Alices äventyr i underlandet/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kaninen och Ville och vad kaninen ville
Alices äventyr i underlandet
av Lewis Carroll
Översättare: Nino Runeberg

Larvens råd
Gris med peppar  →


[ 46 ]
Alice par John Tenniel 15.png

FEMTE KAPITLET.
Larvens råd.

Larven och Alice såg på varann en lång stund och var alldeles tysta. Till sist tog larven pipan ur munnen och talade till henne i en släpig, sömnig ton:

»Vem är du?» sade larven.

Det var ingen uppmuntrande början! Alice svarade litet försagt: »Jag — jag vet inte riktigt, herr Larv, vem jag är just nu, — jag vet nog vem jag var [ 47 ]i morse när jag steg upp, men jag tror jag har blivit bortbytt flere gånger se’n dess.»

»Vad menar du?» frågade larven allvarligt. »Förklara dig!»

»Jag kan inte förklara mig, är jag rädd, herr Larv», sade Alice, »för jag känner inte mig själv, — ser Ni?»

»Hur skulle jag se det?» sade larven.

»Jag är rädd att jag inte riktigt kan säga vad jag menar, svarade Alice mycket hövligt, »för jag förstår inte mig själv, att börja med; och att vara turvis stor och turvis liten så många gånger om dagen är så konstigt.»

»Ingalunda», sade larven.

»Kanske ni inte har märkt det ännu», sade Alice, »— men vänta, bara Ni först har blivit puppa — för det blir Ni en dag, det vet Ni ju, — och sedan fjäril, — då kommer Ni allt att tycka att det är bra lustigt, eller hur?»

»Visst inte», sade larven.

»Ja ja, kanske Era känslor är annorlunda beskaffade», sade Alice; »allt vad jag vet är att det för mig skulle kännas bra lustigt.»

»För dig!» sade larven föraktfullt. »Vem är du

Och där var de nu igen, just vid samtalets början. Alice var nog litet förargad över larvens snäsiga motsägelselust, och därför rätade hon på sig och sade mycket allvarsamt: »Jag tycker Ni först borde säga mig vem Ni är.»

»Varför?» sade larven.

Det var igen en kinkig fråga. Och då Alice inte kunde utgrunda något förnuftigt svar på den, och [ 48 ]larven tycktes vara vid ett mycket obehagligt humör, vände hon sig bort.

»Kom hit!» sade larven, »Jag har någonting viktigt att säga dig.»

Det lät ju lovande. Alice vände om igen och kom tillbaka.

»Bli inte otålig», sade larven.

»Var det där allt?» frågade Alice och sväljde sin förargelse så gott hon kunde.

»Nej», sade larven.

Alice tyckte att hon lika gärna kunde vänta där, för hon hade ju ingenting bättre att göra; och när allt kom omkring hade den kanhända någonting förståndigt att säga. Under några minuter bolmade den på, utan att tala ett ord; men till sist sträckte den på sina armar, tog pipan ur munnen igen och sade: »Jaså, du tror att du har blivit bortbytt?»

»Jag är rädd att jag är det, herr Larv», svarade Alice; »jag kan inte komma ihåg saker som jag har brukat kunna, och jag är turvis stor och turvis liten varannan minut.»

»Kan inte komma ihåg vilka saker?» sade larven.

»Jag — jag försökte läsa upp ’Mors lilla Olle’, men den blev alldeles olika», svarade Alice i en mycket vemodig ton.

»Läs upp: ’Jag har en lantlig stuga’», sade larven.

Alice knäppte ihop händerna och började:

[ 49 ]
Alice 05c.jpg

»Jag har en lantlig stuga,
den stugan är dock min; —
man upp och ner skall buga
att till mig komma in!»

»Så där var det inte», sade larven.

[ 50 ]Alice tog om från början:

Alice par John Tenniel 16.png

»Jag har en lantlig stuga,
den står vid vägens slut; —
man upp och ner skall buga
att till mig komma ut.»

»Så där var det ännu mindre», sade larven.

[ 51 ]Alice började ännu en gång:

Alice 05d.jpg

»Jag har en lantlig stuga,
där äter jag min mat; —
men andra vill jag truga
att se mitt tomma fat.»

»Det vill jag visst inte», sade larven.

[ 52 ]Då gjorde Alice ett sista förtvivlat försök:

Alice 05e.jpg

»Jag har en lantlig stuga,
långt skild från världens prål.»
»— Försök ej stå och ljuga,
det där är ju en ål!»

[ 53 ]»Nej nog är jag en larv», sade larven.

»Jag ber så mycket om ursäkt», sade Alice ängsligt, »det var nog orätt, — några av orden har visst blivit bortbytta.»

»Det är orätt från början till slut, sade larven mycket bestämt; och så var det tyst i några minuter.

Larven var den första som började tala.

»Hur stor vill du då vara?» frågade han.

»Åh, det är inte så noga», skyndade sig Alice att svara, »det är bara så otäckt att byta så ofta, vet Ni?»

»Nej det vet jag visst inte», sade larven.

Alice svarade ingenting. Hon hade aldrig blivit så mycket motsagd i hela sitt liv, och hon kände att hon höll på att bli otålig.

»Är du nöjd nu?» frågade larven.

»N — nej, jag skulle gärna vilja vara litet större, om det är detsamma för Er, herr Larv», sade Alice; »det är så tarvligt att vara bara tre tum lång!»

»Det är en alldeles utmärkt längd, det skall jag säga dig», svarade larven förbittrad och sträckte på sig; och då var den precis tre tum lång.

»Men jag är så ovan vid den», sade stackars Alice i en jämmerlig ton. Och för sig själv tänkte hon: »Jag önskar att somligt folk inte vore så förfärligt snarstucket!»

»Man vänjer sig vid mycket», sade larven; och så stack han pipan i munnen och bolmade vidare.

Den gången väntade Alice tåligt tills han fick lust att tala igen. Om ett par minuter tog larven pipan ur munnen, gäspade ett par tag och ruskade på sig. Sedan kravlade han ner från svampen och kröp bort [ 54 ]genom gräset i det han mumlade: »Av den ena sidan blir man större, och av den andra sidan blir man mindre.»

»Den ena sidan av vad? den andra sidan av vad?» tänkte Alice för sig själv.

»Av svampen, svarade larven, just som om hon hade frågat honom högt; och så var han borta.

Alice betraktade svampen tankfullt en lång stund. Hon försökte komma under fund med, vilken sida som var den ena och vilken sida som var den andra; för den var alldeles rund, och då var det ju en mycket svår fråga. Men till sist sträckte hon ut en arm åt vardera sidan och bröt av ett stycke av kanten med vardera handen.

»Ja, — och vilken är nu vilken?» tänkte hon, och smakade på en liten munsbit av det stycke hon höll i högra handen. I detsamma fick hon en hård stöt under hakan: den hade stött mot hennes fot!

Hon blev duktigt skrämd av den plötsliga förändringen, men hon förstod att här var ingen tid att förlora hon krympte så hastigt; så att hon började genast försöka äta litet av den andra biten. Men hennes haka klämdes så hårt mot hennes fot, att hon knappt kunde öppna munnen. Till sist lyckades hon ändå göra det, och så pinade hon in en bit av det stycke hon höll i vänstra handen.

De Alice's Abenteuer im Wunderland Carroll pic stars.jpg

[ 55 ]»Nå äntligen kan man då röra på huvudet!» sade Alice förtjust; men strax därefter blev hon mycket förskräckt, då hon märkte att hennes axlar var borta: allt vad hon kunde se var en omätligt lång hals, som steg upp som en stjälk ur ett hav av grönska djupt nere under henne.

»Vad kan allt det där gröna vara?» sade Alice. »Och vart har mina axlar tagit vägen? Och mina stackars små händer! hur kan jag inte se er?» Hon rörde nog på dem medan hon talade, men då hördes bara ett sakta prassel i grönskan under henne.

Då hon inte tycktes ha någon utsikt att föra händerna upp till huvudet, försökte hon böja huvudet ner mot dem; och då blev hon förtjust, för hon märkte att hon kunde slingra och vrida och vända halsen omkring åt alla håll, såsom en orm. Hon hade just lyckats böja den i en behagfull krumelur, och ämnade dyka ner i grönskan, — som hon märkte att bara var topparna av de trän, under vilka hon hade spatserat, — då ett plötsligt fräsande skrämde henne, så att hon förskräckt drog sig tillbaka: en stor duva hade flugit henne rakt i ansiktet och smällde henne med sina vingar.

»Orm!» skrek duvan.

»Jag är visst inte någon orm!» sade Alice harmset. »Låt mig vara i fred!»

»Jo det är du! Orm!» skrek duvan igen, men i betydligt spakare ton, och tillade i ett slags snyftning: »Nu har jag då försökt på alla de sätt, och ingenting hjälper!»

»Jag har inte en aning om vad du menar», sade Alice.

[ 56 ]»Jag har byggt bo vid trädrötterna och i trädgårdssängarna och i häckarna», sade duvan utan att höra på henne, »men de där ormarna! — man kan då inte göra dem i lag!»

Alice blev allt mer förundrad, men hon märkte att det inte tjänade till någonting att försöka få muntur innan fågeln hade talat ut.

Som om det inte vore bråkigt nog att lägga ägg och att kläcka ut dem», sade duvan; »— här skall man ännu dessutom hålla utkik efter ormar dag och natt! Nu har jag inte fått sova på tre veckor!»

»Det var ju förfärligt ledsamt!» sade Alice, som började begripa vad hon menade.

»Och just när jag hade byggt i det högsta trädet i hela skogen», fortsatte duvan och höjde sin röst till ett skrik, »och just när jag tänkte att jag äntligen skulle få vara i fred för dem till slut, så skall de naturligtvis komma nerringlande uppifrån himmelen! Usch! gå bort, otäcka orm!»

»Jag är inte en orm, hör du inte» sade Alice. »Jag är ju en — en —»

»Nå, vad är du?» frågade duvan. »Jag ser att du ämnar hitta på en osanning!»

»Jag är en liten flicka», sade Alice, ganska tveksamt, för hon mindes de många förändringar hon hade genomgått den dagen.

»Jo, det var mig ett trevligt påhitt!» sade duvan med det allra största förakt. »Tror du inte jag har sett små flickor förr? Inte har de sådana där halsar! Nej, nog är du en orm! Härnäst vill du väl inbilla mig att du aldrig har ätit ägg heller!»

[ 57 ]»Visst har jag ätit ägg!» sade Alice, som aldrig brukade narras, »men små flickor äter nog också ägg, lika väl som ormar.»

»Det där är nu visst en osanning igen», sade duvan; »men om de gör det, så är de ju också ett slags ormar, så det förbättrar inte saken.»

Det hade Alice aldrig kommit att tänka på, och därför teg hon ett par minuter; och då passade duvan på att säga: »Du vet att du snokar efter ägg! — vad angår det mig då om du är en liten flicka eller en orm?»

»Det angår mig betydligt», sade Alice hastigt; »men nu snokar jag inte efter ägg, händelsevis, och om jag också gjorde det, så skulle jag ändå aldrig vilja ha dina; inte tycker jag om råa ägg!»

»Nå, dra då åt skogen!» sade duvan buttert och slog sig ner i sitt näste igen. Alice krälade fram bland träden så gott hon kunde, för hennes hals trasslade alltjämt in sig bland grenarna, och hon måste ideligen stanna för att reda ut den. Efter en stund kom hon ihåg att hon ännu hade sina svampbitar kvar i händerna, och så började hon mycket försiktigt mumsa litet av den ena och litet av den andra, och så blev hon än större och än mindre, tills hon lyckades bli sådan som hon hade varit till allra först.

Det var nu så länge sedan, att det kändes helt ovant och främmande; men efter några minuter kände hon sig hemmastadd igen och började prata för sig själv som vanligt. — »Så där ja — det var ju ena hälften av min plan. Vad alla de här förändringarna är besynnerliga! Aldrig kan man veta vad det blir av en i nästa minut! Men nu är jag lagom stor igen! nu [ 58 ]gäller det att komma in i den vackra trädgården; hur månne det skall gå till?» Just som hon sade det, kom hon till en öppen plats; där stod ett litet hus som var ungefär en och en fjärdedels meter högt. »Vem som än må bo där», tänkte Alice, »så är det ohövligt att komma på besök till dem och vara så här hög; de skulle ju bli ihjälskrämda!» Och så började hon mumsa på sin höger hands svampbit igen, och gick inte närmare huset förrän hon hade blivit så där omkring en kvart meter hög.