De apokryfiska böckerna (1921)/Visheten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Judit De apokryfiska böckerna

Visheten
Tobit  →
Tillhör de apokryfiska böckerna i Bibelns gamla testament, översatt och utgiven år 1921. På Wikipedia finns en artikel om Salomos vishet.


[24]

VISHETEN

1 KAPITLET.

Maning till rättfärdighet och gudsfruktan. Döden syndens straff, odödlighet rättfärdighetens lön.

1Älsken rättfärdigheten, I som styren på jorden,
tänken på Herren med rättskaffens sinne,
och söken honom med uppriktigt hjärta.
2Ty han låter sig finnas av dem som icke fresta honom,
och han uppenbarar sig för dem som ej vägra honom sin tro.
3 Vrånga tankar skilja ju människor från Gud,
och när hans makt sättes på prov, näpser den de dåraktiga.
4 Ty i en illfundig själ träder icke visheten in,
den tager ej sin boning i en kropp som är gäldbunden under synden.
5 Nej, tuktens helige ande undflyr falskheten
och håller sig på avstånd från oförnuftiga tankar;
den skrämmes bort, när orättfärdigheten nalkas.
6 Ty visheten är en människoälskande ande,
och den låter ej hädaren bliva ostraffad för vad hans läppar tala,
eftersom Gud är vittne till hans innersta känslor
och en sannskyldig väktare över hans hjärta
och en som hör hans tungas tal.
7 Herrens Ande uppfyller ju världen,
och det väsen som sammanhåller allt vet vad som säges.
8 Därför kan ingen bliva obemärkt, som talar vad orätt är;
rättvisan skall icke gå honom förbi med sin näpst.
9 Nej, den ogudaktiges anslag skola komma under prövning,
och hans ord skola nå fram till Herrens öron,
för att hans överträdelser skola bliva näpsta.
10 Ty ett nitälskande öra hör allt,
och de knorrandes mummel bliver icke förborgat.
11 Så tagen eder då till vara för onyttigt knorrande,
och avhållen eder tunga från smädelse.
Ty icke ens en hemlig viskning bliver utan påföljd,
och en lögnaktig mun dräper själen.

12 Faren icke så efter döden genom edert förvillade leverne,
och dragen ej fördärv över eder genom edra händers verk.
13 Ty det är icke Gud som har gjort döden,
och han har ej lust till de levandes undergång.

[25]

14 Han har ju skapat allt för att vara till,
och allt som har blivit till i världen tjänar livet.
Intet förstörelsens gift finnes däri;
nej, döden har icke väldet på jorden.
15 Ty rättfärdigheten är odödlig.

1.Jes. 56:1. /3.Jes. 59:2. /4.Syr.15:7. 19:22. /6.Job 7:20. Ps. 139:1f. /7.Ps. 139:4f. Jer. 23:23f. Vish. 12:1. /9. Ps. 94:9f. Matt. 12:36. /12. Ords. 8:36. 13.Hes. 18:23,32. Vish. 2:23. /14.1 Mos. 1:31. Syr. 39:16f. 1Tim. 4:4. 16.Jes. 28:15.

2 KAPITLET.

De ogudaktigas förvända tankar om liv och död. Deras hätskhet mot de rättfärdiga.

1:16 Men de ogudaktiga kalla döden till sig med ord och gärningar,
de räkna honom för en vän och tråna efter honom.
Ja, de hava slutit förbund med honom;
de äro ju ock värda att höra honom till.
1 Ty de säga vid sig själva i sina förvända tankar:

»Kort och eländigt är vårt liv;
när en människa skall dö, gives det ingen bot för henne,
och någon befriare från dödsriket har aldrig blivit funnen.
2 Genom en slump hava vi ju kommit till,
och efter detta skola vi vara som om vi aldrig hade funnits.
Ty en rök är andedräkten i vår näsa,
och tanken en gnista, tänd vid vårt hjärtas slag.
3 När den har slocknat, skall kroppen varda till aska
och anden förspridas såsom tunnaste luft.
4 Och vårt namn skall förgätas med tiden,
och ingen skall vidare komma ihåg våra verk;
vårt liv skall försvinna såsom spåren efter en sky,
det skall förflyktigas likasom en dimma
som drives undan av solens strålar
och bringas att sjunka av dess värme.
5 Ja, vår levnadstid är lik ens skugga som far förbi,
och det gives ingen återgång, när vårt slut har kommit;
ty detta är beseglat, och ingen kan göra någon ändring.

6 Välan, låt oss då fägna oss med det goda vi hava,
låt oss njuta världen med iver, såsom i ungdomsåren.
7 Må vi icke spara på ädelt vin och på salvor
och icke låta någon vårens blomma undgå oss.
8 Vi vilja bekransa oss med rosenknoppar, förrän de vissna;
9 ingen av oss må hålla sig borta från våra yppiga gillen,
överallt må vi kvarlämna tecken av vår festgädje.
Ty detta är vår del och vår lott.

10 Låt oss förtrycka den som är rättfärdig och fattig
och icke visa skonsamhet mot änkan
eller försyn för den gamles av ålder grånade hår.
11 Nej, må vår styrka vara lagen för det rätta,

[26]

ty det svaga bevisar sig duga till intet.
12 Låt oss lägga försåt för den rättfärdige, eftersom han är oss besvärlig
och sätter sig emot våra gärningar
och bannar oss för våra försyndelser mot lagen
och förevitar oss våra försyndelser mot god tukt.
13 Han utgiver sig för att äga kunskap om Gud,
och han kallar sig själv ett Herrens barn.
14 Han är likasom en anklagelse mot våra tankar,
han är oss motbjudande redan till att se på,
15 därför att hans leverne är så olikt andras
och hans stigar äro så främmande.
16 Såsom falskt mynt äro vi räknade af honom,
och han håller sig borta från våra vägar såsom från orenlighet.
De rättfärdigas ände prisar han salig
och skryter med att Gud är hans fader.
17 Låt oss då se om hans ord äro sanna,
och pröva hurudan utgången bliver för honom,
18 Ty om den rättfärdige är Guds son, skall ju Gud taga sig an honom
och frälsa honom ur hans motståndares hand.
19 Genom kvalfull misshandling vilja vi utforska honom,
för att så lära känna huru tålig han är
och pröva huru ståndaktig han är.
20 Till neslig död vilja vi döma honom;
Gud skall ju se till honom, efter vad han själv har sagt.»

21 Så tänka de, men de fara vilse,
ty deras ondska har förblindat dem;
22 de känna icke Guds hemligheter
och hoppas icke på någon fromhetens lön
och tro icke på någon äreskänk för obefläckade själar.
23 Gud skapade ju människan till oförgänglighet
och gjorde henne till en avbild av sitt eget väsen.
24 Men genom djävulens avund kom döden in i världen,
och de som höra honom till, få erfara den.

1.Ps. 49:8f. Pred. 2:23. 3:22. Syr. 40:1. /4.Job 7:9. Pred. 1:11. 2:16. 9:5. Jak. 4:14. /5.1Krön. 29:15. Job 8:9. 14:2,10. Vish. 5:9. Syr. 38:21f. 7.Pred. 9:7. Jes. 56:12./9.Pred. 5:17. 9:9. /12.Ps. 37:32. /18. Ps.22:9. Matt. 27:43. /20.Jak. 5:6. /23.1Mos. 1:27. 5:1. Syr. 17:3. /24.1Mos. 3:1f.

3 KAPITLET.

De rättfärdigas och de ogudaktigas olika lott.

1 Men de rättfärdigas själar äro i Guds hand,
och ingen plåga kan nå dem.
2 Väl synas de i de dåraktigas ögon vara döda,
och såsom ofärd räknas deras hädanfärd,
3 och deras bortgång från oss såsom undergång;
men de äro i frid.
4 Ty om de än, efter vad människor mena, bliva straffade,
så är dock deras hopp fyllt av odödlighet,
5 och sedan de hava agats något litet, få de röna mycken godhet;

[27]

Gud satte dem på prov och befann dem sig värdiga.
6 Såsom guld i degeln prövade han dem,
och såsom en heloffergåva mottog han dem.
7 I den stund då han ser till dem skola de framträda i glans,
och såsom gnistor bland strå skola de ila fram.
8 De skola döma hedningarna och råda över folken,
och Herren skall vara deras konung till evig tid.
9 De som förtrösta på honom, de skola förstå sanningen,
och de trogna skola i kärlek förbliva hos honom.
Ty nåd och barmhärtighet skall vederfaras hans utvalda.

10 Men de ogudaktiga skola få den näpst deras tankar förtjäna,
då de aktade den rättfärdige för intet och avföllo från Herren.
11 Ty den som föraktar vishet och tukt är ömkansvärd.
Ja, fåfängt är deras hopp och deras ävlan gagnlös,
och deras gärningar äro till intet nyttiga.
12 Deras hustrur äro dåraktiga,
och deras barn äro onda;
förbannad är deras avkomma.

13 Dock, salig är den ofruktsamma som är obefläckad,
som icke vet av syndfullt umgänge;
hon skall undfå frukt, när själarna få sin vedergällning.
14 Salig är ock den snöpte som ej har förövat syndiga gärningar
eller har haft onda tankar mot Herren;
ty han skall få en utvald nådelön för sin trohet
och den ljuvligaste lott i Herrens tempel.
15 Ja, dygdens mödor bära härlig frukt,
och visheten är en telning som icke förvissnar.

16 Men äktenskapsbrytares barn skola ej nå sin mognad,
och avkomma efter syndigt umgänge skall utrotas.
17 Ty om de än få länge leva, skola de dock räknas för intet,
och deras ålderdom skall på sistone bliva utan heder.
18 Om de dö tidigt, skola de vara utan hopp
och utan tröst på avgörelsens dag.
19 Ty ett orättfärdigt släkte tager en ond ände.

1.5Mos. 33:3. Joh. 10:28. /3.Jes. 57:2.Vish. 4:7. /4.2Mack. 7:36.1Petr. 1:3f. /5.Ords. 3:11f. 2Mack. 7:33f. Hebr. 12:7. /6.Syr. 2:5. 1Petr. 1:7. 7.Dan. 12:3. Ob. v. 18. Matt. 13:43. 8.Syr. 4:15. 1Kor. 6:2. Upp. 2:26f. 9.Vish. 4:15. Joh. 8:32. /12.Syr. 41:5. 13.Jes. 54:1. /14.Jes. 56:4f. /16.Ps. 37:28. Vish. 4:3f. Syr.23:24f. 41:6. 18.Ords. 11:7. /19.Ps. 73:19.

4 KAPITLET.

Fortsatt jämförelse mellan de rättfärdigas och de ogudaktigas olika lott.

1 Nej, bättre är att vara barnlös, men hava dygd;
ty odödlighet ligger i dygdens åminnelse,
eftersom denna bliver aktad av både Gud och människor.
2 Medan hon är här tillstädes, vill man efterlikna henne,
och man saknar henne, när hon är borta;

[28]

och i evigheten bär hon ärekransen i triumf
såsom segervinnare i obesmittad tävlingskamp.

3 Men de ogudaktigas talrika avkomma är till intet gagnelig;
då de ju äro av oäkta skott, slå de ej djup rot
och få icke något säkert fäste.
4 Ty om sådana än till en tid skjuta frodiga grenar,
skakas de dock av vädret, eftersom de stå så ostadigt,
och ryckas upp med roten av vindarnas våld.
5 Deras grenskott brytas av runtom, medan de ännu äro späda,
och deras frukt är oduglig,
onjutbar kart, till intet nyttig.
6 Ty barn som födas av syndig förbindelse
äro vittnen mot sina föräldrar om deras ondska,
när rannsakning en gång sker med dem.

7 Men den rättfärdige skall, om han än går tidigt bort, få njuta ro.
8 Ty en vördnadsvärd ålder är ej detsamma som en hög;
den mätes icke efter årens tal.
9 Nej, vishet är för en människa de rätta grå håren,
och ett liv utan fläck den rätta ålderdomen.
10 Eftersom han var Gud till behag, blev han älskad av honom,
och eftersom han levde mitt ibland syndare, togs han bort:
11 han rycktes undan, för att ondskan ej skulle förvilla hans förstånd
eller falskheten dåra hans själ.
12 Ty det ondas tjusning gör dygden vanmäktig,
och begärelsens yra förvänder ett oskyldigt sinne.
13 Han blev tidigt mogen och hade så fullbordat en lång levnad,
14 ty hans själ behagade Herren.
Därför fick den ock skynda bort ur den onda världen.
Och människorna se det, men de förstå dock icke
och lägga icke sådant på hjärtat,
15 att nåd och barmhärtighet vederfares hans fromma,
och hans utvalda nådefull besökelse.
16 Men den rättfärdige skall, fästän död, döma de ogudaktiga som leva,
och ungdom, som snart blev mogen, den orättfärdiges höga ålder.
17 Ja, de se väl den vises slut,
men förstå dock ej vad Herren har beslutit om honom,
och varför han har satt honom i säkerhet.
18 De se det och akta det för intet;
men Herren ler åt dem.
19 Och därefter skola de bliva till föraktliga as
och till bespottelse bland de döda evinnerligen.
Ty han skall störta dem huvudstupa ned, förrän de hinna öppna munnen;
han skall rycka dem loss ifrån deras grundvalar,
och de skola helt förgöras.
De skola dväljas i kval,
och deras åminnelse skall förgås.

1.Syr. 16:1f. /2.2Tim. 4:7f. /3.Vish. 3:16f. Syr. 23:25.40:15. /4.Ps. 37:35f. 6.Syr. 41:7. /7.Jes. 57:2. Vish. 3:1f. 10.1 Mos. 5:24. Syr. 44:16. Hebr. 11:5. /15.Vish. 3:9. /17.Jes. 57:1. /18. Ps. 2:4. 59:9. /19.Jes. 14:9f. Hes. 32:24.

[29]

5 KAPITLET.

De ogudaktigas för sena ånger på domens dag. De rättfärdigas lön och de ogudaktigas straff.

4:20 När deras synder räknas samman, skola de bävande träda fram,
och deras överträdelser skola vittna mot dem och överbevisa dem.
1 Då skall den rättfärdige stå där med stor frimodighet
inför dem som förtryckte honom,
och som föraktade hans mödor.
2 När de få se detta, skola de gripas av stor förskräckelse
och betagas av häpnad över hans oväntade frälsning.
3 De skola ångra sig och säga vid sig själva,
de skola sucka i sin själs ångest:

»Det var denne som vi en gång hade till åtlöje
och till ett smädligt ordspråk, vi dårar.
4 Hans leverne aktade vi såsom förryckthet
och hans slut såsom någonting nesligt.
5 Huru har han nu kunnat bliva räknad bland Guds barn,
och huru har han fått sin lott bland de heliga?
6 Så hava vi då gått vilse från sanningens väg;
rättfärdighetens ljus har icke lyst för oss,
och dess sol har icke gått upp för oss.
7 Vi mättade vårt begär på orättfärdighetens och fördärvets stigar,
vi vandrade genom väglösa ödemarker,
men Herrens väg lärde vi icke känna.
8 Vad har nu vårt övermod gagnat oss?
Och vad har rikedom, i förening med högfärd, gjort oss för nytta?
9 Försvunnet är allt detta såsom en skugga
och såsom ett budskap som snabbt går vidare.
10 Det är med oss såsom med skeppet som far över det svallande havet:
icke ett spår kan man finna därav, där det gick fram,
ej en väg efter dess köl bland vågorna;
11 eller såsom med fågeln som flyger genom rymden:
den lämnar icke kvar något intryck däri av sin färd,
den piskar med vingpennornas slag den lätta luften
och klyver den under sin vinande fart,
där den genomilar den på svängda vingar,
intet märke skönjes sedan däri efter flykten;
12 eller såsom med pilen som skjutes mot målet:
den delade luften flyter strax åter tillsammans,
så att man icke kan märka vilken väg den gick —
13 på samma sätt blevo vi knappt födda, förrän vi togo en ände,
och något tecken av dygd kunna vi icke visa på,
nej, mitt i vår ondska hava vi blivit förtärda.»

14 Ty den ogudaktiges hopp är såsom agnar som vinden bortför,
såsom lätt skum som en stormil jagar undan,

[30]

såsom rök som försprides av vinden,
såsom det förbleknade minnet av en gäst som stannade en enda dag.
15 Men de rättfärdiga leva evinnerligen,
och i Herren hava de sin lön,
och den Högste bär omsorg om dem.
16 Därför skola de få mottaga det härliga konungadömet
och den sköna kronan ur Herrens hand.
Ty med sin högra hand skall han skydda dem,
och med sin arm skall han beskärma dem.
17 Han skall taga på sig sin nitälskan såsom en krigsrustning
och bruka skapelsen såsom ett hämndvapen mot sina fiender.
18 Han skall ikläda sig rättfärdigheten såsom ett pansar
och sätta på sig omutlig rätt såsom en hjälm.
19 Han skall taga heligheten såsom en oövervinnlig sköld
20 och vässa sin stränga vrede till ett svärd.
Och tillsammans med honom skall hela världen strida mot de vanvettiga:
21 träffsäkra skola ljungeldarnas pilar fara åstad,
ja, från molnen skola de flyga mot sitt mål såsom från en väl spänd båge,
22 vredesfyllda skola hagelstenar kastas såsom från en stenslunga,
och havets vatten skall rasa mot dem,
och floderna skola med hast fördränka dem.
23 Maktens ande skall resa sig upp mot dem,
och såsom en stormvind skall den rensa bort dem.
Så skall orättfärdigheten lägga hela jorden öde
och brottsligheten kullstörta härskares troner.

5.Apg. 26:18. Kol. 1:12. /9.Vish. 2:5. /10.Job 9:25f. /l4.Job 8:13. Ps. 1:4f. Ords. 11:7. Hos. 13:3. Vish. 16:29. /15.Ps.40:18.1Joh.2:17. 16. Matt. 25:34. /17. Jes. 59:17. Syr. 39:27f. Ef. 6:11f. /18.Ef. 6:14. 1Tess. 5:8./20.Vish. 16:17. /21.Ps. 18:15. /22. Hes. 38:22. Upp. 16:21. 23. Vish. 11:20.

6 KAPITLET.

Varning till de makthavande. Vishetens höga värde. Inbjudning till att mottaga undervisning.

1 Hören nu, I konungar, och kommen till förstånd,
tagen emot lärdom, I som domen jordens ändar,
2 lyssnen, I som råden över många,
och som yvens över folkens skaror.
3 Ty av Herren är makten eder given
och väldet av den Högste;
han skall ock pröva edra gärningar
och utrannsaka edra rådslag.
4 I ären väl tjänare i hans rike,
men haven icke styrt rättrådigt;
I haven ej tagit lagen i akt
och icke vandrat efter Guds vilja.
5 Fruktansvärd skall han med hast komma över eder,
ty högt uppsatta få sträng dom.
6 Den ringe kan ju få tillgift och nåd,
men de mäktige skola med maktens stränghet prövas.

[31]

7 Ty han som är herre över allting har ej anseende till personen
och har icke någon försyn för storhet.
Han har ju själv skapat både små och stora,
och han bär lika omsorg om alla.
8 Men de väldige förestår en sträng rannsakning.

9 Till eder, I härskare, ställas därför mina ord,
för att I skolen lära eder vishet och undgå att falla.
10 Ty de som hålla det heliga i helgd, de skola aktas heliga,
och de som hava vunnit insikt däri skola finna försvar.
11 Så haven då begär efter mina ord;
längten efter dem, så skolen I bliva undervisade.

12 Strålande och ovansklig är visheten,
och hon varsnas lätt av dem som älska henne;
hon låter sig finnas av dem som söka henne,
13 ja, hon skyndar att själv göra sig känd av dem som åtrå henne.
14 Den som bittida söker henne behöver icke möda sig,
ty han skall finna henne sittande vid sin dörr.
15 Ja, att hava henne i tankarna är höjden av förstånd;
och den som vakar för hennes skull, han bliver snart fri ifrån bekymmer.
16 Hon går ju själv omkring och söker dem som äro henne värdiga
och uppenbarar sig hult för dem på deras stigar
och kommer dem till mötes i alla deras planer.
17 Ty vishetens rätta begynnelse är begär efter undervisning;
18 men åstundan efter undervisning är kärlek till henne,
och kärlek är att hålla hennes bud;
men att akta på buden är att försäkra sig om oförgänglighet,
19 oförgänglighet åter leder till att man får vara nära Gud:
20 alltså för begär efter vishet upp till konungavälde.
21 Därför, I folkens härskare, om I finnen behag i troner och spiror,
ären då visheten, så skolen I få regera evinnerligen.

22 Men vad visheten är, och huru hon blev till, det skall jag förkunna;
jag skall icke dölja hennes hemligheter för eder.
Nej, ända ifrån det hon först blev till skall jag utrannsaka henne
och lägga kunskapen om henne i dagen.
Jag skall ingalunda gå på sidan om sanningen,
23 ej heller sida vid sida med den hålögda avunden,
ty denna har ingen gemenskap med visheten.
24 När de vise äro många, går det världen väl,
och en förståndig konung är folkets välfärd.
25 Låten därför undervisa eder genom mina ord,
så skall det lända eder till gagn.

1.Ps. 2:10. Vish. 1:1. Syr. 33:19. /3. Dan. 2:21. Joh. 19:11. Rom. 13:1 f. 4.Ps. 82:1 f. /5.Luk. 12:48. /7.5Mos. 10:17. Job 34:19. Vish. 12:13. [32]Syr.35:15 f. Rom. 2:1. /12. Ords. 8:17. 14. Syr. 4:12. /16. Ords. 8:2. /17. Ords. 4:7. /18. Matt. 19:17. /22. Vish. 7:13. 10:1f. /24.Ords. 11:14. Syr. 10:1 f.

7 KAPITLET.

Konung Salomo talar om sin kärlek till visheten, om hennes gåvor och egenskaper.

1 Också jag är en dödlig människa, lik alla andra,
och en avkomling av den stoftvarelse som först blev danad.
Under tio månaders förlopp fick jag kroppslig gestalt, i en moders liv;
2 den bildade sig i blod ur en mans säd och genom njutningsfylld omfamning.
3 Och när jag föddes, begynte jag andas samma luft som alla andra,
jag föll ned på den jord som bär oss alla,
och mitt första ljud var en gråt, lik alla andras;
4 i linda blev jag uppfödd under trägna omsorger.
5 Ty ingen konung har på annat sätt begynt sin tillvaro;
6 nej, enahanda är allas ingång i livet och lika deras utgång.

7 Därför bad jag, och förstånd blev mig givet;
jag åkallade, och vishetens ande kom till mig.
8 Jag höll visheten förmer än spira och tron;
rikedom räknade jag för intet i jämförelse med henne,
9 och oskattbar ädelsten aktade jag ej lika med henne.
Allt guld är ju bredvid henne en handfull grus,
och såsom ler är emot henne silver att akta.
10 Högre än hälsa och fägring älskade jag henne,
och jag ville hellre äga henne än solens ljus,
ty det sken som hon sprider slocknar aldrig.
11 Dock, med henne kom mig allt annat gott till del
och omätlig rikedom genom hennes hand.
12 Jag fröjdade mig vid allt detta, då ju visheten regerar däröver,
men jag visste icke ännu att hon också är dess alstrarinna.
13 Utan listig beräkning tog jag emot hennes lärdomar,
utan missunnsamhet delar jag ock med mig av dem;
jag gömmer icke undan hennes rikedomar.
14 Ty hon är en outtömlig skatt för människorna,
och om de bruka den, förvärva de sig Guds vänskap,
välbehagliga inför honom för de gåvor som komma av undervisningen.

15 Men mig give Gud att kunna tala såsom jag ville,
och att tänka på ett sätt som är hans gåvor värdigt.
Han är ju den som både vägleder visheten själv
och för de visa på rätta vägen.
16 Ty av honom bero både vi själva och vårt tal,
allt vad förstånd heter och all kunskap i livets värv.
17 Ja, det är han som har givit mig osvikligt vetande om tingen,
så att jag känner världens byggnad och elementens verkningskraft,

[33]

18 tidernas begynnelse och slut och mitt,
solståndens växlingar och tidsavdelningarnas skiften,
19 årens kretslopp och stjärnornas ställningar,
20 varelsernas egenskaper och de vilda djurens skaplynnen,
andarnas makt och människornas tankar,
växternas olika arter och rötternas krafter.
21 Vad som är fördolt och vad som är uppenbart, allt har jag lärt känna.
22 Ty visheten, hon som är mästare i allt, har undervisat mig därom.

Ty i henne finnes en ande som är förnuftig, helig,
ensam i sitt slag, mångfaldig, fin,
rörlig, genomträngande, obesmittlig,
klar, okränkbar, vän till det goda, skarp,
ohämbar, välgörande, 23 människoälskande,
fast, orubblig, obekymrad,
en som förmår allt och övervakar allt,
och som går in i alla andra andar
vilka äro förnuftiga, rena och av fullkomlig finhet,
24 Ja, visheten är det rörligaste av allt rörligt
och tränger igenom och går in i allt, till följd av sin renhet.
25 Ty hon är en fläkt av Guds kraft
och ett ogrumlat utflöde av den Allsmäktiges härlighet;
därför kan intet besmittat komma vid henne.
26 Ja, hon är ett återsken av det eviga ljuset
och en klar spegel, som återspeglar Guds verksamhet,
och en avbild av hans godhet.
27 Fastän hon är en, förmår hon dock allt,
och fastän hon själv förbliver den hon är, förnyar hon allt annat.
Från släkte till släkte flyttar hon in i fromma själar
och gör människor till Guds vänner och till profeter;
28 ty Gud älskar allenast den som bor samman med visheten.
29 Ja, hon är skönare än solen
och förmer än hela stjärnhimmelen.
Jämföres hon med dagsljuset, är det hon som får företrädet;
30 ty detta avlöses av natten,
men över visheten har ondskan ingen makt.
8:1 Hon sträcker sig i full kraft från världens ena ända till den andra,
och hon styr allting väl.

1.1Mos. 2:7. /2.Job 10:10. /6.Syr. 40:1f. /7.1Kon. 3:9f. 2Krön. 1:10f. Jak. 1:5. /8.Ords. 3:14f. /9.Job. 28:15f. Ords. 8:10f. /11.1Kon. 3:13f. 2Krön. 1:12. Matt. 6:33. /13.Vish. 6:22f. /14. Syr. 4:14. /20.1Kon. 4:33. 22.Jak. 3:17. /25.Syr. 24:3. /26.Hebr.1:3. /27.Joh. 1:12. 1Kor. 12:11.

8 KAPITLET.

Salomos strävan efter vishet.

2 Henne fick jag kär, och jag eftersträvade henne allt ifrån min ungdom;
jag åstundade att hemföra henne såsom min brud,
och jag blev betagen av hennes skönhet.
3 Sin höga börd gör hon kunniga genom sitt samliv med Gud;
ja, han som är herre över allting älskar henne.

[34]

4 Ty hon är invigd i Guds kunskap
och väljer åt honom ut vad han skall göra.
5 Om rikedom är något värdefullt att äga här i livet,
vad är väl rikare än visheten, som frambringar allt!
6 Men om det kommer an på förstånd,
vem är väl i hela världen en större mästare än hon!
7 Och om någon älskar rättfärdighet,
så består hennes mödors frukt just i dygder.
Ty hon lär ut besinning och förstånd,
rättrådighet och mod,
och intet är här i livet gagneligare för människor än dessa.
8 Men om någon jämväl längtar efter mångkunnighet,
så känner visheten det förgångna
och förmår sluta sig till vad som skall komma;
hon förstår sig på sinnrika ordvändningar och kan lösa gåtor,
hon vet på förhand tecken och under
och tiders och stunders slutliga utgång.

9 Så beslöt jag då att hemföra henne till att leva samman med mig,
viss om att i henne få en rådgiverska i vad gott är
och en tröst i sorger och bekymmer.
10 För hennes skull — så tänkte jag — skall jag vinna anseende bland mängden
och heder hos de gamla, om jag än själv är ung.
11 Jag skall befinnas skarpsinnig i i domslut,
och hos de mäktige skall jag bliva beundrad.
12 När jag tiger, skola de vänta på mig,
och när jag höjer min röst, skola de giva akt,
och när jag ordar något längre, skola de lägga handen på sin mun.
13 För hennes skull skall jag vinna odödlighet
och lämna kvar åt eftervärlden en evig åminnelse.
14 Jag skall regera över folk,
och folkslag skola bliva mig underlagda.
15 Fruktansvärda härskare skola förskräckas, när de få höra om mig;
bland folket skall jag visa mig god, och i krig tapper.
16 När jag träder in i mitt hus, skall jag vila ut hos henne;
ty samvaron med henne har ej någon bitterhet med sig
eller samlivet med henne någon smärta,
utan idel glädje och fröjd.

17 När jag nu tänkte detta vid mig själv,
och när jag besinnade i mitt hjärta
att i gemenskapen med visheten ligger odödlighet
18 och i vänskapen med henne ädel njutning
och i hennes händers mödor outtömlig rikedom
och i träget umgänge med henne förstånd
och gott rykte i att taga del av vad hon säger,
då gick jag omkring och sökte efter huru jag skulle kunna vinna henne

[35]


19 Och väl var jag en yngling med goda anlag
och hade fått en god själ på min lott,
20 eller fastmer: därför att jag var god,
hade jag kommit i besittning av en obesmittad kropp.
21 Men jag förstod att jag allenast så kunde förvärva henne,
att jag fick henne såsom gåva av Gud
— och redan det krävde förstånd,
att veta vems nådegåva hon är —
därför vände jag mig ock till Herren och bad till honom;
jag talade så ur djupet av mitt hjärta:

2.Syr. 6:26f. 51:13f. /5.Ords. 8:18. 6.Ords. 8:14. /8.Syr. 39:2f. /10.Syr. 15:5. 47:14. /11.1Kon. 3:16f. /12. Job 29:7f. /13. Syr. 15:6. /l4.1 Kon. 4:21. /15.Syr. 47:16. /l6. Syr.6:28. 21.Jak.1:5.

9 KAPITLET.

Salomos bön om vishet.

1 Mina fäders Gud, du barmhärtighetens Herre,
du som har gjort allt genom ditt ord,
2 och som genom din vishet har danat människan
till att råda över dina skapade verk
3 och till att styra världen med helighet och rättfärdighet
och till att döma med rättvisa,
4 giv mig visheten, som tronar vid din sida,
och uteslut mig icke ur dina barns tal.
5 Jag är ju din tjänare och din tjänarinnas son,
en svag människa, som lever allenast en kort tid,
och som föga förstår lag och rätt.
6 Ty om än någon gäller såsom fullkomlig inför människors barn,
så är han dock att räkna för intet,
om han saknar den vishet som kommer från dig.
7 Du har själv utvalt mig till konung över ditt folk
och till domare över dina söner och döttrar.
8 Du har befallt mig att bygga ett tempel på ditt heliga berg
och ett altare i den stad där du har din boning,
såsom en avbild av det heliga tabernakel
som du har berett redan från begynnelsen.
9 Men hos dig är visheten, som känner dina verk,
och som var med, när du skapade världen,
hon som vet vad som är dig välbehagligt,
och vad som är rätt efter dina bud.
10 Sänd ut henne från din heliga himmel,
och skicka henne från din härlighets tron,
för att hon må bistå mig i arbetet,
och för att jag må lära känna vad som är dig till behag.
11 Ty hon vet och förstår allt,
och hon skall visligt vägleda mig i mina gärningar
och beskydda mig med sin härlighet.
12 Så skola mina verk täckas dig,
och jag skall kunna styra ditt folk med rättfärdighet
och bliva min faders tron värdig.

[36]

13 Ty vilken människa kan känna Guds råd?
Eller vem kan utgrunda vad Herren vill?
14 De dödligas tankar äro ju vanmäktiga,
och våra beräkningar äro osäkra.
15 Ty den förgängliga kroppen tynger ned själen,
och stofthyddan är en börda för den mångtänkande anden.
16 Allenast med svårighet sluta vi oss till det som är på jorden,
och det som är nära till hands finna vi med möda.
Vem kan då utrannsaka det som är i himmelen?
17 Och vem har lärt känna ditt råd, om ej du först gav vishet
och sände din helige Ande från höjden?
18 På sådant sätt hava jordens bebyggare förts på rätta stigar
och människorna lärt det som är välbehagligt för dig;
ja, genom visheten hava de blivit frälsta.

1.Ps. 33:6. Joh. 1:3. /2.1Mos. 1:26. Ps. 8:7f. Vish. 10:2. /4.Syr. 1:1. /5. 1Kon. 3:7. Ps. 86:16. 116:16. /6. 1 Kor. 3:18f. /8.2Mos. 25:8,40. 2Sam. 7:13. 1 Krön. 28:6. Hebr. 8:5. /9. Ords. 8:27f. Syr. 24:3f. /13. Job 15:8f. Jes. 40:13f. Rom. 11:34. 1Kor. 2:16. /15.2Kor. 5:4. /16.Pred. 3:11.

10 KAPITLET.

Vishetens ledning i Israels historia från Adam till och med övergången över Röda havet.

1 Det var hon som beskyddade honom som först blev danad, världens fader, vilken skapades allena, och som ryckte honom ur hans fall 2 och gav honom kraft till att råda över allting. 3 Men när därefter en orättfärdig man i sin vrede avföll från henne, gick han själv under på grund av den hätskhet varmed han dräpte sin broder.

4 När sedan för hans skull jorden översvämmades, då var det åter visheten som frälste den, i det hon med hjälp av några skröpliga plankor lotsade den rättfärdige genom vattnet.

5 Det var ock hon, som när folken hade blivit förbistrade till följd av sin endräkt i ondska, lät sig vårda om den rättfärdige och behöll honom ostrafflig inför Gud och bevarade honom ståndaktig mot fadershjärtats känslor.

6 Det var hon, som när de ogudaktiga förgingos, räddade en rättfärdig man, då denne sökte fly undan elden som föll ned över de fem städerna.

7 Om dessas ondska vittna ännu alltjämt en rykande ödemark och växter som bära frukt i otid och saltstoden som reser sig till åminnelse av ett tvivlande sinne. 8 Ty när dessa vände sig ifrån visheten, gingo de icke allenast förlustiga kännedomen om det rätta, utan måste ock åt världen efterlämna ett minnesmärke av sin dårskap, för att deras förvillelser icke ens skulle kunna råka i glömska.

9 Visheten räddade ock ur farorna dem som tjänade henne. 10 Det var hon som ledde den rättfärdige på jämna stigar, när han måste fly för sin broders vrede. Hon visade honom Guds rike och gav honom kunskap om heliga ting; hon skänkte honom välstånd under hans mödor och gav honom riklig [37]lön för hans arbete. 11 Mot deras vinningslystnad, som förtryckte honom, stod hon honom bi, och hon gjorde honom rik. 12 Hon beskyddade honom mot fiender och tryggade honom mot sådana som lade försåt för honom. En svår kamp avgjorde hon till hans förmån, på det att han skulle förstå att gudsfruktan förmår mer än något annat.

13 Det var hon som icke övergav den rättfärdige som hade blivit såld, utan räddade honom från synd. 14 Hon steg ned med honom i fängelsehålan och övergav honom icke i hans bojor, till dess hon hade förlänat honom en härskarspira och makt över dem som voro hans herrar. Hon visade ock att hans belackare voro lögnare och skänkte honom evärdlig ära.

15 Det var hon som räddade det heliga folket och det ostraffliga släktet från ett folk av förtryckare. 16 Hon gick in i Herrens tjänares själ och trädde upp mot fruktansvärda konungar med under och tecken. 17 Hon lät de heliga undfå lön för deras mödor; hon vägledde dem på en underbar färd och tjänade dem till skygd om dagen och till stjärnljus om natten. 18 Hon ledde dem genom Röda havet och förde dem fram genom stora vatten; 19 men deras fiender fördränkte hon och lät dem sedan kastas upp ur det bottenlösa djupet. 20 Fördenskull fingo de rättfärdiga taga vapnen från de ogudaktiga. De lovsjöngo ditt heliga namn, o Herre, och prisade endräktigt din värnande hand. 21 Ty visheten öppnade de stummas mun och lärde dem som voro lika barn att tala med redig tunga.

1.1Mos. 2:7. /2.1Mos. 1:26. Vish. 9:2. /3.1Mos. 4:8f. /4. 1Mos. 6:5f. 7:23. Hebr. 11:7. 2Petr. 2:5. /5. 1Mos. 11:6f. 17:1f. 22:1f. Hebr. 11:17f. /6.1Mos. 19:15f. 2Petr. 2:7. 7.1Mos. 19:26f. /10.1Mos. 27:41f. 28:10f. /11.1Mos. 30:25f. /12.1Mos. 31:22f. 32:6f., 24f. Hos. 12:3f. 1Tim. 4:8. /13.1Mos. 37:28. 39:7f. 14.1Mos. 39:20f. 40:4. 41:40f. 45:8. 50:20. Ps. 105:20f. 1Mack. 2:53. Apg. 7:9f. /15.2Mos. 3:16f. Till. t. Est. 1:6. /16.2Mos. kap. 710. Ps. 105:26f. /17.1Mos. 15:14. 2Mos. 12:35f. 13:17f. 5Mos. 1:33. Ps. 78:14. 105:39. Vish. 18:3. /18.2Mos. 14:1f. Ps. 78:13. 106:9. Jes. 63:11f. /19. 2Mos. 14:30. Ps. 106:11. /20.2Mos. 15:1f. /21.2Mos. 4:12.

11 KAPITLET.

Israels välgång jämföres med deras fienders ofärd. Egyptierna straffades genom detsamma som blev medel till Israels räddning. Herren är barmhärtig mot allt vad han har skapat.

1 Hon gjorde deras företag lyckosamma genom den helige profeten. 2 De tågade fram genom en obebodd öken, och i väglösa trakter slogo de upp sina tält. 3 De gjorde motstånd mot fiender och försvarade sig mot ovänner. 4 När de ledo törst, åkallade de dig; då gavs dem vatten ur kala klippan och läkedom mot törsten ur hårda stenen. 5 Ty det som för deras fiender blev ett medel till straff, det blev för dem själva ett medel till hjälp i nöden. 6 I stället för att floden, som kommer ur en aldrig sinande källa, för de andra blev grumlad genom vedervärdigt blod, 7 till straff för påbudet att de späda barnen kulle dödas, gav du oförväntat åt dessa friskt vatten i ymnighet, 8 sedan du genom den törst som de då kände hade visat dem på vad sätt du hade straffat deras [38]motståndare. 9 Ty då de sattes på prov, fastän genom tuktan i all mildhet, kunde de förstå huru de ogudaktiga plågades, när dessa blevo dömda i vrede. 10 Dem själva varnade och prövade du nämligen såsom en fader, men de andra dömde och straffade du såsom en sträng konung. 11 Och lika väl frånvarande som närvarande kvaldes de, 12 ja, en dubbel plåga träffade dem, och vånda vid åtanken av det förflutna. 13 Ty när de hörde att det som hade länt dem själva till straff lände de andra till hjälp, då förnummo de att det var Herren. 14 Ty honom som de en gång hade förkastat och satt ut, och som de sedan med hån hade avvisat, honom måste de vid den slutliga utgången förundra sig över, i det att de hade fått törsta på helt annat sätt än de rättfärdiga.

15 Och till straff för deras orättfärdighets oförståndiga tankar, genom vilka de hade blivit vilseförda, så att de dyrkade oskäliga kräldjur och föraktliga småkryp, sände du ut mot dem en mängd oskäliga varelser till näpst. 16 Så skulle de lära sig förstå, att vad någon brukar såsom medel till synd, det bliver också medel till hans straff. 17 Lätt hade din allsmäktiga hand, som förmådde skapa världen av formlöst ämne, kunnat sända emot dem björnar i mängd eller vilda lejon 18 eller nyskapade ilskna odjur, aldrig förut sedda, som antingen hade frustat ut en eldsprutande andedräkt eller spritt väsande rök omkring sig eller ur gnistrande ögon sänt fruktansvärda ljungeldar, 19 odjur som hade mäktat icke allenast att genom sitt anfall alldeles förinta dem, utan ock att tillintetgöra dem redan genom sin skräckinjagande anblick. 20 Och jämväl sådana förutan skulle de hava kunnat falla för en enda fläkt, förföljda av den hämnande rättfärdigheten och förströdda av din makts ande. Dock, du har ordnat allt efter mått och tal och vikt. 21 Ja, övermäktig styrka står dig städse till buds; och vem kan stå emot kraften av din arm? 22 Såsom ett grand på vågskålen är ju hela världen inför dig, och såsom en droppe dagg, som om morgonen faller på jorden. 23 Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt; och du har fördrag med människornas synder, för att de skola bättra sig. 24 Ty du älskar allt som är till, och du håller intet för styggelse av vad du har skapat. Du skulle heller icke hava danat något som du hatade. 25 Och huru skulle något hava kunnat bestå, om icke du hade velat det? Eller huru skulle något hava kunnat bliva bevarat, som du icke hade kallat till liv? 26 Men du är skonsam mot allt, därför att det är ditt, o Herre, du det levandes vän. 12:1 Ty din oförgänglige ande bor i allt. 2 Därför straffar du först efter hand dem som falla och varnar dem, därmed att du påminner dem om det vari de synda, på det att de skola skilja sig ifrån sin ondska och tro på dig, o Herre.

1.5Mos. 34:10. Hos. 12:13. /2.5Mos. 8:15. Ps. 107:4f. Jer. 2:6. /3.2Mos. 17:8f. 4Mos. 21:1f. 31:1f. /4.2Mos. 17:2f. 4Mos. 20:2f. Ps. 78:15f. 105:41. /6.2Mos. 7:20. Ps. 78:44. 7.2Mos. 1:15f. /9. 5Mos. 8:2,16. Jer. 10:24. Vish. 16:4. [39]/10.5Mos. 8:5. Vish. 12:22. 2Mack. 6:12f. Hebr. 12:6f. /14.2Mos. 2:3. 5:2. /15.2Mos. 8:1f. 10:12f. Ps. 105:30f. Vish. 12:23f. Rom. 1:21f. /16.Vish. 12:27. 16:1f. 18:5. 2Mack. 4:16f.,26. 9:6. 13:8. Matt. 26:52. Upp. 16:6. /17.3Mos. 26:22. 5Mos. 32:24. 2Kon. 2:24. 17:25. Jer. 15:13. Vish. 12:9. Syr. 39:30. /18. 4Mos. 21:6. Job 41:9f. 20.Job 4:9. Jes. 40:24. Vish. 5:23. 21. Vish. 12:18. /22.Jes 40:15. /23. Vish. 12:10,16. Syr. 2:18. 18:11. Rom. 2:4. 3:25. /26.Hes. 18:23.

12 KAPITLET.

Gud är skonsam jämväl mot syndare för att giva dem rådrum till bättring.

3 Så hatade du ju visserligen de forna inbyggarna i ditt heliga land, 4 därför att de övade avskyvärda trolldomsverk och skändliga gudstjänstbruk 5 och utan förbarmande dräpte sina barn och höllo offergillen där de förtärde människokött och blod. 6 Ja, du ville genom våra fäders hand förgöra de invigda mitt under deras offermåltider, dessa föräldrar som med egen hand dräpte sina värnlösa små. 7 Ty du ville ju att det land som hos dig stod högst i ära av alla skulle få mottaga en befolkning av Guds barn, som var det värdig. 8 Men dock visade du dig skonsam jämväl mot dessa, eftersom de voro människor; du sände ut getingar såsom förelöpare till din här, för att dessa först så småningom skulle utrota dem. 9 Icke som om du hade varit ur stånd att i öppen strid giva de ogudaktiga i de rättfärdigas hand, eller att genom fruktansvärda vilddjur eller ett enda befallande ord med ens tillintetgöra dem; 10 men genom att så småningom gå till doms med dem ville du giva dem rådrum till bättring, fastän du väl visste att deras ursprung var ont, och att deras ondska var inrotad hos dem, och att deras tänkesätt aldrig någonsin skulle förändras. 11 Ty de voro ett förbannat släkte från begynnelsen.

Det var ej heller av rädsla för någon som du gav dem en tids strafflöshet för deras synder. 12 Ty vem vågar säga: »Vad gör du?» Eller vem skulle kunna sätta sig emot din dom? Och vem skulle drista att anklaga dig för att du har förgjort folk som du själv har skapat? Eller vem skulle våga att träda upp emot dig såsom sakförare för orättfärdiga människor? 13 Utom dig finnes det ju icke någon Gud som bär omsorg om alla, så att du skulle behöva bevisa för honom att du icke har dömt orättfärdigt; 14 ej heller förmår någon konung eller härskare träda dig under ögonen, till försvar för dem som du har straffat. 15 Nej, eftersom du är rättfärdig, styr du ock allting rättfärdigt; och du anser det oförenligt med din makt att döma också den skyldig, som icke har gjort sig förtjänt av straff. 16 Just din starkhet är ju grunden till din rättfärdighet; och att du råder över alla, det gör dig skonsam mot alla. 17 Ty din starkhet visar du, när någon betvivlar din makts fullkomlighet; och om någon känner den, då bestraffar du hans förmätenhet. 18 Men du är herre över din styrka och dömer med mildhet och regerar över oss med mycken skonsamhet. Ty makten står dig till buds, närhelst du vill.

[40]19 Genom att så handla har du velat lära ditt folk att den rättfärdige bör hava människokärlek; och du har givit dina barn gott hopp om att du vill förläna dem tillfälle till bättring, när de synda. 20 Ty om du med så stor varsamhet och fördragsamhet straffade dina barns fiender, som dock förtjänade döden, i det att du lämnade dem tid och rådrum till att skilja sig ifrån sin ondska, 21 med vilken aktsamhet har du då icke dömt dina barn, vilkas fäder du genom edliga försäkringar och förbund hade givit så härliga löften! 22 Oss fostrar du alltså genom tuktan, medan du tiotusenfalt slår våra fiender, på det att vi, när vi själva döma, må betänka din godhet, och när vi bliva dömda, må kunna vänta förbarmande.

23 Därför plågade du ock genom deras egna styggelser de orättfärdiga, som framlevde sitt liv i dårskap. 24 De hade ju ock förirrat sig långt bort på villfarelsens vägar, i det att de höllo för gudar de till och med bland djuren själva mest föraktade odjur och läto bedraga sig i likhet med oförnuftiga småbarn. 25 Fördenskull sände du domen över dem likasom på lek, som om de hade varit oförståndiga barn. 26 Men de som icke låta varna sig, när de så bliva näpsta likasom på lek, de få erfara en dom som är Gud värdig. 27 Ty när dessa blevo straffade genom dem som de vid sina plågor harmades på, dessa samma som de höllo för gudar, då fingo de, just genom dem, lära känna den sanne Guden, när de nu med egna ögon sågo honom som de förut hade förnekat sig veta något om. Därför kom ock den strängaste dom över dem.

1.Vish. 1:7. /3.5Mos. 9:4. /4.5Mos. 18:9f. /5.3Mos. 18:21. 5Mos. 12:31. Ps. 106:37f. Vish. 14:23. /6.5 Mos. 7:16. /7.Till. t. Est. 6:16. 8.2Mos. 23:28. 5Mos. 7:20f. Jos. 24:12. /9.3Mos. 26:22. Vish. 11:17. 18:15. /10.Rom. 2:4. /11.1Mos. 9:25. 12.Job 9:12. Jes. 45:9. Dan. 4:32. Rom. 9:19f. /13. Vish. 6:7. /14.Till. t. Est. 3:4. /15.1Mos. 18:25. /16. Vish. 11:23,26. /18.Vish. 11:21. /21. 1Mos. 12:2f. 22:16f. Judit 8:27. Vish.18:22. /22.Vish. 11:10. 2Mack. 6:12f. 23.Vish. 11:15f. /24.Vish. 15:18. Rom. 1:22f. /27.2Mos. 5:2. Vish.11:16. 16:16. /28.2Mos. 12:29.14:28.

13 KAPITLET.

Avgudadyrkarnas dårskap.

1 Ja, dåraktiga till sin natur voro alla de människor som saknade kunskap om Gud, och som icke av de härliga ting som synas förmådde känna honom »som är», och icke, när de gåvo akt på hans verk, kände igen mästaren, 2 utan höllo för gudar antingen elden eller vinden eller den snabba luften eller stjärnringen eller de mäktiga vattnen eller himlaljusen, som styra världen. 3 Om de nu än tjusades så av dessa tings skönhet, att de antogo dem vara gudar, så hade de dock bort förstå huru mycket förmer han är, som är herre över dem; han som är all skönhets upphov har ju skapat dem. 4 Om det åter var därför att de hade intagits av häpnad över deras makt och verkningskraft, så hade de genom dessa bort inse huru mycket mäktigare han är, som har danat dem. 5 Ty av de skapade tingens storhet och skönhet kan man sluta sig till [41]och föreställa sig hurudan deras upphovsman är.

6 Och dock äro dessa icke så mycket att tadla, ty det är kanske så med dem, att de, fastän de fara vilse, ändå söka Gud och gärna vilja finna honom. 7 Medan de nämligen sysselsätta sig med hans verk, forska de noga i dem och bliva betagna vid deras anblick, eftersom det de se är så skönt. 8 Men å andra sidan äro icke ens dessa helt ursäktade. 9 Ty om de förmådde fatta så mycket att de kunde utgrunda världen, huru kom det sig då att de icke mycket förr funno honom som är herre över dessa ting?

10 Ömkansvärda äro de, och till döda ting sätta de sitt hopp, alla de som kalla verk av människohänder för gudar, något av guld och silver, alster av konst, avbildningar av djur eller ett uselt stenbeläte, ett verk av forntida hand. 11 Huru gör till exempel timmermannen? Jo, han avsågar ett lätthanterligt trästycke och skalar med van hand av all barken därpå; han bearbetar det sedan med skicklighet och förfärdigar så något nyttigt redskap för det dagliga livets behov. 12 Och avfallet vid arbetet använder han till att koka sin mat över; och därefter äter han sig mätt. 13 Men det avfall som till sist bliver kvar, och som icke duger till något nyttigt, ett vint och kvistigt trästycke, det tager han sedan och täljer på, till sysselsättning på lediga stunder, och formar det med vårdslös händighet. Så tillskapar han därav en människobild 14 eller giver det likhet med något oansenligt djur, i det han bestryker bilden med mönja och färgar dess yta röd med smink och stryker över alla dess fläckar. 15 Sedan förfärdigar han åt den en boning som är den värdig och sätter fast den vid väggen med spikar. 16 Han söker nämligen så hindra att den skall falla omkull, eftersom han väl vet att den är ur stånd att hjälpa sig själv. Den är ju ock allenast en bild och har behov av hjälp. 17 Men när han därefter vill bedja för sina ägodelar och sitt äktenskap och sina barn, då blyges han icke för att tala till detta livlösa ting. Om hälsa åkallar han det kraftlösa, 18 om liv anropar han det döda, om bistånd bönfaller han hos det som alls intet förmår, om lyckosam färd hos det som icke ens kan röra en fot; 19 och i fråga om förvärv och yrke och framgång i sina händers verk utbeder han sig kraft av det som icke har den minsta kraft i sina händer.

1.2Mos. 3:14. Rom. 1:19f. /2.1Mos. 1:16. 5Mos. 4:19. Job 36:26f. Bar. 6:59f. 1Kor. 8:5. /3.Syr. 43:9f. /6. Apg. 17:27. /8.Rom. 1:20. /10.Ps. 115:4f. 135:15f. Jes. 46:6f. Vish. 15:6,10. /11.Jes. 40:20. 44:13f. Jer. 10:3f. /15.Jes. 41:7. /16.Bar. 6:26. 17. Bar. 6:34f.

14 KAPITLET.

Fortsättning av det föregående. Bilddyrkans ursprung och fördärvliga följder.

1 När åter någon bereder sig till en sjöresa och ärnar färdas genom de vilda vågorna, då anropar han ett trästycke som är bräckligare än skeppet som bär honom. 2 Ty skeppet har förvärvsbegäret tänkt ut, [42]och den konstskickliga visheten har timrat det. 3 Men det är din försyn, o Fader, som styr dess färd. Du beredde ju en väg jämväl i havet och en säker stig bland vågorna, 4 för att visa att du förmår frälsa ur all fara, så att man kan våga gå ombord, om man ock är utan insikt i konsten att segla. 5 Och du vill att din vishets verk icke skola bliva utan verkan. Därför anförtro ock människorna sina liv åt några obetydliga plankor och komma i en bräcklig farkost välbehållna fram genom havets svall. 6 Så var det ock i forntiden, då de övermodiga jättarna förgingos: han som var världens hopp undkom i en bräcklig farkost och lämnade så kvar åt världen fröet till en ny släkt, i det att din hand styrde hans färd. 7 Ja, välsignat är det trä genom vilket sådant sker, som är rättfärdigt. 8 Men träbelätet är förbannat, både det och han som har gjort det: denne, därför att han har förfärdigat det, och det förra, därför att det, fastän ett förgängligt ting, har fått namn av gud. 9 Ty den ogudaktige och hans ogudaktiga verk äro båda lika förhatliga för Gud. 10 Också skall verket bliva straffat tillsammans med den som har förfärdigat det. 11 Fördenskull skall en hemsökelse komma jämväl över hedningarnas avgudabilder, därför att de, fastän de tillhöra Guds skapelse, hava blivit till en styggelse och till en snara för människornas själar och till ett giller för de oförståndigas fötter. 12 Ty tanken på att göra bilder är begynnelsen till trolöst avfall, och att uppfinna sådana är ett fördärv för levernet. 13 De funnos nämligen icke av begynnelsen, och de skola ej heller för beständigt finnas till. 14 Det är ju genom människors tomma inbillning som de hava kommit in i världen; därför är ock ett brått slut bestämt för dem.

15 Ty kvald av en alltför tidig sorg, lät en fader göra en bild av sin så hastigt bortryckte son, och begynte sedan att nu såsom gud ära den som nyss var allenast en död människa, och instiftade för dem som lydde under honom hemliga ceremonier och gudstjänstbruk. 16 Därefter befäste sig med tiden en sådan gudlös sed och blev iakttagen såsom en lag.

Jämväl i följd av härskares påbud dyrkades bildstoder. 17 Då människorna nämligen icke kunde hylla dem ansikte mot ansikte, därför att de bodde långt i fjärran, läto de avbilda dens ansikte, som var så långt borta, och göra en synlig bild av konungen som de ville hylla, för att genom sitt nit smickra den frånvarande, som om han hade varit närvarande. 18 Och till en ännu ivrigare dyrkan drevos de genom konstnärens ärelystnad, och det till och med sådana som icke kände den som bilden föreställde. 19 Ty då konstnären till äventyrs ville vara härskaren till behag, ansträngde han sig att genom sin konst åstadkomma en förskönad likhet; och så begynte mängden, 20 som fängslades genom konstverkets skönhet, att nu se ett föremål för tillbedjan i honom som man [43]kort förut hade ärat såsom människa. 21 Och detta blev en snara för levernet, ty under olyckans eller härskarviljans tvingande makt kommo människor så att tillägga stock och sten det namn som tillhör en enda och ingen annan.

22 Men det var icke nog med att de foro vilse i fråga om Guds kunskap, utan än mer: fastän okunnigheten gör deras liv till en oavlåtlig strid, säga de mitt under i sitt elände att allt står väl till. 23 Ty under det att de fira offerfester vid vilka de dräpa barn eller utföra hemliga ceremonier, utan vittnen, eller vilda upptåg med sällsamma bruk, 24 akta de icke längre andras liv eller äktenskap heliga, utan den ene undanröjer den andre genom försåt eller tillskyndar honom lidande genom att förföra hans maka. 25 Överallt råder om vartannat blodsutgjutelse och dråp, stöld och svek, sedefördärv, trolöshet, osäkerhet, falsk edgång, förföljelse av rättrådiga människor, 26 glömska av välgärningar, själars besmittelse, onaturligt umgänge, äktenskaplig oordning, otukt och utsvävningar. 27 Ja, dyrkan av dessa avgudabilder, som icke äro värda att nämnas vid namn, är begynnelsen och orsaken till allt ont, så ock fulländningen därav. 28 Ty antingen giva de sig hän åt vilt festrus, eller spå de lögn, eller leva de orättrådigt, eller svärja de lättsinnigt falska eder. 29 Eftersom de förlita sig på livlösa bilder, vänta de sig ju icke att få lida något ont, när de hava svurit falskt. 30 Dock skall rättvisan förfölja dem för bådadera: både för att de hava tänkt vrångt om Gud genom att hålla sig till avgudabilder, och för att de svikligt hava begått mened under förakt för det heliga. 31 Ty det är icke makten hos dem vid vilka man svär, utan det är det rättvisa straffet över dem som synda, som alltid drabbar de orättfärdigas överträdelse.

3.2Mos. 14:21f. Jes. 43:16. /4.Jes. 43:2. /6.1Mos. 6:4f. 7:1f. Bar. 3:26f. 8.5Mos. 27:15. Ps. 115:8. 135:18. 9.Hos. 9:10. /11.Jes. 46:1f. Jer. 10:15. /16.Dan. 3:5. /21. Jes. 42:8. 22.Jer. 6:14. Rom. 1:28f. /23.Vish. 12:5f. /24.Hos. 4:2. /25. Jer. 7:8f. Gal. 5:19f. /27.2Mos. 23:13. 5Mos. 12:3. Ps. 16:4. Hos. 2:17.

15 KAPITLET.

Ytterligare om avgudadyrkares och avgudamakares dårskap och straff.

1 Men du, vår Gud, är god och sannfärdig; du är långmodig och styr allt med barmhärtighet. 2 Ja, om vi än synda, tillhöra vi likväl dig, eftersom vi känna din makt. Dock, vi vilja icke synda, eftersom vi veta att vi äro räknade såsom dina. 3 Att äga kunskap om dig är ju full och hel rättfärdighet, och att känna din makt är roten till odödlighet. 4 Ty vi hava icke låtit oss föras vilse genom det som människor illfundigt hava tänkt ut, ej heller genom den onyttiga frukten av målares möda: en gestalt bestruken med olika färger, 5 vilkas anblick väcker åtrå hos den dåraktige, så att han får lust till den livlösa gestalten av en död bild. 6 De älska vad ont är och äro värda att hava sådana föremål för sitt hopp, både de som förfärdiga dem och de som hava sin lust i dem och de som dyrka dem.

[44]7 Krukmakaren till exempel knådar mödosamt den mjuka jorden och formar var särskild sak till vår tjänst. Men det är av samma ler som han utformar både de kärl som tjäna rena syften och dem som tjäna till motsatsen, alla på samma vis; och vilkendera användningen vart och ett skall få, det bestämmer han som arbetar med leret. 8 Och så formar han med illa använd möda av samma ler en vanmäktig gud, han som själv icke långt förut föddes av jord och inom kort, när den själ som han har fått till låns utkräves av honom, vänder åter till jorden, varav han är tagen. 9 Men därom bekymrar han sig icke, att han snart skall skiljas hädan, eller att hans liv är så kortvarigt; utan han tager upp tävlan med guldsmeder och silverarbetare och söker efterhärma koppargjutare och sätter en ära i att forma oäkta bilder. 10 Aska är hans hjärta, och hans hopp mindre värt än mull, och hans liv värdelösare än lera. 11 Ty han känner icke den som har danat honom själv och ingjutit i honom en verksam själ och inblåst i honom en levande ande, 12 utan han räknar vår levnad för en lek och vårt liv för en inbringande marknad; »ty» — så säger han — »man bör skaffa sig vinst av vad det vara må, jämväl av det som är dåligt». 13 Han vet ju själv bättre än någon annan att han begår synd, när han av samma lerämne tillverkar sköra kärl och gudabilder.

14 Men övermåttan dåraktiga och ömkligare i förstånd än späda barn äro de alla, ditt folks fiender, de som hava förtryckt det. 15 Ty de gå så långt att de räkna alla avgudabilder hos hednafolken för gudar, dessa som varken hava ögon som de kunna se med, eller näsa för att andas genom, eller öron till att höra med, eller fingrar på händerna till att känna sig för med, och vilkas fötter icke duga till att gå på. 16 Ty det är en människa som har gjort dem, och en som har fått sin ande till låns, som har format dem. Och ingen människa förmår ens att forma en gud som vore lik henne själv. 17 Nej, såsom hon själv är dödlig, så tillverkar hon med syndiga händer allenast ett dött ting. Hon är ju ock själv förmer än föremålen för sin dyrkan, eftersom hon själv är levande, medan dessa aldrig hava varit det.

18 Därtill dyrka de ock de värsta odjur; ty om dessa djur jämföras med andra, äro de värre än dessa i fråga om oförnuftighet. 19 Och icke äro de heller, bredvid andra djur, så sköna att man kan få lust till dem. Nej, de hava gått miste både om berömmelse och om välsignelse från Gud.

1.2Mos. 34:6f. 4Mos. 14:18. /3.Joh. 17:3. /4.Judit8:18. /7.Jer. 18:4. Rom. 9:21. /8.1Mos. 3:19. Job 10:9. Pred. 12:7. Bar. 6:45 f. Luk. 12:20. /9. Jak. 4:13f. /11.1Mos. 2:7. /15.5Mos. 4:28. Ps. 115:5f. 135:15f. Vish. 13:10. Bar. 6:25. /16.Bar. 6:46. /18. Vish. 12:24. /19. 1Mos. 3:14.

16 KAPITLET.

Fortsättning av den kap. 11 begynta jämförelsen mellan egyptiernas och israeliternas olika lotter: Skadedjuren och vaktlarna, haglet och mannat.

1 Fördenskull blevo ock dessa i människor straffade efter [45]förtjänst genom det som var likartat, i det att de plågades genom en mängd smådjur. 1 Medan dessa så blevo straffade, gjorde du i stället väl mot ditt folk och beredde åt dem, för att stilla deras lystna begär, en ovanlig kost, vaktlar såsom föda. 3 Du ville nämligen att de andra, när de kände begär efter föda, skulle genom vämjeligheten hos de djur som sändes ut mot dem förlora jämväl den naturliga matlusten, men att de själva, efter allenast en kort tids brist, skulle undfå till och med en ovanlig kost. 4 Ty de förra, förtryckarna, skulle drabbas av en brist som icke stod att avvända, men de andra skulle allenast få se huru svårt deras fiender blevo plågade.

5 Så var det ock, när skadedjurens raseri drabbade dem och de höllo på att förgås genom ringlande ormars bett. Då varade icke din vrede ända till det yttersta, 6 utan till varning höllos de allenast en kort tid i skräck och hade därvid ett räddningstecken. De skulle nämligen så påminnas om buden i din lag. 7 Ty var och en som vände sig till detta blev räddad, icke genom vad han såg, utan genom dig, du som är allas räddare. 8 Och jämväl härigenom bevisade du för våra fiender att du är den 9 som frälsar ifrån allt ont. Ty dessa omkommo genom bett av gräshoppor och flugor, och någon läkedom för deras liv stod icke att finna, eftersom de voro värda att straffas av sådana djur. 10 Men dina barn kunde icke ens giftsprutande drakars tänder skada, ty din barmhärtighet trädde emellan och helade dem. Ty för att de skulle på-n minnas om dina budord, blevo de stungna och åter hastigt räddade ur faran; du ville nämligen att de icke skulle förfalla till djup glömska av dina välgärningar, utan med sina tankar vara stadigt fästa vid dem. 12 Det var ju ock varken någon ört eller något plåster som botade dem, utan ditt ord, o Herre, vilket helar allt. 13 Ty du är den som har makt över liv och död; du för ned till dödsrikets portar och för åter upp därifrån. 14 En människa däremot kan väl i sin ondska döda en annan, men när anden har flytt, förmår hon icke att hämta den tillbaka, och hon kan icke befria en själ som döden har fått i sitt våld.

15 Nej, att undkomma din hand är omöjligt. 16 Ty de ogudaktiga, som förnekade att de kände dig, de blevo gisslade genom kraften av din arm, i det att de förföljdes genom osedvanliga skyfall och hagelskurar och genom slagregn som icke stodo att avvända, och förtärdes genom eld. 17 Ja, vad som var underbarast av allt: elden hade större verkan i vattnet, som annars plägar utsläcka allt; ty hela skapelsen strider för de rättfärdigas sak. 18 Stundom mildrades nämligen lågan, för att den icke skulle bränna upp de djur som hade blivit utsända mot de ogudaktiga, utan dessa skulle själva tydligt skönja att det var genom Guds dom som de förföljdes. 19 Stundom åter brann lågan jämväl mitt i vattnet med större styrka än eldens vanliga, för att den skulle förstöra det orättfärdiga landets alster.

[46]20 I stället gav du ditt folk änglaspis att äta och sände dem, utan att förtröttas, färdigt bröd från himmelen, ett bröd som förmådde skänka allt slags njutning och svarade emot vars och ens smak. 21 Ty din gåvas art uppenbarade sötman av din godhet mot dina barn. I det att brödet fogade sig efter begäret hos den som njöt det, förvandlade det sig till vad var och en ville. 22 Men snö och is uthärdade elden och smälte icke. På det sättet skulle de förnimma att elden visserligen förstörde fiendernas gröda, när den brann ibland haglet och ljungade mitt ibland regnskurarna, 23 men att den å andra sidan hade förgätit jämväl sin naturliga kraft, för att de rättfärdiga skulle få näring. 24 Ty i det att naturen tjänar dig, som har skapat den, stegrar den sin styrka mot de orättfärdiga, för att straffa dem, men dämpar den mot dem som förtrösta på dig, för att göra dem gott. 25 Fördenskull förvandlade den sig ock på den tiden till vad som helst, såsom din gåva, som tjänade dem alla till föda, krävde, alltefter de behövandes önskan. 26 Så skulle dina barn, vilka du älskade, o Herre, få lära sig att det icke är de olika alstren av jordens frukt, som nära människorna, utan att det är ditt ord som uppehåller dem som tro på dig. 27 Ty detta, som icke fördärvades av eld, det smälte utan vidare, när det uppvärmdes av en flyktig solstråle. 28 Så skulle de lära sig att man bör stå upp före solen för att tacka dig, och att man i gryningen bör vända sig till dig i bön. 29Ty den otacksammes hopp skall smälta såsom vinterns rimfrost och rinna bort såsom odugligt vatten.

1.Vish. 11:16f. 2Mack. 4:26. 9:6. 13:8. /2.2Mos. 16:13. 4Mos. 11:31. Vish. 19:11 f. /3.2Mos. 8:3. /4. Vish. 11:9. /5.4Mos. 21:6f. 1Kor. 10:9f. 7.Joh. 3:14f. /9 2Mos. 8:24.10:13,17. Ps. 78:45. /13.5Mos. 32:39. 1Sam. 2:6. Tob. 13:2. /15.2Mack. 6:26./16. 2Mos. 5:1 f. 9:23f. Vish. 12:27. /17. Vish. 5:20. 19:20. /20.2Mos. 16:14f. Ps. 78:23f. Joh. 6:31. /21.Ps. 34:9f. 22.2Mos. 9:25. /24. Ps. 119:91. Syr. 39:25f. Rom. 8:28. /26.5Mos. 8:3. Matt. 4:4. /27.2Mos. 16:21. /28.Ps. 57:9. 108:3. /29.Vish. 5:14.

17 KAPITLET.

Fortsättning av det föregående: Mörkret och ljuset.

1 Stora och svårbegripliga äro ju dina domar; därför fara ock de vilse, som icke hava velat låta undervisa sig. 2 Så var det med dessa orättfärdiga: de menade sig väl vara herrar över det heliga folket, men i stället fingo de själva ligga där fångna i mörker och fjättrade genom en lång natt, instängda inomhus, förvisade ifrån den eviga försynen. 3 Ty under det att de med sina lönnliga synder trodde sig vara dolda under glömskans dunkla täckelse, blevo de försänkta i mörker; de voro slagna av svår skräck, och de skrämdes genom spöksyner. 4 Icke ens den vrå som gömde dem kunde skydda dem för fruktan, utan dån såsom av vattenfall kringbrusade dem, och dystra skepnader med bistra drag uppenbarade sig. 5 Och ingen eld var stark nog till att kunna sprida ljus; ej heller de klart strålande st järnlågorna hade kraft att lysa upp denna [47]hemska natt. 6 Det enda sken som visade sig för dem var en självlysande eld, full av fasa. Och storligen förfärade över denna syn, som de icke tydligt uppfattade, höllo de det som de sågo för värre än själva mörkret. 7 Och trolldomskonstens gyckelverk lågo slagna till marken, och vishetsskrytet fick en snöplig vederläggning. 8 Ty de som gåvo sig ut för att kunna fördriva all skräck och bävan från sjuka sinnen, de voro själva angripna av en rädsla värd att le åt: 9 också utan att något verkligt farligt fanns där, som kunde väcka deras fruktan, jagades de upp, när smådjur kröpo förbi och ormar väste. 10 De höllo på att förgås av skräck, ja, de vågade icke ens att se upp i luften, som man dock ingenstädes kan undkomma.

11 Ty ondskan är i sig själv feg; den vittnar därom, i det att den dömer sig själv, och anfäktad av samvetet gör den alltid det svåra värre. 12 Fruktan är nämligen intet annat än att man uppgiver de hjälpmedel som eftertanken erbjuder; 13 och när tilliten till dem inne i hjärtat är försvagad, räknar man rådvillheten för värre än den sak som vållar plågan.

14 Så var det ock med dessa, när de under denna natt, som i verkligheten var vanmäktig, och som hade kommit över dem från det vanmäktiga dödsrikets gömslen, voro försänkta i samma sömn: 15 än jagades de genom vidunderliga spöksyner, än höllos de förlamade av den yttersta förtvivlan. Ty en plötslig och Oförtänkt förskräckelse hade fallit över dem. 16 Så sjönk nu var och en, vem han än månde vara, ned på stället och hölls under bevakning, innesluten i ett fängelse utan lås. 17 Ty vare sig det var en åkerman eller en herde, eller en dagakarl som hade sitt arbete långt borta på marken, så blev han överraskad och måste underkasta sig det oundvikliga nödtvånget. 18 Ja, med en och samma kedja av mörker blevo de alla bundna. En susande vindfläkt eller välljudande fågelsång bland lummiga grenar eller bruset av våldsamt forsande vatten 19 eller det vilda dånet av nedstörtande klippblock eller hoppande djurs osynliga lopp eller rytande vilda rovdjurs läten eller genljudet som återkastades från bergsklyftorna - allt gjorde dem förlamade av skräck. 20 Hela den övriga världen låg belyst av klart solsken och ägnade sig ostörd åt sina sysslor. 21 Allenast över dessa låg en tung natt utbredd, en avbild av det mörker som en gång skulle taga emot dem. Dock voro de sig själva en tyngre börda än mörkret var.

18:1 Men dina heliga hade det fullaste solljus. Då nu de andra väl hörde deras röster, men icke sågo deras gestalter, prisade de dem lyckliga, därför att icke också dessa hade måst lida sådant. 2 De tackade dem, därför att de nu icke gjorde dem någon skada, fastän de förut hade blivit förorättade, och bådo om tillgift för sin fientlighet. 3 I stället gav du dessa en lågande eldstod såsom vägvisare på den okända färden och såsom en mild sol under den ärorika vandringen [48]genom främmande land. 4 Ty de andra voro värda att bliva berövade ljuset och hållas fängslade genom mörker, eftersom de hade hållit dina barn i fängsligt förvar, dessa genom vilka lagens oförgängliga ljus skulle skänkas åt världen.

1.Rom. 11:33. /2.2Mos. 10:21f. 7.2Mos. 8:18. /9. Ps. 53:6. /18. 3Mos. 26:36. /21.Matt. 8:12. 2Petr. 2:4.

18 KAPITLET.

Fortsättning av det föregående: Döden härjar bland egyptierna, den hämmas bland israeliterna.

5 Och när de hade lagt råd om att dräpa de heligas späda barn och ett barn hade blivit utsatt - fastän det dock blev räddat - då berövade du dem till straff deras egna barn i stort antal och lät dem själva allasammans omkomma i ett väldigt vatten. 6 Den natten hade på förhand blivit kungjord för våra fäder, för att de skulle säkert veta huru vissa de edliga löften voro, som de förtröstade på, och så vara vid gott mod. 7 Så väntade då ditt folk de rättfärdigas räddning och fiendernas undergång. 8 Ty genom det som du straffade våra motståndare med, genom detsamma kallade du oss till dig och förhärligade oss. 9 I det fördolda framburo de rättsinnigas heliga söner sitt offer, och de förbundo sig endräk-tigt till att följa den gudomliga lagen att de skulle lika deltaga i samma både förmåner och faror; och därvid uppstämde de, redan då, fädernas heliga sånger. 10 Men därunder ljöd skärande fiendernas skri, och ömkansvärt spridde sig ljudet av deras veklagan över sina barn. 11 Och av lika straff drabbades tjänare och husbonde, och undersåten fick lida detsamma som konungen. 12 Och alla tillhopa hade de genom enahanda dödssätt oräkneliga döda, så att de levande icke ens räckte till att begrava dem, eftersom deras ädlaste avkomma med ett enda slag hade blivit förgjord. 13 Fastän de, för sina hemliga konsters skull, trots allt icke hade velat tro, måste de nu, vid sina förstföddas undergång, vidgå att detta folk var Guds son. 14 Ty medan djup tystnad omslöt allt och natten under sitt snabba lopp hade nått mitten av sin bana, 15 for ditt allsmäktiga ord med hast ned från din konungatron i himmelen och begav sig mitt in i det tillspillogivna landet, en bister krigare, 16 väpnad med din oryggliga befällning såsom med ett skarpt svärd. Och han stannade där och uppfyllde allt med död; och han nådde upp till himmelen, medan han stod på jorden. 17 Då skrämdes de plötsligt upp av hemska drömsyner, och oförmodade fasor kommo över dem. 18 Och de störtade halvdöda omkull, den ene här, den andre där, och yppade därvid vad orsaken var till att de nu måste dö. 19 Ty drömmarna, som hade oroat dem, hade på förhand röjt detta, för att de icke skulle omkomma utan att veta anledningen till sitt lidande.

20 Väl undgingo ej heller de rättfärdiga att få pröva på döden, och hemsökelse drabbade en stor hop i öknen; dock varade [49]vreden icke länge. 21 Ty med hast trädde en ostrafflig man upp såsom deras förkämpe; han rustade sig med sitt ämbetes vapen, bön och försoning genom rökelse, och ställde sig till motvärn mot förtörnelsen och satte en gräns för olyckan och visade därmed att han var din tjänare. 22 Och han övervann vreden, men icke genom kroppsstyrka, ej heller genom vapenmakt; nej, genom sitt ord kuvade han honom som plågade dem, i det han påminde om de edliga löftena till fäderna och förbunden med dem. 23 Ja, medan de döda redan lågo hoptals fallna över varandra, ställde han sig emellan och slog tillbaka vreden och spärrade för den vägen till de levande. 24 Ty på hans kåpa fanns hela världen framställd, så ock fädernas ärorika namn på de fyra raderna av graverade stenar, och ditt majestät på hans huvudbindel. 25 För allt detta måste Fördärvaren vika, och för detta greps han av fruktan. Ty det var nog med att de allenast något litet fingo pröva på vreden.

1.2Mos. 10:23. /3.2Mos. 13:21. Ps. 78:14.105:39. Vish. 10:17. /4.Jes. 2:3. Mik. 4:2. /5.2Mos. 1:16. 2:3. 12:29. 14:28. Ps. 105:36. Vish. 11:16. 6.1Mos. 15:13f. 2Mos. 11:4f. /9. 2Mos. 12:3f. /13. 2Mos. 4:22f. 7:11f. 15.Vish. 12:9. /16. 1Krön. 21:16. Jer. 23:29. /20.4Mos. 16:31f. /21. 4Mos. 16:46f. /22. Vish. 12:21. 2Mack. 8:15. /24.2Mos. 28:17f.,36f. Syr. 45:10f. /25.1Kor. 10:11. Se Fördärvaren i Ordförkl.

19 KAPITLET.

Fortsättning av det föregående: Egyptierna omkomma i Röda havet, israeliterna genomtåga det oskadda. Avslutning.

1 Men över de ogudaktiga kom skoningslös förtörnelse till deras undergång. Gud visste ju på förhand jämväl vad de skulle komma att göra, 2 nämligen att de väl först skulle nödga dem att begiva sig bort, och att de med hast skulle sända dem i väg, men att de efteråt skulle ångra sig och förfölja dem. 3 Ty medan de ännu voro upptagna av sin sorg och jämrade Sigvid de dödas gravar, kommo de på en ny, en dåraktig plan: de som de under böner hade drivit bort, dem förföljde de nu såsom rymmare. 4 Ja, ända därhän drev dem deras välförtjänta ödes nödtvång, och det kom dem att glömma vad som förut hade övergått dem. De skulle ju så fylla ut det mått av straff, som ännu fattades i deras plågor; 5 och medan ditt folk skulle få fullborda en underbar vandring, skulle de andra finna en osedvanlig död.

6 Ty hela naturen omgestaltades på nytt till sin beskaffenhet, i det den fogade sig efter dina befallningar, på det att dina barn skulle bevaras oskadda. 7 Man såg molnskyn överskygga. lägret och torr mark dyka upp där det förut stod vatten; man såg en öppen väg framträda i Röda havet, och där vågorna hade rasat, en gräsbevuxen slätt. 8 Över den drogo de nu fram i samlad skara, dessa som beskyddades genom din hand, och därvid fingo de skåda sällsamma under. 9 Ty såsom hästar fördes de i bet, och såsom lamm hoppade de omkring, och de prisade dig, o Herre, som frälsade dem. 10 De kommo också ännu ihåg vad som hade hänt i det land där de hade bott såsom främlingar, huru jorden, i stället [50]för att alstra fyrfotadjur, frambragte mygg, och huru floden, i stället för fisk, gav ifrån sig en stor hop paddor. 11 Sedan fingo de också se fåglar alstras på ett nytt sätt, när de, drivna av sin lystnad, bådo om läcker kost. 12 Ty till deras hugnad uppstego åt dem vaktlar från havet.

13 Men straffdomarna kommo över syndarna, sedan de dock på förhand hade fått mottaga förebud genom våldsamma ljungeldar; ja, rättvist fingo de lida för sina onda gärningar. De hade ju ock visat ett bittrare hat mot främlingar än andra hade gjort. 14 Andra kunde väl vägra att taga emot obekanta som kommo till dem; dessa däremot gjorde främlingar som hade bevisat dem godhet till trälar. 15 Men därutöver gjorde de något som skall ådraga dem ytterligare hemsökelser medan nämligen de andra strax mottogo de främmande männen fientligt, 16 togo dessa först emot främlingarna med festligheter, men plågade dem sedan genom tunga arbeten, fastän de ju redan hade fått medborgarrätt hos dem. 17 Men så blevo dessa ock slagna med blindhet, likasom de andra utanför den rättfärdiges dörr, när de, höljda av ett gapande mörker, var för sig sökte efter ingången till hans hus.

18Ty såsom på ett stränginstrument tonernas taktart växlar, medan de själva alltid förbliva sig lika till sitt ljud, på samma sätt kunna ock elementen ändra sitt inbördes förhållande. Och detta kan man tydligt finna, om man betraktar det som då skedde. 19 Ty lantdjur förvandlades till vattendjur, och djur som plägade simma gingo i stället på land. 20 Elden fick i vattnet ökad kraft, och vattnet glömde sin kraft till att släcka eld. 21 Å andra sidan förtärde lågorna icke köttet på ömtåliga djur, när dessa rörde sig däri, och den gudomliga födan smälte icke trots sin lättsmälta, isartade natur.

22Ja, på allt sätt, o Herre, har du upphöjt och förhärligat ditt folk och har icke försmått det, utan alltid och allestädes har du stått det bi.

2.2Mos. 12:33. /3.2Mos. 14:5f. /7. 2Mos. 13:21. 14:19f. /9.2Mos. 15:1f. Jes. 63:13f. /10.2Mos. 8:6,17. /11. 2Mos. 16:12f. Ps. 78:27. Vish. 16:2. 13.Ps. 77:17f. /14.1Mos. 19:4f. /16. 1Mos. 45:17f. 47:5f. 2Mos. 1:11f.17.1Mos. 19:11f. 2Mos. 10:21f. 20.Vish. 16:17f., 22f.