Hoppa till innehållet

Åtta kusiner/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Örhängen
Åtta kusiner
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

Bröd och knapphål
Goda överenskommelser  →


[ 108 ]

XVI.
BRÖD OCH KNAPPHÅL.

— Vad i all världen sitter min flicka här och funderar på med så allvarlig uppsyn? frågade d:r Alec, när han en novemberdag kom in i biblioteksrummet och fann Rose sittande där med hopknäppta händer och mycket tankfull uppsyn.

— Farbror, jag vill ha ett allvarligt samtal med dig, om du har tid.

— Står helt och hållet till din tjänst, sade han och slog sig ned bredvid henne. Då sade hon mycket allvarligt:

— Jag har försökt tänka efter, vilket yrke jag bör lära mig, och nu vill jag ha ditt råd.

— Yrke, mitt kära barn? Och d:r Alec såg så förvånad ut, att hon skyndade sig att förklara saken.

— Jag glömde, att du inte känner till samtalen i Cosey Corner. Förstår du, vi brukade sitta under träden och sy och prata — alla damerna, menar jag — och jag tyckte mycket om det. Mor Atkinson tyckte, att alla bör kunna ett yrke, så att de kan livnära sig, för rika kan bli fattiga, och fattiga måste arbeta. Hennes flickor var mycket duktiga och kunde göra allt möjligt, och tant Jessie tyckte, att den gamla damen hade rätt, [ 109 ]så när jag såg, hur lyckliga och oberoende de unga damerna var, ville jag lära mig ett yrke, och då betydde pengarna ingenting, fastän jag tycker bra nog om att ha dem.

— Jag håller helt och hållet med damerna, och det skall bli mig ett nöje att hjälpa dig att fatta ditt beslut, om jag kan det, sade d:r Alec allvarligt. Vad har du lust för? Naturlig fallenhet eller begåvning är en till stor hjälp, när man skall välja, förstår du.

— Så vitt jag vet, har jag varken fallenhet eller begåvning för nägot särskilt, och det är just därför jag inte kan besluta mig. Så jag tror, att det skulle vara förståndigast att välja något mycket nyttigt yrke och lära det, för jag gör det inte för nöjes skull, förstår du, utan endast såsom en del av min uppfostran och för att ha något att lita mig till, för den händelse jag någonsin blir fattig, sade Rose och såg ut, som om hon rent av längtat efter litet fattigdom, så att hon skulle kunna begagna sig av sina kunskaper.

— Nåväl, det finns en sak, nyttig och kvinnlig, som varje kvinna bör kunna, ty den är en hjälp för fattiga och rika och familjens trevnad beror därpå. Den blir numera försummad och betraktas såsom gammalmodig, vilket är ett sorgligt misstag, som jag icke ämnar göra mig skyldig till, när jag uppfostrar min flicka. Den borde utgöra en del av varje flickas uppfostran, och jag känner en högst skicklig dam, som kommer att undervisa dig på det bästa och trevligaste sättet däri.

— O, vad är det? utbrast Rose ivrigt.

— Konsten att sköta ett hushåll! svarade d:r Alec.

— Är det något så storartat? frågade Rose med dyster uppsyn.

— Ja, det är en av de vackraste och nyttigaste saker, en kvinna kan lära sig. Kanske inte fullt så romantisk som att sjunga, måla, skriva böcker eller undervisa, men en sak, som gör många människor lyckliga och belåtna och hemmet till den härligaste plats i världen. Ja, du får gärna spärra upp dina stora ögon, men faktum är, att jag hellre ser dig som en skicklig hushållerska än som stadens förnämsta skönhet. Det behöver inte komma i vägen för någon annan begåvning, du möjligen har, men det är en nödvändig del av din [ 110 ]uppfostran, och jag hoppas, att du griper dig an med ens nu när du är frisk och stark.

— Vem är damen? frågade Rose.

— Tant Plenty. Hon har gjort detta hus till ett lyckligt hem för oss, så långt tillbaka vi kan komma ihåg. Hon är inte elegant men alltigenom god och så ålskad och vördad, att alla kommer att sörja och sakna henne, när hennes plats en gång står tom. Ingen kan fylla den, för denna goda själs solida, husliga dygder har blivit gammalmodiga, och ingenting nytt kan någonsin bli ens hälften så tillfredsställande — åtminstone inte för mig.

— Jag skulle tycka om att människor kände så för mig. Kan hon lära mig att göra, vad hon gör, och att bli lika god? frågade Rose med ett litet styng i samvetet för att hon någonsin tänkt, att tant Plenty var en alldaglig gammal dam.

— Ja, om du inte försmår så enkla lektioner som de, hon kan ge dig. Jag vet, att det skulle uppfylla hennes goda gamla hjärta med stolthet och glädje att känna, att någon har lust att lära av henne, för hon inbillar sig, att hennes dag är över. Låt henne lära dig att bli, vad hon har varit — en duktig, sparsam, godlynt husmor, skaparen och upprätthållaren av ett lyckligt hem, och så småningom kommer du till insikt om vilken värdefull läxa det varit.

— Det skall jag, farbror. Men hur skall jag börja?

— Jag skall tala med henne därom, och hon kommer att ordna saken med Debby, ty att laga mat är en av huvudsakerna, förstår du.

— Överenskommet! Överenskommet! Kom med och omtala allting för tant, för jag har bråttom att få börja, ropade Rose och dansade före honom in i salongen, där tant Plenty satt ensam och stickade helt förnöjt och dock redo att hjälpa var och en, som behövde hennes hjälp.

Det är onödigt att omtala, hur överraskad och förtjust hon blev, då hon blev anmodad att undervisa barnet i de husliga dygder, som voro hennes enda talang, och hur energiskt hon grep sig an med sitt uppdrag. Debby vågade inte knota, ty miss Plenty var den enda person, hon lydde, och Phebe visade öppet sin förtjus[ 111 ]ning, ty dessa nya lektioner förde Rose närmare henne och förskönade köket i den goda flickans ögon.

För att säga sanningen så hade de äldre tanterna emellanåt tyckt, att de inte finge fullt sin andel av den lilla niecen, som för länge sedan erövrat deras hjärtan och var husets solstråle. De talade någon gång med varandra därom men slutade alltid med att säga, att eftersom Alec hade allt ansvaret, borde han även ha lejonparten av flickans kärlek och tid och de fingo åtnöja sig med de smulor, de kunde få.

D:r Alec hade uppdagat deras lilla hemlighet, och efter att ha gjort sig förebråelser för att ha varit så blind och självisk hade han just försökt hitta på något sätt att förbättra saken, då Roses nya nyck utpekade en utväg för honom att vänja henne litet av med att alltid vara tillsammans med honom. Inte förrän han överlämnat henne åt hennes nya lärare, visste han riktigt, hur förtjust han var i henne, och mången gång kunde han icke motstå sin lust att kika in genom dörren för att se, hur hon redde sig, eller i smyg ta en titt genom luckan. Ibland ertappade de honom därmed och hotade honom med brödkavlen, om han inte genast gav sig i väg, eller om de lyckats ovanligt bra och följaktligen voro vid mildare sinnesstämning, lockade de bort honom med mutor, bestående av pepparkakor eller pick1es eller en liten tårta, som inte var nog symmetrisk att lämpa sig för deras kritiska ögon.

Han vinnlade sig naturligtvis om att taga för sig ordentligt av alla de goda rätter, som nu kommo på bordet, ty båda kokerskorna gjorde förstås sitt bästa, och han mådde som en prins i en bagarbod. Men varje rätt föreföll honom ännu läckrare, när Rose, till svar på hans uppriktiga beröm, rodnade av oskyldig stolthet och blygsamt sade:

— Jag har lagat till det, farbror, och det gläder mig, att du tycker om det.

Det dröjde någon tid, innan den goda bulle, som d:r Alec särskilt betingat sig, blev synlig, ty att baka bröd är ingen lättlärd sak, och tant Plenty var mycket grundlig i sin undervisning. Men till sist kom den en kväll till teet på en silverbricka, buren av Phebe, som [ 112 ]då hon ställde ned den framför d:r Alec icke kunde låta bli att viska:

— Ser den inte präktig ut, sir?

— Det gör den verkligen! Har min flicka bakat den här alldeles ensam? frågade han, i det han med nöje och intresse granskade den präktiga bullen.

— Ja, varenda smul, och hon har inte bett någon om hjälp eller råd, svarade tant Plenty och knäppte med belåten min ihop händerna, ty hennes elev gjorde henne verkligen all heder.

— Jag har haft så många misslyckanden och tråkigheter, att jag aldrig trodde, att jag skulle bli färdig därmed. Men smaka nu på brödet och säg mig, om det är lika gott, som det ser ut att vara.

— Måste jag skära sönder bullen? Kan jag inte förvara den under en glaskupa inne i salongen, såsom man gör med vaxblommor och dylikt?

— En sådan idé, farbror! Brödet skulle multna och bli förstört. För resten skulle folk skratta åt oss och göra narr av mina gammalmodiga kunskaper. Du lovade att äta det, och det måste du göra — inte med ens, men så fort du kan, så att jag kan baka mer åt dig.

D:r Alec skar med högtidlig min en skiva och åt den med högtidlig min. Så torkade han sig om munnen, strök tillbaka Roses hår, kysste henne högtidligt på pannan och sade hjärtligt:

— Mitt kära barn, brödet är utmärkt, och du gör din lärare all heder. När vi får vår modellskola, skall jag utfästa ett pris för det bästa brödet, och du kommer att vinna det.

— Det har jag redan fått, och jag är fullt belåten, sade Rose, i det hon slog sig ned på sin plats och försökte gömma högra handen, på vilken hon fått en brännblåsa. Men d:r Alec såg den, gissade, hur hon fått den, och påyrkade efter teet att få häva plågorna, som hon knappast ville erkänna.

— Tant Clara säger, att jag förstör mina händer, men det bryr jag mig icke om, för jag har haft så trevligt tillsammans med tant Plenty, och jag tror, att hon haft lika roligt som jag. Det är endast en sak, som bekymrar mig, farbror, och den vill jag tala med dig om, sade Rose, när de i skymningen promenerade av och [ 113 ]an i hallen, varvid hennes förbundna hand vilade på d:r Alecs arm.

— Flera små förtroenden? Jag tycker ofantligt mycket om dem, så prata på, mitt kära barn!

— Jo, förstår du, jag känner på mig, att tant Peace gärna skulle vilja göra något för mig, och jag har kommit under fund med vad det skulle kunna bli. Som du vet, kan hon inte gå omkring, liksom tant Plenty, och vi är numera så upptagna, att hon känner sig ganska ensam, är jag rädd. Så jag vill ta lektioner i sömnad av henne. Hon är så skicklig däri, och det är en mycket nyttig sak, som du vet, och jag bör bli lika skicklig i sömnad som i att sköta ett hushåll, icke sant?

— Välsigne ditt lilla hjärta, det är just vad jag tänkte på härom dagen, när tant Peace sade, att hon numera får se dig så sällan, därför att du är så upptagen. Jag ville tala med dig därom, men tänkte, att du just då hade att uträtta så mycket, som du kunde hinna med. Den kära kvinnan skulle bli förtjust, om hon finge undervisa dig i allt sådant, i all synnerhet i konsten att sy knapphål, för jag tror, att det är just i den, som de flesta unga kvinnor misslyckas — åtminstone har jag hört sägas det. Så ägna dig åt knapphål — gör sådana överallt på mina kläder, om du behöver något att öva dig på. Jag skall använda hela massor därav.

Rose skrattade åt detta djärva erbjudande, men lovade att även ägna sig åt denna viktiga bransch, ehuru hon erkände att stoppning var hennes svaga sida. Då erbjöd farbror Alec sig att förse henne med strumpor i alla stadier av förfall, så att hon till att börja med kunde få stoppa dem.

Sedan gingo de upp till tant Peace för att vederbörligen framställa sin begäran, till stor förtjusning för den gamla damen, som blev riktigt uppskojad av allt skämtet, medan de letade rätt på stoppnålar, nystade garn och gjorde i ordning en liten arbetskorg åt hennes elev.

Nu voro Roses dagar mycket upptagna och mycket lyckliga, ty på morgonen gick hon omkring i huset tillsammans med tant Plenty, såg till linneskåp och skafferier, syltning och saltning, utforskade vindskontor och [ 114 ]källare, för att se att allt var som det skulle och lärde sig på det goda gamla sättet att sköta hushållet.

På eftermiddagen — efter åkturen eller promenaden — satt hon hos tant Peace och ägnade sig åt sömnad, under det att tant Plenty, som hade klena ögon, stickade och berättade trevliga historier från flydda dagar, så att till sist alla tre skrattade eller gräto tillsammans.

Det var en vacker syn att se den rosiga lilla flickan sitta där mellan de två gamla damerna, lyssna till deras instruktioner och liva upp lektionerna med sitt livliga prat och muntra skratt. Om köket utövat dragningskraft på d:r Alec, när Rose varit där, visade sig syrummet nu vara alldeles oemotståndligt, och han var så älskvärd och trevlig, att ingen hade hjärta att skicka i väg honom, i all synnerhet när han läste högt eller nystade garn.

— Så där ja, nu har jag gjort åt dig en ny omgång nattskjortor med fyra knapphål i varje. Titta efter, om de inte är väl gjorda, sade Rose en dag några veckor eftter det att lektionerna börjat.

— Ett alldeles utmärkt arbete, min nådiga, och jag är mycket tacksam — så tacksam, att jag skall själv sy i knapparna och bespara dessa trötta fingrar mera arbete.

— Kan du sy fast dem? utbrast Rose och spärrade upp ögonen av idel häpnad.

— Vänta ett ögonblick, tills jag hämtat mina sygrejor, så skall du få se, vad jag kan göra.

— Kan han verkligen det? frågade Rose tant Peace, när farbror Alec marscherade bort med komiskt viktig min.

— Ja, för all del. Jag lärde honom det för många år sedan, innan han gick till sjöss, och jag antar, att han sedan dess ofta måst reda sig på egen hand, så han har nog inte tappat handlaget.

Det hade han synbarligen icke gjort, ty han kom snart tillbaka med en lustig liten sypåse, ur vilken han tog upp en fingerborg, och efter att ha trätt nålen på tråden började han sy fast knapparna så skickligt, att Rose kände sig riktigt imponerad.

— Jag undrar, om det finns något här i världen, [ 115 ]du inte kan göra? sade hon i en ton av vördnadsfull beundran.

— Det är ett par saker, som jag ännu inte är vuxen, svarade han med en glimt i ögonvrån, i det han vaxade sin tråd.

— Jag skulle gärna vilja veta, vilka de är.

— Bröd och knapphål, min nådiga.