Äktenskapets Komedi (1898)/23
| ← XXII. |
|
XXIV. → |
XXIII.
Under allt det nya som händt honom, hade
Bob glömt att säga upp sin våning, och därför
måste han flytta in i sina gamla rum, där hvarje
steg han tog ref upp minnet af det, som han
kämpat för att glömma. Men när han väl kommit sig
till rätta i dessa sina gamla rum, ville han icke
lämna dem. Vanan höll honom kvar, och den
ena dagen tog den andra, dagarna blefvo till
veckor och veckorna till månader. Det lif, Bob
nu lefde, lade som lager efter lager öfver det,
hvilket en gång varit hans och nu var borta.
Bob grubblade mindre nu än förr, och för detta hade han mest att tacka Georg. För gossen blef han någonting af på en gång mor och far, och häri fann Bob ett behag, hvilket ersatte honom allting annat. Han hade nästan glömt allt det onda, som hade varit, eller han trodde åtminstone, att han hade glömt. Det var något inom honom, som värkt bort, och något som lefde opp. Men när Bob satt ensam och försökte tänka på det förflutna, fann han intet sammanhang mellan den människa han en gång varit och den han nu var.
När julen kom, blef det ett afbrott i Bobs lif, som kallade mycket gammalt till lif igen. Georg kom en dag till honom och berättade, att han träffat mamma. Gossen blef röd, när han sade det, och Bob förstod, att hon icke varit ensam, när gossen mött henne. Men Georg berättade icke, att han mött någon annan, och Bob förstod att han teg, emedan han icke ville nämna den andres namn. För detta var Bob honom tacksam, och han blef endast som kall öfver ryggen, när Georg frågade om han fick hälsa på modern och stanna hos henne ett par dagar.
»Vill du det själf?» sade Bob.
Därpå svarade gossen ja.
Utan att vidare inlåta sig på saken gaf Bob sitt bifall. Men de dagar, då Georg var borta, kunde han icke finna ro hvarken på sitt ämbetsrum eller hemma. Han gick omkring som i feber, och som ett underligt minne förföljde honom tanken på den tid, då han gick i en annan oro än nu, och hans öde, utan att han visste det, förmörkades och blef, som han nu trodde, fullbordadt.
Bob hade utan större sinnesrörelse förnummit, att hans hustru var omgift, och han hade hört detta i samband med ryktena om den karrier, hvilken verkställande direktören i det nya bolaget Patria gjort. Detta hade glidit honom förbi som något, för hvilket han länge upphört att intressera sig. Då hade det gjort ett mångdubbelt intryck på Bob, när han en dag på gatan oförmodadt mötte sin forne vän. De båda männen kommo midt emot hvarandra på en trottoar, och de gingo förbi hvarandra som två obekanta, hvar och en med en känsla af obehag, som ingen ville låta den andre märka. När Bob då kom ett stycke framåt gatan, skakades hans kropp som af frossa, och denna förnimmelse återfick han gång på gång under flere dagar därefter.
Nu när Georg var i denne mans hem, och han visste honom vara där, kom Bob i en spänning, som icke ett ögonblick släppte honom. Han var så pinad af blotta tanken på detta, att han kände sig mörkrädd i sin tomma våning, och han låg om nätterna och grubblade på, om gossen skulle komma tillbaka. Bob trodde, att han nu skulle mista honom, och denna tanke tog form af öfvertygelse, emedan en sådan händelse blott syntes honom som en konsekvens af allt hvad förut hade händt, en konsekvens af hela hans lif.
Denna tanke vek icke en timme ur hans själ, förrän gossen en afton kom hem och stormade in i faderns rum. Så stor han än var, kröp gossen upp i faderns knä, och Bob var så inne i sin egen tankegång, att han formligen satt och väntade på, att gossen skulle bedja att få gå tillbaka. Bob trodde därför knappt sina öron, när gossen i stället sade:
»Jag vill aldrig gå dit igen.»
Bob sköt gossen ifrån sig, så att han kunde se hans ansikte.
»Vill du inte gå tillbaka?»
»Nej», sade Georg, och hans ansikte darrade. »Inte när han är hemma.»
En triumferande känsla af på en gång fadersstolthet och glädje fyllde Bobs bröst. Han lyfte ned gossen, gick tvärs öfver rummet tog fram näsduken och snöt sig. Bob var upprörd, men ville vara lugn, och det lyckades honom. Han vände sig om, såg på gossen och log.
»Hvad har han gjort dig för ondt?» sade han.
»Han är elak mot mamma», sade gossen. »Det vet jag.»
»Hur vet du det?»
»Jag såg det på honom.»
»Hvad gjorde han henne då?»
»Han gjorde henne ingenting.»
»Sade han något då?»
»Nej».
»Nå, men om han hvarken sade något eller gjorde något, hur vet du då, att han är elak mot henne?»
»Jo, han såg elakt på henne.»
Något mera kunde Georg inte upplysa om, men han stod fast vid sin mening, och han tillade med öfvertygelse:
»Jag hatar honom.»
När Georg sade detta, rodnade han, som om han sagt något opassande. Men Bob kunde icke låta bli att klappa gossen på axeln, som om han sagt eller gjort något bra. Och den aftonen hände det Bob det underliga, att han första gången med lugn tänkte på henne, som en gång hade varit hans hustru.
Till sin förvåning märkte han, att hans bitterhet redan nu var mindre, än han någonsin kunnat tro. Liksom när han i sin ungdom såg på henne och tänkte, att ingen i världen skulle kunna taga henne på så ömma armar som han, så såg han henne äfven nu. Hon föreföll honom värnlös och bräcklig, som mannen tänker sig en kvinna, när den första kärleken spirar inom honom. Likheten mellan den första känsla, den unga flickan väckt hos honom, och den, hvilken nu kom som en ljum våg af medlidande i hans hjärta, var af flyktig art. Ty den gaf snart vika för en allt annat uppslukande glädje. Bob visste nu, att han ensam ägde sitt barn, och denna visshet gaf honom råd att vara ädelmodig.
Han gick in i sängkammaren, och i den bädd, som förr varit hans hustrus, sof gossen med djupa, lugna andetag. Bob stod med ljuset i hand och lyste på honom, till dess att han blef orolig och vred sig i sömnen.
Då gick Bob därifrån för att icke väcka honom, men för sig själf mumlade han för första gangen:
»Stackars Anna!»