Åtta kusiner/Kapitel 10
| ← Phebes hemlighet |
|
Stackars Mac! → |
X.
ROSES OFFER.
Det var verkligen »skojigt» på Campbells ö, och följande dag deltog Rose, såsom Charlie förutsagt, i allt, likt den som njuter riktigt intensivt av vart enda ögonblick.
Efter middagen ansågs en siesta erforderlig, och man lade sig i tälten eller ute, allteftersom man hade lust, varvid gossarne sågo ut som krigare som slumrade, där de fallit.
De äldre hade just försjunkit i en ordentlig lur, då de yngre åter voro på benen, utvilade och redo för ytterligare bedrifter. En liten vink skickade i väg dem alla till grottan, där de funno bågar och pilar, stridsklubbor, gamla svärd och skilda reliker av intressant slag. Uppkrupen på en hög klippa med Jamie bredvid sig för att »förklara» saker och ting för henne, åsåg Rose en rad spännande scener, uppförda med stor livlighet och historisk noggrannhet av hennes begåvade släktingar.
Kapten Cook blev på det mest nervkittlande sätt mördad av infödingarna på Owhyhee. Kapten Kidd begravde mitt i natten ofantliga skatter i en kittel och sköt ned de två trofasta skurkar, som delade hemligheten med honom. Simbad kom i land där och upplevde mångfaldiga äventyr, och otaliga vrak beströdde sandstranden.
Rose tyckte, att detta var de mest spännande drama, hon någonsin bevittnat, och när föreställningen avslutades med en stor balett av invånare från Fidjiöarna, vilkas barbariska tjut skrämde fiskmåsarna, hade hon inga ord för sin förtjusning.
Ännu en simtur, ännu en munter kväll på klipporna, varifrån de kunde iakttaga de utgående ångarna och de återvändande lustbåtarna, avslutade den andra dagen och sände var och en tidigt till sängs för att vara redo för morgondagens festligheter.
— Archie, hörde jag icke farbror be dig ro hem i morgon bittida efter mjölk och annat?
— Jo. Varför frågar du det?
— Var snäll och låt mig följa med. Jag har något av största vikt att ordna. Du vet ju, att jag blev bortförd i största hast, viskade Rose, då hon önskade kusinen god natt.
— Jag är med om det, och jag gissar att Charlie icke har något däremot.
— Tack! Glöm inte att stå på min sida i morgon, när jag ber er därom, och säg ingenting till någon annan än Charlie. Lova det, sade Rose så ivrigt, att Archie intog en dramatisk attityd och utbrast: Jag svär det vid denna måne!
— Hysj! Det är bra! Gå din väg. Och Rose försvann med belåten min.
Archie stod på hennes sida följande morgon, och hennes anhållan blev beviljad, eftersom gossarne genast skulle komma tillbaka. De begåvo sig i väg, och Rose viftade farväl till öborna med smått fundersam min, ty ett hjältemodigt beslut glödde inom henne och självuppoffringens anda skulle visas på ett nytt och rörande sätt.
Medan gossarne hämtade mjölken, sprang Rose in till Phebe, befallde henne att lämna diskningen, ta på sig hatten och lämna fram till d:r Alec en biljett, som skulle förklara Roses något besynnerliga uppförande. Phebe lydde, och när hon gick ned till båten, följde Rose med henne och sade gossarne, att hon inte var färdig ännu men att några av dem kunde komma över och hämta henne, när hon hängde upp något vitt på sin balkong.
Efter en del invändningar begåvo de sig av för att bli emottagna med mycken överraskning av öborna. Biljetten, Phebe lämnade fram, var av följande innehåll:
»Kära farbror! Jag ämnar i dag intaga Phebes
plats och låta henne ha så roligt, hon kan få. Var snäll
och fäst dig inte vid vad hon säger, utan behåll henne
kvar och säg åt gossarne, att de för min skull skola
vara mycket snälla mot henne. Tro inte, att det är
lätt för mig att göra det här; det är mycket svårt att
uppge den bästa dagen av alla, men jag tycker, att det
vore så själviskt av mig, om jag skulle ha allt roligt
och Phebe ingenting alls, så därför önskar jag göra
detta ofter. Låt mig göra det och skratta inte åt mig;
jag önskar verkligen inte bli prisad för det, och jag
vill verkligen göra det. Hälsningar till er alla från
Rose.»
— Gud välsigne det kära barnet! Ett sådant
ädelmodigt hjärta hon har! Skall vi fara över och hämta
henne, Jessie, eller låta henne få sin vilja fram?
frågade d:r Alec, då den första överraskningen,
uppblandad med munterhet, lagt sig.
— Låt henne vara i fred, och förstör inte hennes lilla offer. Hon menar det, det vet jag, och det bästa sätt, varpå vi kan visa vår högaktning för hennes ansträngning, är att göra dagen så trevlig som möjligt för Phebe. Hon har verkligen gjort sig förtjänt därav. Och mrs Jessie gjorde ett tecken åt gossarne, att de skulle återhålla sin missräkning och anstränga sig att roa Roses gäst.
Det var endast med svårighet, de lyckades förhindra, att Phebe begav sig direkt hem; hon förklarade, att hon inte skulle kunna ha det minsta roligt utan miss Rose.
— Hon kommer inte att hålla ut hela dagen, utan jag kan slå vad om hur mycket som helst, att vi får se henne komma roende hit före middagen, förklarade Charlie, och de övriga voro så övertygade därom, att de resignerat funno sig i förlusten av festligheternas drottning, förvissade om att den endast skulle bli av kort varaktighet.
Men timme följde på timme, och ingen signal blev synlig på balkongen, ehuru Phebe iakttog den förhoppningsfullt. Ingen förbiroende båt förde tillbaka rymrmerskan, ehuru mer än ett par ögon höll utkik efter det glänsande håret under den runda hatten, och solnedgången kom utan att medföra någon Rose.
Under tiden hade Rose tillbragt en lugn, arbetsam dag, hjälpt Debby att passa upp tant Peace och energiskt motsatt sig tant Plentys försök att skicka henne tillbaka till den lyckliga ön. Det hade känts hårt på morgonen att komma in från den strålande världen utanför med fladdrande flaggor, dånande kanoner och knallande ryska smällare och alla redo att fira festdagen och i stället diska koppar, medan Debby brummade och tanterna veklagade. Det var mycket hårt att se dagen skrida fram och veta, hur munter varje stund måtte vara på andra sidan viken och hur ett enda ord skulle kunna föra henne dit hon längtade av helt sitt hjärta. Men det kändes allra hårdast, när kvällen kom, tant Peace sov, tant Plenty hade en väninna på besök i salongen, Debby slog sig ned på verandan för att njuta av skådespelet, och det icke återstod något annat för den lilla flickan att göra än att sitta ensam på sin balkong och se på hur de muntra raketerna kilade upp från ön, kullen och staden, under det att musikkårer spelade och båtar, fullpackade med glada människor, ilade av och an i den ostadiga belysningen.
Det måste erkännas, att då fördunklade en eller två tårar de blåa ögonen, och vid ett tillfälle då hela ön upplystes för ett ögonblick och hon tyckte sig se tälten, sänktes det lockiga huuvdet mot balkongräcket och en klarvaken vattenkrasse hörde en liten viskning:
— Jag hoppas, att någon önskar, att jag vore där!
Tårarna voro emellertid alldeles försvunna, och hon åsåg, hur kullen och ön svarade varandra med vad Jamie kallade »väsare, sicksackare och sprickare», då farbror Mac kom ut till henne och sade:
— Seså, barn, tag på dig din kofta eller kappa eller vad det heter, och följ med mig. Jag kom hit för att hämta Phebe, men tant säger, att hon är borta, så nu vill jag ha dig i stället med för att titta på mitt fyrverkeri. Jag har ställt i ordning det för din skull, så du får inte gå miste om det, för då känner jag mig besviken. Jag har Fun med mig i båten. Så Rose följde med ner till båten, där den lille kinesen väntade med en lustig lykta och narrade henne att brista i skratt åt hans lustiga försök att uttrycka sina känslor på pidginengelska. Kyrkklockorna i staden slogo nio, när de svängde in i viken, och öns fyrverkeri tycktes vara över, ty ingen raket besvarade det sista romerska ljus, som lyste från Tantkullen.
— Hoppas mina karlar inte råkat ut för några tråkigheter där uppe, mumlade farbror Mac. Så tillade han med ett belåtet litet skratt, när en gnista lyste till: Nej, där kommer det! Titta, Rose, och säg, vad du tycker om det här. Jag har sagt till om det särskilt för att hedra dig.
Rose tittade av alla krafter och såg gnistan växa, så att den såg ut som en gyllene vas; så sköto gröna blad upp och sedan glödde en karminröd blomma med strålglans i mörkret.
— Är det en ros, farbror? frågade hon och knäppte i sin förtjusning ihop händerna, när hon kände igen den vackra blomman.
— Ja, naturligtvis! Titta nu omigen och gissa, vad det här skall bli, sade farbror Mac, som skrattade och njöt av allt som en pojke.
En krans av vad som först tycktes vara purpurröda kransar blev synlig under vasen, men Rose gissade, vad de skulle föreställa. Hon reste sig upp i båten, stödd mot hans axel, och utbrast:
— Tistlar, farbror! Skotska tistlar! Det är sju stycken — en för var gosse! O, så stiligt! Och hon skrattade, så att hon föll ner på bottnen av båten och stannade där, tills det lysande skådespelet upphört.