Svensk musikhistoria/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  STORMAKTSTIDENS VÄRLDSLIGA MUSIK
Svensk musikhistoria
av Tobias Norlind

MUSIKEN VID KYRKA OCH SKOLA UNDER STORMAKTSTIDEN
MUSIKLIVET I HUVUDSTADEN UNDER FREDRIK I  →


[ 107 ]

7. Musiken vid kyrka och skola under stormaktstiden.

Den kyrkliga musiken under stormaktstiden tillfördes nya livskraftiga element genom den världsliga konstmusiken. Det mest utmärkande för svenska statskyrkan var dess uniformitetssträvanden. Likhet i kyrkobruk, ceremonier och kyrkosång blev tidens lösen. Denna likformighet skulle ej blott sträcka sig till de svenska kyrkorna. Vid riksdagen i Nyköping 1640 inlades förslag om, att ceremonierna vid tyska församlingarna i Sverige skulle inrättas efter samma mönster som statskyrkan. Den tyska kyrkans i Stockholm “Kirchengesetz und Ordnung“ av 1687 var en ordagrann översättning av 1686 års allmänna kyrkolag. Även samma kyrkas sångbok reviderades efter mönster av den svenska. I liturgiskt hänseende stod man fast vid 1614 års kyrkoordning. Den nya kyrkoordningen av 1693 blev mera en stadfästelse av den gamla än något verkligt nytt.

Under tidernas lopp hade de gamla antifonerna försvunnit och helt ersatts av psalmer. Latinska språket hade till största delen fått vika för det svenska. I striden mellan de gamla medeltida och de nya reformatoriska formerna [ 108 ]hade de nya avgått med seger. Detta framträder tydligt i 1693 års kyrkoordning. Om Introitusantifonen nämnes ej något, utan Confiteorgruppen glider obemärkt över i Syndabekännelsen. Därefter följer som förut Kyrie. Vid Gloria sker likväl en återgång till det medeltida sångsättet. Sedan prästen sjungit “Ära vare Gud i höjden“ svarar församlingen “Och frid på jorden etc“. I stället för Laudamus sjunges “O Herre Gud av himmelrik“ (G. Ps. 190) eller “Allenaste Gud i himmelrik“ (G. Ps. 192). Gradualantifonen är försvunnen. I Psalm- och Evangelieboken av 1695 finnas före evangeliet på var söndag hänvisningar gjorda till några lämpliga gradualpsalmer, som kunde användas. Symbolum apostolicum skulle städse sjungas. På högtidsdagar och stora bönedagar borde i stället Symbolum Nicænum brukas. Till predikopsalm lämnades fritt val. Av liturgiska ordningen efter predikan upptogs den äldre föreskriften, att Sanctus skulle läsas eller sjungas. Efter välsignelsen skulle vid utgången sjungas första versen av “Förläna oss Gud så nådelig“ (G. Ps. 310) och sedan bönepsalmen “Gud give vårom konung och all överhet“ (G. Ps. 311) eller ock någon annan. Till avslutning följde således tvenne psalmer efter varandra. Angående prästens sång stadgades, att evangelium skulle sjungas, när Herrans Nattvard beginges, eljest skulle endast episteln sjungas. Instiftelseorden fingo såväl läsas som sjungas. “Fader vår“ före kommunionen kunde även sjungas. Vid tacksägelsen efter nattvarden och välsignelsen lämnades fullständig frihet mellan sång och tal.

Vad som vid hela denna kyrkoordning mest framträder, är dess bestämdhet och klarhet. Frihet mellan olika bruk gives ej. I hela Sveriges rike såväl i stad som på land skulle samma ordning ske. En för hela riket bestämd psalmbok hade man redan 1643 i “Svenska Upsala psalmboken“ erhållit. Ett [ 109 ]fel vidlådde likväl denna alltifrån början, den saknade tryckta sångmelodier. I musikaliskt hänseende fick man således nöja sig med de äldre med noter tryckta psalmböckerna, såsom Petrus Rudbecks Enchiridier. I 1693 års Handbok hade nottryck på 5 linjer förekommit, men endast till prästens sång. Man var således fortfarande mestadels hänvisad till handskrivna mäss- och koralböcker.

Ett ej så litet antal kyrkosångböcker i handskrift finnes i behåll från denna tid: Från Sörby församling inom Linköpings stift en sångbok (Link. Teol. 228), skriven omkring 1630; en Johannes Andreæ tillhörig sångbok från 1632 (Kgl. bibl. Brocm, 190); en Liber Cantus tillhörig Gabriel Nicolai Scolenius år 1645 (Skara Mus.-hdskr. 3); en sångbok “comparatus anno 1645, 6 Febr.“ tillhörig Sveno Andreæ Wistibo (Skara Mus.-hdskr. 3); en mäss- och koralbok från Bro i Roslagen 1646, tillhörig Erik Björk (Kgl. bibl. Sv. M.); en till Roglösa kyrka av Jonas Johannes Hagelius d. 29 Dec. 1655 skänkt sångbok (Link. Teol. 227); en synnerligen omfångsrik Liber Cantus i folio om 350 blad, “comparatus 13 Sept. 1661“ (Skara Mus.-hdskr. 5) tillhörig Jacob Bellander; en omkring 1670 skriven sångbok (Link. Teol. 227 a); en Liber Cantus från Rinna församling av Linköpings stift, fullbordad d. 15 April 1677 (Link. Teol. 230). — Med denna kan den äldre serien av kyrkohandskrifterna anses fulländad. Koralnotskriften var hos alla de hittills nämnda den förhärskande, texten blandad latinsk och svensk, de förekommande psalmerna mestadels gamla medeltidshymner. Jämte dessa mera traditionella, till hälften medeltida, sångböcker fanns även en del andra av mera modern art. I dessa förekom endast undantagsvis koralnoten, men i stället mensuralnoten i sin bestämt rytmiska gestalt. För förståelsen av 1690-talets [ 110 ]koralarbete äro dessa särskilt värdefulla. Äldst i denna serie är Kalmarhandskriften “Fol.-bd I“ från 1630-talet. En något fullständigare hdskr. men i övrigt den förra närstående är Mönsteråshdskr. från 1640-talet. I jämförelse med dessa två äro de därpå följande av mindre betydelse: Peter Johan Grevillii Mässbok 1676 (Kgl. bibl. Sv. M.); en sångbok, fordom tillhörig Kalmar gymnasium från ungefär samma tid (nu i Västerås bibl. B. e. 30). Något högre står “Svensk Psalmbok ifrån år 1675“ (Kgl, bibl. Sv. M., skänkt av A. B. Rappe). Allra högst står Riddarholmskyrkans koralbok av 1694 (nu i Lunds bibl.) ej blott därför, att den representerar Sveriges på den tiden officiellaste kyrka utan även, emedan den står oberörd av den då just pågående koralpsalmboksrevisionen. Antalet koralmelodier är här ej mindre än 150.

Innan vi övergå till Gamla Psalmboken vilja vi nämna några andliga sångsamlingar, vilka för koralarbetet blevo av betydelse. Av de med tryckta melodier kunna nämnas Samuel Columbus’ Odæ sveticæ, 1674, med musik av Gustav Düben. Av andliga sånger har denna samling två: “En naturlig döds betraktelse“ (nr 10) och “Aftonsång“ (nr 11). Av melodierna blevo förutom Aftonsången nr 2, 5, 6 upptagna i Koralpsalmboken under numren 297, 245, 288. Jacob Arrhenius utgav 1689 några “Psalmeprover“, tryckta i Uppsala, de flesta försedda med melodier. Ny upplaga följde 1691. Utgivaren upptager här även Columbi Aftonsång jämte dess melodi (2:dra uppl. s. 133), dessutom nr 5 i Odæ sveticæ såsom melodi till psalmen “Jesus är min vän den bäste“. Vid en del psalmer göras hänvisningar till melodier i Lobwassers Davids Psaltare. De från tyskan direkt översatta psalmerna utgöra flertalet. [ 111 ]Vid dessa är även tyska melodien noggrant bibehållen. En på 1690-talet författad bearbetning av Davids Psaltare på svenska av Gabriel Magni Kling, försedd med melodier (114 till antalet) finnes i handskrift bevarad i Linköpings Bibliotek (Teol. 11). Musiken är delvis efter Lobwasser.

Under 1600-talet rönte den svenska koralen även inflytande från grannländerna. Från Danmark utgjorde såväl Hans ThomissönsDen danske Psalmebog“ som Niels JespersensGraduale“ en god hjälp, och många svenska koralmelodier hämtades från dessa båda koralpsalmböcker. Av tyska koralböcker blevo särskilt Crügers i många upplagor spridda koralbok “Praxis pietatis melica“' vida känd i Sverige. Även Briegels och Ahles andliga sångsamlingar anträffas ännu i svenska skolbibliotek från 1600-talet. Några av de tyska koralreformatorerna kommo att få sin verksamhet en kortare tid i Sverige. Hit hör t. ex. Georg Weber, som tryckte första delen av sina “Geistliche Lieder“ 1640 i Stockholm under sin vistelse i den svenska huvudstaden. En annan koralreformator av Rists skola är Heinrich Pape. Vi ha redan lärt känna honom som organist i Jakobskyrkan i Sthlm på 1660-talet. Hans svärfader Rists arbeten voro i allmänhet välkända i Sverige på 1600-talet och Pape har sannolikt än vidare i Sthlm verkat för förståelsen av Rists enklare och folkligare koral. Gustav Dübens livliga förbindelse med särskilt Hamburg- och Lübeckorganisterna har även i sin mån bidragit till, att de tyska traditionerna i den svenska huvudstaden hållits uppe. Även Sveriges tyska besittningar torde ha förmedlat förbindelsen mellan det lutherska moderlandet och Sverige.

[ 112 ]
Nottryck i gamla psalmbok
Nottryck i gamla psalmbok

Nottryck i gamla psb.

Till den år 1695 stadfästa psalmboken erhöllo Olof Rudbeck och Harald Vallerius i uppdrag att redigera melodierna. Då Rudbeck blivit upptagen på annat håll, föll största arbetet i den senares hand, och från Vallerius hava vi säkerligen hela yttre anordningen av melodierna, deras rytmiska bearbetning samt deras förseende med Basso continuo. Vid denna revision gällde det framför allt att åstadkomma en enhet i noteringen. till att helt genomföra mensuralnotskriften hade, som vi veta, redan gjorts i ej så få handskrivna koralböcker. Det återstod blott några av de äldre medeltidshymnerna samt mässan, vilka förblivit oberörda av den allmänna utvecklingen. Vallerius ville vid dessa ej bryta med traditionen. Han översatte dem därför i mensuralnotskrift med troget som möjligt bibehållande av den gamla formen. Den svarta koralnoten blev till öppen mensuralnot, de bundna koralnoterna till ligaturer. De psalmer, vid vilka endast denna notoriska förändring skedde, blevo ej försedda med Basso continuo. Av de övriga psalmerna funnos flera, vilka i rytmiskt melodiskt avseende erbjödo mindre omväxling. Vallerius förfor vid dessa ofta med stor frihet. Han använde olika rytmiska valörer, brukade ofta den tretidiga rytmen samt tillfogade ej sällan [ 113 ]små förbindelsetoner, där melodiens välljud så fogade. Härigenom vanns mera livaktighet i sången. Varje versrad begränsades genom notstreck, alla taktstreck bortföllo. I ett avseende förblev dock den rytmiska bearbetningen mindre god. För den musikaliska sidan glömde han ofta versens metriska fordringar. Vallerius var häri ett barn av sin tid. Så väl i konstmusiken som i den kyrkliga koralmusiken rådde under denna tid, vad textens metriska behandling beträffar, barbari. Det blev först de kommande tiderna förunnat att i den svenska psalmsången åstadkomma mera enhet mellan textens och musikens metriska fordringar. Att 1697 års koralpsalmbok i rent musikaliskt hänseende likväl överträffar den nya (av 1820), visas tillräckligt av de många försök, vilka i nutiden gjorts att återuppliva Gamla Psalmbokens melodiformer.

Koralpsalmboken utgjorde slutstenen i såväl reformationstidens som storhetstidens koralarbete. De gamla och nya kyrkosångerna voro samlade och i tryck gjorda allmänheten tillgängliga, de hade blivit underkastade en revision efter tidens fordringar och blivit försedda med Basso continuo för att kunna föredragas vid orgeln. Kyrkan hade även i musikaliskt hänseende fått en handbok, som gjorde de gamla handskrivna sångböckerna obehövliga.

Av den svenska mässan företogs år 1701 ett särtryck, tryckt hos H. Keyser i Stockholm: “Allmänt bruk att sjunga Bönerna, Välsignelsen, Epistlarna, Brudmässan och Litanian.“ Av enskilda psalmtryck från denna tid kan nämnas: “Själens Himla-Lust på Jorden, bestående uti XXXVI anderika Psalmer“, Stockholm 1700. Melodierna äro reviderade av P. P. Hoppe. Några äro tagna från Lobwasser, andra [ 114 ]nykomponerade av Hoppe. Alla äro försedda med Basso continuo. Tyska församlingen i Stockholm hade redan 1695 erhållit ny sångbok: “Neuvermehrtes Stockholmisches Teutsches Gesangbuch“, Stockh., stadfäst av konung Karl XI. Nya upplagor utkommo 1706 och 1707. Av mässan trycktes en särskild upplaga år 1697: “Teutsches Handbuch“, Stockholm.

Utförandet av kyrkosången tillhörde i början av 1600-talet, som vi redan lärt känna, kören tillhopa med församlingen. Största parten tillföll kören, församlingen deltog endast vid de mera vanliga sångerna. Så småningom utvecklade sig likväl församlingssången till att bliva den förnämsta, efter vilken kören hade att rätta sig. Biskop Laurelii kyrkoordningsförslag från mitten av århundradet stadgar därför: “I alla församlingar, särdeles i städerna, skall man beflita sig om en vällydande melodi eller sammansång, så att sången emellan kören och den andra delen av församlingen alltid stämmer överens, och med tonen varken för mycket och långsamt drages, eller förhastas.“ I städerna skulle skolbarnen tillhållas att sjunga i kören. På landet, där ingen körsång förefanns, skulle klockaren under sjungandet stå mitt i kyrkan och “hålla den enfaldiga och olärda hopen rätt vid tonen.“

Den mångstämmiga körsången utvecklade sig under denna tid snabbt. Det äldre diskanterandet synes vid en del kyrkor levat kvar från äldre tid. Laurelius bjuder, att det ej skulle vara tillstatt att “rätta och - egentliga tonen, antingen med röstens sänkande eller upphöjande på diskantevis, som en part göra.“ Under senare delen av 1600-talet blev den flerstämmiga sången särskilt utbredd. Empogragrius föreskriver, att flerstämmig sång “måste brukas, där så ske kan, [ 115 ]allenast man ej gör det för ofta“. Strax därefter omnämner han särskilt de tillfällen, vid vilka “diskantsång“ skulle förekomma: “på alla stora högtider, samt andra förefallande solenniteter, såsom kröningar, biskopars invigningar, kyrkoherdars insättande i förnäme städer, promotioner och rektorsomskiftningar uti akademierna etc.“

Orgelspelet i kyrkorna vann under detta tidevarv tämligen vidsträckt odling. Orgelns uppgift vid början av 1600-talet var att stödja kören, att intonera körsatserna och i växelverkan med kören utföra fria instrumentalsatser. Någon helt av orgeln beledsagad församlingssång lät länge vänta på sig. Orgelsatsen hade huvudsakligen två former, den ena det fria preludierandet, den andra den med löpningar och koloraturer utsirade vokalsatsen. Vid båda låg det nära till hands, att organisten sökte ådagalägga sin skicklighet genom att utspinna de instrumentala gångarna och löpningarna i det oändliga, så att kör- och församlingssången kom att lida därav. Även i Sverige innästlade sig detta missbruk. Laurelius stadgar därför, att organisten icke för sin egen berömmelses skull finge hantera instrument efter sin egen vilja, “brukandes därtill lättfärdiga och i församlingen otjänliga stycken, med mycken krus och kvinkelering“. Emellertid hade i Tyskland orgelspelet i början av 1600-talet fått ökad betydelse, i det orgeln fått till uppgift att beledsaga församlingssången. Härigenom måste de många löpningarna bortfalla och organisten noggrant hålla sig till den föreskrivna sångsatsen. I Sverige blev detta först sed mot mitten av 1600-talet. Laurelius talar blott om, att organisten skulle “spela sakta in med de psalmer, som i församlingen sjungas“ d. v. s. intonera [ 116 ]församlingssången. Vid psalmen före predikan skulle intet orgelspel förekomma. Först koralpsalmboken av 1697 med sin för orgeln avsedda generalbasbesiffring tyder på ett allmänt bruk av orgeln såsom ackompanjemangsinstrument vid kyrkosången.

Ett stort antal nya orgelverk uppsattes nu i städerna och på landet. En del av de gamla orgelverken reparerades eller ersattes med nya. I Uppsala ingick man vid mitten av 1670-talet ackord med orgelbyggaren Frans Bohl om byggandet av en ny orgel i domkyrkan. Han dog likväl under arbetet, år 1677. På 1680-talet inkallades Hans Henrik Cahman för att fullborda orgelverket. En orgelbyggare Matthiæ reparerade orgeln i Linköpings domkyrka 1678. Jonas Rudberus skänkte 1687 ett orgelverk med 43 stämmor, pedal och 3 manualer till Lidköpings stadskyrka. Tyska kyrkans i Stockholm orgel blev ofta renoverad. 1625 erhöll Philip Eisenmenger i uppdrag att tillfoga 8 nya register. Den 9 dec. 1647 avslöts kontrakt med samma orgelbyggare om ännu en tillökning av 7 register, samt en renovation av orgeln i sin helhet. 1684 d. 17 juni uppgjordes nytt kontrakt med Johan Nett från Tyskland om reparation av hela orgeln. År 1649 tillöktes Klara kyrkas orgel i Stockholm av Philip Eisenmenger. I Örebro byggdes under åren 1650—61 orgel av Göran Spett. Verket innehöll 25 stämmor och 2 tremulanter. Det besiktigades år 1661 av organisten Johan Krumbein. År 1700 reparerades verket av Georg Hyn, år 1715 av Johan Cahman, då stämmorna indrogos till 24. Ferdinand Zellbell uppskattade orgelverket till ett värde av 12—15,000 dr. k. I Weckholms och Drottningholms kyrkor byggdes 1654, på Magnus Gabriel de la Gardies bekostnad, instrument av Frans Bohl. Kostnaderna för båda uppgingo till 1,000 rdr. r. Orgeln i Weckholm omfattade en manual [ 117 ]och pedal, 12 register, tremulant och två bälgar, Drottningholms 2 manualer och pedal, 27 register och 3 blåsbälgar. I Skara domkyrka byggdes 1697 orgel av Johan Cahman tillsammans med Johan Årman.

Orgelbyggeriet sköttes i Sverige i början blott av inkallade främlingar, endast så småningom begynte även de inländska krafterna framträda. En orgelbyggarsläkt förtjänar isynnerhet att minnas, nämligen Cahman. Äldste i Sverige bekante medlemmen av denna familj var Henrik Cahman, vilken inkommit under Gustaf Adolfs regering. Han byggde orgel bland annat i Kristianstad 1631. Hans son Hans Henrik (f. 1640, † 1699), vistades i utlandet till in på 1680-talet, då han inkallades att bygga Uppsala domkyrkas orgel. Han verkade sedan i hög grad för orgelbyggeriets förbättring i Sverige. Hans Henrik Cahman utförde bland annat verk i Jönköping, Växiö, Gävle. Hans son Johan Niklas (f. 1670, † 1736), fortsatte faderns verksamhet. Ett stort antal verk såväl i Sveriges större städer som på landet uppsattes av honom. Hans Henrik och Johan Niklas utbildade även flera elever, vilka verkade för orgelbyggeriets förkovran. Av den förres förtjänar särskilt att nämnas Jonas Rudberus (f. 1631, † 1697), först pastor i Lyrestad sedan kyrkoherde i Lidköping. Han byggde orglar i Lyrestad, Lidköping, Varnhem, Vänersborg, Karlstad m. fl. Elev av Johan Cahman var Isak Risberg. Han byggde interimsorgel i Uppsala 1710 samt dessutom verk i Nora, Wåhla, m. fl. sockenkyrkor. En under andra hälften av 1600-talet mycket anlitad mästare var Frans Bohl. Han nämnes i en del handlingar från 1650-talet “Hennes kongl. maj:ts bestälde Orgel- och Instrumentmakare”. Förutom verken på Weckholm och Drottningholm [ 118 ]byggde han orglar i Jakobs kyrka i Stockholm 1660, Falun (gamla k.) 1665 och i Mariestad 1672. Mot slutet av sitt liv arbetade han på Uppsala domkyrkoorgel.

Av berömda organister ha redan nämnts Andreas och Gustaf Düben samt Chr. Ritter. Vi vilja här endast tillägga några vid tyska kyrkan, vilka efter Gustaf Dübens död skötte organistbefattningen. Den 19 jan. 1691 inträdde Johan Caspar Schultz i Gustaf Dübens plats. Han avled d. 26 mars 1697. Den 21 mars 1697 följde så Christian Kellner. Han hade förut varit organist vid domkyrkan i Åbo. Kellner kvarstod till 1726. Orgelspelet vid tyska kyrkan stod under de båda Düben högst i hela Sverige. Att det emellertid även efter deras bortgång kunde hålla sig uppe på samma höga ståndpunkt, därför ha de ovannämnda organisterna största äran. Vid Västerås domkyrka verkade under senare delen av Karl XII:s regering en från Tyskland 1706 inkommen framstående organist Ernst F. Pape.

Musikundervisningen i skolorna fick genom skolordningen av 1649 allmänna för hela Sverige gällande bestämmelser. Man anslöt sig närmast till den undervisningsform, som varit rådande i Strängnäs. Skolordningen av 1649 har följande ordning för musikundervisningen vid gymnasierna: I de lägre klasserna de svenska psalmer och hymner, vilka allmänt brukades i kyrkan; i de övre koralmusiken i sin helhet och figuralmusiken. Koralsångens ledare var konrektorn, figuralsångens någon i musiken kunnig person. Skolorna skulle noga övervaka att inga lättfärdiga sånger brukades vid undervisningen. Stor vikt lades vid, att orden blevo tydligt uttalade. Vid trivialskolorna borde följande ordning iakttagas: I första [ 119 ]klassen skulle de första begreppen om notsystemet inläras samt några av de lättaste och oftast brukade svenska psalmerna sjungas; i andra begynte övning av accentussången, av allmänna mässan, svårare svenska psalmer samt flerstämmiga sånger med not mot not; i tredje övriga delar av koralmusiken jämte fortsättning av figuralsången; i fjärde skulle musikteorien samt den mera invecklade figuralmusiken studeras. Övningstiden var fortfarande kl. 12 varje dag. — Denna musikordning förblev gällande i Sverige till långt in på 1700-talet. I 1693 års skolorganisation heter det vid musikundervisningen endast: “Klass I—V koralsång och för dem som hava bättre röst även övning i musica figurativa“.

Av läroböcker i musik fick man ända till slutet av 1600-talet huvudsakligen nöja sig med handskrivna kompendier. 1649 års skolordning nämner bland böcker, vilka i Linköping brukades, en “Liber cantus figurati seu enharmonici“, utan omnämnande av författaren. Av handskrivna läroböcker i musikteori kan nämnas en “Ratio canendi“ (Skara Mus.-hdskr. 6), författad år 1646 av den redan bekante pastorn och orgelbyggaren i Lyrestad Jonas Rudberus. En annan handskriven lärobok i musik är en av Jacob Jonæ Bellandrum år 1661 författad “Libellus Musicus“ (Skara, Mus.-hdskr. 5). Boken sysselsätter sig mest med accentussången. Den torde kunna motsvara kursen i musikteori vid trivialskolornas andra klass. En verklig handbok i musikläran i tryck fingo de svenska skolorna först genom Andreas OrostandersCompendium musicum, tam veterum quam recentiorum canendi methodum exhibens“, tryckt i Västerås av Boetius Hagen 1699. Boken var i första hand avsedd för Västerås’ gymnasium, [ 120 ]där Orostander själv var Rector cantus. I jämförelse med de äldre handskrivna betecknar boken en betydligt modernare ståndpunkt. Nottryck förekommer ej, utan endast tryckta linjer för skriftligt införande av nottecknen. Redan år 1709 utkom en ny upplaga. I denna finnas även noterna tryckta. Upplagan är försedd med en rekommendationsskrivelse av Harald Vallerius, daterad Uppsala d. 11 okt. 1699.

Av sångböcker för skolan intager Piæ Cantiones fortfarande främsta platsen. En ny upplaga i 4-format lät Pär Brahe i Visingsborg år 1679 utgiva. Texten anslöt sig noggrant till första upplagan av 1582. Vad musikaliska delen beträffar äro endast notlinjerna tryckta. Övriga sångböcker hämtades fortfarande från Tyskland. Några av dessa lära vi i Örebro att känna. Av skolans gamla notböcker finnas ännu i behåll A. Hammerschmieds Motetten und Concerten, Freyberg 1646 samt J. Rists Hausmusik, Lüneburg 1658 och Musikalisches Seelenparadis, Lüneburg 1660. I ett inventarium från 1712 omtalas “Deliciæ Juventutis“ av Daniel Frederici (tr. 1630) för 4-stämmig kör, varav nästan alla delarna varit utslitna och fördärvade. Jonas Rudberus antecknar tillsammans med sin ovannämnda musikavhandling första sångstämman till 23 andliga sånger. För skolmusiken under 1600-talets senare hälft utmärkande är dess strävan att låta instrumentalmusiken få första plats. Skolmusiken hade en dubbel uppgift vid denna tid. Å ena sidan skulle den vara till hjälp i kyrkan, å andra sidan vid sockengången. Just i det senare hänseendet visade sig instrumentalmusiken effektivare. Man betalade nämligen denna musik bättre än den vokala. En skolgosse, som spelade ett instrument, skulle också ha [ 121 ]större del i sockenpengarna än en sångare, dock mot villkor, att han undervisade en kamrat på sitt instrument. Det visade sig till sist så inbringande att vara instrumentist, att musikantplatserna blevo föremål för ackord. Den betalning, som erlades av en efterträdare, kallades för successionspenningar.

Av de instrument, som brukades, synas ännu blåsinstrumenten ha spelat huvudrollen. Från Kalmar meddelas, att domkapitlet 1659 lät “från Stockholm betinga för skolan en kvartbasun efter de där göras“. Vid Maria skola i Sthlm söktes år 1670 en “tubanista“, som kunde informera lärjungarna på instrumentet, eftersom den ordinarie läraren på instrumentet var avliden. Rector cantus E. Ling vid Västerås skola klagade över att så länge behöva “dragas med basun och trumpet, som då (1670-talet) mycket brukades“. Om kyrkoherden i Järna, Västerås stift, Laurzelius, omtalas, att hans färdighet på trumpet och basun var så stor, att djäknar sändes från Västerås till Järna för att av honom informeras i konsten. I Växiö skola omtalas från 1600-talets senare år en särskild instrumentallärare, Seidenzopf. Vid ett litet upplopp av lärjungarna 1699 hade dessa musik med sig, två diskantfioler och en basfiol. I en inventarieförteckning från år 1725 nämnas följande musikinstrument, av vilka helt säkert flera tillhörde skolan sedan 1600-talet: basfiol, basflöjt, kvintflöjt, diskantföjt, tenorbasun, alt- och basbasun.

Denna instrumentalmusik vann även insteg i kyrkan och särskilt de gälla mässingsinstrumenten blevo brukade vid festliga tillfällen. Att man ej gärna såg denna nya anda framgår av några förordningar. Ett kyrkoordningsförslag från andra hälften av 1600-talet, författat av biskop Laurelius, stadgar: “Ingen [ 122 ]ny musicering med pukor, trummor och trumpeter i kyrkan vid de dödas begravning i våra församlingar skall införd och brukad varda“. Även i Empogragrii kyrkoordningsförslag från samma tid ivras emot denna osed: “Ej må någon vid musik i kyrkan bruka trummor eller pukor, som otjänliga äro, och förargeligt buller med sig hava.“

Vid skolorna verkade under 1600-talets senare del många dugande lärare. En verklig föregångsman i många stycken var sång- och musikläraren i Kalmar Israel Leimontinus. Han omtalas i samtida källor som “en snäll poet och musikus“. Han utarbetade en provpsalmbok med sångnoter, en del på nya av honom själv komponerade melodier. Arkebiskopen, som 1671 fick arbetet under prövning, ville emellertid ej tillåta någon privatsångbok, utan ålade stiftets präster att rätta sig efter Uppsalapsalmboken. Han utarbetade sedan en lärobok i musik, men även den kom ej att befordras till trycket. Vid Karl XI:s besök i Kalmar 1673 komponerade han särskild festmusik, som vann konungens nådiga bifall. Leimontinus, som 1653 tillträtt såväl sånglärare- som konsistorienotarietjänsten i Kalmar, lämnade båda 1677 för pastorsbefattningen i Förlösa församling.

En undantagsställning bland de svenska gymnasierna intog under nästan hela 1600-talet Västerås. Där sökte man i början, ej utan en viss framgång, taga upp konkurrensen med själva universitetet i Uppsala. Musiken ställdes i ordning på 1620-talet av lektorn i grekiska Jonas Columbus. Redan 1619 hade han kommit till gymnasiet och erhöll kort tid därefter understöd för en resa till utlandet i och för uppköp av instrument och musikalier. Ett inventarium av 1630 meddelar vilka instrument, som [ 123 ]inköpts. Av stråkinstrument nämnas: 1 stor basfiol, 2 tenorfioler, 2 altfioler, 1 diskantfiol, 3 “gemena“ diskantfioler, 1 “gemen“ basfiol, 1 stor oktav basfiol (det anmärkes, att detta instrument tillköpts 1627). Blåsinstrumenten omfatta: 1 sinka, 2 basbasuner, 3 tenorbasuner. En anteckning av 1637 meddelar, att ytterligare 1 basbasun och 1 dubbel basbasun tillköpts.

Columbus lämnade redan 1625 skolan för att verka som professor i Uppsala, men de stora traditionerna bibehöllos i alla fall under de följande årtiondena. Notbiblioteket utvisar, att man vågat sig på med samtidens bästa arbeten av Joh. Criger, Joh. Leo Hasler, Mich. och H. Prætorius, Dan. Friderici, Andr. Hammerschmiedt, Sam. Capricornus, W. Briegel m. fl.

Av de senare sånglärarna förtjänar särskilt att nämnas Andreas Johannis Orostander. Han var född i Thortuna 1662 och studerade först vid gymnasiet i Västerås sedan efter 1681 vid Uppsala universitet (sannolikt med Harald Vallerius som lärare). 1692 blev han rector cantus vid gymnasiet i Västerås, där han utgav sin nyssnämnda lärobok i musik 1699 med ny uppl. 1703. Han verkade nitiskt som lärare i musik intill sin död 1726.

I Uppsala meddelades musikundervisning vid universitetet i början efter väl liten måttstock. Gustaf Adolf synes själv ha funnit denna för dålig, enär han 1627 befallde sina egna musikanter att resa till Uppsala och “exercera ungdomen i musik“. Kort därefter erhöll även professor Jonas Columbus, densamme som förut verkat för musiken i Västerås, i uppdrag att undervisa i musik. Redan 1630 flyttade han till Dalarne, och universitetet gick miste om hans sångledning.

[ 124 ]
Rudbeck sjungande tills med sina döttrar
Rudbeck sjungande tills med sina döttrar

Rudbeck sjungande tills. med sina döttrar.

Först på 1650-talet begynte man tänka på uppköp av musikböcker samt noter. Den egentliga skaparen av ett verkligt musikliv i universitetsstaden blev dock Olof Rudbeck. Under sin studietid i Västerås hade han gott tillfälle att skaffa sig solida musikkunskaper. I Uppsala uppträdde han redan som ung student som utövande musiker. Vid julen 1651 spelade han skalmeja i ett litet teaterstycke inför själva drottning Kristina och 1654, nyss hemkommen från sina studier i Holland, komponerade han en begravningskantat för 2 sångstämmor och basso continuo till Axel Oxenstiernas begravning (nu förvarat i Edsbergs bibl.). Vid Karl Gustafs begravning 1660 skrev han sorgemusiken tills. m. Andreas och Gustav Düben. Då han två år senare blev universitetets rektor begynte han omedelbart taga sig an tonkonsten och utfärdade redan första året stadgar för musiken, vilka 14 sept. 1663 stad[ 125 ]fästes av kgl. maj:t. Av dessa stadgar finna vi, att universitetet i allmänna drag följde gymnasierna. Studenterna skulle sjunga i domkyrkan liksom gymnasisterna, de skulle uppbära extra ersättning för instrumentalmusik och deltaga vid varje akademisk festlighet. De voro ej ens förskonade från “att uppvakta vid gästabud och collationer“. Lärare voro rector cantus i vokalmusik och domkyrkoorganisten i instrumentalmusik.

Olof Rudbeck begynte strax inköpa musikalier till hjälp för övningarna och även instrument. Ett inventarium över dessa senare från 1660-talet utvisar, att universitetet velat betydligt överbjuda Västeråssamlingen från 1620-talet. I Uppsala var det ej blott tal om stråk- och mässingsinstrument utan även flöjter, skalmejor, dulcianer, teorber, lutor, bandorer m. fl. samt t. o. m. spinett, oktavspinett och clavicymbal — alltså en fullständig orkester. Ännu ett annat vida kostbarare instrument anskaffades på Rudbecks initiativ: en ny stor orgel för domkyrkan.

1685 gick Rudbeck så långt, att han t. o. m. ville “gjuta ett musikaliskt tryck“ och därefter trycka “de musikaliske svenske saker“. Själv deltog han fortfarande som kompositör vid officiella tillfällen så t. ex. med musik vid Karl XI:s kröning 1670, vid Magnus Gabriel de la Gardies begravning 1682 och jubelfesten 1693.

Ett litet exempel på musiken, som studenterna utövade, kan nämnas. År 1699 hade en polsk palatin kommit till Uppsala för att lära känna Rudbeck. Den gamla professorn lät anordna en ståtlig middag för honom. Till denna vankades även musik. Under hela måltidens förlopp spelades en av Rudbeck själv arrangerad taffelmusik, bestående först av lutor med [ 126 ]viol d'amour och basfiol, sedan av 12 violiner och en clavicymbal och till sist en hel kör av skalmejor. Även när palatinen avreste från Uppsala utfördes musik av en kör skalmejblåsare.

Olov Rudbeck deltog ofta som sångare vid officiella fester såväl i Uppsala som Stockholm. Hans röst var kraftig och överröstade de starkaste mässingsinstrument. — Huruvida den även var välutbildad och böjlig omtalas ej.

Harald Vallerius
Harald Vallerius

Harald Vallerius.

Av de studenter Rudbeck utbildat i musiken förtjänar särskilt att nämnas Harald Vallerius. Han var född 1646 i Vallerstad i Östergötland och kom 1666 till universitetet, där han 1679 blev fil. mag. Redan året därpå utnämndes han till director musices, en befattning som han 1674 fick förena med en amanuensbefattning (sedermera vice bibliotekarie) vid biblioteket. 1690 blev han ord. professor i matematik. Även efter denna tid bibehöll han director musicessysslan. Sedan 1676 uppehöll han därjämte domkyrkoorganistbefattningen. Alla befattningarna skötte han till sin död 1716. Vallerius var således stadens egentliga musikledare och synes ha uppburit [ 127 ]sysslan till allmän belåtenhet, ej minst Olof Rudbecks.

Det viktigaste arbetet Vallerius hade att utföra var redigeringen av koralpsalmboken av 1697, ett arbete som skedde i samråd med Olof Rudbeck. Vi ha redan i det föregående yttrat oss om denna. Arbetet tog 4 år i anspråk och vittnar fördelaktigt om hans praktiska förmåga som musiker.

För musikövningarna sörjde Vallerius bl. a. genom att tvenne gånger i veckan anordna “concerter“ hemma hos sig. Det meddelas även, att dessa varit flitigt besökta och allmänt omtyckta.

Ännu en professor verkade för musiken i staden: Johan Arndt Bellman, vilken började sin bana som sångare i hovkapellet och 1678 blev student i Uppsala. Han fick här förtjäna sitt bröd som musiklärare hos en del familjer bl. a. hos professor Sam. Skunk. 1698 företog han en studieresa till utlandet och utnämndes 1699 till professor i romersk vältalighet och poesi. 1709 avled han endast 45 år gammal.

Både Rudbeck, Vallerius och Bellman arbetade även för musikens vetenskapliga studium och flera dissertationer försvarades under denna tid i Uppsala. Sådana avhandlingar äro bl. a.: Har. Vallerius Diss. physico-musica de sono (preses And. Norcopensis) 1674; Nath. Rydelius’ Diss. physico-musica de modis (preses Har. Vallerius) 1686; Ol. Rhezelius’ Diss. musica de tactu (pres. H. Vallerius) 1698: Georg Vallerius’ Diss. de antiqua et medii ævi musica (pres. Joh. A. Bellman) 1706; Sven Gestrinius’ Diss. de musica hebreorwm antiqua (pres. Dan. Lundius) 1707; E. Burmans Diss. de proportione harmonica pars I (pres. Petrus Elvius) 1715; pars II (pres. Joh. [ 128 ]Vallerius) 1716; Ol. Bergrots Diss. de instrumentis musicis (pres. Joh. Vallerius) 1717.

Uppsala stads brand 1702 utgjorde även för musiken ett svårt slag. Med Rudbecks död strax efter förlorade tonkonsten vid universitetet sitt kraftigaste stöd. De dystra tiderna under Karl XII:s senare regeringsår bidrogo än vidare till tonkonstens förfall.