga låneord skrevs med antikva som en sorts markering, oavsett ursprungsspråk. De specifika reglerna för när antikva skulle tillämpas är inte helt klara, men det är uppenbart att det var en fråga om hur nya eller kanske t.o.m. fashionabla orden var.

I de kokböcker jag pysslat med så är bl.a. façon, jus och bouilloun konsekvent skrivna med antikva, trots att de senare blev grundligt försvenskade till "fason", "sky" och "buljong". Antikva gäller även ord som "punsch", även efter att stavningen verkar ha "germaniserats". Från början var det "poins", "ponch", "ponch(e)", "pons", etc. (från engelska punch).[1] Det här gäller särskilt upplagor från runt 1790-1800. Jag har t.o.m. sett exempel där antikva använts för den utländska "stommen" i ett ord med den svenska böjningen i fraktur: "Alphabetiskt Register". Uppenbarligen så var det rätt viktigt att markera skillnaden.

Om något så obskyrt som schwabacher kan anges kursivt för att särskilja det från nyare fraktur tycker jag det är lika lämpligt att göra det med antikva. Det är en skillnad som är hyfsat intressant för många som vill läsa originaltexter.

Peter Isotalo (diskussion) 27 oktober 2014 kl. 01.36 (CET)

Håller med - det förefaller mig som om antikvan i en fraktur-text ofta användes på samma sätt som vi nu brukar kursivera, främst till låneord men också någon gång för att helt enkelt lyfta fram ett ord. Vad är argumentet för att inte kursivera? -- Slager (diskussion) 27 oktober 2014 kl. 21.03 (CET)
{Redigeringskonflikt} Schwabacher förekommer tämligen allmänt i (svenska) frakturtexter för att markera betoning, vilket i modern text närmast motsvaras av kursiv stil. Det är också därför som kursiv stil används för schwabacher. Antikva i fraktur har inte riktigt den funktionen tvärtom förekommer det ibland både rak och kursiv antikva i frakturtexter (exempel). Markerar man antikva med kursiv förlorar man här tvärtom en dimension av texten. Om antikva ska markeras skulle jag föredra den norska uppmärkningen med <tt>-taggar exempel <tt>façon</tt> façon vilket kan naturligt också kan göras med en mall {{antikva|façon}}.--Thurs (diskussion) 27 oktober 2014 kl. 21.22 (CET)
Bara den markeras på något sätt så känner jag att det är tillräckligt. <tt>façon</tt> verkar som en enkel lösning. Någon som vet hur tyskarna hanterar det?
Peter Isotalo (diskussion) 28 oktober 2014 kl. 08.36 (CET)
TT-taggar används i alla fall i det här indexet.--Thurs (diskussion) 28 oktober 2014 kl. 09.26 (CET)
Låter som en beprövad, pragmatisk lösning i så fall.
Peter Isotalo (diskussion) 28 oktober 2014 kl. 13.24 (CET)
Eftersom tt-taggar tycks vara en accepterad lösning har jag nu lagt in det på sidan och lagt in tt-taggar i verktygen under redigeringsrutan.--Thurs (diskussion) 3 november 2014 kl. 00.21 (CET)

Kustod[redigera]

Hittar ingen riktlinje för hur man hanterar en kustod (den lilla förhandsglimten av nästa sidas första ord/stavelse) när sidan slutar med ett avstavat ord. Om man transkriberar kustoden precis som den står förlorar den liksom sin mening, eftersom den, efter att vi fört hela det avstavade ordet till nästa sida, inte längre överensstämmer med nästa sidas första stavelse. Vore det inte bättre att låta kustoden få omfatta även det som står före bindestrecket? (Om kustoden nu nödvändigtvis ska finnas med?) -- Slager (diskussion) 3 augusti 2016 kl. 21.54 (CEST)

Placeras i sidfoten, se t. ex. Sida:Lagfarenhetsbibliotek V 1.djvu/512. Edaen (diskussion) 4 augusti 2016 kl. 19.18 (CEST)
Det var inte placeringen som var problemet, utan den bristande överensstämmelsen när man tagit bort en avstavning! -- Slager (diskussion) 4 augusti 2016 kl. 22.26 (CEST)
Den enkla anledningen till att det inte finns några riktlinjer för kustoder är att det inte har funnits någon samsyn bland användarna om detta. En del lägger inte in sidfötter och kustoder alls (som t. ex. på runeberg.org) och då är det inte något problem. Andra gör som du föreslår och lägger hela ordet i kustoden i sidfoten medan åter andra struntar i inkonsekvensen och bara skriver in kustoden som den står.
Om du vill ha en annan lösning skulle jag föreslå att du tittar på en mall som finns på andra språk t. ex. en:template:hyphenated word start (och en:template:hyphenated word end) som kan användas för att alla avstavade ord vid sidbrytningar. Den fungerar i princip på samma sätt som mall:rättelse.--Thurs (diskussion) 4 augusti 2016 kl. 22.50 (CEST)
Så här kan man också att göra om man vill.--Thurs (diskussion) 5 augusti 2016 kl. 00.07 (CEST)
Tack för bra svar! Jag har nu gjort en enkel Mall:Till nästa sida som jag har använt på ett par sidor: Sida:Handbok_wid_den_nu_brukliga_Finare_Matlagningen-6_upl.djvu/16 och Sida:Tal_om_Läckerheter-2.djvu/357. Tacksam för synpunkter! -- Slager (diskussion) 5 augusti 2016 kl. 14.54 (CEST)

ꜩ-ligaturen[redigera]

Rekommendationen är nu (2017-01-06) att ꜩ skrivs ut som tz, enligt tysk förebild. Men jag menar att den förebilden är irrelevant. Det finns inga svenska ord som slutar på tz, och åtminstone när ligaturen används i slutet av ett ord i genitiv, som på ett par ställen på Sida:Överflödsförordning-1664.djvu/4 (Ridderskapeꜩ, Ståndeꜩ), betyder den uppenbarligen ts, inte tz. Frågan är om inte rekommendationen borde vara den motsatta: ꜩ skrivs som ts, utom i tyska låneord. I annat fall tycker jag ändå man måste göra undantag för genitiv-ts. -- Slager (diskussion) 6 januari 2017 kl. 14.51 (CET)

Nej, z förekommer även som genitivändelse även efter andra konsonanter, som g, k och d, som inte ligger i ligaturer. Oavsett om det är fråga om skrivar-/tryckar-tradition eller har med uttalet att göra finns det ingen anledning att anta att det inte är menat som ett z.--Thurs (diskussion) 18 januari 2017 kl. 00.55 (CET)