Åtta kusiner/Kapitel 11
| ← Roses offer |
|
»De andra grabbarna» → |
XI.
STACKARS MAC!
Roses offer hade misslyckats i ett hänseende, ty fastän de äldre älskade henne ännu mer för det, blevo gossarna icke inspirerade av den plötsliga högaktning, som hon hade väntat. Faktum var, att hon kände sig roycket kränkt av att höra Archie säga, att han inte kunde se någon mening däri, och prinsen tilldelade henne ytterligare ett slag genom att tillägga, att hon var »den besynnerligaste kyckling, han någonsin sett».
Det kom emellertid en tid, när Rose, helt omedvetet, förvärvade sig icke blott sina kusiners högaktning, utan även deras tacksamhet och tillgivenhet.
Strax efter öepisoden fick Mac solsting och var mycket sjuk en tid. Han kryade emellertid till sig igen, men just när familjen började glädja sig däråt, kastade ett nytt bekymmer sin skugga över dem alla. Stackars Macs ögon började krångla. Och det hade de verkligen anledning till, ty han hade överansträngt dem, och alldenstund de aldrig varit riktigt starka, ledo de nu dubbelt.
Ingen vågade omtala för honom, vad den framstående ögonläkare, som varit där, sagt, och gossen försökte bemanna sig med tålamod och tänka, att några få veckors vila skulle häva flera års överansträngning.
Han var förbjuden att ens se åt en bok, och som detta var hans största förtjusning, pinades stackars vurmen svårt. Alla voro redo att läsa högt för honom, och till en början tävlade gossarne om denna ära. Men alltefter som vecka följde på vecka och Mac alltjämt var dömd till sysslolöshet och ett förmörkat rum, avtog deras nit, och den ena efter den andra svek. Det var hårt för de livliga gossarne mitt under sommarlovet, och ingen klandrade dem, när de åtnöjde sig med korta besök, uträttande av ärenden och uttryck av varm medkänsla.
De äldre gjorde sitt bästa, men farbror Mac var mycket upptagen, tant Jane läste i begravningston, så att man omöjligen kunde höra på henne länge, och de andra tanterna voro alla upptagna av sina egna bestyr, ehuru de bjödo gossen på alla de läckerheter, de kunde hitta på.
Farbror Alec var i sig själv en hel härskara, men han kunde icke ägna hela sin tid åt sjuklingen, och om icke Rose varit, hade det gått stackars vurmen illa. Hennes vänliga röst lämpade sig för honom, hennes tålamod tröt aldrig, hennes tid tycktes icke vara av minsta värde, och hennes iver och vänlighet voro mycket tröstande. Timme efter timme satt hon i det förmörkade rummet med en enda ljusstrimma över boken och läste högt för gossen, som låg där med en skärm över ögonen och under tystnad njöt av det enda nöje, som spred litet ljus över dessa dystra dagar. Emellanåt var han retlig och svår att göra till lags, emellanåt brummade han, därför att Rose icke kunde reda sig med de svåra böcker, han ville höra, och ibland var han så dyster och nedslagen, att det sved i hennes hjärta. Under alla dessa prövningar fällde Rose icke modet, utan gjorde allt för att vara honom till lags. När han kinkade, var hon tålig, när han brummade, knogade hon ihärdigt genom de torra sidorna — d. v. s. i ett hänseende voro de icke torra för henne, ty ljudlösa tårar föllo då och då ned på dem; och när Mac började försjunka i dystra tankar, tröstade hon honom med så förhoppningsfulla ord, som hon vågade erbjuda.
Han sade inte mycket, men hon visste, att han var henne tacksam, ty hon passade bättre än någon annan för honom. Om hon kom för sent, var han otålig; när hon måste gå, kände han sig alldeles övergiven; och när det trötta huvudet värkte som värst, kunde hon alltid få honom att somna genom att nynna de gamla sånger, hennes far älskat så högt.
— Jag vet inte, vad jag skulle ta mig till utan barnet, sade tant Jane ofta.
— Hon är värd mer än alla de där bråkiga grabbarna tillsammans, brukade Mac tillägga och treva med handen för att känna efter, om den lilla stolen stod på sin plats, tills hon kom.
Den sortens belöning tyckte Rose om, och så fort hon började känna sig trött, var en enda blick på den gröna skärmen, det rastlösa, lockiga huvudet och de stackars famlande händerna tillräcklig att röra hennes veka hjärta och inge hennes trötta röst ny styrka.
Hon visste icke, hur mycket hon inhämtade — både av böckerna, hon läste högt ur, och av de dagliga offer, hon gjorde. Berättelser och poesi utgjorde hennes förtjusning, men Mac hade intet intresse för dylikt, och eftersom hans favoriter grekerna och romarna voro portförbjudna, fick han åtnöja sig med resebeskrivningar, biografier och de stora uppfinningarnas och upptäckternas historia. Rose föraktade till en början hans smak, men blev snart intresserad av Livingstones äventyr, Hobsons spännande öden i Indien, Watts, ArkWwrigths och Fultons prövningar och triumfer.
En vacker morgon, när Rose slog sig ned med en tjock volym, »Franska revolutionens historia», och Mac klampade omkring i rummet som en blind björn, stannade han plötsligt framför henne och frågade:
— Vad är det för datum i dag?
— Den sjunde augusti, tror jag.
— Mer än hälften av sommarlovet har gått, och jag har bara fått en vecka av det! Det är hårt, tycker jag. Och han stönade.
— Ja, det är det, men det kommer flera sommarlov, som du kanske kan njuta av.
— Kanske! Jag skall det! Tror kanske den där gamla fossilen, att jag tänker sitta inburad här mycket längre?
— Jag gissar, han gör det, såvida inte dina ögon tillfrisknar fortare, än vad de hittills gjort.
— Har han sagt något mer på senaste tiden?
— Jag har inte träffat honom, förstår du. Skall jag börja? Den här boken ser riktigt trevlig ut.
— Läs på bara! Mig är allting likgiltigt. Och Mac kastade sig ned på den gamla soffan, där hans tunga huvud kändes lättast. Rose började läsa helt ivrigt och lyckades oväntat väl klara de outtalbara namnen, tänkte hon, ty hennes åhörare rättade henne inte en enda gång och låg så stilla, att hon trodde, att han var djupt intresserad. Men mitt i en fin mening hejdades hon därav att Mac satte sig upp, ställde ned båda fötterna på golvet med en duns och sade barskt och ivrigt:
— Stanna! Jag hör inte ett ord, och du kan lika väl hämta andan och besvara några frågor.
— Vad är det? frågade Rose oroligt, ty hon tänkte på något och fruktade, att han visste, vad det var. Hans nästa ord utvisade, att hon gissat rätt.
— Hör på — jag vill veta en sak, och du måste tala om den för mig.
— Var snäll och —
— Du måste, annars tar jag av mig skärmen och stirrar så hårt jag kan rätt in i solen. Seså! Och han reste sig till hälften, som för att utföra hotelsen.
— Jag skall det — o, jag skall det, om jag kan! Men gör ingenting så vanvettigt! utbrast Rose i största förtvivlan.
— Gott! Hör på då, och kom inte med några undvikande svar, liksom alla andra gör. Tyckte inte doktorn, att mina ögon var sämre, när han var här förra gången? Mor vill inte säga det, men du måste!
— Jag tror, att han gjorde det, stammade Rose.
— Jag kunde just tänka mig det! Sade han, att jag skulle kunna börja i skolan vid nästa termins början?
— Nej, Mac, sade hon mycket sakta.
— Ah! Det var allt, men Rose såg, hur kusinen pressade ihop läpparna och drog ett djupt andetag, som om han fått ett hårt slag. Han bar emellertid sin missräkning tappert och frågade om en stund i fast ton: Hur snart tror han, jag kan börja arbeta igen?
Det var hårt att nödgas besvara den frågan! Men Rose visste, att hon måste det, ty tant Jane hade förklarat, att hon icke kunde göra det, och farbror Mac hade bett henne meddela den stackars gossen sanningen på ett skonsamt sätt.
— Inte på bra många månader.
— Hur många? frågade han med ett slags patetisk vresighet.
— Ett år kanske.
— Ett helt år! Jag beräknade ju att vara färdig med min studentexamen till dess. Mac sköt upp skärmen och stirrade på henne med förfärade ögon, som dock snart började blinka och slogos ned för ljusstrålen.
— Det hinner du gott med. Nu måste du ge dig till tåls och laga, att dina ögon blir riktigt bra, annars kommer de att besvära dig omigen, när du kanske har svårare att skona dem, sade hon med tårar i ögonen.
— Det går inte an! Jag vill studera och bli färdig på något sätt. Det är bara dumheter, att jag skall vila mig så länge. Doktorerna tycker om att hindra en, om de kan. Men jag uthärdar det ej — jag gör det ej! Och han slog sin knutna hand i kudden, som om det varit gen hårdhjärtade läkaren han bearbetat.
— Hör nu på, Mac, sade Rose mycket allvarligt. Du vet ju, att du skadat dina ögon genom att läsa vid eldsljus och i skymningen, och nu får du betala för det — det har doktorn sagt. Du måste vara försiktig och göra, som han säger, i annat fall blir du — blind.
— Nej!
— Jo, det är sant, och han ville, att vi skulle tala om för dig, att endast absolut vila kan bota dig. Jag vet, att det är förskräckligt hårt, men vi vill alla hjälpa dig; jag skall läsa högt för dig hela dagen och leda dig och passa upp dig och försöka göra det lättare för dig. — Hon tystnade, ty det var uppenbart, att han icke hörde ett ljud. Ordet »blind» tycktes ha bedövat honom alldeles, ty han låg så orörlig, att Rose blev förskräckt.
Om en stund kom ett halvkvävt ljud från kudden och gick direkt till hennes hjärta — den mest patetiska snyftning, hon någonsin hört. »Franska revolutionen» ramlade ned på golvet, hon sprang fram till soffan, föll på knä och sade med den moderliga ömhet, flickor känna för hemsökta varelser:
— O, min kära Mac, du får inte gråta! Det är så skadligt för dina stackars ögon. Lyft upp huvudet från den där heta kudden och låt mig svalka det. Det förvånar mig inte alls, att du känner dig så där, men var snäll och gråt inte. Jag skall gråta i ditt ställe — mig skadar det ej!
Medan hon talade, drog hon med milt våld bort kudden och såg den gröna skärmen krossad och fläckad av de få heta tårar, som förrådde, hur bitter missräkningen hade varit. Mac kände hennes medkänsla, men som han var gosse, tackade han henne ej för den, utan satte sig upp och sade, i det han försökte gnida bort de förrädiska tårarna med jackärmen:
— Bråka inte — svaga ögon blir alltid tåriga. Det är inget fel med mig.
Rose skrek till och grep honom i armen.
— Rör dem ej med den där grova rockärmen! Lägg dig ned och låt mig badda dem, så är du snäll. Då är ingen skada skedd.
— De svider riktigt gement. Hör du, du talar väl inte om för de andra grabbarna, att jag burit mig åt som en barnunge? tillade han.
— Nej, naturligtvis inte! Men vem som helst kan väl bli uppskakad vid tanken på att bli — att råka ut för något sådant. Du bär det storartat, och förstår du, det blir inte ens hälften så svårt, när du är van därvid. För resten är det endast för en tid, och du kan ha mycket trevligt för dig, även om du inte kan studera. Du blir kanske tvungen att gå med blåa glasögon. Blir det inte skojigt?
Och medan Rose uttalade alla de tröstens ord, hon kunde hitta på, baddade hon försiktigt ögonen och den heta pannan.
— Homeros var blind, och detsamma var Milton, men det oaktat uträttade de något, som kom deras namn att gå till eftervärlden, sade Mac för sig själv i högtidlig ton, ty icke ens omnämnandet av de blåa glasögonen förmådde framtrolla ett småleende.
— Pappa hade en tavla, föreställande Milton dikterande för sina döttrar. Det var en mycket vacker tavla, tyckte jag, anmärkte Rose i allvarlig ton.
— Jag skulle kanske kunna studera, om någon läste högt för mig. Tror du, att jag så småningom kan det? frågade han med en plötslig glimt av hopp.
— Det vågar jag påstå, om du endast blir tillräckligt stark i huvudet. Det där solstinget var farligt, förstår du, och doktorn säger, att din hjärna måste vila.
— Jag måste tala med den gamla gossen nästa gång han kommer hit och ta reda på vad jag får göra. Då vet jag, vad jag har att rätta mig efter.
— Låt mig nu sjunga lite för dig, så somnar du kanske, och dagen förefaller dig kortare, sade Rose, i det hon tog en solfjäder och slog sig ned bredvid honom.
— Ja, kanske. Jag sov inte mycket i natt, och när jag sov, drömde jag allt möjligt. Hör du, tala om för de andra, att jag vet av det och att det är bra och att jag inte vill, att de pratar därom med mig eller tjuter över mig. Det är allt. Sjung nu på, så skall jag försöka sova. Önskar, att jag kunde sova ett helt år och vakna kurerad!
— O, det önskar jag också! Rose sade detta med en sådan känsla och övertygelse, att Mac trevade efter hennes förkläde och höll fast en snibb därav, som om det berett honom lindring att känna, att hon var i hans närhet. Men han sade endast: Du är en rar liten själ, Rose. Låt mig höra »Björkarna» — den är så sömngivande, att jag alltid dåsar av.