Adolfsfors/Kapitel 16
| ← Det hemlighetsfulla besöket |
|
Det tomma stallet → |
JULEN 1808
Vintern kom tidigt det året.
På den unge baron Rudbecks grav föllo de första snöflingorna, då Anckarsvärd, kallad till Adlersparre på Sophielund, tog vägen där förbi.
Framkommen möttes han i förstugan av fältskären, men hans häpnad övergick till förfäran, då han öppnade dörren och fick se Adlersparre själv med bindor om huvud och ben ligga utsträckt på sängen.
»En braf soldat, smått blesserad i ärofull strid», skämtade denne och sträckte ut handen mot sin adjutant.
»Sitt ner, jag har något att tala med er om. Jag har kallat er för att be er göra mig en tjänst, den sista som min tjänstgörande adjutant.
Kungen har befallt mig att till Leijonstedt överlämna befälet. Därefter skulle jag först infinna mig i högkvarteret i Vänersborg, sedan hos Hans Majestät själv i Stockholm.
Order måste jag lyda. Men jag har mina skäl, varför jag icke nu vill lämna dessa trakter eller sammanträffa med kungen.
Därför har en olycka inträffat — en kullkörningsolycka — tillkommen på min egen befallning», tillade han småleende med lägre röst.
»Begiv eder emellertid till Vänersborg och inberätta i högkvarteret min incapacité, förorsakad genom omkullkörningen. Säg, att jag till följd av densamma ser mig nödsakad, att — ehuru jag nedlagt befälet över västra arméns högra avdelning — tillsvidare kvarstanna här i Sophielund, huru länge är mig på grund av mina blessyrer svårt att säga.
Har ni förstått?»
Han blev plötsligt allvarlig, och, resande sig till hälften, stödd mot armbågen, fortsatte han, blickande sin adjutant djupt in i ögonen: »Jag kan ju lita på er?»
Anckarsvärds ögon blixtrade.
»I liv och död, herr överstelöjtnant!»
»Jag vet det», återtog Adlersparre.
»Nåväl, då ger ni er av nu genast?»
Anckarsvärd gjorde honnör.
»Edra order skola utföras med den finesse och det förstånd, varav jag är mäktig», sade han enkelt.
Adlersparre log.
»Gott», sade han, »res med Gud och skynda er att snart komma tillbaka!»
Vintermörkret tätnade allt mer. Redan vid tvåtiden slukade Hugnfjället den bleka solen.
Och så började snön att falla och falla utan uppehåll. Den hängde på alla grenar, gömde alla stigar, täckte alla fält, och snart lågo drivorna manshöga i skogarna.
På vinterföret kommo kolbönderna farande ned mot Adolfsfors.
Men trallen och den lusteliga vissången, som förr kommit hästarna att ivrigt nicka i takt och liksom villigare draga de tunga lassen, ekade icke nu i skogen.
Tysta gingo forbönderna vid sidan om sina dragare ned mot bygden. Många av dem, som förut om åren gått med i raden, hade »sjukan» tagit, och själva kunde de ej veta, om törhända någon av deras gått bort, innan de kommo åter.
Först då de taktfasta slagen av den stora hammaren nådde deras öron, for en ljusning över de bekymrade ansiktena. Stämningen lättade. Man hörde dock samman med detta, var och en var ju en liten del av det mäktiga brusande liv, som gav Adolfsfors dess färg och betydelse.
Snart skulle man också på kontoret få lön för mödan. Brukspatron själv skulle bjuda dem välkomstsupen, och så skulle räkningarna för halva året göras upp. Så fick man ändå reda pengar och kunde köpa något extra till mor och barnen hemma.
Det bästa var dock att sedan få gå in i den varma kammaren bredvid köket, där fru Cilla brukade ha långbordet dukat åt dem. Medan de läto sig den goda maten väl smaka, satt hon själv bredvid dem och hörde sig för, huru de hade det var och en.
Se hon var en gång sådan, fru Cilla, att man kunde tala med henne om allt — och det både lättade och lyste upp tillvaron!
Men i år hade hon nog inte, såsom hon annars alltid plägade, någon julkorg åt dem — den korgen, om vars innehåll ungarna månader i förväg brukade tala — en kunde ju förstå. att det inte kunde bakas bullar och pepparkakshjärtan nu, då det var så ont om varje matbit! Stackars ungar!
I bygderna, där kolarna drogo fram, började man emellertid julrusta så smått.
Vid åsynen av slakt och bak drogo inkvarteringarna, både befäl och manskap, mången suck.
Julen, samlandets tid, var inne, men de fingo ej komma hem. Deras plats skulle stå tom.
Månne julbordet hemma också var tomt?
De båda unga bröderna Anckarsvärd tänkte dock icke på jul och julfirande, där de i den gnistrande kalla vinterkvällen vandrade stigen fram mot Sophielund. De kommo från Ulriksdal, ett av Adolfsforstorpen, där de fått kvarter som tjänstgörande adjutanter hos kommenderande chefen Leijonstedt.
Med heta kinder och brinnande blod diskuterade de möjligheten av att med Adlersparre i spetsen för västra armén tåga mot Stockholm.
Det civila partiet därstädes hade ju misslyckats, likaså den del av krigspartiet, som genom en kupp sökt bemäktiga sig kungens person en dag, då han från Haga red in till slottet. Från Finland, där den svensk-finska hären under hundrade blodiga strider alltjämt retirerade längre och längre mot norr, frös, svalt och dog, var ingen hjälp att förvänta. Och general Toll vid södra armén tillhörde herrepartiet, så ej heller från det hållet kunde man räkna på att få någon ändring i sakernas nuvarande läge. Återstod sålunda blott västra armén. Och vem skulle föra den an om icke Adlersparre?
Skulle han låta beveka sig? Eller blott fortfarande be dem akta sina huvuden, som sutto löst på deras skuldror vid sådant tal, eller småleende skämta om ungdomens lust att ögonblickligen slå till; barnlekar vore det inte att bryta mot sekelgamla lagar och förordningar! Men månne han icke skulle finna tiden mogen nu, då det spordes, att kungen, trots landets utarmade förhållanden och kritiska läge, planerade ett nytt fälttåg — med nya utskrivningar, nya skattebördor — ett nytt fälttåg mot Norge?
Under de veckor, som följde, var det icke blott de
båda bröderna Ankarswärd, som bådo och besvuro sin
forne chef om ett ingripande, utan också andra
officerare vid Skantzen. Och för varje gång
Stockholmsposten kom, medförde den också nya maningar eller
underrättelser, som kom Adlersparres själ att brinna
av harm eller sorg; men ännu var han själv tveksam
om vägen.
Så blev det julafton.
Först sedan den dalande solen färgat de snöklädda bergkammarna röda, fick mannen i kammaren till vänster om gången på Sophielund några ögonblick för sig själv.
Han låste in alla sina papper i skrivbordslådan, for med handen över pannan, slängde därpå hastigt på sig en kappa, slöt dörren till efter sig och började rastlöst vandra vägen framåt.
Snart var han inne på skogsvägen. Allt var så tyst och stilla. Blott en och annan stjärna var synlig på himlavalvet, men månens klargröna sken började gjuta sitt skimmer över de snötyngda träden. Han stannade och drog djupt efter andan, beskådande all vinterprakten. Hans blick fängslades av en fura, som ensam liksom klättrat upp på bergsknallen. Med ens trädde vemodsdraget i hans ansikte skarpare fram, och sakta mumlade han för sig själv den gamla strofen ur Havamal:
»Furan mörknar,
som på fjället står,
hägnad av varken bark eller barr;
så är ock den man,
som ingen älskar.
Vi skall han länge leva?»
Oförmärkt tog han vägen fram mot Adolfsfors.
Plötsligt såg han tvärs över älven herrgården lysa fram.
Ljus brunno överallt och tyreveden sågs tlamma i kakelugnarna kastande ett rödaktigt sken ut över rummen. Det blänkte från bunkar och krukor på hyllor och skåp.
Men ingen människa syntes till.
I salen därnere låg damastduken på det stora matbordet. I dess mitt tronade en väldig grenljusstake, skrudad med finaste pappersguirlander. På ömse sidor därom stodo de grant målade pipstånkorna av trä.
Toppiga små julhögar lågo uppradade uteiter kanten, underst ett svart bröd, så ett vitt, därovanpå kringlor, så ett pepparkakshjärta och överst en julkuse, alla högarna precis lika.
»O du saliga, o du heliga,
nådebringande juletid…»
hörde han en kör av ljusa barnröster uppstämma.
Nu förstod han rörd, varför det så tidigt blivit tänt på herregården.
Fru Cilla hade där samlat alla bruksbarnen, som väl annars i detta nödens år ej fått njuta någon julfröjd.
Och se, där kom hon själv in i salen. Med en liten skyddsling på armen skyndade hon tvärs över golvet för att öppna dörrarna till det bredvidliggande rummet. »Du väna, mjukfingrade», tänkte han, »hur skönt skulle det ej kännas, om du ett ögonblick ville lägga din hand också på mitt huvud — som mor en gång i tiden brukade göra» — Han slöt ögonen.
Då han åter öppnade dem, strömmade barn av alla åldrar in, följande tätt efter fru Cilla. Vid åsynen av ljusen, julhögarna och den alnshöga julhalmen, som låg utbredd över hela golvet i det stora rummet näst intill, där man således skulle få leka, strålade alla ansikten, och försagdheten började försvinna. En liten parvel förstod inte ens bättre än att han — till stora systers skam och fasa — genast stultade fram till bordet och stoppade julkusen i munnen.
Från köket kommo flera pigor bärande stora brickor med ölost. Den rykande drycken slogs upp i muggar, som ställdes en framför varje brödhög.
Där började brukspatronen ordna barnen i ring kring bordet. Man skulle läsa bordsbönen.
Men var det inte baron Wrangel, som skymtade borta vid dörren, ivrigt samspråkande med… fru Stina.
Jo visst, det var ju naturligt, han var inkvarterad på stället.
Förmodligen utlade han nu — det såg så ut på minen — både simpelheten i och vådorna av de föraktade »revolutionärernas» tilltag.
Men — vem var han själv, som så ogrannlaga blev stående att betrakta andras hem och familjelycka, varutinnan han alls icke hade någon del?
Häftigt vände han sig om och återtog sin vandring mot Sophielund.
Då man kommit in i djupa skogen, blev han lugnare.
»Har man lyckan så där full och rik och nära inpå sig, skulle kanske litet var tycka, att allt vore bra som det är, tänkte han. »Det är till dem som gå de ensamma vägarna uppför eller utför, det är till dem, som budet kommer att tänka — eller välja för de andra.»
Allt långsammare blevo hans steg.
Då han åter satte nyckeln i sin dörr, kom en underlig svaghet honom att nästan snava över den höga tröskeln.
Ett brev glänste emot honom på bordet.
Hans hand darrade, då han tände ljuset.
Det nyhackade, doftande enriset på golvet knastrade och sköts samman framför hans blytunga fot.
Han tog brevet och höll upp det mot ljuset som ville han genomskåda dess innehåll.
Så slet han med hårda händer upp det.
I skenet från talgljusets låga, som svängde fram och åter för hans flämtande andedräkt, läste Georg Adlersparre om det öde, som stormakterna tillärnade hans fädernesland.
»Alexander och Napoleon ha på mötet i Erfurt bestämt, att Sverige skall delas, så att Motala älv blir gränsen…»
Det hade hastigt mulnat, nordanvinden ven, och snön piskade emot fönsterrutorna, så att de skallrade.
Men mannen, som i gryningens blekkalla dager ännu satt kvar vid skrivbordet, varken hörde eller såg…
Så med ens drogo i blixtrande klarhet de sista årens händelser förbi hans syn: det svenska folkets gång mot branten av sitt fall!
Han flög upp som en hårt spänd fjäder.
»Vid Gud», utropade han och knöt händerna i förtvivlan, »där måste bli en bom för detta! Adlersparre är färdig, västra armén skall marschera!»
Lågan i staken vek åt sidan och slocknade.
Den heliga Guds natt hade icke varit lång för dem, som i gårdar och stugor bidade ottefärden till Köla kyrka, men för den ensamme mannen, som, lutande sig mot den kalla fönsterposten, lyssnande till ord och röster från sin egen pinade själ, hade de timmarna varit — år!
Det blänkte till mot rutan. Blossen från de första långvägarne följdes snart av andra. Kyrkklockorna manade till samling, och även Adlersparre följde mekaniskt deras kallande röst.
Men då han till fots kom fram till kyrkvallen, var den tom. Allt folket hade redan samlats inne i kyrkan.
Intet ljud hördes därinifrån. Psalmerna voro tydligen redan sjungna.
Sakta öppnade han dörren och kastade en blick ditin.
De många människornas andedräkt vällde kring som en vit rök i de iskalla valven. Men det oaktat såg han genast, att hela Adolfsforsbänken där uppe vid koret var fullsatt.
Han såg fru Cillas rena profil vända sig upp emot ljuset i trästaken på bänken framför henne. Hon snoppade det. Sedan såg han hennes skinnbrämade, ljusblå sammetskråka andaktsfullt böja sig ned i bänken.
»Ja bed… bed för ditt land», sade han högt utan att själv veta om det, stängde så sakta dörren och gick genom vapenhuset ut igen.
Men mannen i dörröppningen hade observerats. Ett par unga män reste sig strax från sina platser och gingo tysta ut.
Framför det stora blosshålet på kyrkbacken funno de Adlersparre stående, betraktande elden, som ännu levde och långsamt förtärde de fräsande bränderna. Han såg upp — hälsade en smula frånvarande.
»Frid på jorden», mumlade han, »frid på jorden — ja, alla längta vi efter frid — men frid vinnes dock aldrig utan strid. Nu gossar» — och det kom manlig, beslutsam klang i stämman — »nu gossar, gå vi att begynna vår strid!»