Åtta kusiner/Kapitel 22
| ← Fredsmäklerska |
|
Förlagsreklam → |
XXII.
VILKEN?
— Farbror, jag har uppdagat, vad flickor är till för, sade Rose dagen efter försoningen mellan Archie och Charlie.
— Nå, för vad då? frågade d:r Alec, som höll på med sin vanliga promenad av och an i hallen.
— För att ta hand om gossar, svarade Rose, strålande av tillfredsställelse. Phebe skrattade, när jag sade henne det, och sade, att hon tyckte, att flickor först och främst behövde lära att ta vara på sig själva. Men det är därför att hon inte har sju manliga kusiner, liksom jag har.
— Icke desto mindre har hon rätt, Rosy, och detsamma har du, ty de två sakerna går ihop, och genom att hjälpa sju gossar bidrar du omedvetet mycket till en flickas förbättrande, sade d:r Alec.
— Gör jag? Det gläder mig att höra, men, farbror, jag känner mig verkligen, som om jag måste ta vara på gossarne, för de kommer till mig med alla sina bekymmer och ber mig om råd, och det tycker jag så mycket om. Det enda är, att jag inte alltid vet, vad jag skall göra, så jag tänker rådfråga dig i hemlighet och sedan överraska dem med min visdom.
— All right, mitt kära barn! Vilket är ditt första bekymmer? Jag ser, att det är något, som trycker dig, så kom och tala om det för farbror.
Rose tog honom under armen, och medan de promenerade av och an, berättade hon allt om Charlie och frågade, vad hon skulle göra för att hjälpa honom riktigt och vara en verklig syster för honom.
— Skulle du kunna besluta dig för att stanna hos tant Clara en månad? frågade doktorn, när hon omtalat allt.
— Ja, men jag skulle inte tycka om det. Vill du verkligen, att jag skall göra det, farbror?
— Det bästa botemedlet för Charlie är en daglig dos Rose och vatten. Vill du bege dig dit och se efter, att han tar in den? skrattade d:r Alec.
— Du menar, att om jag är där och försöker göra det trevligt för honom, så stannar han hemma och gör inga dumheter?
— Alldeles!
— Men kän jag göra det trevligt för honom? Han kommer att sakna gossarne.
— Var inte rädd för det, han får gossarnes sällskap, för de svärmar efter dig som bin efter sin drottning. Har du inte kommit under fund med det?
— Tant Plenty säger ofta, att de inte brukade vara här på långt när så mycket, innan jag kom, men jag trodde aldrig, att det gjorde någon skillnad, för det förefaller så naturligt att ha dem här.
— Du blygsamma lilla varelse, du vet inte, vilken magnet du är, men en vacker dag kommer du under fund därmed… Nåväl, om jag flyttar över magneten till tant Clara, kommer gossarne dit lika säkert som järn till stål, och Charlie kommer att känna sig så lycklig hemma, att han inte bryr sig om de där dåliga kamraterna — hoppas jag, tillade doktorn, som visste, hur svårt det är att vänja en sjutton års gosse av från hans första smak för att »se livet», som tyvärr mången gång ändar med att se döden!
— Jag gör det, farbror! Nu med ens! Tant Clara ber mig alltid komma dit och blir glad åt att få ta emot mig. Jag blir tvungen att göra toalett och dinera sent och delta i sällskapslivet, men jag skall försöka härda ut med det, och om det är något, som gör mig orolig eller förbryllad, kan jag kila över till dig.
Sålunda blev den saken beslutad, och utan att säga mycket om den verkliga anledningen till Roses besök, kom Rose över till tant Clara, kännande på sig, att hon hade ett arbete att uträtta, och angelägen om att göra det väl.
D:r Alec hade rätt i fråga om bien, ty gossarne följde efter sin drottning och förvånade tant Clara genom sin ihärdighet att göra visit, titta in till middagen och anordna alla möjliga roligheter till kvällen. Charlie var en trevlig värd och försökte visa sin tacksamhet genom att vara mycket vänlig mot »lilla syster», ty han anade, varför hon kommit dit, och kände sig rörd av hennes okonstlade försök »att hjälpa honom att vara snäll».
Försöket utföll så bra, att när månaden gått till ända, pockade Mac och Steve på ett besök i sin tur, och Rose flyttade över dit, ty hon önskade, att hon kunde få höra den bistra tant Jane säga, såsom tant Clara sagt, när hon lämnat henne: Mitt kära barn, jag önskar, att jag finge behålla dig kvar här hela livet.
När Mac och Steve haft sin tur, förde Archie & C:o henne med sig hem på några veckor, och hos dem kände hon sig mycket lycklig, så att hon gärna velat stanna där för alltid, om hon kunnat få farbror Alec också.
Hon kunde naturligtvis inte försumma tant Myra, och med hemlig förtvivlan flyttade hon över till »mausoleet», såsom gossarne kallade hennes dystra hem. Lyckligtvis befann hon sig helt nära sitt eget hem, och d:r Alec tittade in så ofta, att hennes besök där blev vida mindre prövande, än hon väntat. Och tillsammans lyckades de mer än en gång narra tant Myra att skratta riktigt hjärtligt, och Rose gjorde henne så gott genom att släppa in solsken, sjungande gå omkring i huset, laga till hälsosamma rätter och roa den gamla damen med sina lustiga små föreläsningar i fysiologi, att tanten glömde att taga in sina piller och uppgav »Mums Elixir», därför att hon sov så gott om nätterna efter de långa promenaderna och åkturerna, att hon inte behövde en sömnmedel.
Så vintern gick hastigt, och det var maj, innan Rose åter befann sig i sitt hem. De kallade henne »månadsrosen», därför att hon tillbragt en månad hos var och en av tanterna och kvarlämnat sådana angenäma minnen, att alla ville ha familjeblomman tillbaka.
D:r Alec gladde sig högeligen åt att ha återfått sin klenod, men allteftersom experimentåret närmade sig sitt slut, började han i hemlighet frukta, att Rose kanske under de närmaste följande tolv månaderna skulle vilja bo hos tant Jessie eller — för Charlies skull — till och med hos tant Clara. Han sade ingenting men inväntade i stor ängslan den dag, då saken skulle avgöras, och medan han väntade, gjorde han sitt bästa att avsluta sitt uppdrag så bra som möjligt.
Ingen kom ihåg dagen för det händelserika samtal, som resulterat i doktorns experiment (d. v. s. ingen utom han själv) så att när tanterna en lördagseftermiddag blevo bjudna till te, kommo de helt omisstänksamt och sutto och pratade, när d:r Alec kom in med två fotografier.
— Känner du igen den här? frågade han, i det han visade den ena för tant Clara, som händelsevis satt närmast.
— Ja visst! Det är mycket likt henne, när hon kom hit. Helt och hållet hennes sorgsna, lillgamla uppsyn, magra lilla ansikte och stora mörka ögon.
Porträttet gick laget runt, och alla voro ense om att »det var mycket likt Rose för ett år sedan.» Då den saken var klar, visade doktorn det andra porträttet, som blev emottaget med stort gillande och förklarat vara »förtjusande likt».
Det var det verkligen och en slående kontrast till det första, ty det var ett blomstrande, småleende ansikte, fullt av flickaktig levnadslust och hälsa, utan ett spår av melankoli, ehuru de milda ögonen voro tankfulla och linjerna kring läpparna förrådde en känslig natur.
D:r Alec ställde båda porträtten på cheminéen, drog sig ett par steg tillbaka och betraktade dem i flera minuter med oändlig tillfredsställelse. Så vände han sig om mot damerna, pekade på porträtten och sade:
— Tiden har gått till ända. Hur tycker ni mitt experiment lyckats, mina damer?
— Herreminje! Så är det! utbrast tant Plenty och tappade i sin överraskning en maska.
— Utmärkt, kära du! sade tant Peace och smålog gillande.
— Hon har verkligen tagit upp sig, ehuru skenet är bedrägligt och hon inte har någon konstitution att bygga på, kraxade tant Myra.
— Jag medger, att såvitt det beträffar hälsa, har experimentet lyckats, anmärkte nådigt tant Jane, ty hon kunde icke glömma Roses vänlighet mot hennes Mac.
— Det gör jag också, och jag går ännu längre, för jag tycker verkligen, att Alec uträttat underverk med barnet. Om några år är hon en skönhet, tillade tant Clara, som tyckte, att hon icke kunde säga något bättre än detta.
— Jag visste alltid, att han skulle lyckas, och det gläder mig så, att ni alla medger det, ty han förtjänar mer beröm, än han någonsin får, utbrast tant Jessie och klappade i händerna.
D:r Alec bugade sig artigt för dem och sade sedan helt allvarligt:
— Tack! Nu är frågan den — skall jag fortsätta? Ty detta är endast början. Ingen av er känner till alla de hinder, jag stött på, de misstag, jag begått, hur ivrigt jag studerat saken och den ängslan, jag ofta känt. Syster Myra har rätt i fråga om en sak — Rose är ömtålig, har lätt för att blomstra i solsken och lika lätt för att tyna av utan det. Hon lider ej av någon särskild sjukdom, utan har endast fått i arv sin mors känsliga natur och behöver den visaste, ömmaste omvårdnad. Jag tror mig ha kommit under fund med den rätta behandlingen, och med er hjälp tror jag mig kunna bygga upp en älsklig och ädel kvinna, som blir allas var stolthet och tröst.
Men jag vill inte vara självisk eller despotisk, därför att jag är hennes förmyndare, så jag överlämnar åt Rose att själv välja. Vi vill alla ha henne, och om hon hellre vill ha sitt hem hos någon av er än hos mig, får hon det. Faktum är att jag i vintras uppmuntrade hennes besök hos er alla, så att hon skulle se, vad vi har att erbjuda henne, och själv bedöma, var hon blir lyckligast. Är det inte det rättvisaste? Går ni in på att rätta er efter hennes val, såsom jag gör?
— Ja, det gör vi! ropade alla tanterna, som kände sig riktigt upprörda vid tanken på att Rose kanske skulle vara hos dem ett helt år.
— Bra! Hon kommer genast hit, och då skall vi avgöra frågan för ett helt år. Märk väl, att det är ett mycket viktigt år, ty hon har fått en god start och kommer hastigt att gå i blom, om allt går väl med henne. Så jag ber er att inte omintetgöra mitt verk, utan att handskas klokt och vänligt med min lilla flicka, ty jag tror, att mitt hjärta skulle brista, om det hände henne något.
Medan d:r Alec talade, vände han dem plötsligt ryggen och låtsade vara upptagen av att betrakta porträtten, men tanterna förstodo, hur dyrbart barnet var för den ensamme mannen, som många år tidigare älskat hennes mor och som nu fann sin lycka i att omhulda den Rose, som var så lik henne. De goda damerna nickade och suckade och tecknade åt varandra, att ingen av dem skulle klaga, om hon icke blev vald, eller ens försöka beröva bror Alec hans »hjärtas förtjusning», såsom gossarne kallade Rose.
I detsamma trängde ett sorl av glada unga röster upp från trädgården, och alla de allvarliga ansiktena smålogo. D:r Alec vände sig med ens om, kastade tillbaka huvudet och sade:
— Här kommer hon! Nu gäller det!
Kusinerna hade varit ute och plockat blommor och grönt och kommo nu in, lastade med sitt byte.
— Här är vår vackra skotska ros med alla sina törnen omkring sig, sade d:r Alec och betraktade henne med ovanlig ömhet och stolthet, när hon gick fram för att visa tant Peace sin med blommor och grönt fullproppade korg.
— Lämna era blommor ute i hallen, gossar, och sitt tysta, om ni föredrar att stanna här, sade tant Plenty och hytte med fingret åt den bullersamma klanen.
— Naturligtvis föredrar vi att stanna! Vi vill inte till något pris gå miste om vårt lördagste, sade hövdingen, i det han med ett ord och en vink återställde ordningen bland sina män.
— Vad står på? Krigsrätt? frågade Charlie, i det han med låtsad fruktan och verklig nyfikenhet såg sig omkring bland damerna, ty deras uppsyner förrådde, att något intressant förestod.
D:r Alec omtalade i korthet, vad det var, och var och en av gossarne började med ens försöka övertala, muta och locka »vår kusin» att välja just hans hem.
— Du borde verkligen komma hem till oss — för att bereda mor lite omväxling, för hon bör vid det här laget ha fått nog av pojkar, började Archie.
— Ah! tänkte Rose. Han behöver mig bäst! Jag har ofta längtat efter att kunna ge honom någonting, som han ivrigt önskat sig, och nu kan jag det!
Så att när det vid en åtbörd av tant Peace blev alldeles tyst i rummet, sade Rose med vacker färg på kinderna och en bönfallande blick omkring sig, som om hon bett gossarne om förlåtelse:
— Det är mycket svårt att välja, när alla håller av mig så, och därför tycker jag, att jag bör bege mig till den, som behöver mig bäst!
— Nej, mitt kära barn — till den, som du älskar högst och blir lyckligast hos, sade d:r Alec hastigt, då en dyster fnysning från tant Myra och ett frammumlat »Min helgade lilla Caroline!» kom Rose att tystna och se åt det hållet.
— Tag god tid på dig, kusin och glöm inte, att »Codlin ä' din vän», tillade Charlie i alltjämt förhoppningsfull ton.
— Jag behöver ingen tid på mig. Jag vet, vem jag älskar högst och vem jag är lyckligast hos, så jag väljer farbror. Vill han ha mig? frågade Rose ömt och tillitsfullt.
Om hon verkligen hyste några tvivel, skingrades de av uttrycket i hans ansikte, när han utan att säga ett ord, bredde ut armarna och hon kastade sig i dem, kännande, att hennes hem var där.
Ingen sade ett ord på en hel minut, men vissa tecken hos tanterna förrådde för gossarne, att vattenkonsterna snart skulle börja spela. Så de fattade varandras händer och började dansa kring farbror och niece, i det de sjöngo den gamla barnkammarvisan:
»Ring around a Rosy!»
Det gjorde naturligtvis slut på alla känsloutbrott, och Rose lämnade skrattande farbror Alecs armar med ett vackert märke på vänstra kinden efter en av hans västknappar. Han såg det och sade, i det han till hälften utplånade det med en kyss: Det här är mitt lilla lamm, och jag har satt mitt bomärke på det, så att ingen skall kunna ta det ifrån mig!
Det funno gossarne så lustigt, att de började skråla:
»Farbror har ett litet lamm!»
Men Rose tystade ned dem genom att smyga sig in i ringen och förmå dem att dansa vackert — som gossar och flickor kring en majstång, under det att Phebe, som kom in för att vattna blommorna, började kvittra och kuttra, som om alla luftens fåglar kommit in och slutit sig till de åtta kusinernas vårfest.