Kalevala/Sång 4
< Kalevala
| ← Sång 3. |
|
Sång 5. → |
FJÄRDE SÅNGEN.
Aino, unga, vackra jungfrun,
Unge Joukahainens syster,
Gick att bryta löv i skogen,
Löv till kvastar uti lunden;
Bröt en badkvast åt sin fader,
Bröt en annan åt sin moder,
Band ihop den tredje kvasten
Åt sin unge raske broder.
Ren begav hon sig mot hemmet,
10. Skyndade sig bort ur skogen;
Då kom gamle Väinämöinen,
Såg i lunden unga jungfrun,
Pärlbeprydda mön på gräset,
Yttrade ett ord och sade:
»Ej för andra, unga jungfru,
Än för mig, du unga jungfru,
Må du dig med pärlor pryda,
Gyllne kors på bröstet bära,
Lockarna i flätor linda,
20. Sidenband i håret binda.»
Jungfrun svarade och sade:
»Ej för dig och ej för andra
Vill jag kors på bröstet bära,
Sidenband i håret binda;
Granna kläder ej jag önskar,
Ej ditt vetebröd mig lockar:
Hellre bär jag snäva kläder,
Äter brödets torra kanter
Hemma hos min gode fader,
30. Vid min hulda moders sida.»
Korset rycker hon från bröstet,
Gyllne ringarna från fingret,
Kastar pärlorna från halsen,
Röda banden från sitt huvud
Ner på marken, till dess nytta,
In i skogen, till dess fromma,
Skyndar sörjande till hemmet,
Stannar grätande på gården.
Fadern spörjer då vid fönstret,
40. Där han slöjdar på sitt yxskaft:
»Varför gråter du, min dotter,
Stackars flicka, unga jungfru?»
»Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, som mitt sinne trycka?
Därför gråter jag, o fader,
Därför gråter jag och klagar:
Korset från mitt bröst jag tappat,
Mist en prydnad från min gördel,
Från mitt bröst det gyllne korset,
50. Kopparfransarna från bältet.»
Brodern spörjer då vid ledet,
Där han täljer på sin loka:
»Varför gråter du, min syster,
Stackars syster, unga jungfru?»
»Har jag icke skäl att gråta.
Sorger som mitt sinne trycka?
Därför sörjer jag, o broder,
Därför gråter jag och klagar:
Ringen fallit från mitt finger.
60. Pärlorna jag fällt från halsen,
Gyllne ringen från mitt finger,
Silverpärlorna från halsen.»
Systern spörjer ifrån stugan,
Där hon väver gyllne gördlar:
»Varför gråter du, min syster,
Stackars syster, unga jungfru?»
»Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, som mitt sinne trycka?
Därför sörjer jag, o syster,
70. Därför gråter jag och klagar:
Guldet fallit från mitt änne,
Silversmyckena från håret,
Blåa banden från min panna,
Röda snodderna från hjässan.»
Modern, som på bodens trappa
Skummar grädde, spörjer slutligt:
»Varför gråter du, min dotter,
Stackars dotter, unga jungfru?»
»O min moder, som mig burit,
80. Du min hulda fostrarinna,
Svåra skäl jag har att sörja,
Tunga, tryckande bekymmer!
Därför, o min goda moder,
Därför gråter jag och klagar:
Ut jag gick att löv mig bryta,
Löv till kvastar uti lunden,
Bröt en badkvast åt min fader,
Bröt en annan åt min moder,
Band ihop den tredje kvasten
90. Åt min unge, raske broder,
Började att hemåt vandra,
Framgick genom svedjelunden,
Då kom Osmoinen från dälden,
Talade mig till på sveden:
»»Ej för andra, stackars flicka,
Än för mig, du stackars flicka,
Må du dig med pärlor pryda,
Gyllne kors på bröstet bära,
Lockarna i flätor linda,
100. Sidenband i håret binda.»»
»Korset slet jag då från bröstet,
Ryckte pärlorna från halsen,
Blåa banden från min panna,
Röda banden från mitt huvud,
Kastade dem ner på marken,
In i skogen, till dess nytta,
Talade ett ord och sade:
»»Ej för dig och ej för andra
Vill jag kors på bröstet bära,
110. Sidenband i håret binda;
Granna kläder ej jag önskar,
Ej ditt vetebröd mig lockar:
Hellre bär jag snäva kläder,
Äter brödets hårda kanter
Hemma hos min gode fader,
Vid min hulda moders sida.»»
Hennes moder tog till ordet,
Svarade sitt barn och sade:
»Gråt ej, du min unga dotter,
120. Frukt utav din moder, sörj ej!
Smör du får ett år förtära
Och blir fagrare än andra;
Fläsk ett annat år dig gives,
Och mer täck du blir än andra,
Tredje året gräddpiroger,
Och du blir mer skön än andra!
»Gå i boden där på kullen,
Öppna allra bästa boden,
Där står kista invid kista,
130. Ena skrinet på det andra,
Öppna allra bästa kistan,
Slå med klang upp granna locket:
Gyllne gördlar sex där finnas,
Blåa kjortlar, sju till talet,
Förr av månens dotter vävda,
Sömmade av solens dotter.
»En gång i min ungdoms dagar,
När som flicka upp jag växte,
Gick jag ut att plocka hallon,
140. Bär vid bergets fot i skogen,
Hörde månens dotter väva,
Solens sköna dotter spinna
Utanför den dunkla skogen
Vid en lövrik kulles sluttning.
»Närmare till dem jag trädde,
Fram jag steg till själva stället,
Började att blygsamt bedja,
Yttrade ett ord och sade:
Giv utav ditt guld, o Kuutar,
150. Päivätär, utav ditt silver
Åt en stackars, fattig flicka,
Åt mig arma barn, som beder!
»Kuutar gav ett gyllne smycke,
Päivätär en silverprydnad;
Silvret fäste jag i håret,
Invid tinningarna guldet,
Kom, en blomma lik, till hemmet,
Glädjen lik till faderns gårdar.
»Gick så prydd i tvenne dagar,
160. Men uppå den tredje dagen
Tog jag guldet från min tinning,
Sköna silvret ifrån håret,
Förde smyckena i boden,
Under kistans lock dem lade,
Där de ända hittills legat,
Hela tiden obesedda.
»Bind nu sidenband kring pannan,
Goda guldet vid din tinning,
Klara pärlorna kring halsen,
170. Gyllne korset fäst vid bröstet,
Kläd dig i det finsta linne,
Av det bästa lärft du finner,
Tag så yllekjorteln på dig,
Sidengördeln bind kring midjan,
Påkläd strumporna av silke,
Sirligt sydda läderkängor,
Uppfäst håret uti flätor,
Knyt dem till med band av siden,
Tag på fingren gyllne ringar,
180. Gyllne armband fäst vid handen.
»Så du kommer in från boden,
Stiger smyckad in i stugan
Till en fägnad för de dina,
Till förnöjelse för släkten,
Går, en blomma lik, på vägen,
Vandrar vacker som ett hallon,
Skönare än förr du varit,
Mer än någonsin beundrad.»
Så den hulda modern talte,
190. Så hon sade till sin dotter.
Dottern hörde henne icke,
Lydde ej sin moders maning.
Gråtande hon gick på gården,
Klagande på hemmets gårdsplan,
Höjde där sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
»Huru är den sällas sinne,
Lynnet hos en lyckans gunstling?
Sådant är den sällas sinne,
200. Lynnet hos en lyckans gunstling,
Som en bölja, sakta krusad,
Eller som en våg i skålen.
Huru är den sorgsnas sinne,
Hågen hos en stackars fågel?
Sådant är den sorgsnas sinne,
Hågen hos en stackars fågel,
Som en driva under taket,
Som den djupa brunnens vatten.
»Ofta nu, jag mulna flicka,
210. Ofta mina tunga tankar
Dväljas i det torra gräset,
Genom lundens snår sig släpa,
Smyga ångestfullt på ängen,
Vältra sig bland låga buskar;
Mörkt som tjäran är mitt sinne,
Hjärtat svartare än sotet.
»Bättre hade det väl varit,
Vida bättre, om jag aldrig
Blivit född till denna världen,
220. Vuxit stor och hunnit leva
Här till dessa svåra dagar,
Dessa glädjelösa tider!
Om jag dött på sjätte natten,
På den åttonde fått bortgå,
Mycket hade då ej fordrats:
Blott ett litet stycke linne,
Blott en handsbredd jord på renen,
Några tårar av min moder,
Några färre av min fader,
230. Ej en enda av min broder.»
Så hon grät en dag och tvenne;
Slutligt sporde hennes moder:
»Varför sörjer du min flicka,
Varför gråter du och klagar?»
»Därför gråter jag och klagar,
Sörjer evigt, stackars flicka,
Att du givit bort mig arma,
Att ditt eget barn du bortskänkt
Till ett stöd åt åldrig make,
240. Till en gubbes ögonfägnad,
Att en skröplig gubbe skydda,
Som i vrån beständigt vistas.
Hellre du mig bort befalla
Djupt inunder vida fjärdar,
För att sikens syster bliva,
Fiskens vän i vattnet vara!
Bättre är i vattnet vistas,
Bo inunder blåa böljor,
Att som sikens syster leva,
250. Fiskens vän i vattnet vara,
Än att stöda skröplig make,
Vårda gammal gråhårsgubbe,
Som vid varje fotsteg faller,
Som mot varje stubbe stupar.»
I sin bod hon går på kullen,
Träder in i bodens inre,
Öppnar allrabästa kistan,
Slår med klang upp granna locket,
Finner där sex gyllne gördlar,
260. Blåa kjortlar, sju till talet;
Aino börjar då sig kläda,
Tager på sig allt det bästa,
Fäster guld uppå sitt änne,
Silverprydnader i håret,
Blåa sidenband kring pannan,
Röda snodder kring sitt huvud.
Så från hemmet ut hon vandrar,
Bort från lund till lund hon irrar,
Över kärr och över moar,
270. Genom djupa ödemarker;
Sjunger för sig själv och säger,
Yttrar under det hon framgår:
»Tunga kval mitt sinne kvälja,
Sjukt av sorger är mitt huvud;
Dock så tungt ej kvalen kvälja,
Sorgen ej så svårt mig plågar,
Att jag finge dö, jag arma,
Att jag usla fölle undan,
Ginge bort från dessa sorger,
280. Dessa tryckande bekymmer.
»Tid för mig helt visst det vore
Att från denna världen skiljas,
Tid till Manala att komma,
Ner till Tuonis dunkla boning;
Icke sörjde mig min fader,
Ej min moder skulle gråta,
Ej min systers kinder fuktas,
Ej min broder tårar fälla,
Om jag störtade i vattnet,
290. Om jag drunknade i havet,
Sjönke i de djupa vågor,
Ner till havets mörka botten.»
Så i tvenne dar hon vandrar;
Slutligen på tredje dagen
Kommer hon till vida havet,
Till den vassbevuxna stranden,
Överraskas där av natten,
Nödgas dröja där i dunklet.
Här hon gråter då i kvällen,
300. Klagar högljutt hela natten
Ensam på en sten vid stranden
Vid den vida vikens botten.
Andra morgonen helt tidigt
Bort mot uddens spets hon blickar,
Ser vid udden trenne jungfrur
Bada sig i havets böljor;
Aino blir den fjärde jungfrun,
Smärta stängeln blir den femte;
Lämnar linnet på en buske,
310. Kastar kjorteln på ett aspträd,
Strumporna på bara marken,
Skorna på en sten vid stranden,
Pärlorna på vita sanden,
Ringarna bland strandens stenar.
Brokig sten på fjärden syntes,
Skimrande en häll i havet,
Ditåt simmar unga jungfrun,
Söker att till klippan komma.
Slutligen, när fram hon hunnit,
320. Sätter hon sig ner att vila
På den gråbesprängda klippan,
På den blanka hälln i havet;
Stenen störtar då i vattnet,
Kala klippan går till botten,
Jungfrun sjunker ner med henne,
Aino invid stenens sida.
Så förgicks den unga duvan,
Så den arma tärnan omkom.
Än hon talte i sin dödsstund,
330. Sjunkande ännu hon sade:
»Ut begav jag mig att bada,
Svalka mig i havets vågor,
Där förgicks jag, unga duva,
Omkom vådligt, arma fågel.
Aldrig må min gode fader,
Aldrig i sin levnadsdagar,
Draga not i dessa vatten,
Fånga fisk ur dessa fjärdar!
»Ut begav jag mig att bada,
340. Gick till havets strand att simma,
Där förgicks jag, unga duva,
Omkom vådligt, arma fågel;
Aldrig mera må min moder,
Ej så länge tiden varar,
Hämta vatten för sin bakning
Vid den vida vikens hemstrand!
»Ut begav jag mig att bada,
Gick till havets strand att simma,
Där förgicks jag, unga duva,
350. Omkom vådligt, arma fågel;
Aldrig må min unge broder,
Aldrig i sin levnads dagar,
Vattna mer sin raska stridshäst
Här på denna strand vid havet!
»Ut begav jag mig att bada,
Att i havets våg mig svalka,
Där förgicks jag, unga duva,
Omkom vådligt, arma fågel;
Aldrig må min unga syster,
360. Ej så länge tiden varar,
Skölja mer sitt ljuva anlet
Invid hemmets vik på bryggan!
»Ty det vida havets vatten
Är ju blod ur mina ådror;
Ty det vida havets fiskar
Livnärt sig utav mig arma;
Ty var torkad kvist på stranden
Är ett revben ur min sida;
Ty det gräs, på stranden grönskar,
370. Är ur mina lockar slitet.»
Det var unga jungfruns bane,
Så den vackra duvan omkom.
Vem skall tidningen förtälja,
Vem skall muntligt budskap bära
Hem till jungfruns höga boning,
Till den fagra flickans hemgård?
Björnen går att budskap bringa,
Går att tidningen förtälja;
Ej sitt budskap björnen frambär,
380. Störtar över boskapshjorden.
Vem skall tidningen förtälja,
Vem skall muntligt budskap bära
Hem till Ainos höga boning,
Till den fagra flickans hemgård?
Vargen går att budskap bringa,
Går att tidningen förtälja;
Ej sitt budskap vargen frambär,
Störtar över fårahjorden.
Vem skall tidningen förtälja,
390. Vem skall muntligt budskap bära
Hem till Ainos höga boning,
Till den fagra flickans hemgård?
Räven går att budskap bringa,
Går att tidningen förtälja;
Ej sitt budskap räven frambär,
Störtar över gårdens gåsflock.
Vem skall tidningen förtälja,
Vem skall muntligt budskap bära
Hem till jungfruns höga boning,
400. Till den fagra flickans hemgård?
Haren går att budskap bringa,
Går att tidningen förtälja;
Med bestämdhet han försäkrar:
»Ej hos mig skall ordet stanna!»
Haren börjar då att springa,
Löper fram, med långa öron,
Trippar krokbent utmed vägen,
Skuttar korsmynt fram sin kosa,
Hem till jungfruns höga boning,
410. Till den fagra flickans hemgård.
Skyndar fram till badstudörren,
Hukar ned sig här vid tröskeln;
Badstun uppfylld var av tärnor,
Som med kvast i handen sporde:
»Snedfot, kommer du att kokas,
Eller stekas, du rundöga,
Åt vår värd till aftonmåltid,
Till en frukost åt värdinnan,
Till ett mellanmål åt dottern,
420. Till den unge sonens middag?»
Haren börjar då att orda,
Rullar ögonen och yttrar:
»Lempo lär väl här ha kommit
Att i edra grytor stekas!
Budskap bringar jag till eder,
Tidningar jag har att tälja:
Död är unga vackra jungfrun,
Svunnen bort den tennbriskprydda,
Unga mön med silverspännet,
430. Med det kopparprydda bältet;
Ner hon gått i våta havet,
Djupt inunder vida fjärdar,
För att sikens syster bliva,
Fiskens vän i vattnet vara.»
Modern började att gråta,
Badade i strida tårar,
Yttrade till slut och sade,
Klagade, av sorg betagen:
»Aldrig må ni, arma mödrar,
440. Aldrig någonsin i världen
Edra unga döttrar locka,
Edra egna barn beveka
Att emot sin vilja giftas,
Så som jag gjort, olycksfulla,
Så som jag min dotter lockat,
Fostrat upp min unga fågel!»
Modern grät, och tårar flöto,
Vattnet rann i strida tårar
Ned ur hennes blåa ögon
450. På den jämmerfullas kinder,
Tårar föllo, tårar flöto,
Vattnet rann i strida tårar
Från den arma moderns kinder
På det rikt beprydda bröstet.
Tårar föllo, tårar flöto,
Vattnet rann i strida tårar
Över det beprydda bröstet
Ned på fina klädningsfållen.
Tårar föllo, tårar flöto,
460. Vattnet rann i strida tårar
Över fina klädningsfållen
Ned på hennes röda strumpor.
Tärar föllo, tårar flöto,
Vattnet rann i strida tårar
Över hennes röda strumpor
Ned på guldutsydda skorna.
Tårar föllo, tårar flöto,
Vattnet rann i strida tårar
Över guldutsydda skorna
470. Ned inunder hennes fötter,
Rann på marken, till dess nytta,
Rann i vattnet, att det öka.
När till marken vattnet hunnit,
Flöt det fram i stora floder;
Trenne älvar härav blevo,
Av de tårar, som hon gråtit,
Som på hennes kinder runnit,
Brustit fram ur hennes ögon.
Bildades i alla älvar
480. Trenne eldigt strida forsar,
Och ur alla forsars brusning
Trenne klippor upp sig reste;
Invid kanten av var klippa
Höjde sig en gyllne kulle;
Högst på spetsen av var kulle
Växte trenne unga björkar,
Och på varje björk i toppen
Gyllne gökar tre sig satte.
Gökarna begynte gala,
490. Kärlek, kärlek! gol den första,
Brudgum, brudgum! gol den andra,
Glädje, glädje! gol den tredje.
Den, som galar: kärlek, kärlek!
Galar så i trenne månar
För den kärlekslösa flickan,
Som i havets sköte slumrar.
Den, som galar: brudgum, brudgum!
Galar dubbelt flera månar
För den övergivne fästman,
500. Som i saknad blivit lämnad.
Den, som galar: glädje, glädje!
Galar så i all sin livstid
För den glädjelösa modern,
Som till livets slut skall sörja.
Men den arma modern sade,
När hon gökens stämma hörde:
»Ej en stackars moder länge
Lyssna må till gökens stämma!
När den gyllne göken galar,
510. Klappar hjärtat hårt i barmen,
Tårar brista fram ur ögat,
Strömma på den armas kinder,
Tårar, trindare än ärter,
Digrare än bönans kärna,
Och en aln tärs av dess livstråd,
Växten faller hop en handslängd,
Hela kroppen dignar kraftlös,
När hon gökens röst förnimmer!»
Unge Joukahainens syster,
Gick att bryta löv i skogen,
Löv till kvastar uti lunden;
Bröt en badkvast åt sin fader,
Bröt en annan åt sin moder,
Band ihop den tredje kvasten
Åt sin unge raske broder.
Ren begav hon sig mot hemmet,
10. Skyndade sig bort ur skogen;
Då kom gamle Väinämöinen,
Såg i lunden unga jungfrun,
Pärlbeprydda mön på gräset,
Yttrade ett ord och sade:
»Ej för andra, unga jungfru,
Än för mig, du unga jungfru,
Må du dig med pärlor pryda,
Gyllne kors på bröstet bära,
Lockarna i flätor linda,
20. Sidenband i håret binda.»
Jungfrun svarade och sade:
»Ej för dig och ej för andra
Vill jag kors på bröstet bära,
Sidenband i håret binda;
Granna kläder ej jag önskar,
Ej ditt vetebröd mig lockar:
Hellre bär jag snäva kläder,
Äter brödets torra kanter
Hemma hos min gode fader,
30. Vid min hulda moders sida.»
Korset rycker hon från bröstet,
Gyllne ringarna från fingret,
Kastar pärlorna från halsen,
Röda banden från sitt huvud
Ner på marken, till dess nytta,
In i skogen, till dess fromma,
Skyndar sörjande till hemmet,
Stannar grätande på gården.
Fadern spörjer då vid fönstret,
40. Där han slöjdar på sitt yxskaft:
»Varför gråter du, min dotter,
Stackars flicka, unga jungfru?»
»Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, som mitt sinne trycka?
Därför gråter jag, o fader,
Därför gråter jag och klagar:
Korset från mitt bröst jag tappat,
Mist en prydnad från min gördel,
Från mitt bröst det gyllne korset,
50. Kopparfransarna från bältet.»
Brodern spörjer då vid ledet,
Där han täljer på sin loka:
»Varför gråter du, min syster,
Stackars syster, unga jungfru?»
»Har jag icke skäl att gråta.
Sorger som mitt sinne trycka?
Därför sörjer jag, o broder,
Därför gråter jag och klagar:
Ringen fallit från mitt finger.
60. Pärlorna jag fällt från halsen,
Gyllne ringen från mitt finger,
Silverpärlorna från halsen.»
Systern spörjer ifrån stugan,
Där hon väver gyllne gördlar:
»Varför gråter du, min syster,
Stackars syster, unga jungfru?»
»Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, som mitt sinne trycka?
Därför sörjer jag, o syster,
70. Därför gråter jag och klagar:
Guldet fallit från mitt änne,
Silversmyckena från håret,
Blåa banden från min panna,
Röda snodderna från hjässan.»
Modern, som på bodens trappa
Skummar grädde, spörjer slutligt:
»Varför gråter du, min dotter,
Stackars dotter, unga jungfru?»
»O min moder, som mig burit,
80. Du min hulda fostrarinna,
Svåra skäl jag har att sörja,
Tunga, tryckande bekymmer!
Därför, o min goda moder,
Därför gråter jag och klagar:
Ut jag gick att löv mig bryta,
Löv till kvastar uti lunden,
Bröt en badkvast åt min fader,
Bröt en annan åt min moder,
Band ihop den tredje kvasten
90. Åt min unge, raske broder,
Började att hemåt vandra,
Framgick genom svedjelunden,
Då kom Osmoinen från dälden,
Talade mig till på sveden:
»»Ej för andra, stackars flicka,
Än för mig, du stackars flicka,
Må du dig med pärlor pryda,
Gyllne kors på bröstet bära,
Lockarna i flätor linda,
100. Sidenband i håret binda.»»
»Korset slet jag då från bröstet,
Ryckte pärlorna från halsen,
Blåa banden från min panna,
Röda banden från mitt huvud,
Kastade dem ner på marken,
In i skogen, till dess nytta,
Talade ett ord och sade:
»»Ej för dig och ej för andra
Vill jag kors på bröstet bära,
110. Sidenband i håret binda;
Granna kläder ej jag önskar,
Ej ditt vetebröd mig lockar:
Hellre bär jag snäva kläder,
Äter brödets hårda kanter
Hemma hos min gode fader,
Vid min hulda moders sida.»»
Hennes moder tog till ordet,
Svarade sitt barn och sade:
»Gråt ej, du min unga dotter,
120. Frukt utav din moder, sörj ej!
Smör du får ett år förtära
Och blir fagrare än andra;
Fläsk ett annat år dig gives,
Och mer täck du blir än andra,
Tredje året gräddpiroger,
Och du blir mer skön än andra!
»Gå i boden där på kullen,
Öppna allra bästa boden,
Där står kista invid kista,
130. Ena skrinet på det andra,
Öppna allra bästa kistan,
Slå med klang upp granna locket:
Gyllne gördlar sex där finnas,
Blåa kjortlar, sju till talet,
Förr av månens dotter vävda,
Sömmade av solens dotter.
»En gång i min ungdoms dagar,
När som flicka upp jag växte,
Gick jag ut att plocka hallon,
140. Bär vid bergets fot i skogen,
Hörde månens dotter väva,
Solens sköna dotter spinna
Utanför den dunkla skogen
Vid en lövrik kulles sluttning.
»Närmare till dem jag trädde,
Fram jag steg till själva stället,
Började att blygsamt bedja,
Yttrade ett ord och sade:
Giv utav ditt guld, o Kuutar,
150. Päivätär, utav ditt silver
Åt en stackars, fattig flicka,
Åt mig arma barn, som beder!
»Kuutar gav ett gyllne smycke,
Päivätär en silverprydnad;
Silvret fäste jag i håret,
Invid tinningarna guldet,
Kom, en blomma lik, till hemmet,
Glädjen lik till faderns gårdar.
»Gick så prydd i tvenne dagar,
160. Men uppå den tredje dagen
Tog jag guldet från min tinning,
Sköna silvret ifrån håret,
Förde smyckena i boden,
Under kistans lock dem lade,
Där de ända hittills legat,
Hela tiden obesedda.
»Bind nu sidenband kring pannan,
Goda guldet vid din tinning,
Klara pärlorna kring halsen,
170. Gyllne korset fäst vid bröstet,
Kläd dig i det finsta linne,
Av det bästa lärft du finner,
Tag så yllekjorteln på dig,
Sidengördeln bind kring midjan,
Påkläd strumporna av silke,
Sirligt sydda läderkängor,
Uppfäst håret uti flätor,
Knyt dem till med band av siden,
Tag på fingren gyllne ringar,
180. Gyllne armband fäst vid handen.
»Så du kommer in från boden,
Stiger smyckad in i stugan
Till en fägnad för de dina,
Till förnöjelse för släkten,
Går, en blomma lik, på vägen,
Vandrar vacker som ett hallon,
Skönare än förr du varit,
Mer än någonsin beundrad.»
Så den hulda modern talte,
190. Så hon sade till sin dotter.
Dottern hörde henne icke,
Lydde ej sin moders maning.
Gråtande hon gick på gården,
Klagande på hemmets gårdsplan,
Höjde där sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
»Huru är den sällas sinne,
Lynnet hos en lyckans gunstling?
Sådant är den sällas sinne,
200. Lynnet hos en lyckans gunstling,
Som en bölja, sakta krusad,
Eller som en våg i skålen.
Huru är den sorgsnas sinne,
Hågen hos en stackars fågel?
Sådant är den sorgsnas sinne,
Hågen hos en stackars fågel,
Som en driva under taket,
Som den djupa brunnens vatten.
»Ofta nu, jag mulna flicka,
210. Ofta mina tunga tankar
Dväljas i det torra gräset,
Genom lundens snår sig släpa,
Smyga ångestfullt på ängen,
Vältra sig bland låga buskar;
Mörkt som tjäran är mitt sinne,
Hjärtat svartare än sotet.
»Bättre hade det väl varit,
Vida bättre, om jag aldrig
Blivit född till denna världen,
220. Vuxit stor och hunnit leva
Här till dessa svåra dagar,
Dessa glädjelösa tider!
Om jag dött på sjätte natten,
På den åttonde fått bortgå,
Mycket hade då ej fordrats:
Blott ett litet stycke linne,
Blott en handsbredd jord på renen,
Några tårar av min moder,
Några färre av min fader,
230. Ej en enda av min broder.»
Så hon grät en dag och tvenne;
Slutligt sporde hennes moder:
»Varför sörjer du min flicka,
Varför gråter du och klagar?»
»Därför gråter jag och klagar,
Sörjer evigt, stackars flicka,
Att du givit bort mig arma,
Att ditt eget barn du bortskänkt
Till ett stöd åt åldrig make,
240. Till en gubbes ögonfägnad,
Att en skröplig gubbe skydda,
Som i vrån beständigt vistas.
Hellre du mig bort befalla
Djupt inunder vida fjärdar,
För att sikens syster bliva,
Fiskens vän i vattnet vara!
Bättre är i vattnet vistas,
Bo inunder blåa böljor,
Att som sikens syster leva,
250. Fiskens vän i vattnet vara,
Än att stöda skröplig make,
Vårda gammal gråhårsgubbe,
Som vid varje fotsteg faller,
Som mot varje stubbe stupar.»
I sin bod hon går på kullen,
Träder in i bodens inre,
Öppnar allrabästa kistan,
Slår med klang upp granna locket,
Finner där sex gyllne gördlar,
260. Blåa kjortlar, sju till talet;
Aino börjar då sig kläda,
Tager på sig allt det bästa,
Fäster guld uppå sitt änne,
Silverprydnader i håret,
Blåa sidenband kring pannan,
Röda snodder kring sitt huvud.
Så från hemmet ut hon vandrar,
Bort från lund till lund hon irrar,
Över kärr och över moar,
270. Genom djupa ödemarker;
Sjunger för sig själv och säger,
Yttrar under det hon framgår:
»Tunga kval mitt sinne kvälja,
Sjukt av sorger är mitt huvud;
Dock så tungt ej kvalen kvälja,
Sorgen ej så svårt mig plågar,
Att jag finge dö, jag arma,
Att jag usla fölle undan,
Ginge bort från dessa sorger,
280. Dessa tryckande bekymmer.
»Tid för mig helt visst det vore
Att från denna världen skiljas,
Tid till Manala att komma,
Ner till Tuonis dunkla boning;
Icke sörjde mig min fader,
Ej min moder skulle gråta,
Ej min systers kinder fuktas,
Ej min broder tårar fälla,
Om jag störtade i vattnet,
290. Om jag drunknade i havet,
Sjönke i de djupa vågor,
Ner till havets mörka botten.»
Så i tvenne dar hon vandrar;
Slutligen på tredje dagen
Kommer hon till vida havet,
Till den vassbevuxna stranden,
Överraskas där av natten,
Nödgas dröja där i dunklet.
Här hon gråter då i kvällen,
300. Klagar högljutt hela natten
Ensam på en sten vid stranden
Vid den vida vikens botten.
Andra morgonen helt tidigt
Bort mot uddens spets hon blickar,
Ser vid udden trenne jungfrur
Bada sig i havets böljor;
Aino blir den fjärde jungfrun,
Smärta stängeln blir den femte;
Lämnar linnet på en buske,
310. Kastar kjorteln på ett aspträd,
Strumporna på bara marken,
Skorna på en sten vid stranden,
Pärlorna på vita sanden,
Ringarna bland strandens stenar.
Brokig sten på fjärden syntes,
Skimrande en häll i havet,
Ditåt simmar unga jungfrun,
Söker att till klippan komma.
Slutligen, när fram hon hunnit,
320. Sätter hon sig ner att vila
På den gråbesprängda klippan,
På den blanka hälln i havet;
Stenen störtar då i vattnet,
Kala klippan går till botten,
Jungfrun sjunker ner med henne,
Aino invid stenens sida.
Så förgicks den unga duvan,
Så den arma tärnan omkom.
Än hon talte i sin dödsstund,
330. Sjunkande ännu hon sade:
»Ut begav jag mig att bada,
Svalka mig i havets vågor,
Där förgicks jag, unga duva,
Omkom vådligt, arma fågel.
Aldrig må min gode fader,
Aldrig i sin levnadsdagar,
Draga not i dessa vatten,
Fånga fisk ur dessa fjärdar!
»Ut begav jag mig att bada,
340. Gick till havets strand att simma,
Där förgicks jag, unga duva,
Omkom vådligt, arma fågel;
Aldrig mera må min moder,
Ej så länge tiden varar,
Hämta vatten för sin bakning
Vid den vida vikens hemstrand!
»Ut begav jag mig att bada,
Gick till havets strand att simma,
Där förgicks jag, unga duva,
350. Omkom vådligt, arma fågel;
Aldrig må min unge broder,
Aldrig i sin levnads dagar,
Vattna mer sin raska stridshäst
Här på denna strand vid havet!
»Ut begav jag mig att bada,
Att i havets våg mig svalka,
Där förgicks jag, unga duva,
Omkom vådligt, arma fågel;
Aldrig må min unga syster,
360. Ej så länge tiden varar,
Skölja mer sitt ljuva anlet
Invid hemmets vik på bryggan!
»Ty det vida havets vatten
Är ju blod ur mina ådror;
Ty det vida havets fiskar
Livnärt sig utav mig arma;
Ty var torkad kvist på stranden
Är ett revben ur min sida;
Ty det gräs, på stranden grönskar,
370. Är ur mina lockar slitet.»
Det var unga jungfruns bane,
Så den vackra duvan omkom.
Vem skall tidningen förtälja,
Vem skall muntligt budskap bära
Hem till jungfruns höga boning,
Till den fagra flickans hemgård?
Björnen går att budskap bringa,
Går att tidningen förtälja;
Ej sitt budskap björnen frambär,
380. Störtar över boskapshjorden.
Vem skall tidningen förtälja,
Vem skall muntligt budskap bära
Hem till Ainos höga boning,
Till den fagra flickans hemgård?
Vargen går att budskap bringa,
Går att tidningen förtälja;
Ej sitt budskap vargen frambär,
Störtar över fårahjorden.
Vem skall tidningen förtälja,
390. Vem skall muntligt budskap bära
Hem till Ainos höga boning,
Till den fagra flickans hemgård?
Räven går att budskap bringa,
Går att tidningen förtälja;
Ej sitt budskap räven frambär,
Störtar över gårdens gåsflock.
Vem skall tidningen förtälja,
Vem skall muntligt budskap bära
Hem till jungfruns höga boning,
400. Till den fagra flickans hemgård?
Haren går att budskap bringa,
Går att tidningen förtälja;
Med bestämdhet han försäkrar:
»Ej hos mig skall ordet stanna!»
Haren börjar då att springa,
Löper fram, med långa öron,
Trippar krokbent utmed vägen,
Skuttar korsmynt fram sin kosa,
Hem till jungfruns höga boning,
410. Till den fagra flickans hemgård.
Skyndar fram till badstudörren,
Hukar ned sig här vid tröskeln;
Badstun uppfylld var av tärnor,
Som med kvast i handen sporde:
»Snedfot, kommer du att kokas,
Eller stekas, du rundöga,
Åt vår värd till aftonmåltid,
Till en frukost åt värdinnan,
Till ett mellanmål åt dottern,
420. Till den unge sonens middag?»
Haren börjar då att orda,
Rullar ögonen och yttrar:
»Lempo lär väl här ha kommit
Att i edra grytor stekas!
Budskap bringar jag till eder,
Tidningar jag har att tälja:
Död är unga vackra jungfrun,
Svunnen bort den tennbriskprydda,
Unga mön med silverspännet,
430. Med det kopparprydda bältet;
Ner hon gått i våta havet,
Djupt inunder vida fjärdar,
För att sikens syster bliva,
Fiskens vän i vattnet vara.»
Modern började att gråta,
Badade i strida tårar,
Yttrade till slut och sade,
Klagade, av sorg betagen:
»Aldrig må ni, arma mödrar,
440. Aldrig någonsin i världen
Edra unga döttrar locka,
Edra egna barn beveka
Att emot sin vilja giftas,
Så som jag gjort, olycksfulla,
Så som jag min dotter lockat,
Fostrat upp min unga fågel!»
Modern grät, och tårar flöto,
Vattnet rann i strida tårar
Ned ur hennes blåa ögon
450. På den jämmerfullas kinder,
Tårar föllo, tårar flöto,
Vattnet rann i strida tårar
Från den arma moderns kinder
På det rikt beprydda bröstet.
Tårar föllo, tårar flöto,
Vattnet rann i strida tårar
Över det beprydda bröstet
Ned på fina klädningsfållen.
Tårar föllo, tårar flöto,
460. Vattnet rann i strida tårar
Över fina klädningsfållen
Ned på hennes röda strumpor.
Tärar föllo, tårar flöto,
Vattnet rann i strida tårar
Över hennes röda strumpor
Ned på guldutsydda skorna.
Tårar föllo, tårar flöto,
Vattnet rann i strida tårar
Över guldutsydda skorna
470. Ned inunder hennes fötter,
Rann på marken, till dess nytta,
Rann i vattnet, att det öka.
När till marken vattnet hunnit,
Flöt det fram i stora floder;
Trenne älvar härav blevo,
Av de tårar, som hon gråtit,
Som på hennes kinder runnit,
Brustit fram ur hennes ögon.
Bildades i alla älvar
480. Trenne eldigt strida forsar,
Och ur alla forsars brusning
Trenne klippor upp sig reste;
Invid kanten av var klippa
Höjde sig en gyllne kulle;
Högst på spetsen av var kulle
Växte trenne unga björkar,
Och på varje björk i toppen
Gyllne gökar tre sig satte.
Gökarna begynte gala,
490. Kärlek, kärlek! gol den första,
Brudgum, brudgum! gol den andra,
Glädje, glädje! gol den tredje.
Den, som galar: kärlek, kärlek!
Galar så i trenne månar
För den kärlekslösa flickan,
Som i havets sköte slumrar.
Den, som galar: brudgum, brudgum!
Galar dubbelt flera månar
För den övergivne fästman,
500. Som i saknad blivit lämnad.
Den, som galar: glädje, glädje!
Galar så i all sin livstid
För den glädjelösa modern,
Som till livets slut skall sörja.
Men den arma modern sade,
När hon gökens stämma hörde:
»Ej en stackars moder länge
Lyssna må till gökens stämma!
När den gyllne göken galar,
510. Klappar hjärtat hårt i barmen,
Tårar brista fram ur ögat,
Strömma på den armas kinder,
Tårar, trindare än ärter,
Digrare än bönans kärna,
Och en aln tärs av dess livstråd,
Växten faller hop en handslängd,
Hela kroppen dignar kraftlös,
När hon gökens röst förnimmer!»