| 544 | Förmaningar. | Pauli Bref | Kap. 3. |
och stå i helgelsenåden; de äro älskade i den enfödde älskade Sonen. Ef. 1: 6. Allt detta skall drifwa dem att ikläda sig såsom en beständig klädnad allt det, som här nämnes, såsom tillbörligt är för dem, som hafwa fått en så hög kallelse, att wara Guds utkorade, heliga och älskade. Om den förlåtande kärleken till nästan se Matt. 18: 15. Luk. 17: 4. Kristus är föresynen af den förlåtande kärleken. De troende skola se uppå honom och förlåta hwarandra, såsom han har förlåtit dem. Kärlelen är det, som i sig förenar all denna barmhertighet, mildhet eller wälwillighet, som gerna är sin nästa till gagn, samt ödmjukhet o. s. w. Kärleken är ett band af fullkomlighet, som sammanhåller alla trons frukter i lefwande förening, den förenar Kristi lemmar i en lefwande kropp, och den twingar med ett ljufligt twång Guds folk att trakta efter fullkomligheten, att Kristi fullkomlighet, som de hafwa i tron, måtte blifwa allt mera och mera inplantad i dem.
15 Och Kristi frid regere i edra hjertan, till hwilken I ock ären kallade i en kropp, och waren tacksamma. Fil. 4: 7. Ef. 4: 4.
Såsom lemmar i en kropp, hwars hufwud är Kristus, böra de troende allt innerligare älska hwarandra inbördes, v. 12, 14, låta Guds frid regera i sina hjertan, så att de icke låta störa sig af werldens hat eller af brödernas fel och swagheter, icke låta reta sig till ofördragsamhet och söndringar, utan betänka att de äro kallade till frid, att hafwa Guds frid och att wara fridens barn. En så hög kallelse uppfordrar dem till fortfarande tacksamhet, som ådagalägger sig deri, att Guds frid får regera i deras hjertan, och som tillika bewarar åt dem friden. Waren tacksamme i allting! 1 Tess. 5: 18.
16 Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder, lären och förmanen hwarandra i all wisdom med psalmer och lofsånger och andeliga wisor och sjungen i nåden till Herrens ära i edra hjertan. 2 Kor. 14: 15, 26. Ef. 5: 19.
Låten Kristi ord, hela Guds ord, bo och blifwa i edra hjertan och i edra hus, så att I troende anammen det och anwänden det i hela det dagliga lifwet, och af hjertats fullhet i tron och kärleken hafwen andeligt tal med hwarandra, samt gemensam andakt och uppbyggelse. ”Låten det bo hos eder, icke såsom en gäst blott finna herberge en natt eller twå; utan blifwa boende hos eder och aldrig komma ifrån eder.” L. — Sålunda får Guds frid rum att regera i edra hjertan. Ingen mensklig lärdom kan göra menniskan wis till saligheten, icke heller Guds ord, så länge det blott uppfattas i förståndet och minnet, men icke får ingå i hjertat, se Ef. 5: 19. Således är de kristnas inbördes uppbyggelse icke blott i kyrkan, utan också i den inbördes umgängelsen uttryckligen befald. Att läsa och betrakta Guds ord enskildt eller gemensamt och lära och förmana hwarandra inbördes när och hwar de wilja, är de kristnas oafwisliga rätt och pligt. 1 Tim. 2: 8. I nya testamentet äro wi icke bundna wid någon wiss ort eller rum. Joh. 4: 21.
17 Och allt hwad I gören med ord eller gerning, det gören allt i Herren Jesu namn, och tacken Gud Fader genom honom. 2 Kor. 10: 31. Ef. 5: 20. 1 Tess. 5: 18. Ebr. 13: 15.
Här hafwa wi ett allmänt rättesnöre, huru allt wårt tal och alla wåra gerningar skola wara beskaffade: de skola nemligen ske i Jesu namn, under tacksägelse till Fadren genom Jesus Kristus. Det blifwer då icke swårt för en kristen att weta, hwad han bör tala och göra eller icke. Det måste då utgå af tron på Jesus och ske af kärlek till honom, hwilken wi böra hafwa med oss i allt hwad wi göra, så att Kristi Ande får råda. Rom. 8: 9. Hwad alla de så kallade oskyldiga nöjena beträffar, så bör besinnas, att för sanna kristna kan blott det wara rätt nöjsamt och ljufligt, som de kunna göra med bön i Jesu namn och derföre tacka Gud och Fadren genom Kristus. Då du börjar en sak, tänk efter, om du af hjertat kan uppsända en frimodig suck till Gud och säga: Nu börjar jag i Jesu namn! Då behöfwer det ordet ”oskyldig” icke tilläggas till det göromål eller den förnöjelse, som du företager dig. Om bönen och tacksägelsen i Jesu namn, se Joh. 14: 13–15. ”De kristnas werk hafwa intet namn, tid eller rum; derföre nämner Paulus här icke något enskildt werk, utan sammanfattar alla i en hög och gör dem alla goda; det må wara äta, dricka, sofwa, waka, gå, stå, tala, tiga, arbeta, wara sysslolös, är det allt idel kosteliga ting, derföre att allt går i Jesu namn; men då gå de i hans namn, när wi med fast tro fasthålla, att Kristus är i oss och wi i honom, så att wi hwila och han i oss werkar. En kristen skall icke göra något af sin förmåga eller godtycke, utan wara wiss, att Gud är med honom och genom honom werkar. 2 Kor. 9: 26. Deraf kan då sedan följa, att man lofwar och tackar Gud, hwilken allena äran och berömmelsen tillkommer, för allt godt. Men den, som gör något af sin förmåga, änskönt han ock med munnen tackar Gud, ljuger dock och är falsk, liksom hycklaren i evangelium. Tacksamheten är det enda offer och werk, som wi kunna och skola göra emot Gud. Och dock icke genom oss sjelfwa, utan genom wår medlare Jesus, utan hwilken ingen kommer till Fadren eller kan få tillgång till honom.” L.
18 I hustrur, waren edra män undergifna, såsom tillbörligt är i Herren. 2 Kor. 14: 34. Ef. 5: 22. 1 Petr. 3: 1.
19 I män, älsken edra hustrur och waren icke bittre mot dem. Ef. 5: 25. 1 Petr. 3: 7.
Se Ef. 5: 22–33. 1 Petr. 3: 7.
20 I barn, waren edra föräldrar lydiga i allt, ty detta är wälbehagligt i Herren. Ef. 6: 1 f.
Se Ef. 6: 1–3. De orden: i allt förutsätta, att föräldrarne äro sanna kristna och att de af
_548.jpg&oldid=348377){kind=link}