De apokryfiska böckerna (1921)/Ordförklaringar och sakupplysningar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Manasses’ bön De apokryfiska böckerna

Ordförklaringar och sakupplysningar
Betoning av bibliska namn  →


[264]Versdelare, bestående av ett litet lodrätt streck ovan i raden, har i denna upplaga insatts för att beteckna gränsen mellan ett par verser, i de fall då det ej tydligt framgår var den ena slutar och den andra börjar.

[265]

ORDFÖRKLARINGAR OCH SAKUPPLYSNINGAR TILL APOKRYFISKA BÖCKERNA

Aln. Står i Gamla test. för ammá, i Apokryfiska böckerna och Nya test. för pḗchys. Den judiska alnen var något mindre än den svenska; den utgjorde omkr. 12 meter. Se Mått, mynt och vikt.

Amen (4 Mos. 5:22. 5 Mos. 27:15 f. 1 Krön. 16:36. Ps. 41:14. Rom. 1:25). Hebreiskt ord som kan översättas: Ja förvisso!, Ske alltså! Jfr för övrigt 2 Kor. 1:20 och noten vid Upp. 3:14.

Amulett (Jes. 3:20. 2 Mack. 12:40). Föremål som ansågs besitta någon hemlighetsfull kraft att skydda för olycka. Bars stundom såsom smycke.

Apokryfiska (d. ä. icke av kyrkan såsom rättesnöre erkända) kallades redan i den gamla kyrkan vissa skrifter och textstycken som å ena sidan icke ingingo i de palestinensiska judarnas på hebreiska (till en ringa del på arameiska) skrivna heliga bok, vårt Gamla testamente, å andra sidan ej heller tillhöra vårt på grekiska avfattade Nya testamente, men som däremot från de alexandrinska judarna upptogos i de fornkristna samlingarna av heliga skrifter. Somliga av dem ingå, antingen utan eller med vissa förbehåll, i de flesta av de nutida kristna kyrkornas biblar. Den svenska bibeln har alltsedan reformationstiden innehållit följande »apokryfer»: Judit, Visheten, Tobit, Syrak, Baruk, Första och Andra Mackabéerboken, Tillägg till Ester, Tillägg till Daniel, Manasses’ bön. Denna samling är upptagen ur den tyska Luther-bibeln, där den står såsom ett bihang till Gamla test., under överskriften: »Apokryfer, det är böcker som icke hava räknats lika med den Heliga skrift, och dock äro nyttiga och goda till att läsa.» Den katolska kyrkan tillmäter de apokryfiska böckerna samma värde som bibelns övriga böcker. — Några av våra »apokryfer» hava från början varit skrivna på grekiska, andra, såsom 1 Mack. och Syr., på hebreiska (eller arameiska). Numera känna vi dem samtliga bäst i deras gamla grekiska textgestalt. De sakliga olikheterna mellan den nya översättningen av de apokryfiska böckerna och vår gamla bero på att de nu använda äldre och bättre texterna ofta ganska mycket avvika från dem som förelågo för 1500-talets översättare.

Arameiska (Esr. 4:7. Dan. 2:4). Ett med hebreiskan nära besläktat språk, som talades av judarnas grannfolk och efter hand undanträngde judarnas eget språk, hebreiskan. Jesus och hans samtida landsmän i Palestina talade arameiska. Såsom talat av judar kallas i Nya test. detta språk stundom »hebreiska». Så är fallet t. ex. Joh. 5:2. Apg. 21:40. 22:2. I Gamla test. äro Esr. 4:8-6:18. 7:12-26. Jer. 10:11 och Dan. 2:4-7:28 skrivna på arameiska. I Nya test. förekomma enstaka arameiska ord och uttryck, såsom i Matt. 27:46 (Mark. 15:34). Mark. 5:41. 7:11, 34 osv.

Ark. Egentligen låda, kista. Ordet användes såsom benämning dels på Noas farkost (1 Mos. 6:14 f.), dels på den låda, »förbundets» eller »vittnesbördets ark», i vilken lagens tavlor m. m. sägas hava förvarats (2 Mos. 25:10 f., 22. 4 Mos. 10:33 f. 1 Kon. 8:1 f. Hebr. 9:4). – Arkens gyllene lock, överskuggat av kerubernas vingar och tänkt såsom platsen för Guds uppenbarelse (2 Mos. 25:17 f. 3 Mos. 16:13 f.), kallas i den svenska översättningen, efter Luthers föredöme och i anslutning till den gamla grekiska översättningen, för nådastolen.

Asera [Aséra] (5 Mos. 16:21. Dom. 6:25 f. 2 Kon. 17:16). Heligt träd eller upprest helig påle som ofta förefanns på de kananeiska folkens heliga platser. Åtminstone i vissa fall synes den hava varit tänkt såsom en boning för eller en sinnebild av Astarte, kärlekens och fruktsamhetens gudinna. Ett i Jerusalems tempel insatt Aserabeläte omtalas i 2 Kon. 21:7; jfr 23:6 f.

Asidéer (1 Mack. 2:42. 7:13. 2 Mack. 14:6), »de fromma», var under mackabéernas tid benämningen på ett judiskt parti som ivrade för sträng laglydnad (jfr 2 Krön. 6:41. Ps. 30:5).

Asien har ingenstädes i bibeln den omfattande betydelse som namnet numera äger. I Mackabéerböckerna (1 Mack. 11:13. 2 Mack. 3:3) betecknar ordet det seleucidiska riket, Västasien. I Nya test. (Apg. 2:9. 1 Kor. 16:19. 1 Petr. 1:1) betecknar det den romerska provinsen Asien, vilken omfattade den västliga delen av Mindre Asien. I denna sistnämnda mening har ordet i den svenska översättningen återgivits med »provinsen Asien».

[266]Aspalatus [aspálatus] (Syr. 24:15). Ett slags välluktande trä.

Astarte (1 Sam. 31:10. 1 Kon. 11:5). Namn på en österländsk kvinnlig avgud. Bildliga framställningar av henne omtalas 1 Sam. 7:3. Samma gudom torde avses med namnet Ate gatis, 2 Mack. 12:26. Se vidare under Asera.

Avvänja. Ett israelitiskt barn avvandes ofta ej förrän vid tre års ålder (2 Mack. 7:27). Härav förklaras berättelsen i 1 Sam. 1:24 f., där vi få tänka oss Samuel såsom några år gammal.

Baal. Egentligen herre. Så betecknas i bibeln ofta kananéernas gud. Ordet ingår ock i namnen på särskilda kananeiska gudomligheter, såsom Baal-Berit (Dom. 8:33), Baal-Peor (4 Mos. 25:3), Baal-Sebub (2 Kon. 1:2 f.). Det sista namnet betyder »flug-herren» (den gud som skyddar mot flug- och myggplågan). En ombildning av detta namn är möjligen Beelsebul (enligt Matt. 12:24 »de onda andarnas furste»), förr, efter mindre goda textkällor, i vårt Nya test. kallad Beelsebub. Om Beelsebul är ett självständigt namn, ej blott en missbildning av den andra formen, så betyder det »husets herre», »husbonden», en betydelse som rätt väl passar till sammanhanget på det anförda stället, såsom ock Matt. 10:25. — I Babylon hade ordet Baal formen Bel (Jes. 46:1 Jer. 50:2. Bel i Babylon v. 3 f.), och betecknade där särskilt den gud som annars bar namnet Marduk (Merodak).

Balsam (1 Mos. 37:25. Hes. 27:17). Ett slags välluktande kåda från vissa sydländska örter och träd, använd till beredning av rökverk, salvor, läkemedel osv.

Barn. Detta ord nyttjas, i enlighet med hebreiskt språkbruk, i åtskilliga omskrivande, delvis poetiska uttryck för att beteckna den som tillhör någon eller något, den som är hemfallen åt något o. d.: Guds barn, djävulens barn, ljusets barn (Ef. 5:8), vishetens barn (Syr. 4:11. Matt. 11:19), ondskans barn och rikets barn (Matt. 13:38), denna tidsålders barn (Luk. 16:8), dödens barn (1 Sam. 20:31), eländets barn (Ords. 31:5) osv.

Bergsbygden. I 5 Mos. 1:7. Jos. 10:40. Syr. 46:9 osv. beteckning för berglandskapet i södra delen av Palestina.

Bok. Forntidens böcker utgjordes vanligen av långa remsor av papper (papyrus) eller pergament, vid ändarna uppfästa på tvenne kavlar. Texten var nedskriven spaltvis, och alltefter som en läsare gick vidare, rullade han papperet eller pergamentet över från den kavle som satt i skriftens ena ända till den som hade sin plats i den motsatta. Det är sådana bokrullar som avses Jer. 36:20 f. Sak. 5:1 f. Upp. 5:1 f. 6:14 osv.

Bord. I äldre tider intogo israeliterna vanligen sina måltider vid mycket låga bord, sittande antingen på blotta marken eller på någon matta. Mot slutet av den förkristna tiden hade den grekisk-romerska seden att ligga till bords blivit vanlig också i Palestina (Judit 12:15. Matt. 9:10. Joh. 13:12, 23). Såsom ännu stundom är fallet bland ökenfolken omkring Palestina, kunde »bordet» under mer ursprungliga förhållanden inskränkas till en på marken utbredd matta eller ett rundskuret skinn, som genom ett dragsnöre i kanten kunde ombildas till ett slags säck eller påse till förvarande av nödiga tillbehör, en form som väl lämpade sig för vandringslivet. Härav förklarar man i Ps. 69:23 den eljest svårbegripliga tanken att de ogudaktigas »bord» skulle för dem kunna bliva till »en snara och ett giller».

Broder. Ofta i utvidgad användning om frände, landsman, nästa, t. o. m. om make (Tillägg till Est. 5:9). I den äldsta kristna tiden ofta om medlem av den kristna församlingen, nästan liktydigt med kristen (Matt. 23:8. Apg. 28:15. Fil. 4:21). Jfr Syster.

Brunn. I Palestina förekommo två slags brunnar: sådana vilkas vatten kom från en källåder i bottnen (»levande vatten», Joh. 4:10 f.), och sådana som utgjordes av cisterner, uthuggna i klippan eller murade i jorden, till uppsamlande av regntidens vattenflöden (5 Mos. 6:11. Neh. 9:25). Brunnen avsmalnade stundom uppåt och kunde då täppas till genom en påvältrad större sten (1 Mos. 29:2 f.). Illa byggda eller förfallna brunnar kunde icke »hålla vatten»: usla brunnar, Jer. 2:13. Brunnar tomma på vatten kunde användas till fånggropar (1 Mos. 37:22 f. Jer. 38:6; jfr ock 2 Sam. 17:18).

Brännoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas i 3 Mos. 1. Då brännoffret i dess helhet brändes upp på altaret, kunde det ock kallas Heloffer (5 Mos. 33:10. Ps. 51:21).

Cymbaler (1 Krön. 15:19. Ps. 150:5. Judit 16:1. 1 Mack. 4:54. 1 Kor. 13:1). Mer eller mindre kupiga metallskivor som vid hopslagning gåvo ett klingande ljud och så kunde tjäna att angiva takten vid dans och musik.

Dans. Den israelitiska dansen utfördes av enskilda dansande, eller under det man rörde sig framåt i festtåg, eller i former påminnande om våra danslekar, däremot icke av dansande par av män och kvinnor. Hos Palestinas folk förekom dans jämväl såsom en gudstjänstlig handling. Jfr 2 Mos. 32:19 om dansen kring guldkalven, 1 Kon. 18:26 om Baalsprästernas »haltande» kring sitt altare, 2 Mos. 15:20 om Mirjams och de israelitiska kvinnornas dans med pukor och sång till Herrens ära, efter räddningen genom Röda havet. Jfr också berättelsen om huru David »med all makt» dansade och »hoppade» framför Herrens ark, när denna fördes in i Jerusalem (2 Sam. 6:14 f.), I Ps. 149:3 står också en uppmaning till att »lova Guds namn under dans, och till puka och harpa lovsjunga honom». Något slag av religiös dans eller av festtåg avses sannolikt ock Ps. 118:27, — Vapendans- [267]Höga V. 6:12, är dans med vapen i hand, troligen förekommande såsom förlustelse vid bröllop och andra festliga tillfallen.

Djävul är det grekiska ordet diábolos, som betyder förtalare, anklagare, och som självt är en översättning av det hebreiska satán, vilket ord från början hade likartad betydelse. i Job 1 och 2 står ordet satán till beteckning av den ängel som uppmanade Herren att pröva Job. Ordet är här ännu icke ett namn (det har artikel), det har därför återgivits med Åklagaren (jfr Upp. 12:10); likaså Sak. 3:1 f. Såsom verkligt namn (utan artikel) träffas det först i 1 Krön. 21:1. Den gamla grekiska översättningen har här överallt diábolos, såsom ock Vish. 2:24. I Nya test. står detta ord i Matt. 4:1 och ofta eljest. I Upp. 20:2 omtalas »draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan».

Domare. Står, utom i sin vanliga betydelse, såsom beteckning för en mer eller mindre tillfällig ledare av Israels folk eller en del därav, särskilt vid tillfällen då folket angreps av yttre fiender, under tiden mellan intåget i Kanaan och konungadömets införande (Dom. 2:16).

Dotter. För att förstå de egendomliga uttrycken dottern Sion (d. ä. Jerusalem), dottern Babel, dottern Edom, dottern mitt folk osv. bör man veta, först och främst att dotter i hebreiskan ej sällan har betydelsen flicka, jungfru, och vidare att städer, länder och folk ofta bildligt omtalas såsom kvinnliga väsen: en av ingen erövrare betvingad stad nämnes en jungfru, en utplundrad och övergiven kallas en änka eller en barnlös hustru osv. (jfr Jes. 47:8 f. Klag. 1:1 f. Am. 5:2. Bar. 4:12 f.). Stundom står (med ett annat, egentligare hebreiskt ord för jungfru) mer fullständigt jungfrun dottern Sion, jungfrun dottern Babel, jungfrun dottern mitt folk osv. Det är på grund av dylika ordförbindelser som det hävdvunna översättningsordet dottern ej har i uttryck sådana som de nämnda kunnat utbytas mot det i sig självt naturligare jungfrun.

Drakma. Mynt i värde motsvarande omkr. 70 öre. Se Mått, mynt och vikt.

Drickoffer var bland judarna ej ett självständigt offer; det omtalas i offerlagarna (2 Mos. 29:40 f. 4 Mos. 28. 29) blott såsom bihang till andra offer. Det bestod i vin som göts ut på altaret. Drickoffret hade icke sitt namn därav att det skulle drickas. Jfr dock 1 Mos. 35:14. Ps. 16:4. Bildligt om blodig martyrdöd Fil. 2:17; jfr under Vin.

Dödsklagan. Se under Sorgebruk.

Dödsriket. Vår gamla bibelöversättning har med det gemensamma namnet helvete betecknat två skilda begrepp, som i Nya test:s grekiska grundtext uttryckas med olika ord. Å ena sidan har man Hades (i Gamla test. motsvarat av Scheól) såsom namn på den underjordiska värld dit alla döda samlas (jfr Job 3:19. Ps. 6:6. Jes. 14:15f. Hes. 32:21 f.). Å andra sidan har man »det brinnande Gehenna». Om dem som kastas dit heter det (Mark. 9:48) att »deras mask (dvs. likmaskar) icke dör och elden icke utsläckes». Jfr Syr. 7:17. Ordet Gehenna är det gammaltestamentliga Ge Hinnóm, »Hinnóms dal» (Jos. 15:8), som var namnet på en dalklyfta nedanför Jerusalems höjder, i vilken avfälliga israeliter en tid hade inrättat en plats för Moloksdyrkan med alla dess styggelser. Platsen orenades vid Josias reformation (2 Kon. 23:10), och gällde sedan såsom ett oheligt och avskyvärt ställe. Såsom judarna tänkte sig att den kommande Messias en gång, omgiven av sitt trogna folk, skulle trona uppe på Sion, så föreställde de sig ock stundom att hans fiender skulle störtas ned i Hinnoms dal och där förtäras av en alltid brinnande eld. Redan före kristendomens tid hade man helt visst upphört att vid Gehenna tänka på denna ordets rent lokala förhistoria, och snart hade namnet bleknat till ett helt allmänt uttryck för de osaligas straffort. — I Jesu skildring Luk. 16:19 f. framställes den rike mannens pinorum såsom en avdelning av dödsriket, vilken genom ett stort svalg var skild från den plats där Lasarus låg »i Abrahams sköte», d. ä. njöt rofylld vila i stamfaderns närhet. — I samma betydelse som dödsriket användes stundom också (Job 26:6. Ps. 88:12. Rom. 10:7) ordet avgrunden, på hebreiska abaddón. Enligt Upp. 9:11 har detta abaddón över sig såsom hövding »avgrundens ängel», med namnet Abaddon, vartill det grekiska Apollyon, »Fördärvaren», angives såsom mostvarighet. — Se vidare under Port.

Efod [efód]. Betecknar dels ett enkelt klädesplagg av linne, som bars av vanliga präster (1 Sam. 22:18), av Samuel redan såsom gosse (1 Sam. 2:18) och (enligt 2 Sam. 6:14) undantagsvis av David, dels ett slags, endast av översteprästen buren, präktigt utstyrd kort mässhake, på vars framsida var fäst en med ädelstenar smyckad väska (»bröstskölden», »domsskölden»), i vilken »urim och tummim» förvarades (2 Mos. 28:6 f.). På några ställen i Gamla test. synes efod beteckna en likartad dyrbar beklädnad för en gudabild, eller ock möjligen bilden själv såsom bärande en sådan (Dom. 8:27. 17:5. 18:14. 1 Sam. 21:9. 23:9).

Efraim. Står, utom såsom namn på Josefs yngre son och den efter honom benämnda stammen, stundom såsom beteckning för hela det nordisraelitiska konungariket (Jes. 9:9. Hos. 4:17).

Evig. Både det hebreiska uttrycket för evighet (olám) och det motsvarande grekiska (aiṓn) hava en svävande betydelse, som gör att de icke alltid kunna översättas på samma sätt. När fråga är om Gud och hans rike, är det tydligt [268]att ordet evig bör användas. Men när det t. ex. i 5 Mos. 15:17 säges att en träl under vissa förhållanden skall förbliva sin herres tjänare, är det lika tydligt att den tillagda tidsbestämningen ej kan återgivas med för evigt. Samma förhållande äger rum i Nya test., Joh. 8:35, där det talas om trälen, som när som helst kan skiljas från sin herres hus, i motsats mot sonen, som får förbliva där (icke för evigt, utan) så länge han lever. I Gustav Adolfs bibel (1618) är också vid det förstnämnda, gammaltestamentliga stället en not tillagd, som är upptagen jämväl i kyrkobibeln av år 1703: »Här seer man ät thet Ebreiske ordet olam icke altid märcker oändelig tijd; vtan stundom en lång tijd, såsom ens lifzdagar, eller en wiss tijd, såsom til clangåhret, eller så länge thet regementet warar: therföre följer icke, at när Gudh befaller hålla the Levitiska stadgar leolam, eller til ewig tijd, at the aldrig skulle återwända: ty leolam märcker ther: så länge thet Judaiske regementet warade, eller til thes Messias komme.» Vid sidan av de fall i vilka evig tydligtvis bör användas och de fall där detta ord lika otvivelaktigt bör undvikas och ersättas med för alltid, för (eller från) evärdlig tid, eller något liknande, finnas emellertid åtskilliga ställen där meningen kan vara tvivelaktig. På sådana ställen har föreliggande översättning bibehållit den äldre översättningens ord.

Fader. I Matt. 23:9 förutsattes att bland judarna ordet fader, oberoende av släktskap, kunde användas såsom beteckning för en vördnadsbjudande man, vilken som helst, som man ville bevisa heder och ära; se ock Dom. 17:10. 18:19. 2 Kon. 2:12. 6:21. Jes. 22:21. Särskilt hava profeter, präster, lärare och höga ämbetsmän så benämnts.

Fariséer. Under den senare judendomens tid ett parti bland judarna, som beflitade sig om att noga iakttaga den judiska lagen, dels Mose lag i Gamla test., dels de under tidernas lopp uppkomna nya stadgandena, de äldstes stadgar.

Fat. Står Luk. 16:6 för grundtextens bátos, rymdmått motsvarande omkr. 36 liter; Bel i Babylon v. 3 för metrētḗs, ett rymdmått av ungefär samma omfång som bátos. Se Mått, mynt och vikt.

Floden är den bibliska benämningen på det som vi vanligen kalla syndafloden (1 Mos. 6:17 f. Matt. 24:38). Ordet nyttjas jämväl ofta till beteckning av floden Frat (Eufrat) (2 Mos. 23:31. Jes. 8:7); i samma mening säges ock tydligare den stora floden (1 Mos. 15:18. Jos. 1:4).

Fosterbroder. Detta ord står Apg. 13:1 såsom en hovtitel, likasom i Gamla test. uttrycket konungens vän (1 Mos. 26:26. 2 Sam. 15:37. 1 Kon. 4:5. 1 Krön. 27:33. 1 Mack. 10:20) angiver ett särskilt, högt ämbete.

Furste. Se under Änglar.

Förbund. Detta ord användes i Gamla test., utom i sin egentliga betydelse och till beteckning av förhållandet mellan Gud och hans folk, stundom ock med betydelsen förpliktelse. Uttrycket sluta (upprätta) ett förbund med någon, som hos oss alltid innebär ett ömsesidighetsförhållande, kan därför än nyttjas med betydelsen åtaga sig en förpliktelse mot någon, giva ett löfte åt någon, än med betydelsen pålägga någon en förpliktelse, taga ett löfte av någon. I den förra meningen står förbund t. ex. 1 Mos. 9:9 f. (om Guds löfte till Noa), 15:18 (om Guds löfte till Abraham), 2 Krön. 34:31 (om Josias löfte att tjäna Herren). I den senare betydelsen förekommer ordet 2 Mos. 31:16 (om sabbatsbudet), Jos. 7:11 (om befallningen angående tillspillogivning). Jfr särskilt 5 Mos. 4:13: »Herren förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att hålla, nämligen de tio orden»; härav förklaras att den låda i vilken lagens tavlor förvarades har fått namnet förbundsarken. Jfr ock Testamente.

Fördärvaren (2 Mos. 12:23. 2 Sam. 24:16. 1 Krön. 21:15. 1 Kor. 10:10; jfr Jes. 37:36). Mordängeln, vilken närmare beskrives i Vish. 18:15 f.

Förlåt. Förhänge, gardin. Särskilt om det förhänge som i templet utgjorde skiljevägg mellan »det heliga» och »det allraheligaste» (2 Mos. 26:31 f. Hebr. 6:19), men ock om det som hängde för själva ingången till det herodianska templet (Syr. 50:5).

Förödelsens styggelse (Matt. 24:15. Mark. 13:14). Med detta uttryck — som också finnes i Dan. 11:31. 12:11 och där i sin hebreiska form trognast återgives med styggelse som kommer åstad förödelse (jfr Dan. 8:13) — betecknas i 1 Mack. 1:54 det enligt 1 Mack. 1:59. 2 Mack. 6:2 av Antiokus Epifanes år 168 f. Kr. i Jerusalems helgedom ovanpå Herrens brännoffersaltare uppsatta Jupiters-altaret. Uttrycket ansluter sig nära till den gammaltestamentliga användningen av styggelse såsom likbetydande med avgud (1 Kon. 11:5, 7. Jer. 4:1). Vid profetian i Mark. 13:14, där enligt grundtexten en manlig person avses, bör man väl tänka på en kommande Antikrist, en »Laglöshetens människa» (2 Tess. 2:3 f.).

Galban (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Den starkt luktande kådan av en österländsk växt.

Gamla testamentets text. Med undantag av några mindre stycken (se under Arameiska) är Gamla test. ursprungligen skrivet på hebreiska. Fastän mycket av vad det innehåller nedskrevs många århundraden före Kristi födelse, når ingen av de till vår tid bevarade kända handskrifterna längre tillbaka än till 900-talet e. Kr.; den äldsta fullständiga är från år 1009. Skälet till detta förhållande ligger dels i judeförföljelsernas förstöringsarbete — redan 1 Mack 1:56 vittnar härom — dels i judarnas egen pietetsfulla vana [269]att undanskaffa alla genom slitning eller på annat sätt skadade handskrifter, för att hindra att de utsattes för vanvård. — Vi hava emellertid kvar tidiga översättningar av Gamla test:s skrifter, gjorda redan under den förkristna tiden, och vi kunna genom dem se huru texten då förelåg. Äldst bland dessa översättningar är en grekisk, den s. k. Septuaginta (»de sjuttio uttolkarnas»). När i Nya test. utsagor av gammaltestamentliga författare upprepas, äro de oftast anförda efter Septuaginta, icke omedelbart översatta från grundtexten. Då Septuaginta ej sällan var mindre ordagrann, stundom också hade en något annan hebreisk text än den vi hava att utgå ifrån, är det naturligt att citat ur Gamla test. i Nya test. ej alltid i den svenska översättningen kunna på båda ställena hava samma lydelse. Vid ordagrann överensstämmelse fäste man under den bibliska tiden ej så stort avseende. Bevis härför finner man också, om man jämför parallelltexter i Gamla test. med varandra, t. ex. Ps. 18 med 2 Sam. 22, Jer. 52 med 2 Kon. 24:18 f. osv.

Den föreliggande svenska översättningen går naturligtvis ut från den hebreiska grundtexten och följer, så troget som möjligt, denna text i den form som judiska skriftlärde under århundradena närmast Kristi födelse höllo för den riktiga. Denna form är så enhetlig och fast, att den text från vilken Luther gjorde sin översättning kan sägas nära nog sammanfalla med den som nu har följts. Den enda anmärkningsvärda olikheten är att tre verser, Jos. 21:36, 37 och Neh. 7:68, som Luther upptog, nu, enligt de bästa handskrifterna, hava måst uteslutas. Verserna hava emellertid icke därför försvunnit ur vår bibel: de två förstnämnda återfinnas i 1 Krön. 6:78 f., den sistnämnda Esr. 2:66.

Om detta oaktat 1917 års översättning på icke få ställen rätt mycket skiljer sig från vår gamla kyrkobibel av år 1703 (»Karl XII:s bibel»), som nära ansluter sig till Gustav I:s bibel, 1541, vilken i sin ordning troget följer Luthers tolkning, så är skälet det att vår tid har ojämförligt bättre medel till att förstå en hebreisk text, än man ägde på 1500-talet.

Den ordning i vilken de gammaltestamentliga skrifterna stå i vår bibel härrör från Septuaginta och den latinska översättningen, »Versio vulgata». De äro där ordnade efter innehållet: först de berättande böckerna, sedan de poetiska och undervisande, sist de profetiska. I den hebreiska bibeln är böckernas ordning mer beroende på historiska förhållanden. Först står, likasom hos oss, »Lagen», Moseböckerna, därför att dessa tidigast kommo att gälla såsom heliga skrifter; därefter följa »Profeterna», till vilka räknas icke blott de skrifter vi kalla profetiska (Daniel dock undantagen), utan också Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Konungaböckerna. Först längre fram, sedan också dessa skrifter hade tillvunnit sig anseende såsom heliga, blevo Gamla test:s återstående böcker efter hand samlade och likställda med de båda äldre samlingarna, och betecknades då med det något obestämda namnet »Skrifterna». I Nya test. sammanfattas stundom Gamla test:s heliga böcker under benämningen »lagen och profeterna», en benämning som väl härrör från en tid då »Skrifterna» ännu icke hade tillvunnit sig fullt erkännande såsom kanoniska.

Vår nuvarande kapitelindelning i bibeln är från 1200-talet, versnumreringen[1] från 1500-talet.

Grav. Gravarna höggos i Palestina ofta ut i klipphällar och bergväggar, antingen så, att man där beredde plats för allenast ett enda lik, eller så, att man i berget urholkade hela kamrar med gravplatser för flera lik (Jes. 22:16. Matt. 27:60. Joh. 11:38). Om det sistnämnda slaget är det fråga Matt. 8:28 f. och parallellställen. Till sådana gravkamrar kunde också naturliga grottor begagnas (1 Mos. 23:9). En gång om året plägade judarna bestryka bergväggen invid gravarna med vit färg, för att utmärka platsen och på samma gång giva den ett prydligt utseende (Matt. 23:27). Stundom uppfördes på gravplatserna praktfulla byggnader (1 Mack. 13:27 f. Matt. 23:29). — Det gammaltestamentliga uttrycket samlas till sina fäder beror på seden att begrava i familjegravar.

Halleluja [hallelujá] (Ps. 104:35. 135:1, 21). Egentligen hallelú Jah, »loven Herren!» (Jah är här en förkortad form för Jahvé). Ofta såsom begynnelse- eller slutord i lovsånger.

Han. Se Herren.

Hand. Förekommer i flera för oss främmande förbindelser. Israeliterna drogo ut ur Egypten med upplyft hand (2 Mos. 14:8), i öppet trots. Gud lovar något med upplyft hand (2 Mos. 6:8. 4 Mos. 14:30. Neh. 9:15), med edlig försäkran. Begå synd med upplyft hand (4 Mos. 15:30), uppsåtligen. Lägga handen på munnen (Job 21:5. Ords. 30:32. Vish. 8:12. Syr. 5:12), pålägga sig tystnad, förstummas. Taga (bära) sin själ i sin hand (Dom. 12:3. 1 Sam. 19:5. 28:21. Job 13:14. Ps. 119:109), trotsa faran, sätta sitt liv på spel. Herrens hand kom över honom (Jes. 8:11. Hes. 1:3), han fattades av profetisk hänryckning. Klappa i händerna, slå ihop (tillsammans) händerna, stundom uttryck för hån eller förtrytelse (4 Mos. 24:10. Job 27:23. Klag. 2:15. Hes. 6:11. Nah. 3:19).

[270]Handfyllning (2 Mos. 23:41. Syr. 45:15). Invigning till prästämbetet. Anledningen till uttrycket ses av 2 Mos. 29:23 f. Såsom en religiös invigningsceremoni omtalas ock handpåläggning (4 Mos. 27:18. Apg. 13:3. 1 Tim. 4:14).

Harpa. Står i Gamla test. för kinnór, i Apokryfiska böckerna och Nya test. för kitára, såsom beteckning för ett stränginstrument, troligen utan resonansbotten, och betydligt mindre än vår harpa. Kunde av den spelande bäras på armen och alltså användas jämväl under gång (1 Mos. 31:27).

Havet. Står stundom, alltefter sammanhanget, såsom beteckning för Döda havet (Hes. 47:8), Nilen (Jes. 19:5), Eufrat (Jer. 51:36).

Helgedom och Tempel. Av dessa uttryck användes i 1917 års översättning tempel till att beteckna det egentliga templet, den byggnad där arken, skådebrödsbordet och de övriga heligaste föremålen förvarades, under det att helgedom nyttjas om hela tempelområdet med förgårdar osv. Både i den hebreiska och i den grekiska delen av vår bibel skiljas dessa begrepp genom olika ord.

Helig. Står icke blott om Gud i hans upphöjdhet över allt jordiskt och mänskligt, utan ock om sådant som på något sätt står i förbindelse med Gud och är avsöndrat från det som är jordiskt och syndigt. Därför kan ock ordet, i synnerhet i Gamla test., ofta användas om rent yttre ting (se t. ex. lagarna i 3 Mos.; vidare 1 Sam. 21:4 f. osv.). Heligheten framställes ej sällan såsom innebärande farlighet för dem som själva icke äro heliga (se 2 Mos. 19:12 f. 4 Mos. 4:15. 2 Sam. 6:6 f.; jfr ock Jes. 65:5). Att bliva helig kan ock stundom (2 Mos. 29:37. 30:29) betyda detsamma som hemfalla åt tillspillogivning (se detta ord). — När Paulus i sina brev talar om de heliga, tänker han på den kristna församlingens medlemmar företrädesvis såsom uttagna ur den forna judiska eller hedniska omgivningen och överlämnade åt Gud, icke på deras sinnesbeskaffenhet. — Om det heliga och det allraheligaste såsom benämningar på skilda rum i tabernaklet och templet upplysa 2 Mos. 26:33. 1 Kon. 6:16. Hebr. 9:2 f. — Högheligt (2 Mos. 29:37) är det som besitter högsta grad av helighet. — Se vidare under Änglar.

Heloffer. Se Brännoffer.

Herren motsvarar i Gamla test. två olika hebreiska ord. Det ena är adonaí, egentligen min herre, av det vanliga, också om människor använda adón, herre, det andra är ett egennamn för Israels Gud, vilket ursprungligen sannolikt uttalades Jahvé, men i nyare tid har kommit att hos de kristna (med andra vokaler) uttalas Jehova. När Herren motsvarar Jahvé i grundtexten, skrives ordet lämpligen, såsom redan i 1541 års bibel, HERREN. Förbindelsen »Herren HERREN» är sålunda detsamma som Herren Jahve (Jehova). För judarna blev detta namn så heligt att de till slut icke ens vågade uttala det. I Gamla test:s skrivna text fingo namnets konsonanter visserligen stå kvar, men i stället sade man adonaí. Stundom använde man i stället för gudsnamnet helt andra ord, t. ex. himmelen (Dan. 4:23. 1 Mack. 4:24; jfr Luk. 15:18) eller Namnet (3 Mos. 24:11, 16) eller blott Han (1 Mack. 2:61). I sistnämnda skrift undvikes alldeles nämnandet av Guds namn. Likaså i Esters bok; märk särskilt Est. 4:14, där från något annat håll betyder från Herren.Herrens ängel se under Änglar.

Himmel. Om himmelen i st. f. Herren se Herren. Om himmelens härskaror se Sebaot och Änglar. Israeliterna antogo tillvaron av flera himlar ovanför varandra. Till denna föreställning anknyta sig Paulus’ ord i 2 Kor. 12:2, att han hade blivit uppryckt ända till tredje himmelen.

Hjärtat var för israeliterna icke blott känslornas, utan ock förståndets och tankens säte; se t. ex. 2 Mos. 31:6. Matt. 9:4.

Horn. Stundom såsom sinnebild av makt, t. ex. 1 Kon. 22:11. Ps. 132:17. Jer. 48:25. Am. 6:13. Syr. 49:5. Upphöja någons horn (1 Sam. 2:10. Syr. 47:5), göra mäktig. Upphöja sitt horn (Ps. 75:5 f.), vara övermodig. Orden »som har upprättat åt oss ett frälsningens horn» (Luk. 1:69), ävensom motsvarande uttryck i Ps. 18:3 (2 Sam. 22:3), åsyfta väl ursprungligen brännoffersaltarets horn, vilka åt den som fattade i något av dem gåvo skydd mot förföljare (2 Mos. 27:2. 1 Kon. 1:50).

Huvud. Skaka huvudet åt (eller mot eller efter) någon (2 Kon. 19:21. Job 16:4. Ps. 22:8. Klag. 2:15. Syr. 12:18. Matt. 27:39), uttryck för hån eller skadeglädje.

Judeen. Står i Nya test. oftast såsom beteckning för landskapet Judeen, som i stort sett omfattade södra delen av Palestina väster om Jordans nedre lopp och Döda havet. På några ställen särskilt i Luk. och Apg., och på talrika ställen i de apokryfiska böckerna, användes namnet, enligt grekiskt-romerskt språkbruk, såsom beteckning för hela Palestina; så är t. ex. fallet i Luk. 1:5. 23:5 osv.

Jupiter [Júpiter] (2 Mack. 6:2. Apg. 14:12). Namn på romarnas främste gud. Av grekerna kallades han Zeus.

Kastskovel (Jes. 30:24. Matt. 3:12). Beteckning för det redskap med vilket den uttröskade, men ännu med den sönderkrossade halmen blandade säden på den öppna tröskplatsen kastades i luften, för att genom vinden rensas från agnar och halm. Kasta med kastskovel bildligt om prövning genom hemsökelser (Jer. 15:7) och om utskiljandet av de onda människorna från de goda vid domen (Matt. 3:12).

Kerub [kerúb]. Benämning på ett övernaturligt väsen, vars gestalt i Hes. 1 och 10 (jfr Upp. 4:6 f.) skildras såsom [271]i flera avseenden djurliknande. Keruberna äro Herrens tronbärare: »han som tronar på keruberna» är en flera gånger (1 Sam. 4:4 osv.) mötande beteckning för Gud. I Ps. 18:11 f. säges Herren »fara på keruben» bland ljungeldar och tjocka moln (jfr »kerubernas vagn» Syr. 49:8). Keruber nämnas ock såsom väktare av paradiset (1 Mos. 3:24), och kerubavbildningar omtalas flerstädes (2 Mos. 25:18 f. osv.), särskilt i sammanhang med förbundsarken.

Kött. Kött, kött och blod (Jes. 31:3. Joh. 1:14. Matt. 16:17), jordisk natur, mänsklig natur; de som äro av sådan natur (jfr Syr. 14:18). Vandra efter köttet (Rom. 8:4), följa sin syndiga natur. Sätta kött sig till arm (Jer. 17:5), sätta sin tillit till mänsklig makt (jfr 2 Krön. 32:8, en arm av kött). Mitt kött och blod (Jes. 58:7), min landsman. Mitt kött och ben (1 Mos. 29:14), mina blodsfränder. Kött också flerstädes blygd.

Lag. Utom i sina vanliga och mer närliggande användningar nyttjas »lagen» ofta såsom beteckning för de fem Moseböckerna, den för judarna viktigaste delen av Gamla test. Därjämte ock, stundom ensamt (Joh. 10:34. 12:34), stundom med tillägget »och profeterna» (Luk. 16:16; jfr Matt. 11:13), i samma allmänna mening som »skriften», inbegriparde judarnas alla heliga skrifter. I Gamla test. står ordet stundom om den av Israels gudsmän meddelade religiösa och sedliga undervisningen i allmänhet (Jes. 1:10. 2:3. Sak. 7:12).

Livklädnad (hebr. kuttónet, grek. chitṓn). Ett stundom blott till knäna, men vanligen längre ned nående skjortliknande plagg, som bars antingen ensamt eller under den till en fullständig dräkt erforderliga manteln.

Ljusstake. Forntidens ljusstakar uppburo lampor, icke ljus. Ljus i vår mening voro då överhuvud okända. Se 2 Mos. 25:31 f. Sak. 4:2. 1 Mack. 4:50.

Lägel (Ps. 56:9. Matt. 9:17). Kärl för förvaring av flytande ämne. Vin, vatten m. m. förvaras i österlandet ofta i skinnsäckar (skinnläglar).

Lövhyddohögtiden. Skördefest vid inbärgningen av" vin- och fruktskörden om hösten; också kallad bärgningshögtiden. Den firades den 15-21 (22) i sjunde månaden (Tischri, motsvarande Oktober). Se 2 Mos. 23:16. 3 Mos. 23:39 f. 4 Mos. 29:12 f. 5 Mos. 16:13 f Neh. 8:14 f.

Mil. Står Matt. 5:41 för grundtextens mílion, varmed på det anförda stället förstås en romersk mil, motsvarande omkr. 1 12 kilometer, alltså högst betydligt kortare än en svensk mil; 2 Mack. 11:5 för skoínos, ett egentligen egyptiskt vägmått = omkr. 4 romerska mil, alltså motsvarande omkr. 6 km. Se Mått, mynt och vikt.

Mina. Vikt- och värdebeteckning; står i Gamla test. för grundtextens mané, i Apokryfiska böckerna för mna. Se Mått, mynt och vikt.

Myrra (Ps. 45:9. Matt. 2:11. Joh. 19:39). Dyrbar, till salvor och rökverk använd kåda av vissa sydländska växter. Högst skattades myrradropp, växtens självrunna saft (2 Mos. 30:23; jfr Höga V. 5:5).

Nasir [nasír] eller Guds nasir. Benämning på den som enligt 4 Mos. 6:2 f. hade blivit helgad åt Gud eller genom eget löfte hade helgat sig åt honom, med förpliktelse att för alltid eller för bestämd tid avstå från vissa eljest tillåtna ting, bl. a. förtärande av starka drycker. Simson, Samuel, Johannes döparen voro nasirer. Jfr ock 1 Mack. 3:49. Apg. 18:18. 21:23.

Nya testamentets text. Nya testamentet är i sin nuvarande gestalt avfattat på grekiska, nämligen det sengrekiska språk (koinḗ) som vid tiden för kristendomens uppkomst allmänt talades i Palestina och kringliggande länder. Vissa delar synas förutsätta arameiska grundskrifter, som sedan hava blivit översatta till grekiska. Ända till boktryckarkonstens uppfinning kunde texten mångfaldigas allenast genom att skrivas av för hand. De äldsta och viktigaste till vår tid bevarade handskrifterna av Nya test. gå tillbaka till 300- och 400-talen. Från senare tider finnes dessutom en stor mängd handskrifter av större eller mindre värde. De olika handskrifterna förete ofta i förhållande till varandra avvikelser i fråga om texten, vilka dock aldrig hava någon avgörande betydelse för det väsentliga i Nya test:s innehåll. Särskilt visa de tre första evangelierna ofta exempel på en strävan hos avskrivarna att göra ordalagen i parallella stycken likalydande. Vid arbetet på att nå fram till den ursprungliga textformen har man framför allt att dels sammanställa de olika handskrifterna med varandra, dels taga till jämförelse de nytestamentliga citaten i kyrkofädernas skrifter samt texten i de gamla översättningarna. — En följd därav att vi i vår tid förfoga över bättre hjälpmedel till textens återställande, särskilt bättre textkällor, än de som stodo Luther och reformationstidens svenska översättare till buds, har blivit att 1917 års svenska översättning med hänseende till texten företer åtskilliga smärre olikheter i förhållande till den äldre i den gamla kyrkobibeln, den s. k. Karl XII:s bibel, vars första upplaga utgavs 1703, men som dock nära ansluter sig till Nya testamentet 1526 och bibeln 1541. Bland dessa olikheter äro särskilt de uteslutningar påfallande, som i vissa fall omfatta hela verser. I de allra flesta fall återfinnas de uteslutna verserna på något annat ställe i Nya test. De verser som sålunda hava måst uteslutas äro: Matt. 17:21 (= Mark. 9:29), 18:11 (= Luk. 19:10), 21:44 (= Luk. 20:18), 23:14 (= Mark. 12:40. Luk. 20:47), Mark. 7:16 (= Matt. 11:15 m. fl.), 9:44, 46 (= Mark. 9:48), 11:26 (= Matt. 6:15), 15:28 (= Luk. 22:37) [272]Luk. 17:36 (= Matt. 24:40), 23:17 (= Matt. 27:15 m. fl.), Joh. 5:4, Apg. 8:37, 15:34, 24:7, 28:29, Rom. 16:24 (= Rom. 16:20). — I vissa fall, då goda textkällor stå emot andra goda textkällor, är det svårt eller omöjligt att avgöra vilken textform som är den ursprungliga. På sådana ställen har den gamla översättningen vanligen fått vara skiljedomare. Stundom har den läsart som icke har intagits i texten i stället upptagits i noten. — Särskilt må anmärkas att i Ef. 1:1 orden »i Efesus» saknas i viktiga handskrifter (brevet har enligt vissa forskare varit en rundskrivelse, avsedd för flera olika församlingar, vilkas namn efter omständigheterna hava kunnat insättas); vidare att i de sista kapitlen av Lukas’ evangelium vissa goda handskrifter utesluta en hel rad ställen som dock hava ansetts böra upptagas i denna översättning, slutligen att till Apostlagärningarnas text åtskilliga märkliga sidoläsarter finnas, vilkas ursprung och värde ännu är omtvistat, och vilka därför hava måst förbigås.

Särskilt böra här omnämnas två större textstycken i evangelierna, vilka visserligen icke hava blivit uteslutna, men satta inom klammer. Det ena är slutet av Markus’ evangelium, kap. 16:920. Dessa verser saknas i de äldsta och viktigaste textkällorna och synas, med anknytning till Matt. 28:19 f. Luk. 24:13 f., 36 f. Joh, 20:14 f. Apg. 1:1 f. och 1 Kor. 15:5 f., vara tillagda såsom en avslutning på evangeliet. Andra gamla källor hava en annan, kortare avslutning: »Men allt vad som hade blivit dem tillsagt omtalade de i få ord för Petrus och dem som voro med honom. Och sedan lät Jesus själv det heliga och oförgängliga budskapet örn den eviga frälsningen bliva genom dem förkunnat från öster ända till väster.» — Stycket om äktenskapsbryterskan inför Jesus, Joh. 7:538:11, har, såsom saknaden därav i de äldsta källorna visar, säkerligen icke ursprungligen tillhört evangeliet, varav man visserligen icke får sluta att det är av ringare värde än det övriga. Några handskrifter hava inskjutit detta stycke i Lukas’ evangelium. Varifrån berättelsen ursprungligen stammar kunna vi icke nu utröna.

Jämväl där texten är fullt säker kan mången gång tvivel uppstå om dess rätta tolkning. I några sådana fall har, jämte den hävdvunna gamla översättningen - som då har bibehållits i texten — en annan möjlig och kanske bättre översättning givits i noterna.

De nytestamentliga böckernas inbördes ordning växlar mycket i handskrifterna. 1917 års bibel följer härvidlag den äldre svenska översättningen.

Kapitelindelningen i Nya test. härstammar från 1200-talet, versindelningen från 1500-talet. Om versdelare se under Gamla testamentets text.

Nymånaden, egentligare nymånadsdagen, kallas den första dagen i var månad. Den firades såsom högtid. Föreskrifter om denna dag lämnas i 4 Mos. 28:11 f. Hes. 46:6 f. Se för övrigt Jes. 1:13. Kol. 2:16.

Offergärd (förut hävoffer). En gärd, gåva (2 Mos. 25:2) som frambärs såsom offer (4 Mos. 15:19 f. 5 Mos. 12:6, 11, 17). Ofta omtalas offergärdslåret (2 Mos. 29:27 f. 3 Mos. 10:14 f. Syr. 7:31).

Ordspråk. Det hebreiska ord som så återgives har endast i enstaka undantagsfall (1 Sam. 10:12. 24:14) den betydelse av allmänt gängse, folklig, gärna sinnrik, utsaga, som det svenska ordet äger. De gammaltestamentliga »ordspråken» äro merendels frukter av medveten diktning och författarverksamhet; se t. ex. 1 Kon. 4:32. Pred. 12:9 f. (jfr Syr. 13:26). Den bok som från gammalt heter »Ordspråksboken» skulle riktigare hava kallats Tänkespråksboken.

Pingst är i Nya test. namn på den högtid — ursprungligen en skördefest — som i Gamla test. (2 Mos. 34:22. 4 Mos. 28:26. 5 Mos. 16:9 f.; jfr ock 3 Mos. 23:15 f.) kallas veckohögtiden och i Tob. 2:1 mer bestämt de sju veckornas högtid, detta på den grund att den inföll sju veckor efter påsk. Ordet pingst (jfr 2 Mack. 12:31 f.) är bildat av det grekiska uttrycket för femtionde (underförstått dagen), pentekostḗ, och namngiver alltså likaledes festen efter tidsavståndet från påsk. Hos de kristna har pingsten blivit en högtid till firande av minnet av den andeutgjutelse som timade på den veckohögtidsdag varom förtäljes i Apg. 2.

Poesi. Av Gamla test:s skrifter äro stora delar avfattade i versform. Då de hebreiska handskrifterna ej på något sätt låta verslederna framträda för ögat såsom skilda, och då härtill kommer att den poetiska rytmen ej i hebreiskans verser är bunden vid ett fast stavelseantal, är det ofta mycket svårt att säga om ett stycke av en författare är tänkt såsom vers eller såsom prosa. En väsentlig hjälp härvid har man emellertid i den hebreiska poesiens parallellism. Denna är ett slags »tankerim», i det att två hopställda versleder gärna i fråga om innehållet svara emot varandra. Parallellismen är visserligen icke alltid lika strängt genomförd, i många psalmer t. ex. vida mindre än i Jobs bok. — Också i fråga om versledernas längd är den hebreiska poesien bunden av vissa mer eller mindre noggrant iakttagna regler. Jobs bok hör också i detta hänseende till de mest regelbundna. De särskilda verslederna hava där nästan genomgående vardera tre betonade stavelser (man kan i de flesta fall lika gärna säga tre betonade ord) och kunna alltså kallas tretaktsverser. Detta dock så, att i senare leden av ett verspar den tredje takten kan ersättas med en paus. För sorgesånger (jfr t. ex. Klagovisorna) synes [273]denna senare strofbyggnad, med 3+2 takter, hava varit särskilt vanlig, ehuru den jämväl förekommer i andra fall. — Också fyrtaktsverser äro vanliga. De särskilda verslederna pläga här genom en s. k. cesur i mitten sönderfalla vardera i två halvor. I 1917 års folioupplaga äro dessa verser uppställda på det sätt som ses i t. ex. Ps. 68. Samma uppställning — med varannan versrad något indragen från kanten — följes vid den nyss omnämnda sorgesångsrytmen. Se t. ex. Klag. 14. Av särskilda skäl äro dock i Ordspråksboken fyrtaktslederna icke delade.

Det är icke blott Gamla test:s s. k. Poetiska böcker som äro skrivna i versform. Också inom de profetiska böckerna äro stora delar avfattade på vers. Både rytmen och parallellismen äro dock här ej sällan mer fria, vilket gör att det ofta är mycket svårt, ja, stundom omöjligt, att säkert säga var prosan slutar och versen begynner.

Anmärkas må ytterligare att både i Apokryfiska böckerna och i Nya test. stycken finnas, i vilka den hebreiska poesiens form har överförts på texter som antingen från början äro författade på grekiska, eller som numera föreligga i grekisk översättning.

Vissa poetiska stycken i Gamla test. hava den egenheten att de äro, såsom kan sägas, alfabetiska, dvs. begynnelsebokstäverna i de särskilda raderna eller de särskilda stroferna följa (stundom, på grund av textens beskaffenhet, med vissa rubbningar) det hebreiska alfabetets bokstavsordning. Hit höra Ps. 910 (delvis). 25. 34. 37. 111. 112. 119. 145. Ords. 31:10 f. Klag. 14 och (delvis) Nah. 1.

I en översättning som av naturliga skäl i främsta rummet måste ålägga sig kravet på saklig texttrohet kunna den hebreiska poesiens formella skönhetsmedel blott i ofullkomlig grad komma till sin rätt. För att den poetiska rytmen ej genom alltför långa eller alltför korta versleder må helt och hållet förstöras, har stundom uppdelningen gjorts med någon frihet mot texten, detta dock aldrig så, att meningen har ändrats.

Port. I de stundom medelst tjocka murar befästa israelitiska städerna voro ingångarna ofta överbyggda med ett torn eller någon annan påbyggnad (2 Sam. 18:24) och inredda med gårdar och kamrar. I och vid portarna samlades gärna stadens borgare för olika ändamål (2 Kon. 7:1. Ps. 69:13. Klag. 5:14). »I porten» höllos jämväl domstolssammanträden, såsom synes av 5 Mos. 21:19. 2 Sam. 15:2. Ords. 22:22. Am. 5:12. Sak. 8:16 osv. En utförlig beskrivning av en portbyggnad lämnar Hes. 40:6 f. — Inom dina portar (2 Mos. 20:10) betyder i dina städer. — Uttrycket dödsrikets portar (Jes. 38:10. Vish. 16:13. Matt. 16:18) beror på föreställningen om dödsriket såsom en fast borg (jfr Job 38:17. Ps. 107:18. Upp. 1:18).

Profet. Det hebreiska ord som efter grekiskt mönster återgives med profet betyder egentligen blott förkunnare, talare, talman. Därför kan Gud i 2 Mos. 7:1 säga till Aron att denne skall vara »Moses profet». Vanligen betyder ordet profet dock Guds talman, den som förkunnar vad Gud genom andeingivelse lägger honom i munnen (jfr Jer. 1:9). Begreppet förutsägelse ingår ursprungligen varken i det hebreiska eller i det grekiska uttrycket för profet, och ej heller i det motsvarande uttrycket för profetera. Stundom (t. ex. 4 Mos. 11:25) tolkas det sistnämnda ordet bäst såsom betydande tala i hänryckning; också kan profeterandet i Apg. 19:6 sammanställas med tungomålstalandet. Jfr ock 1 Sam. 10:11. 19:24. 2 Kon. 9:11. I 1 Sam. 18:10 har det hebreiska ordet rent av kunnat översättas med rasa. — Falsk profet är en man som talar driven av en makt som icke härrör från Gud. — Ordet siare, som i 1 Sam. 9:9 omtalas såsom en tidigare benämning på profeter, är översättning av ett hebreiskt ord vars ursprungliga betydelse är en som ser, skådare. — Särskilt från Amos’ tid får ordet profet sin höga betydelse av en man »för vilken Gud har uppenbarat sitt råd» (Am. 3:7).

Psaltare. Såsom överskrift till en bok i Gamla test. härstammar detta uttryck från Luther. Bokens hebreiska titel är Tehillím, som betyder »lovsånger». Luther tog sin benämning från namnet på ett av de instrument som användes vid tempelmusiken. Psaltaren (nébel) var ett stränginstrument med resonansbotten, men av numera ej säkert bestämbar form. Att det ej var av mer betydande storlek ser man därav att det, likasom harpan, kunde spelas jämväl under högtidståg (jfr 1 Sam. 10:5).

Puka (1 Mos. 31:27. 2 Mos. 15:20. ´1 Mack. 9:39). Icke det stora instrument som hos oss bär samma namn, utan en liten handpuka, bestående av ett över en ram utspänt skinn, på vilket man vid sång eller dans angav takten genom rytmiska slag med handen.

Purimsfesten. Firades såsom en glädjehögtid den 14 och 15 i månaden Adar (motsvarande Mars), under tiden efter den babyloniska fångenskapen. En förklaring av festens upphov gives Est. 9 och Tillägg till Est. 6 och 7. 2 Mack. 15:36 kallas festen Mardokeus' dag.

Rökelse. Kåda från vissa österländska växter, som vid förbränning sprider en angenäm lukt. Den utgjorde en viktig och dyrbar handelsvara (Jes. 60:6. Matt. 2:11. Upp. 18:13). — Rökelse, rökverk, bestående av allahanda välluktande ämnen, begagnades mycket till förbränning vid tempeltjänsten i Jerusalem (2 Mos. 30:34 f. Syr. 50:9. Luk. 1:9).

Sabbat. Så kallas i bibeln den sjunde dagen i veckan, vilken judarna firade såsom vilo- och högtidsdag. Bland andra bestämmelser rörande sabbaten [274]var ock förbudet att på sabbaten gå längre än en vägsträcka på 2,000 alnar (en »sabbatsväg»); härav förklaras Apg. 1:12. — Likasom var sjunde dag betraktades såsom sabbatsdag, betraktades i lagen vart sjunde år såsom sabbatsår (3 Mos. 25).

Sandaler (Mark. 6:9. Apg. 12:8). Sulor som med remmar fästas vid foten och ersätta verkliga skor. Ofta säges »skor» i så allmän mening att det inbegriper också sandaler.

Satrap [satráp] (Est. 8:9. Dan. 3:2 f. 6:1 f. Judit 5:2). Titel på ståthållarna i det fornpersiska rikets provinser.

Sebaot. Betyder egentligen härskaror. Det hebreiska Jahvé elohé sebaót Am. 5:15 betyder Jehova (HERREN), härskarornas Gud. Namnet avser dels stjärnehären på himmelen (5 Mos. 4:19. Jes. 34:4), dels himmelens änglaskaror (1 Kon. 22:19; jfr Luk. 2:13). Om sammanhanget mellan båda betydelserna se Änglar. I vissa fall kunna också det israelitiska folkets härskaror vara avsedda (jfr 1 Sam. 17:45). Genom förkortning av det ursprungliga, sammansatta uttrycket kom Sebaot efter hand att betraktas såsom ett verkligt namn (jfr Gud Sebaot Ps. 80:8, Herre Gud Sebaot v. 5). I Nya test. står Herren Sebaot i Rom 9:29. Jak. 5:4.

Sikel. Vikt- och myntbeteckning; står i Gamla test. för grundtextens schékel, i Apokryfiska böckerna för síklos. Sikeln växlade till sin vikt mycket under tiderna. Helgedomssikeln (2 Mos. 30:13) var tyngre än den samtidigt allmänt gängse sikeln; dess vikt kan emellertid icke med full bestämdhet angivas. Se Mått, mynt och vikt.

Sjönagel (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Det till rökverk använda nagelartade skalet av vissa havsmusslor.

Skuldoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas 3 Mos. 5:15 f.

Skådebröden. I hebreiskan kallas dessa antingen bröd som läggas fram inför Guds ansikte eller bröd som läggas upp i rader. Föreskrifter om skådebröden lämnas 2 Mos. 25:23 f. 3 Mos. 24:5 f.

Skäppa. Står Matt. 13:33. Luk. 13:21 för grundtextens sáton (det hebreiska seá, rymdmått motsvarande omkr. 12 liter; Bel i Babylon v. 3 för artábē, ett (egyptiskt) rymdmått motsvarande en efa, omkr. 36 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Sorgebruk. Vid dödsfall iakttogo israeliterna vissa egendomliga seder och bruk av mer eller mindre dunkel innebörd. Till dessa hörde: att riva sönder kläderna, vilket tillgick så, att livklädnaden (jfr dock Job 1:20. 2:12) revs sönder uppe vid halsen, så att en större eller mindre rispa uppstod (2 Sam. 3:31; denna sed iakttogs också annars, såsom uttryck icke blott för sorg, utan ock för förskräckelse och fasa); att strö aska eller stoft på huvudet (2 Sam. 1:2); att fasta (1 Sam. 31:13); att avlägga de vanliga kläderna och kläda sig i grovt säcktyg (Am. 8:10); att vältra sig i aska (Jer. 6:26); att klippa eller raka av hår och skägg (Jer. 47:5); att (med kniv) tillfoga sig sår (Jer. 48:37); att skyla huvudet eller skägget (2 Sam. 15:30. Hes. 24:17); att anställa ceremoniell klagolåt, också med hjälp av lejda gråterskor och flöjtblåsare (2 Krön. 35:25. Matt. 9:23); att sätta fram mat åt den döde (5 Mos. 26:14. Syr. 30:18); att hålla särskild begravningsmåltid (Jer. 16:7. Hos. 9:4. Tob. 4:17); slutligen att anställa förbränning, förmodligen av välluktande kryddor, till den dödes ära (2 Krön. 16:14. 21:19. Jer. 34:5).

Spegel. Forntiden kände icke speglar av glas, endast speglar av gjuten och finpolerad metall, se Job 37:18; jfr också 2 Mos. 38:8. Syr. 12:11. Den bild de gåvo var därför ofta dunkel och ofullkomlig (1 Kor. 13:12. Jak. 1:23 f.).

Spisoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas 3 Mos. 2. 6:14 f.

Stadie. Står i Apokryfiska böckerna och Nya test. för grundtextens stádion, längdmått motsvarande omkr. 185 meter. Se Mått, mynt och vikt.

Stakte (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Ett slags välluktande kåda.

Stora rådet i Jerusalem (Matt. 5:22). På Jesu tid judarnas högsta inhemska styrande och dömande myndighet. Det utgjordes av 1) »översteprästerna» (den tjänstförrättande och de förutvarande, ävensom andra personer av de förnämsta prästerliga familjerna), 2) »de skriftlärde» och 3) »de äldste» (jfr sammanställningen i Mark. 15:1); tillsammans ett antal av 71 personer, med den tjänstgörande översteprästen såsom ordförande.

Stötesten. Ett i Apokryfiska böckerna och Nya test. ofta använt uttryck, som ansluter sig till den gammaltestamentliga bilden i Jes. 8:14; jfr Rom. 9:33. 1 Petr. 2:8; jfr ock Luk. 2:34. Det motsvarande grekiska uttrycket betecknar icke, såsom man stundom har menat, något som väcker anstöt, dvs. förefaller andra människor obehörigt och oskickligt, utan något som för en person är till fall och fördärv (egentligen en sten som bringar honom på fall).

Synagoga. Synagogor kallas i Nya test. ofta de byggnader i vilka judarna, under tiden efter den babyloniska fångenskapen, plägade samlas till gudstjänst. Vid synagoggudstjänsten förekom bön, vidare läsning av ett stycke ur lagen och ett stycke ur profeterna, härtill ofta ett uppbyggligt föredrag över det lästa; gudstjänsten avslutades med den prästerliga välsignelsen. Ledningen av gudstjänsten ålåg synagogföreståndaren (Matt. 9:18. Luk. 13:14. Apg. 18:8, 17), som kunde anlita vem som helst bland de närvarande att utföra de gudstjänstliga handlingarna (Luk. 4:16 f. Apg. 13:14 f. 18:26). Till var synagoga hörde i regel en synagogförsamling, som likaledes, och efter ordets egentliga betydelse (»församling»), betecknades med ordet synagoga. I [275]Apg. 6:9 talas t. ex. om en synagogförsamling i Jerusalem, som bestod av frigivna judiska krigsfångar eller ättlingar till sådana, från Rom, samt av grekiska judar från Cyrene och Alexandria. Synagogförsamlingarna styrdes av de äldste (Luk. 7:3), vilka hade en viss domsrätt; de kunde bl. a. döma till uteslutning ur synagogförsamlingen (Matt. 10:17. 23:34. Luk. 21:12. Joh. 9:22. 12:42. 16:2. Apg. 9:2. 22:19). — Satans synagoga står Upp. 2:9. 3:9 såsom tillfällig beteckning för det mot Kristus fientliga judafolket såsom en menighet med Satan till sin herre. Uttrycket är möjligen bildat såsom motsats till »Herrens församling» 4 Mos. 16:3. 20:4.

Syndoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas 3 Mos. 4. 5:1 f. 6:24 f.

Syster. Nyttjas i samma utvidgade användning som Broder. I Höga V. 4:9 f. 5:1 f. tilltalar brudgummen med detta ord sin brud.

Säck. Endast för att icke ändra ett hävdvunnet uttryck har säck fått stå kvar (och ej såsom eljest utbytts mot säcktyg, dvs. grovt tyg använt såsom sorg- och botgörardräkt) i ordförbindelsen säck och aska (Jes. 58:5. Matt. 11:21).

Tabernakel. Betyder egentligen tält, och har blivit benämningen på den tältformiga, flyttbara helgedom som Mose enligt 2 Mos. 26. 36 under ökenvandringen inrättade åt Israels Gud. Denna helgedom kallas ock vittnesbördets tält (4 Mos. 9:15), eftersom »vittnesbördet» (dvs. lagens tavlor) förvarades däri, och uppenbarelsetältet (2 Mos. 27:21. 1 Kon. 8:4), eftersom Gud där uppenbarade sig för sitt folk (2 Mos. 25:22).

Tackoffer är den gamla, för vissa fall (t. ex. Dom. 20:26) föga passande, men ej genom något annat fullt tillfredsställande ord ersättbara benämningen för ett slag av offer, som skilde sig från andra blodiga offer därigenom att blott en del av offerdjuret (de fetaste styckena) brändes upp på altaret, under det att det övriga förtärdes såsom en högtidsmåltid. Se vidare 3 Mos. 3. 7:11 f. 5 Mos. 27:7.

Tak. Hustaken i Palestina voro (såsom de fortfarande ofta äro) platta och borde (enligt föreskrift i 5 Mos. 22:8) vara försedda med bröstvärn. Stundom var på dem uppförd en »övre sal» eller »sommarsal» (Dom. 3:20. 2 Kon. 1:2. 4:10. Mark. 14:15). Rahab kunde därför på det platta taket gömma spejarna under sitt linförråd (Jos. 2). Petrus kunde gå upp på taket för att bedja (Apg. 10:9) osv.

Talent. Vikt- och värdebeteckning; står i Gamla test. för grundtextens kickár; i Apokryfiska böckerna för tálanton. Se Mått, mynt och vikt.

Tempel. Se Helgedom.

Tempelinvigningens högtid (1 Mack, 4:36 f. 2 Mack. 1:18 f. 2:16. 10:1 f. Joh. 10:22) firades i åtta dagar, fr. o. m. den 25 i månaden Kisleu (motsvarande December), till minne av den rening av Jerusalems tempel, som företogs av Judas Mackabeus år 165 f. Kr.

Terebint (1 Mos. 12:6. 13:18). Ett stort lövträd med yviga grenar. I ett sådant trä fastnade Absaloms huvud enligt 2 Sam. 18:9.

Testamente. Såsom benämning på de båda huvuddelarna av vår bibel anknyter sig detta ord till Hebr. 9. Det talas där i v. 15 om »ett nytt förbund» i motsats till »det förra». Förbund uttryckes här med det grekiska ordet diatḗkē, som också kan betyda testamente i detta ords hos oss vanliga bemärkelse: skrift som innehåller en persons yttersta vilja. I denna senare mening tages det grekiska ordet i nästföljande verser. Endast genom att akta på denna det grekiska ordets dubbeltydighet förstår man det nämnda bibelstället. Och man inser då på samma gång huru vi hava kommit att använda testamente såsom namn på vår bibels två huvuddelar. Det gamla förbundets och det nya förbundets skrifter hade varit de närmast liggande beteckningarna. I 2 Kor. 3:14 talar Paulus på detta sätt om »det gamla förbundets skrifter».

Tid. Tidsberäkning. Tideräkningen i bibeln har icke någon fast utgångspunkt, en sådan som Kristi födelse utgör för oss. Man räknade tiden efter konungars regeringsår, efter viktiga tilldragelser eller på annat sätt. Därför kunna endast i undantagsfall fullt säkra tidsuppgifter lämnas för den bibliska historiens händelser. Under den grekiska perioden i Israels historia begagnades stundom det grekiskt-syriska rikets tideräkning, vars första år började under år 312 f. Kr.; denna tideräkning följes i Mackabéerböckerna (se 1 Mack. 1:10, 20 osv.). — Det israelitiska året var ett solår på 365 dagar. Årets början förlades i äldre tid till hösten (varvid Tischri, motsvarande Oktober, blev årets första månad), under tiden efter den babyloniska fångenskapen till vårdagjämningen (varvid årets första månad blev Nisan, se nedan); det judiska kyrkoåret räknades dock fortfarande från hösten. Nyårsdagen firades såsom högtidsdag. I Dan. och Upp. står tid såsom mystisk beteckning för är i uttrycket en tid, och tider, och en halv tid ( = 3+12 år. Dan. 7:25. 12:7. Upp. 12:14); jfr ock Dan. 4:13. — Året indelades i 12 månader, beräknade efter månskiftena till 29—30 dagar. Utjämning mellan solar och manår skedde genom inskjutning av skottmånad. Första dagen i månaden, nymånadsdagen, firades såsom högtidsdag. I äldre tider hade judarna andra namn på månaderna än i senare tider. Av de äldre månadsnamnen känna vi: Abib (ungefär April), Siv (Maj), Etanim (Oktober), Bul (November). De yngre i bibeln förekommande, egentligen babylonisk-arameiska, månadsnamnen äro: Nisan (ungefär April), Sivan (Juni), [276]Elul (September), Kisleu (December), Tebet (Januari), Sebat (Februari), Adar (Mars). De grekiska månadsnamnen Dioskurus [Dioskúrus] och Xantikus [Xántikus], 2 Mack. 11:21, 30 f., motsvara de judiska Adar och Nisan. — Veckans sju dagar benämndes efter deras ordningstal. Den sjunde dagen firades såsom sabbat (se detta ord). — Dagen indelades i 12 timmar, som man åtminstone från Ahas’ tid (700-talet f. Kr.) förstod att bestämma genom solvisare (2 Kon. 20:11). Timmarna räknades från soluppgången till solnedgången, då såväl dagen som dygnet ansågs sluta. - Nattens tolv timmar indelades under Gamla test:s tid i tre väkter. Första nattväkten motsvarar då kl. 6—10, den mellersta nattväkten kl. 10—2. morgonväkten kl. 2—6 på natten. På Jesu tid hade judarna upptagit den romerska indelningen av natten i fyra delar. Den fjärde nattväkten i Matt. 14:25 omfattar alltså timmarna 3—6 om morgonen. I hanegället (Mark. 13:35) betecknar tiden mellan första hanegället, som ansågs inträffa vid midnatt, och andra hanegället, som ansågs inträffa vid tretiden, motsvarar alltså tredje nattväkten, enligt judarnas räkning, eller kl. 12—3.

Tillspillogivning. Det hebreiska uttrycket för giva till spillo betyder egentligen att avskilja från världsligt bruk och helga åt Gud. I vanliga fall, särskilt när det gällde tillfångatagna fiender eller erövrad fiendeegendom, tog detta avskiljande och helgande formen av fullständig tillintetgörelse (jfr 3 Mos. 27:28 f. Jos. 6:17 f. Sak. 14:11). I andra fall gavs det åt Gud invigda såsom en evärdlig gåva åt hans präster (3 Mos. 27:21. 4 Mos. 18:14. Hes. 44:29).

Tröska. Tröskvagn. Sädens tröskning skedde i vissa fall för hand genom utklappning av axen med käpp (Dom. 6:11. Rut 2:17. Jes. 28:27), men vanligen begagnade man oxar eller åsnor som genom trampning frigjorde sädeskornen, eller ock åstadkom man på ett mer verkningsfullt sätt detsamma med hjälp av ett redskap, försett antingen med flintskärvor eller med skarpa metallskivor, vilket drogs fram över de upplösta kärvarna. Detta redskap har i den svenska översättningen betecknats med uttrycket tröskvagn, utan avseende på skillnaden mellan den med valsar och järn skivor försedda »tröskvagnen» i egentlig mening (Ords. 20:26. Jes. 28:27 f. 41:15 f.) och den flata, med stenskärvor försedda »trösksläden» (utan medar). Tröskningen skedde under bar himmel, på en hårt tilltrampad, för vinden tillgänglig plats, tröskplatsen eller logen (Rut 3:2 f. Jer. 51:33). Tröska såsom bild för hård tuktan t. ex. Dom. 8:7. Am. 1:3. Hab. 3:12 (jfr 2 Sam. 12:31). Se vidare Kastskovel.

Urim och tummim (2 Mos. 28:30. 4 Mos. 27:21. 5 Mos. 33:8. 1 Sam. 28:6. Esr. 2:63. Syr. 45:10). Orden kunna betyda »ljus» och »fullkomlighet», och hava använts såsom namn på vissa heliga föremål som förvarades i bröstsköldsfickän på översteprästens efod och tjänade såsom medel att i tvivelaktiga fall utforska Guds vilja. De antagas hava varit något slags lotter, möjligen den ena innebärande ett »ja», den andra ett »nej» på en framställd fråga (jfr 1 Sam. 10:20. 14:41).

Vin. Vinpress. En vinpress i det gamla Palestina utgjordes vanligen av två i klippan uthuggna behållare, den ena högre belägen än den andra och förbunden med denna genom en ränna eller ett rör i mellanväggen. I den övre behållaren trampades druvorna med fötterna, och deras saft rann därunder ned i den undre. Uttrycket »blod» om druvsaften (1 Mos. 49:11. 5 Mos. 32:14. Syr. 39:26; jfr ock 1 Mack. 6:34) visar att man i Palestina fordom mest använde mörka druvor till vin. Ofta skildra profeterna ett blodbad, genom vilket fiendeskaror förgöras, under bilden av en vintrampares arbete. Så t. ex. Jes. 63:1 f.; jfr också Upp. 14:19 f. 19:15. — När det hos profeterna ofta talas om »Guds vredes kalk», ur vilken folken skola dricka sig druckna, i den meningen att de skola drabbas av ofärd, är utgångspunkten för jämförelsen den drucknes raglande rediöshet och fall (Jer. 25:15 f. Hes. 23:31 f.).

Väg. Står i bibeln ofta i bildlig bemärkelse. Ordet brukas bl. a. om Guds rådslag och handlingssätt (Jes. 55:8 f. Hes. 18:25. Rom. 11:33. Upp. 15:3); innehållet i Guds viljas krav, den av Gud fordrade vandeln (1 Mos. 18:19. Ps. 25:4. Matt. 21:32. 22:16. 2 Petr. 2:21); en människas andliga livsriktning (Ps. 139:24. Jak. 5:20. Judas v. 11); en människas timliga levnadslopp (Ps. 18:33. Syr. 21:10). I Apg. står »den vägen», »Herrens (Guds) väg» ofta såsom beteckning för den kristna tron, betraktad såsom en livsåskådning, en religion, omfattad av de kristna såsom ett samfund (9:2. 18:25 f. 19:9, 23. 22:4. 24:14, 22).

Vän (»konungens vän»). Se under Fosterbroder.

Äldste. Släktens, stammens, samhällets äldste hava, vid sidan av andra myndigheter, från gammalt bland israeliterna haft en ledande ställning; jfr 2 Mos. 3:16. 4 Mos. 11:16, 25 (»de sjuttio äldste»). 2 Kon. 10:1. Esr. 10:8. 1 Mack. 12:35. Luk. 7:3. På Jesu tid innehade »de äldste» i Jerusalem en plats i Stora rådet. De första kristna församlingarna hade också sina »äldste» (Apg. 11:30. 1 Tim. 4:14). Se vidare under Synagoga.De äldstes stadgar, se under Fariséer.

Änglar. Såväl det hebreiska som det grekiska uttrycket för ängel betyder sändebud; Ps. 104:4 innehåller därför i någon mån en dubbelmening. — Förbindelsen Herrens ängel är ock dubbeltydig: på flera ställen i Gamla test., t ex, 1 Mos, 16:7 (jfr v. 13). 2 Mos. 3:2 [277](jfr v. 16). Dom. 13:3 f. (jfr v. 22), användes den om den gestalt vari Herren själv uppenbarade sig, när han uppträdde på jorden. Andra bibliska namn på änglarna äro de heliga (5 Mos. 33:2. Job 5:1. Ps. 89:6. Dan. 4:14. Syr. 42:17. Judas v. 14) och Guds söner (1 Mos. 6:2, 4. Job 1:6. Ps. 29:1. 89:7; jfr gudason, Dan. 3:25). I Job 38:7 ställas Guds söner i parallellism med stjärnorna; änglarna stå här i samma förhållande till stjärnorna som i citaten under Sebaot: bakom den lysande himlakroppen föreställer man sig en himmelsk varelse i människoskepnad. Solen, månen och stjärnorna kunna därför i Josefs dröm »buga sig» för honom (1 Mos. 37:9; jfr Dom. 5:20). Himmelens härskaror i Gamla test. motsvaras i Nya test. av himmelens makter (Matt. 24:29. Mark. 13:25. Luk. 21:26). Enligt somliga uttolkare avses änglar med de gudar som omtalas i Ps. 82.

Redan i Gamla test. antydes tillvaron av olika rangklasser i änglarnas värld. Mikael nämnes i Dan. 10:13 såsom en av »de förnämsta furstarna» i andevärlden. I Nya test. (Judas v. 9) betecknas han såsom överängel. I Efeser- och Kolosserbreven omtalas ett flertal klasser inom andarnas rike: furstar, väldigheter, makter, herrar, tronänglar, världshärskare. Några av dessa klasser omnämnas också i Rom. 8:38. 1 Kor. 15:24. 2 Petr. 2:10. Judas v. 8. — Bland änglarna nämnas ock skyddsänglar för folk och enskilda: Dan. 10:13 f. Matt. 18:10. Apg. 12:15. Jämväl allahanda opersonliga jordiska ting och företeelser sättas i förbindelse med andemakter, vilka såsom ett slags skyddsandar stå bakom dem och äro herrar över dem: vattnens ängel (Upp. 16:5), eldens ängel (Upp. 14:18), vindarnas ängel (Upp. 7:1). Se vidare Vish. 13:2. Dessa bakom de jordiska tingen stående andemakter avses sannolikt med de grekiska uttryck för vilka makter, världens makter har valts såsom den mest passande översättningen (Gal. 4:3, 9. Kol. 2:8, 20). Underkastelsen under den judiska ceremoniallagens bestämmelser betydde för Paulus underkastelse under de andemakter som stodo bakom de ting och företeelser om vilka lagen handlade, och med vilka den ville binda människor; därför var en sådan underkastelse oförenlig med friheten i Kristus. — När samma grekiska ord som i Gal. 4:9 återgives med »makter» i 2 Petr. 3:10 f. översättes med himlakroppar, har för sammanhangets skull en mer inskränkt betydelse hos det flertydiga ordet upptagits.

Översteprästens åligganden omtalas i 3 Mos. 4:3 f. 16. 21:10 f. Om hans dräkt se 2 Mos. 28. Om hans ämbetsställning i Nya test. se Stora rådet.


  1. I de fall då det ej tydligt framgår var en vers slutar och en ny vers börjar kan gränsen lämpligen betecknas med ett litet lodrätt streck (versdelare) ovan i raden.