Adolfsfors/Kapitel 15
| ← »Gränts-tullkammaren» |
|
Julen 1808 → |
DET HEMLIGHETSFULLA BESÖKET
Krigsrörelserna hade avstannat. Varken Armfelts föreställningar eller det från England givna beskedet, att dess hjälptrupper ingalunda finge användas mot Seland, hade förmått ändra detta kungens beslut. Engelsmännen förbjödos att landstiga, och Armfelt måste fullfölja ordern att genast uppgiva intagna ställningar och draga sig tillbaka inom gränsen, varvid 4,000 man och 15 kanoner fråntogos honom och skickades söderut till Toll — ty mot Seland skulle huvudangreppet ske!
Visserligen föreföllo ideliga skärmytslingar, skottväxlingar och rekognosceringar, men egentligen betydde de föga. Och dock decimerades fruktansvärt västra armén för varie dag, som gick.
Hunger, usel föda, höstfukt genom de tunna, trasslitna kläderna, som ej kunde ersättas med nya, och annan ovårdnad kom fältsjukan att svårligen grassera.
Kring Eda Skantz gick sjukdomen förfärligt. På stigarna in till de undangömdaste stugor smög den, fram till Adolfsfors dånande hammare kom den, uppför trapporna till smedernas långa röda huslänga klättrade den, och försiktigt tittade den också in i de större bonde- och herrehusen.
Värst härjade den, där bordet var rensopat från de sista bitarna bröd, och de lösköttiga rovorna, vattniga av den regniga hösten, redan voro slut.
Och de gårdarna voro talrika i denna vådeliga höst 1808.
Djupa stego suckarna ur kvalda bröst. Titt och tätt ringde Köla kyrkklockor över dem, som i rader lades ned i krigargravarna.
Tego de någon dag, sökte nog ungdomen ibland förlusta sig. Då solen lyste på förmiddagen, kunde de ibland glömma både hungriga magar och ihåliga anleten och sjungande draga förbi Sophielund — Eric Noreens ägande gård och privata boställe — där Adlersparre, sedan gräntstullkammaren i grund nedbrunnit, tagit sin bostad.
Fingo de då syn på överbefälhavaren, flögo mössorna i luften, och »leve Sparren» ljöd det i korus.
Men kom så kvällen och natten, eller sågo de en av kamraterna blåna i fältsjukans begynnande plågor, isades de av skräck och drogo sig tysta åtskils.
Vad var det också åt Sparren? För varje gång, där kom budskap från Stockholm, blev han allt mörkare, han förgat ju alldeles att le mot sina hungrande, sjukdomshärjade gossar!
Mycken hugnad hade det fattiga manskapet dock fått röna såväl av sockenfolket, som troget delat med sig av den knappa vinterfödan, som av de omkringliggande herrgårdarna, från vilka det skickats vad man kunnat avstå av mat och kläder. Herrgårdsvagnen från Adolifsfors rullade som oftast vägarna framåt. Än var det fru Stina, som kom och åter fick dem att skratta och bli glada, då hon drog samman sina smala ögon i glittrande putslustighet, än var det bruksherren själv, som allvarsam och godmodig ville dela ut några gåvor eller också lilla fru Cilla, som alltid fann goda ord och tröst för sjuka hjärtan.
I stugorna runt omkring, där nöden och sorgen var som störst, där far eller mor stupat på sin post, där kunde man alltid vara säker om att finna henne. Och de små föräldralösa, som blivit kvar, dem tog hon med sig till sitt Adolfsfors. Många av dem mindes sedan ingen annan mor än fru Cilla.
De sista brunfläckiga löven sletos av björkarna i
alléen, när en dag Adolfsforsvagnen stretade den
bottenlösa vägen fram mot Sophielund.
Genom den smala glasrutan skymtade fru Cillas ljusa anlete, och Stina Wærns profil syntes tätt mot den andra.
På Sophielunds trappa kommer Eric Noreen utskyndande för att taga emot det kära besöket.
»Varen så hjärtligt välkomna, mina damer. Hur mycket det gläder en gammal gustavian att få skåda så mycken ungdomlig skönhet och grace, kan jag ej i ord uttrycka. Stigen på, cheres cousines, det är ej för grandes dames att vara ute i detta herrans väder. Nej se Lennart också, välkommen gamle garçon, men» hans ögon bli stora av förvåning — »herr ge—ne —»
»Taisez-vous,je ne suis ici pour personne, herr överinspektor, men låt oss fort komma in», hördes generalens röst längst inifrån vagnshörnet.
De gingo in i gången, som ledde tvärs igenom huset, sist kommo Eric Noreen och generalen.
Vid första dörren till vänster stannade Armfelt och frågade helt tyst: »Är detta överstelöjtnantens rum?»
»Ja, herr general, men för tillfället är han ej inne. Han gör sin vanliga aftonrond, troligen kommer han dock snart.»
De andra hade gått in. Det syntes, att de voro välbekanta med den lilla gården.
Eric Noreen gick fram och öppnade en dörr, genom vilken fru Cillas klara, mjuka röst hördes.
»Var så god och stig in, herr general, i min enkla boning, för ögonblicket dock en mycket upphöjd sådan, eftersom både skönhet och snille där täckts draga in!»
Han bugade för damerna och generalen.
Fru Cilla skrattade med barnsligt roade ögon.
»Smickrare där», utropade hon, »hur gammal skall Eric Noreen bli, innan han upphör med sitt raljeri?»
Eric Noreen bugade på nytt.
»Aldrig nog gammal för att sluta att tala sanning», sade han småleende.
Brasan i den låga, breda kakelugnen flammade, tallkottarna smällde och knastrade. Skymningen föll stilla över rummet.
Det var trivsamt med brasan, när man hörde regnet slå emot fönstren.
Från bordet, som flyttats fram till brasan, klirrade ljudet av bägare, som stöttes samman. Röken från den ångande romtoddyn ringlade sig uppåt, och skenet från piporna glimtade. De tre männen, som sutto däromkring, samtalade halvhögt.
Fru Stina och Cilla, som sutto i långsoffan, utbytte några ord med hushållerskan, som kommit in med den ångande drycken.
De talade om fältsjukans förfärliga framfart — de hade den även inom Sophielund. Hushållerskan förtalde, att Rudbeck, Adlersparres adjutant, låg därinne i förstugukammaren och drogs med den. Den unge baron Anckarsvärd, »Sparrens» andre adjutant, som delade det lilla rummet med honom, hade varit outtröttlig i sina omsorger om honom, men sjukdomen var stark, den tycktes bränna upp den unga kroppen. I afton var han nog särskilt krank. Anckarsvärd hade nyss varit inne, stackarn, och klagat, att nu yrade sjuklingen vilt och kände ej längre igen honom.
Det blev alldeles tyst ett ögonblick.
Så började generalen tala.
Alla lyssnade.
»Jag sitter och tänker på mitt första hemliga besök i Köla. Det var anno 1790 strax före min avresa till Finland.
Rykten gick om ett tillärnat infall av danska trupper här mot gränsen, och så skulle utskrivning också företagas för det stundande finska fälttåget. För mig som dåvarande tjänstgörande generaladjutant fanns sålunda anledning nog att begiva mig hit upp. Men salig kungen hade också givit mig ett annat uppdrag — som icke fick synas.»
Ofrivilligt makade sig fru Cilla en smula närmare berättaren.
»Ända sedan sin tronbestigning hade han haft sin blick fäst på Norge, där man på många håll var missnöjd med den danska styrelsen.
Fördenskull ville han nu, att jag skulle sammanträffa med några av ledarna för det norska självständighetspartiet för att söka utforska deras avsikter. Och en dag fick jag sålunda underrättelse om, att ‘en okänd‘ väntade mig vid ‘Fossums‘ stuga i Kölaskogen för att föra mig samman med några andra norrmän.
Förklädd infann jag mig på ort och ställe. Så blev jag på hemliga vägar förd till en viss Juel. Då jag såg mannen, mindes jag mycket väl, att jag sett honom en gång förut på Haga.
Han lär ha varit någon slags Zahlcasserer i Norge, men för något mankements skull hade han måst fly över till Sverige — och då tagit kassan med sig. Eftersatt som han blev, gav han sig i väg till salig kungen, anropande honom om nåd.
Och salig kungen behagade nådigt skämta. ‘Minsann får jag inte annars bara klippta baggar, kommer nu för en gångs skull en oklippt, så kan jag väl också behålla den!‘ Karlen fick alltså slå sig ned i Sverige — och nu återfann jag honom här som ägare till Noresunds gård. — Missminner jag mig, eller är det inte övertullinspektorens farbror, major Noreen, som anlagt den vackra gården?»
»Jo, herr general, det slår allt in. Gården fick ju också ärva en bit av namnet»
»Ja visst, ja — Nore-sund.»
»Nåväl, det var där jag träffade på det norska sällskapet. Men ingen av dem var en man efter mitt sinne, varför jag avrådde salig kungen från att blanda sina kort samman med deras.
Emellertid uppgåvo de icke hoppet att med svensk hjälp kunna avskaka sig det danska oket utan återkommo sedan med nya förslag, av vilka de väntade sig mycken fördel.
Jag var då i Finland, och salig kungen sände den ena representanten dit över för att fullfölja affären. Men» — generalen skrattade — »väl ankommen till skottlinjen, där jag just då opererade, skådade mannen sig bara ideligen förskräckt omkring åt alla håll och ordade mest om, att jag valt mitt uppehåll alldeles för nära inpå fienden, varför jag bad honom att fortast möjligt draga dädan, då det ju visade sig, att han i realiteten ej tålde vid krig — på nära håll.
Saken förföll alltså den gången.
»Men» — tillade han allvarsamt — »jag sitter nu här och tänker på att det där lilla fröet, som en gång kastades ut här i Köla, kanske haft tid nog att gro nu…»
Dörren gick upp. Adlersparre od på tröskeln och såg förvånad in i rummet.
Den piskande stormen hade färgat hans ansikte friskt brunrött, och hans ögon blixtrade av energi och liv.
Han gjorde stelt sin reverens för damerna och inför Armfelt sin reglementsmässiga honnör.
»Mon général», sade han oroligt frågande.
Armfelt visade på en karmstol.
»Slå er ned, herr överstelöjtnant. Jag har i all hemlighet kommit hit för att utdela — min sista befallning.»
Alla sågo upp i ångestfylld spänning.
»Det är min önskan, att överstelöjtnanten stannar, da jag går.
Från och med i morgon är icke jag längre befälhavaren över västra armén.»
En bomb kunde ej gjort större verkan än dessa ord. Alla sprungo upp från sina platser.
»Men varför, herr general, varför?» stönade Adlersparre.
»Varför, frågar ni varför, har det någonsin varit ett varför eller därför i detta krig? Jag likaså litet som någon annan vet varför!
Jag är fallen ur den kungliga nåden, voilà tout, och har fått order att ‘prompt avresa till min egendom‘.»
»Med vad skall det bli av oss, stackars satar, vid västra armén?»
»Presidenten Cederström har övertagit befälet. Och fastän hela min stab kommer att begära att med mig få lämna armén, är det min alldeles särskilda önskan och sista befallning, att ni stannar och stannar just här! Landet behöver eder!
Vad svarar ni härtill?»
Mörkt och dröjande kom svaret: »Eder önskan är min lag, herr general.»
»Tack —.»
»Mina värmländska vänner», fortsatte generalen och höjde bägaren, »en skål för denna landsända kring Eda Skantz, som så tappert värnat Sveriges västra gräns, som så tappert kämpat mot hunger, fattigdom och sjukdom!
En skål för herrehusen, som delat med sig av sitt, en skål för de torftiga stugorna, som givit än mer, ofta den sista kakan — en aktningens och välgångens bägare för det stolta, begåvade, varmhjärtade värmlandsfolket! Mitt tack till alla och envar!» Han bugade och såg på dem i tur och ordning.
»Herr generab, tog Eric Noreen med av rörelse darrande röst till orda, »sent om väl någonsin lärer Gustaf Mauritz Armfelts namn i Sverige förgätas, här i Värmland skall det aldrig dö.
Med evärdelig tacksamhet skall provinsen minnas den man, som upprepade gånger frälst och värjt den mot fiender och deras onda anslag.
Och nu är det icke blott officerare och soldater, som med sorg och grämelse komma att sakna den mest älskade chef, som någonsin stått i spetsen för en svensk armé, utan likaså mycket de civila ämbetsmännen, som med eder delat det tunga värvet att något tillgodose denna så illa försedda armé.
Å egna såväl som å medbröders vägnar ber jag till herr generalen vördsamt få hembära vår stora reconnaissance för all den mänsklighet och omtanke, med vilken herr generalen städse omfattat alla dem, som dragit tyngden av den nu så kritiska ställningen.
Men» — hans röst höjdes i bitterhet — »hur ska det nu bli för vårt arma land? Sakta och säkert har dess konung lossat sten efter sten i muren, som byggts upp till dess skydd, och nu rycker han också undan en av själva hörnstenarna?!»
Armfelt lade sin hand på hans skuldra. Han visade på Adlersparre, som stod där med sänkt huvud, liksom bedövad av det oväntade slaget.
»Krafter, slumrande krafter finnas ännu i Sverige, herr överinspektor», sade han lågt, »stormen skall komma dem att framträda. Vi få icke förtvivla.»
Han gick fram mot damerna.
»Herr general», sade Stina Wærn med flammande ögon, »il y a des temps, oû les disgrâces de la cour sont des gloires publiques!
Generalen bugade sig.
Han såg på fru Cilla.
Hon hade blivit mycket blek, och ofrivilligt hade hon lagt handen på hjärtat.
Då hon nu mötte generalens blick, färgades långsamt hennes kinder av det stigande blodet, och de förrädiska tårarna voro nära att falla från de långa ögonhåren.
Hon tänkte på scenen i parken. Den gemensamma lilla hemligheten byggde bro dem emellan. Där behövdes inga ord. Hon sträckte blott ut sin darrande hand mot honom. Han tog den och förde den till sina läppar men sade heller ingenting, bugade blott på nytt.
Lennart Wærn stod stödd emot kakelugnens avsats. Dystert blickade han ut genom det smårutade fönstret, bakom vilket höstaftonens mörker tätnade.
Eric Noreen betraktade honom. »Du strider ännu, Lennart Wærn, mellan din borna tro på tronens helgd och din känsla för fosterlandets väl», tänkte han. »Törhända måste du snart nog visa bestämd flagg.»
Brasan hade falnat, och rummet låg nästan i mörker.
Eric Noreen gick fram för att tända de båda ljusen i de låga skruvstakarna.
»Nej, inga ljus ännu, herr överinspektor», utropade generalen. »Tiden för uppbrott är inne.» Och vänd emot Lennart Wærn fortsatte han: »Sedan nu mitt ärende här är uträttat, får jag kanske be herr brukspatron att — sörja för min hädanfärd?»
»Aldrig kunde jag tänka, herr general, att vår hemlighetsfulla färd skulle ända med en sådan — sådan sorglig surprice», svarade Lennart Wærn, »men allt är ordnat, som herr generalen det befallt. Vid uppgivet ställe väntar den sadlade ridhästen, om vi nu med vagnen få ledsaga herr generalen till platsen.
I den här svepningsskruden», fortsatte han i det han tog ned den vida svarta kappan från kroken och lade den om Armfelts axlar, »lärer heller ingen kunna upptäcka ‘vackre generalen‘.»
Det blev allmänt uppbrott.
Medan damerna pälsade på sig, stod mannen i svarta kappan ännu länge tyst samtalande med Adlersparre, tills vagnen så körde fram och det i storm och mörker åter bar åstad — mot livets nya växlingar.