"Kanske med nästa post"
| ← På Prinsessan Eugenias Confirmationsdag |
|
Franzén, Frans Michael → |
”Kanske med nästa post!”
BERÄTTELSE.
För den, hvars hjerta under vandringar lika den känslofulla
Sterns, blifvit sjukt i striden mot en kall och egoistisk tid,
och innan det blifvit försonadt med tron på en försyn, är i
sanning en resa ingen läkedom. Jag har dagligen under mina
resor i utlandet erfarit sanningen häraf; och mitt olycksaliga
sinne, som jag rest ut att härda mot sin känslighet, lär icke
kunna vänjas af från sin vana, att lida med hvarje olyckligt
offer för menniskornas oförrätter och bedräglighet, och får
dagligen nya sår. Dock afundas jag ingalunda denna verldens
stora, som åka i så höga förgyllda vagnar, att de icke
behöfva märka Nöden, som går samma väg i trasor till fots.
Järnvägarne synas mig förträffligen egnade att behaga vår
njutningslystna tid: — på dem kunna Furstarne, som nu med sina
resor genomkorsa alla länder, förflytta sig uti en blink från
borg till borg, från hufvudstad till hufvudstad, utan att
störas af den besvärliga klagan, som suckar emellan dem.
Äfven mig har man drifvit ut i verlden, från mitt lugna
Carlshamn, och dess för mig så dyrbara kyrkogård, att jag skulle
njuta, och glömma min sorg; dock reser jag ingalunda för
att glömma, att jag är menniska och har bröder.
Sedan jag ett år kringirrat i Rehnländerna, har jag stadnat i den lilla staden W—, der jag beslutat tillbringa det återstående af sommaren; emedan denna ort liknar min hemstrand, med sin sköna begrafningsplats; och har inom några berg mot stranden en dal, förvillande lik Mökhergulsdalen, der jag lycklig vandrat så mången härlig Juniinatt. Jag hade vistats i denna lilla stad i några dagar, och hade blifvit temligen lugn. Mitt minne af henne, den oförgätliga, som jag far verlden omkring att glömma, hade börjat lemna mig några timmars sömn om nätterna, då jag fick ett besök af min reskamrat, en student från Jena, som föreslog mig ett besök på det nära staden belägna ryktbara central-dårhuset. Ett dårhus är alltid för den lugnt åskådande, som vill studera menniskohjertats historia, något intressant, ty der åtminstone äro menniskorna sanna, emedan de icke hafva nog förstånd att längre bära förställningens mask. Men den känslofulle, som sjelf varit på förslag att förlora sina sinnens sammanhang, vill jag icke råda att följa mitt exempel och besöka de vansinnigas boningar. Mig har detta besök kostat ett återfall af svårmodighet och mången sömnlös natt.
Ett af de föremål, som der på mig gjorde ett oförgätligt intryck var följande olyckliga tilldragelse. Det var en Söndagsmorgon, som bådade en af dessa eftersommarens dagar, som så gläda oss i Norden, vi begåfvo oss åstad. Höstens blida morgonsol var så inbjudande till en utvandring, och vi beslöto oss att efter den bevista Gudstjensten i hospitalskyrkan.
Efter en stunds vandring i stadens obeskrifligt vackra omgifning, under lätta anmärkningar öfver de fallna rasslande löfven i vår väg, och den vällukt de hvitstammiga björkarne ännu spridde i den milda höstvinden, inträdde vi slutligen på den lilla kyrkogården. Det första föremål, som här mötte min uppmärksamhet, blef ock det sista för denna dagen; ty sedan jag sett denna unga man, med det bedragna lifvets hopp, så dystert intryckt på hans förtidigt fårade panna, och lidandet i detta sköna, men insjunkna öga, i hvilket brann en förtärande längtan efter något, som ännu qvarhöll själen vid lifvet, med ett ouppfyldt begär, gjorde på mig ett intryck, som jag aldrig skall förgäta. Han stod vid en grafsten på kyrkogården, och ritade med en käpp i sanden en bokstaf, den han fort korsade öfver och skref om igen. Jag gick närmare, och märkte att det var ett W—. ”Wilhelmina”, sade jag obetänksamt, och bevakade dervid hans blick, om jag gissat rätt. En hastig rodnad flög öfver den bleka, infallna kinden. Vildt stirrade en stund på mig hans öga. — Slutligen mildrades elden deruti, och han hviskade till mig: — ”Aak! är det du, som har brefvet till mig ifrån henne?” — Den fruktan för ett nekande svar, som vid denna fråga framträngde så smärtfullt i hans blick, bestämde mig att svara: ”Ja!” — ”Tag hit det!” ropade han ursinnigt och gick mig in på lifvet; och då jag förlägen, hvad jag nu skulle svara, drog mig några steg tillbaka, rusade han vildt fram emot mig, och hade ej en vaktdräng, som jag märkte väl hade befallning att bevaka den olycklige, sprungit emellan, hade jag dyrt kunnat få umgälla mitt obetänksamma bedrägeri.
”Nu har Herrn gjort det vackert” — sade vaktdrängen — ”och mig ett förbannadt besvär med denna arsinniga menniskan. Så länge han får vara i fred, och ingen går för nära hans trädlåda, nämner Wilhelmina, eller hindrar honom, att hvar postdag kl. 11, gå till postcontoret, är han stilla som ett lamm.” Under dessa ord dref han den olycklige med en käpp framför sig in på borggården till dårhuset. Ack! huru illa hade jag nu gjort, som lekt så lättsinnigt med en olyckligs smärta, och gifvit honom ett bedrägligt hopp med mitt obetänksamma ”Ja”. — Jag lät sedan berätta mig hans historia, såsom jag i min dagbok densamma upptecknat.
Han var en ung Rättslärd i staden W—, der han genom kunskaper och redlighet, såsom sakförare, vunnit allmän aktning. Under utförandet af en process för Wilhelminas far, hade han i detta yppiga handelshus lärt känna den sköna sjuttonåriga dottern i huset, och snart slöto sig de ungas hjertan till hvarandra med den första kärlekens fulla kraft. Den lyckliga tid, då i de älskandes bröst den motsvarande kärleken ännu blott är en aning och själarnes tysta förbund ännu icke anlitat tungans tjenst, efterträddes snart af bekännelsens dag och löften om evig trohet.
Vid denna tid hade den unga juristen anmält sig till en ledigblefven beställning i staden, och var bland alla de sökande den mest förtjente; men ministern, som hade utsett till denna syssla en gunstling, sade vid föredragningen, då man ville göra den högre förtjensten gällande: ”Den der kan ju få en annan gång.” Ack! han visste icke, den lättsinniga rådsherren, att detta, — ”en annan gång” — aldrig skulle inträffa, och att han, med detta slag åtskiljt och förkrossadt tvenne de ädlaste hjertan. Om dessa händelser hade den olycklige uti en anteckningsbok, — som man funnit efter hans död i hans kära trädlåda — inskrifvit följande:
”Olycksdigra moln samla sig i dalarne, när rättvisa saknas på höjderna.”
”Förstode Furstarne detta, skulle de väga hvarje handling, hvarje beslut på samvetets fina demantvigt.”
”Dömer rätt J Furstar! — de små kunna gå till en högre domstol.”
”Den bittra känsla som väckas af en liden orättvisa i den ädle medborgarens bröst, erfar han icke af kärlek till sig sjelf, utan af kärlek till fäderneslandet. Derföre sörjer han, att Dygd och Samvete icke finnes på, eller invid Thronen.”
En rik landtman, som länge med sitt namn och med
betydliga summor uppehållit handelshusets vacklande credit, kom
vid samma tid till staden. Det var en ond, lättsinnig och hård
man, som utan skonsamhet skulle hafva störtat den vårdslöse
gäldenären, om dotterns skönhet och behag icke väckt en
lysten kärlek i hans bröst, och föräldrarnes löfte om hennes
hand förändrat detta beslut. Följden af de öfverläggningar,
som till vinnande af detta ändamål föregingo, blef, att
Wilhelminas föräldrar genast lemnade staden och flyttade till en
aflägsen landsort, i den nya friarens grannskap. I den
olyckliges minnesbok stod om denna händelse följande
anteckningar:
”Uti den sinnliga kärleken födes ofta en aning om den himmelska; men den dragningskraft, som lasten känner till skönhet och oskuld, liknar myggans till ljusets rena låga, hvars väsende hon icke förstår.”
”Den förderfvade vällustingen kan väckas till kärlek af dygdens och oskuldens behag: Så blefvo Sodoms innevånare utanför Loths hus upptände af ett vansinnigt begär, att bedrifva synd med änglarne.”
”Vill du skilja en qvinna från den hon älskar, så för henne långt bort från sin kärleks föremål; och om det behöfves mer, än ett års frånvaro för att glömma, så är hon en ovanlig qvinna.”
Det var en mörk stund, och icke af hjertats erfarenhet,
han så dömde. Hans Wilhelminas hjerta var trofast. De bref
hon tid efter annan erhöll från den älskade ersatte henne
saknaden, och hon skref sjelf några innerliga, okonstlade svar
om sin kärlek och beständighet.
Men en dag inträdde Modren i hennes kammare just under det hon skref, och sedan hon förklarat, det hon hädanefter förbjöd all brefväxling med den man, hon sade hafva förfört hennes dotter från sina barnsliga pligter, och hotat med sin förbannelse, gaf Wilhelmina slutligen efter för hennes böner, och löfte att icke skrifva mer; blott föräldrarne lofvade att icke tvinga henne till annan förbindelse. Efter denna tiden uteblefvo de efterlängtade brefven, ehuru den olycklige älskaren skref flera gånger och besvor Wilhelmina, att icke så öfverlemna honom åt ovissheten och förtviflan. ”0 Wilhelmina!” hade han en gång skrifvit, ”om du visste huru jag hvarje postdag kl. 11 står vid postluckan, darrande som en brottsling, hvilken väntar på sin dom; skulle du väl finna någon utväg att sända mig några tröstens ord.” — Men Wilhelmina förblef trogen, — så väl det löfte, hon sin mo- der gifvit, — som sin kärlek.
Emedlertid hade man märkt huru den unga
tjenstemannen mer och mer försummade sina egna och andras
angelägenheter och förlorade allmänhetens förtroende, samt sluteligen helt och hållet uteblef från sessionsrumraen. Men
alltid vissa postdagar i veckan, på slaget elfva, såg man honom
stå vid postluckan, blek och darrande, till dess inifrån
ropades: ”Intet bref!” — Då hade postmästaren i början märkt
några ovanligt stora tårar falla från hans kind. Men
sluteligen märkte man blott en lätt feberrodnad öfvergå det bleka
anletet och en skallring mellan tänderna följa på det vanliga
svaret, som postmästaren ofta afgaf utan att stiga upp från sin
stol, och utan att ens se på den frågande. Småningom
förlorade han mer och mer sina sinnens rätta bruk, och man
såg honom ofta, utan att åtskilja natt eller dag, irra omkring
på det skogbevuxna berget utom staden, i regn och köld utan
hatt och öfverrock. Då hans lilla förmögenhet på detta sätt
snart var förtärd, inlöste hans anhöriga honom på dårhuset,
der han ock villigt ingick i den celle, man honom anvisade.
Han var stilla och eftergifvande, och kunde lemnas lös; men
ville någon hindra honom på den vanliga postdagen vid
elfvaslaget, blef han ursinnig och slog sönder allt hvad i hans
väg kunde komma.
Jag beslöt att infinna mig vid post-contoret följande postdag något före det bestämda klockslaget. Knappast hade det elfte slaget hörts, så märkte jag den bleka gestalten framskymta från ett hörn, och utan hatt, med skyndsamma steg närma sig postluckan. Som nu postmästaren, ettdera med flit, eller hindrad af någon annan sysselsättning, dröjde med sitt 4sorgliga: ”Intet bref",— stod han der länge orörlig, med hopp och fruktan stridande i hans blick och åtbörder; — men då sluteligen svaret hördes, såg jag honom göra en hemsk röreise med venstra knutna handen, med hvars knogar han gned sig några gånger fram och tillbaka öfver pannan, medan han med outsägeligt uttryck af smärta och vemod, eftersade orden: ”Intet bref!” — Småningom uppklarnade dock åter hans blick, och han sade: ”Kanske med nästa post!” — hvarefter han stilla gick hem i sin celle.
Jag följde honom obemärkt på afstånd och fann honom sluteligen i sin cell, sittande med ett bref framför sig på bordet, och jag kan aldrig förgäta den stirrande giriga blick han fästade på detta utslitna papper. ”Det är hans hårda älskarinnas bref,” sade vaktdrängen. ”Han har några stycken sådana i det der lilla skrinet, och olycklig den, som ville vidröra denna hans helgedom.” — Att betrakta dessa bleknade minnen af sin lefnads korta sällhet, var hans dagliga och enda sysselsättning.
Jag närmade mig honom, hvarvid han hastigt gömde undan sitt bref, och fäste på mig en blick, som öfvertygade mig, att han kom ihåg vårt sista möte. Denna min förmodan förvandlades till visshet, då han frågade mig med ängslig ton: ”Har du då intet bref från henne?” — Då jag med ”Nej!” besvarade hans fråga, syntes han nedslagen; men i ögonblicket klarnade hans panna, i det han utsade sitt, ”Kan- ske med nästa post!” — och en blixt af hopp for förbi hans stelnade tankars boning.
”Kan du då icke glömma henne, när hon så glömmer dig?” — frågade jag.
”Jo det skall du se; det blir inte långt till posten kommer. En gång, och det var länge, länge sedan det — det var den tiden jag hade min hatt qvar — då glömde jag henne; den gången blef både hufvud och hatt qvar i skogen. Då blef min värdinna så rädd, — när jag kom hem om natten; och det var intet underligt det; — hon hade aldrig sett mig utan hufvud förr; ha! ha! ha!”
Efter detta hemska skratt gned han sig grinande i pannan med knogarna, och sade med ett mera sansadt utseende: ”Men kanske har jag drömt alltsammans — har du sett min hatt se’n? — mitt hufvud fick jag nog igen; men det värker så i pannan! — och mitt bröst! — ack! om jag kunde gråta nu som förr! — men tårekällan har torkat ut den också — tyst! var det inte postiljonen, som blåste?” — Så fortfor han att tala, mer eller mindre sammanhängande, tilldess jag tog afsked af honom för att gå, då han sade: ”Farväl främling! — akta ditt hufvud, och tappa intet din hatt!”
Det underliga deltagande jag kände för denne olycklige, härledde sig utan tvifvel från den jemförelse jag gjorde mellan hans och min egen lefnad. Jag kunde icke undgå, att finna mera christelig resignation uti hans sorg, än uti min; och i sjelfva verket tycktes han mig lyckligare. Jag irrar verlden omkrig, för att glömma en graf, der min lefnads alla förhoppningar nedsänktes med den älskade. Han åter förbidar alltid med stilla hopp en lycklig förändring i sitt öde, med denna tröst, som aldrig öfvergifver honom: ”Kanske med nästa post!” — O! hvarföre har jag låtit så långt skilja mig från min Mathildas graf, dit jag fast heldre borde dagligen valfärda, med hoppets tröst, liksom han, till postcontoret och säga: ”Kanske med nästa post!” — Den postiljon jag väntar, är ju i alla fall dödsbudet, som skall bringa mig min begråtna bruds helsning, och kallelsen till vår eviga föreningshögtid.
Jag lemnade W— med föresats, att under mina resor uppsöka Wilhelmina och hennes föräldrar, emedan mig tycktes all sannolikhet, att denne olycklige, med öm och förnuftig behandling, skulle kunna återställas till förstånd och helsa. Men medan jag förberedde detta besök, erhöll jag ett bref från min reskamrat, som qvarstadnat i W— följande underrättelse:
”Den olycklige vansinnige, som vi tillsammans besökte, och hvars öde så mycket intresserade dig, har slutat sitt lidande, och hans dödssätt, som är af verklig tragisk effekt, har dessa dagar blifvit ett samtalsämne i alla kretsar här i staden. Det är någonting uppmuntrande för den dygdige, att se huru dock till slut minnet af en fläckfri vandel och menniskoälskande gerningar, finner en ärofull seger vid menniskovännens graf. Tillika med en af hans ungdomsvänner, besörjde jag om hans begrafning. En hop folk af staden, såsom vanligt, qvinnor och barn, samt några landtmän, som inkommit, hade slutit sig till likprocessionen, och man märkte tårar i någras ögon. Man sade att det var enkor och fattiga bönder, dem han i lyckligare dagar såsom sakförare skyddat för väld och orättvisa, som nu egnade hans minne denna tacksamhetsåtgärd. Det lilla sammanhang emellan hans tankar, som ännu vid vårt sista besök röjde sig i hans tal och svar, förlorades allt mer och mer vid vintrens annalkande, så att han sluteligen icke en gång visste reda på sjelfva postdagarne, och blott han hörde klockan slå och han räknade till elfva, det vare sig natt eller dag, så väntade han sitt bref, och ilade till postcontoret, så framt ingen erinrade honom om hans misstag på tiden. I början af förra veckan hade här fallit mycken snö, och ovanlig köld, särdeles om nätterna, inträffade. Dagen före postdagen hade han varit mycket orolig, och flera gånger frågande sagt till vaktdrängen: ”I morgon är det ju postdag? kanske då!” — Om natten vid elfvaslaget hade han — förmodligen i sin förvirrade längtan — beredt sig tillfälle att obemärkt slippa ut, och skyndat till Post-contoret. Men då rösten inifrån icke hördes med det sorgliga: ”Intet bref!” — förblef han orörlig der. Så hade nattväcktaren sett honom vid midnattstid, stående, utan hatt och rock, samt tillsagt honom att gå hem; men icke gifvit sig tid att efterse huruvida tillsägelsen åtlyddes eller icke. Följande morgon, då postmästaren tidigare än vanligt uppstigit, och kastade en blick ut genom fönstret, såg han honom sittande i snön, med ryggen stödd mot en sten. Han ropade till ho-nom sitt: ”Intet bref!” — men då han dervid, mot vanligheten såg honom ännu sittande qvar, gick han ut, för att se huru det kunde stå till: — då fann han honom redan död. Den olycklige, förut försvagad af själslidande och sömnlöshet, hade icke uthärdat nattens köld. Han satt der, med sammanknäppta händer, och blicken ännu stirrande mot postrutan; — men ögat var brustet.”
”Olyckliga offer för en trogen kärlek!” utropade jag, i
det jag lade brefvet ifrån mig; ”jag vill dock se detta
otacksamma föremål för det brustna hjertats ömhet;” — och tog
vägen till den landtgård, der Wilhelminas föräldrar bodde,
under tusende sorgliga betraktelser öfver qvinnans
lättfärdighet, både att älska och glömma. Men ack! hvilken orättvisa gjorde jag icke denna gången den arma Wilhelmina. Jag har
tusende gånger sedan bedt hennes skugga om förlåtelse derför.
Det blef mig icke svårt att vinna tillträde i hennes föräldrars hus, emedan en af mina ungdomsvänner tillhörde deras lilla omgängeskrets. Yid första anblicken af Wilhelminas bleka kind, och det djupa lidande, som stod tecknadt i hennes blick, blef jag försonad med hennes hjerta. Hon var icke, hvad verlden kallar skön; men de rika, ljusa lockarne, och de uttrycksfulla blå ögonen, i förening med det melancholiska uttrycket i hennes leende, gjorde på mig ett djupt intryck. Skulle någon jordisk varelse kunnat gifva mig en ersättning för mitt hjertas förlust, hade det varit hon. Men hennes matta steg, och den ovanliga skarpa glansen i hennes blick, som ändå tycktes vilja slockna, sade mig, att sorgen arbetat slut i hennes bröst, och snart skulle fullbringa äfven detta offer.
Wilhelminas moder, som ensam tycktes bestyra familjens angelägenheter, visade visserligen sin sjuka dotter all ömhet; men beklagade sig öfver de oförståndiga barnen; som icke togo föräldrarnes råd i akt. ”Jag har dock gjort det”, sade den olyckliga flickan, vändande sig till mig från sin hvilobädd, den hon af mattighet alltid efter minsta rörelse måste intaga. — ”Jag har gjort det, ack! — alltför mycket”, — och en tår föll från den bleka kinden. Jag beslöt att iakttaga detta tillfälle, att lemna henne den sorgliga underrättelsen om hennes fordna älskares död. Hon afhörde mig med mycket lugn; men en rodnad, som uppsteg i hennes ansigte, och snart efterträddes af en dödslik blekhet, sade mig att hennes hjerta snart hade lidit ut.
Tvenne dagar derefter kom jag att underrätta mig om hennes helsa, och fann henne liggande på en soffa i en hvit morgonklädning. Det sköna håret hängde i lockar kring de snöhvita skuldrorna, och en nyss utslagen mossros fästad på venstra sidan om bröstet, förrådde någon högtidligare mening med denna klädsel. Med ett öfverjordiskt behag i ögats uttryck räckte hon mig handen, sägande: ”Min mor har klädt mig brud i dag: jag tackar dem för deras godhet att just nu komma! — Ack! visste någon hvar min väns graf är, och jag hade så mycket guld att disponera, som dertill erfordrades, skulle jag åtminstone härefter vara honom nära; det förefaller mig alltid, som han ännu väntade mig.”
”En ungdomsvän har låtit begrafva honom på den nya begrafningsplatsen utanför staden, der man lika väl känner hans graf, som hans sorgliga öde. Och skulle, hvad hans brud nu anar, till smärta för hennes vänner, gå i fullbordan, skall jag, med hennes föräldrars bifall, uppfylla denna önskan.”
Då jag slutat dessa orden, tryckte hon med en svärmisk glädje min hand; men, utmattad af ansträngningen, förmådde hon icke mera tala, och som hon tycktes behöfva hvila, tog jag afsked och aflägsnade mig.
Några dagar derefter bevistade jag hennes begrafning i
den lilla landtkyrkans chor, hvarifrån jag dagen efter med
föräldrarnes samtycke förde den nu fordom sköna boning för
en skön själ, till dess efterlängtade fristad. Der hvila de —
icke mera af ödet åtskilde — vid hvarandras sida. Jag bad min
vän, att han med nästa vår skulle plantera en ros och en
lilja på hvardera grafven, och tänkte dervid på lilla Rosa i
den fosterländska folkvisan: ”J vinnen väl, J vinnen väl både
rosor och liljor.”
Men mig skola mina vänner icke mer kunna förmå att längre fara verlden omkring och öfvergifva den enda torfva, som är mig kär — min Mathildas graf. — Så gerna, som jag gråter på andras, må jag vattna min egen med mina tårar. Der sitter jag mången gång, när aftonstjernan uppgått öfver dalen, liksom jag väntade svar från henne på många, många frågor. Så väntar jag budskapet — och när jag återvänder, upprepar jag ofta för mig sjelf den olycklige vansinniges ord: ”Kanske med nästa post!”
Ännu i många år efter dessa händelser, såg man i
omgifningarne af Carlshamn en ung man, — än stilla
vandrande på stranden, än sittande på kyrkogården vid en graf, som blott var utmärkt af en mossros och några hvita liljor, dem
han sorgfälligt vårdade der. — Han var med omsorg klädd;
alltid i sorgdrägt, och kallades deraf ”Den unga
enklingen”; ehuru han aldrig hunnit närmare än tvenne dagar sin
utsatta brölloppsdag. Då dog hans trolofvade brud, just i det
stadium af deras kärlek, då med daguerreotypens sanning i
en viss minut, den älskades bild intryckes för evigt i den
älskandes bröst. Man hade vördnad för hans trogna sorg,
och ingen hade hjerta att med sin nyfikenhet störa den. En
betydlig förmögenhet, den han, såsom enda arftagaren i ett
rikt handelshus, redan i sin barndom blifvit i besittning utaf,
vårdade han med ordning, och använde den till välgörande
ändamål; men en särdeles omsorg egnade han åt en
förbättrad vård af olyckliga vansinniga. Det var ett
sammanträffande med denne man i Köpenhamn, som gaf den ädle
menniskovännen, Pehr Aron Borg, — en man, som med
otacksamhet bemöttes af sin samtid, — första tanken på den
räddningsanstalt för sådana olyckliga, han sedan grundlade och gaf
det vackra namnet ”Fridhem”. — När tvenne sådana män,
af desse få sanne och oskrymtade mermiskovänner, dem den
gode Fadren i himmelen utsänder att bistå och trösta sina
arflösa och lidande barn på jorden, sammanträffa, dragas de
mägtigt af den inre själfrändskapen till hvarandra. Också hade
Borg beslutat, att under sin resa till Portugal, besöka denna sin
själsfrände; men han var då redan död. Bland hans efterlemnade
papper sökte man förgäfves några närmare upplysningar om hans
resor och lefnads-omständigheter. Blott de omnämnda brefven
från hans reskamrat, hade man funnit qvar och på hans bord ett
papper, hvarå han med knappt läsliga ord, tecknat följande:
”Jag är trött af tunga vandringsleden,
Grafvens ro begär mitt matta öga.
Slocknen fritt i stjernor öfver heden,
Morgon tändes redan i det höga;
Hur mitt hjertas blick dig möter gerna,
Evighetens hulda morgonstjerna!”
