Kalevala/Sång 5
< Kalevala
| ← Sång 4. |
|
Sång 6. → |
FEMTE SÅNGEN.
Kunskap redan vunnits hade,
Ryktet vida kringspritt blivit
Om den unga jungfruns bortgång,
Om den vackra Ainos öde.
Gamle trygge Väinämöinen
Härav djupt bedrövad bliver,
Gråter både kväll och morgon,
Gråter ännu mer om natten
Över fagra tärnans bortgång,
10. Unga jungfruns olycksöde,
Ainos död i våta havet,
Under böljorna de djupa.
Suckande han går och sorgsen,
Med bekymmer i sitt hjärta
Vid en strand av blåa havet,
Yttrar där ett ord och säger:
»Untamo, du lättjefulle!
Tälj nu för mig dina drömmar,
Säg var Ahto-skaran vistas,
20. Säg var Vellamos jungfrur vila?»
Untamo, den lättjefulle,
Sina drömmar nu förtäljer:
»Ahto-skaran bor därborta,
Vellamos jungfrur där sig vila:
Vid den dimbetäckta udden,
Spetsen av en töcknig holme,
Under böljorna de djupa,
Uppå bottnens mörka gyttja.
»Där bor hela Ahto-skaran,
30. Vila Vellamos sköna jungfrur
I en ganska liten stuga,
I en föga rymlig boning,
Tätt invid en gråsprängd klippa,
I den tjocka hällns fördjupning.»
Därpå gamle Väinämöinen
Till sin båtstrand sig begiver,
Här beser han sina revar,
Mönstrar sina krokar noga,
Tar en metkrok uti väskan,
40. I sin påse hullingsjärnet;
Långsamt ror han ut på vågen
Fram till spetsen av en holme,
Till den dimbetäckta udden,
Till den töckenhöljda holmen,
Här begynner han att meta,
Dröjer vid sin rev beständigt,
Drager av och an sin handnot,
Kastar ut sin krok i havet,
Metar ivrigt och försöker;
50. Kopparmetspöt häftigt darrar,
Silverreven höres vina,
Gyllne snodden klingar högljutt.
Händer sig en dag omsider,
Fogar sig en vacker morgon,
Att en fisk på kroken nappar,
Fastnar på det krökta järnet.
Upp han drar den i sin farkost,
Bringar den på båtens botten.
Vänder och betraktar fisken,
60. Yttrar så ett ord och säger:
»Underbar är denna fisk dock,
Då jag honom icke känner!
Slätare han är än siken,
Blankare än laxforellen,
Mera gråsprängd än en gädda;
Är till moderfisk för fenlös,
För besynnerlig till mänska,
Har, som jungfru, intet hårband,
Ej, som vattnets tärna, gördel,
70. Öron ej, som hemmets duva;
Mest han likna tycks en havslax,
Abborrn ute uppå djupet!»
Väinö bar en kniv i gördeln,
Silverskaftat bett i slidan,
Kniven tog han nu ur gördeln,
Drog ur slidan silverskaftet
För att fisken sönderstycka,
Laxen uti bitar skära
Åt sig själv till morgonmåltid,
80. Till en munsbit vid sin frukost,
Till ett middagsmål för dagen,
Till en kvällsvard rik och rundlig.
Börjar nu att laxen skära,
Fisken upp med kniven rista;
Laxen hoppar då i havet,
Granna fisken spritter plötsligt
Från den röda båtens botten,
Ut ur Väinämöinens farkost.
Upp den höjde nu sitt huvud,
90. Lyfte högra skulderbladet
Vid den femte väderilen,
Närmast notens sjätte flöte,
Höjde upp den högra handen,
Visade den vänstra foten
Ovanom den sjunde vågen,
På den nionde bland böljor.
Därifrån den börjar tala,
Yttrar dessa ord och säger:
»O du gamle Väinämöinen!
100. Icke var jag till dig kommen
Att som lax bli sönderstyckad,
Att som fisk i bitar skäras
Åt dig själv till morgonmåltid,
Till en munsbit vid din frukost,
Till ett middagsmål för dagen,
Till en kvällsvard rik och rundlig!»
Sade gamle Väinämöinen:
»Säg då, varför var du kommen?»
»Kommen var jag för att bliva
110. I din arm din egen duva,
För att ständigt hos dig sitta,
Att för alltid bli din maka,
Att åt dig ditt läger reda,
Att anordna huvudgärden,
Att din nätta stuga städa,
Sopa golvets tiljor rena,
Eld i mörka stugan hämta,
Brasan tända uti spiseln,
Goda, tjocka bröd dig grädda
120. Och dig baka honingskakor,
Bära fram den fyllda kannan,
Maten fram på bordet lägga.
»Icke var jag någon havslax,
Ej en abborre ur djupet:
Människa jag var, en jungfru,
Unge Joukahainens syster,
Den du ständigt efterfikat,
Alla dina dar dig önskat.
»O du arme, gamle dåre,
130. Insiktslöse Väinämöinen!
Du förstod ej att behålla
Vellamos våguppstigna jungfru,
Icke Ahtos enda dotter!»
Sade gamle Väinämöinen,
Sorgsen och med nedsänkt huvud:
»O, du Joukahainens syster,
Kom ännu en gång tillbaka!»
Men hon kom ej mer tillbaka,
Återvände aldrig mera,
140. Vek åt sidan, böjde undan
Och försvann från vattnets yta
In uti en gråsprängd klippa,
I en rämna, leverfärgad.
Gamle trygge Väinämöinen
Börjar nu att övertänka
Vad som stode här att göra:
Och en silkesnot han hopknöt,
Drog den hit och dit i vattnet,
Längsmed sunden och tvärsöver,
150. Drog den genom lugna vatten,
Av och an emellan laxgrund,
Överallt kring Väinö-vattnen,
Utmed Kalevala-näsen,
Kring de dunkelblåa djupen,
Genom havets största virvlar,
Längsmed Joukolas alla älvar,
Kring var strand av Lapplands vikar.
Annan fisk han fick tillräckligt,
Fisk av alla slag ur havet,
160. Fick dock ej den sköna fisken,
Som han ständigt bar i hågen:
Vellamos våguppstigna jungfru,
Ahtos enda barn och dotter.
Därpå gamle Väinämöinen
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa
Yttrade ett ord och sade:
»Ve min fånighet, jag dåre,
Ve min ringa mannainsikt!
170. Även mig förstånd var givet,
Tankens kraft mig var förlänad,
Stort och högsint hjärta medfött.
Så det var i forna dagar,
Men numer, i dessa tider,
Under dessa svåra dagar,
Denna bristens knappa tidrymd,
Är mitt sinne ren förslöat,
Tankekraften ganska ringa,
Hågen spridd och driften borta!
180. »Den jag all min tid mig önskat,
Sökt min halva livstid vinna,
Vellamos våguppstigna jungfru,
Vattnets allra yngsta dotter,
Till en livstidsvän för evigt,
För beständigt till min maka,
Kom och nappade på kroken,
In uti min båt sig svängde,
Men jag visste ej behålla,
Ej till hemmet henne föra,
190. Släppte henne ned i vågen,
Ned i böljorna de djupa!»
Framåt skrider han ett stycke,
Suckande han går och sorgsen,
Vandrar långsamt hän mot hemmet,
Yttrar slutligen och säger:
»Fordom sjöngo mina fåglar,
Golo mina glada gökar,
Golo både kväll och morgon,
Stundom även mitt på dagen.
200. Vad har tystat deras stämmor,
Nedstämt deras ljuva röster?
Sorgen deras stämmor tystat,
Nedstämt deras ljuva röster;
Därför sjunga de ej mera,
Gala ej vid solens nedgång,
Till min fröjd som förr om kvällen,
Till min glädje varje morgon!
»Icke heller vet jag mera,
Hur det nu skall bli att leva,
210. Att i denna världen dväljas,
Att på denna jorden vandra.
Om vid liv min moder vore,
Om hon ej i döden somnat,
Säkert skulle hon mig säga,
Hur jag kunde upprätt kvarstå
Utan att av sorg förkrossas,
Av bedrövelse gå under
Här i dessa onda dagar,
Under dessa svåra sorger!»
220. I sin grav hans moder vaknar,
Utur böljans djup hon svarar:
»Ännu är vid liv din moder,
Vaken är ännu den gamla,
Och hon kan väl än dig säga,
Hur du upprätt bör dig hålla,
Utan att av sorg förkrossas,
Ej av smärta duka under,
Här i dessa onda dagar,
Under dessa svåra sorger:
230. Gå att skåda Pohjas tärnor!
Skönare dess tärnor äro,
Dubbelt vackrare dess döttrar,
Femfalt, sexfalt livligare,
Raskare än Joukos lollor,
Lapplands tunga, tröga döttrar.
»Sök dig där, o son, en maka,
Välj dig Pohjas skönsta dotter,
Tag en mö med livlig uppsyn,
Med ett skönt, behagfullt anlet’,
240. En som jämt är flink på foten,
Alltid lika rask och rörlig!»
Ryktet vida kringspritt blivit
Om den unga jungfruns bortgång,
Om den vackra Ainos öde.
Gamle trygge Väinämöinen
Härav djupt bedrövad bliver,
Gråter både kväll och morgon,
Gråter ännu mer om natten
Över fagra tärnans bortgång,
10. Unga jungfruns olycksöde,
Ainos död i våta havet,
Under böljorna de djupa.
Suckande han går och sorgsen,
Med bekymmer i sitt hjärta
Vid en strand av blåa havet,
Yttrar där ett ord och säger:
»Untamo, du lättjefulle!
Tälj nu för mig dina drömmar,
Säg var Ahto-skaran vistas,
20. Säg var Vellamos jungfrur vila?»
Untamo, den lättjefulle,
Sina drömmar nu förtäljer:
»Ahto-skaran bor därborta,
Vellamos jungfrur där sig vila:
Vid den dimbetäckta udden,
Spetsen av en töcknig holme,
Under böljorna de djupa,
Uppå bottnens mörka gyttja.
»Där bor hela Ahto-skaran,
30. Vila Vellamos sköna jungfrur
I en ganska liten stuga,
I en föga rymlig boning,
Tätt invid en gråsprängd klippa,
I den tjocka hällns fördjupning.»
Därpå gamle Väinämöinen
Till sin båtstrand sig begiver,
Här beser han sina revar,
Mönstrar sina krokar noga,
Tar en metkrok uti väskan,
40. I sin påse hullingsjärnet;
Långsamt ror han ut på vågen
Fram till spetsen av en holme,
Till den dimbetäckta udden,
Till den töckenhöljda holmen,
Här begynner han att meta,
Dröjer vid sin rev beständigt,
Drager av och an sin handnot,
Kastar ut sin krok i havet,
Metar ivrigt och försöker;
50. Kopparmetspöt häftigt darrar,
Silverreven höres vina,
Gyllne snodden klingar högljutt.
Händer sig en dag omsider,
Fogar sig en vacker morgon,
Att en fisk på kroken nappar,
Fastnar på det krökta järnet.
Upp han drar den i sin farkost,
Bringar den på båtens botten.
Vänder och betraktar fisken,
60. Yttrar så ett ord och säger:
»Underbar är denna fisk dock,
Då jag honom icke känner!
Slätare han är än siken,
Blankare än laxforellen,
Mera gråsprängd än en gädda;
Är till moderfisk för fenlös,
För besynnerlig till mänska,
Har, som jungfru, intet hårband,
Ej, som vattnets tärna, gördel,
70. Öron ej, som hemmets duva;
Mest han likna tycks en havslax,
Abborrn ute uppå djupet!»
Väinö bar en kniv i gördeln,
Silverskaftat bett i slidan,
Kniven tog han nu ur gördeln,
Drog ur slidan silverskaftet
För att fisken sönderstycka,
Laxen uti bitar skära
Åt sig själv till morgonmåltid,
80. Till en munsbit vid sin frukost,
Till ett middagsmål för dagen,
Till en kvällsvard rik och rundlig.
Börjar nu att laxen skära,
Fisken upp med kniven rista;
Laxen hoppar då i havet,
Granna fisken spritter plötsligt
Från den röda båtens botten,
Ut ur Väinämöinens farkost.
Upp den höjde nu sitt huvud,
90. Lyfte högra skulderbladet
Vid den femte väderilen,
Närmast notens sjätte flöte,
Höjde upp den högra handen,
Visade den vänstra foten
Ovanom den sjunde vågen,
På den nionde bland böljor.
Därifrån den börjar tala,
Yttrar dessa ord och säger:
»O du gamle Väinämöinen!
100. Icke var jag till dig kommen
Att som lax bli sönderstyckad,
Att som fisk i bitar skäras
Åt dig själv till morgonmåltid,
Till en munsbit vid din frukost,
Till ett middagsmål för dagen,
Till en kvällsvard rik och rundlig!»
Sade gamle Väinämöinen:
»Säg då, varför var du kommen?»
»Kommen var jag för att bliva
110. I din arm din egen duva,
För att ständigt hos dig sitta,
Att för alltid bli din maka,
Att åt dig ditt läger reda,
Att anordna huvudgärden,
Att din nätta stuga städa,
Sopa golvets tiljor rena,
Eld i mörka stugan hämta,
Brasan tända uti spiseln,
Goda, tjocka bröd dig grädda
120. Och dig baka honingskakor,
Bära fram den fyllda kannan,
Maten fram på bordet lägga.
»Icke var jag någon havslax,
Ej en abborre ur djupet:
Människa jag var, en jungfru,
Unge Joukahainens syster,
Den du ständigt efterfikat,
Alla dina dar dig önskat.
»O du arme, gamle dåre,
130. Insiktslöse Väinämöinen!
Du förstod ej att behålla
Vellamos våguppstigna jungfru,
Icke Ahtos enda dotter!»
Sade gamle Väinämöinen,
Sorgsen och med nedsänkt huvud:
»O, du Joukahainens syster,
Kom ännu en gång tillbaka!»
Men hon kom ej mer tillbaka,
Återvände aldrig mera,
140. Vek åt sidan, böjde undan
Och försvann från vattnets yta
In uti en gråsprängd klippa,
I en rämna, leverfärgad.
Gamle trygge Väinämöinen
Börjar nu att övertänka
Vad som stode här att göra:
Och en silkesnot han hopknöt,
Drog den hit och dit i vattnet,
Längsmed sunden och tvärsöver,
150. Drog den genom lugna vatten,
Av och an emellan laxgrund,
Överallt kring Väinö-vattnen,
Utmed Kalevala-näsen,
Kring de dunkelblåa djupen,
Genom havets största virvlar,
Längsmed Joukolas alla älvar,
Kring var strand av Lapplands vikar.
Annan fisk han fick tillräckligt,
Fisk av alla slag ur havet,
160. Fick dock ej den sköna fisken,
Som han ständigt bar i hågen:
Vellamos våguppstigna jungfru,
Ahtos enda barn och dotter.
Därpå gamle Väinämöinen
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa
Yttrade ett ord och sade:
»Ve min fånighet, jag dåre,
Ve min ringa mannainsikt!
170. Även mig förstånd var givet,
Tankens kraft mig var förlänad,
Stort och högsint hjärta medfött.
Så det var i forna dagar,
Men numer, i dessa tider,
Under dessa svåra dagar,
Denna bristens knappa tidrymd,
Är mitt sinne ren förslöat,
Tankekraften ganska ringa,
Hågen spridd och driften borta!
180. »Den jag all min tid mig önskat,
Sökt min halva livstid vinna,
Vellamos våguppstigna jungfru,
Vattnets allra yngsta dotter,
Till en livstidsvän för evigt,
För beständigt till min maka,
Kom och nappade på kroken,
In uti min båt sig svängde,
Men jag visste ej behålla,
Ej till hemmet henne föra,
190. Släppte henne ned i vågen,
Ned i böljorna de djupa!»
Framåt skrider han ett stycke,
Suckande han går och sorgsen,
Vandrar långsamt hän mot hemmet,
Yttrar slutligen och säger:
»Fordom sjöngo mina fåglar,
Golo mina glada gökar,
Golo både kväll och morgon,
Stundom även mitt på dagen.
200. Vad har tystat deras stämmor,
Nedstämt deras ljuva röster?
Sorgen deras stämmor tystat,
Nedstämt deras ljuva röster;
Därför sjunga de ej mera,
Gala ej vid solens nedgång,
Till min fröjd som förr om kvällen,
Till min glädje varje morgon!
»Icke heller vet jag mera,
Hur det nu skall bli att leva,
210. Att i denna världen dväljas,
Att på denna jorden vandra.
Om vid liv min moder vore,
Om hon ej i döden somnat,
Säkert skulle hon mig säga,
Hur jag kunde upprätt kvarstå
Utan att av sorg förkrossas,
Av bedrövelse gå under
Här i dessa onda dagar,
Under dessa svåra sorger!»
220. I sin grav hans moder vaknar,
Utur böljans djup hon svarar:
»Ännu är vid liv din moder,
Vaken är ännu den gamla,
Och hon kan väl än dig säga,
Hur du upprätt bör dig hålla,
Utan att av sorg förkrossas,
Ej av smärta duka under,
Här i dessa onda dagar,
Under dessa svåra sorger:
230. Gå att skåda Pohjas tärnor!
Skönare dess tärnor äro,
Dubbelt vackrare dess döttrar,
Femfalt, sexfalt livligare,
Raskare än Joukos lollor,
Lapplands tunga, tröga döttrar.
»Sök dig där, o son, en maka,
Välj dig Pohjas skönsta dotter,
Tag en mö med livlig uppsyn,
Med ett skönt, behagfullt anlet’,
240. En som jämt är flink på foten,
Alltid lika rask och rörlig!»