Alices äventyr i underlandet/Kapitel 06

←  Larvens råd

Alices äventyr i underlandet av Lewis Carroll Översättare: Nino Runeberg Gris med peppar

En galen tebjudning  →

SJÄTTE KAPITLET.
Gris med peppar.

En minut eller två stod hon och tittade på huset och undrade vad hon borde göra, då plötsligt en livréklädd lakej kom framskyndande ur skogen (hon tyckte att det var en lakej, därför att han var livréklädd, av hans utseende att döma hade hon annars tyckt att det var en fisk), — och knackade hårt på dörren. Den öppnades av en annan livréklädd lakej med runt ansikte och stora ögon som en groda, och båda lakejerna hade pudrat och lockigt hår över hela huvudet. Hon undrade mycket vad som nu skulle följa och kröp ett litet stycke fram ur skogen för att lyssna.

Fisklakejen framtog ett väldigt brev — nästan lika stort som han själv — som han hade burit under armen, och överräckte det åt den andra, i det han sade i högtidlig ton: »Till Hertiginnan, En inbjudning från Drottningen att spela krocket.» Grodlakejen upprepade i samma högtidliga ton, i det han blott förändrade ordens ordning: »Från Drottningen. En inbjudning till Hertiginnan att spela krocket.»

Därpå gjorde de båda en djup bugning, så att deras pudrade lockar trasslade ihop sig i varandra.

Alice skrattade så förskräckligt åt allt detta, att hon måste skynda tillbaka till skogen igen för att de inte skulle höra henne; och när hon åter tittade fram, var Fisklakejen borta, och Grodlakejen satt på marken nära dörren och stirrade dumt upp i vädret.

Alice gick blygt fram till dörren och knackade.

»Det är onödigt att knacka», sade Grodlakejen, »och det av två skäl. För det första är jag på samma sida om dörren som du; och för det andra för de ett sådant oljud därinne att ingen ändå kan höra dig.»

Och därinne fördes verkligen ett fasligt oljud — ett ideligt tjutande och nysande, och då och då ett slammer, som om ett fat eller en kruka hade slagits i tusen bitar.

»Var då så god och tala om, hur jag skall komma in», sade Alice.

»Det kunde vara något slags förstånd i det där knackandet», fortsatte Grodlakejen, »om vi hade dörren emellan oss. Till exempel, om du vore därinne, så kunde du ju knacka för att be mig släppa dig ut igen.»

Hela tiden medan han talade stirrade han rakt i vädret, och det tyckte Alice var mycket ohövligt. »Men kanske han inte rår för det», tänkte hon; »hans ögon sitter så högt uppe på hans huvud. Men svara på mina frågor borde han väl ändå kunna. — Hur skall jag komma in?» sade hon ännu en gång.

»Jag skall sitta här», anmärkte Grodlakejen, »tills i morgon —»

I samma ögonblick öppnades dörren, och ett stort porslinsfat kom utdansande rakt förbi lakejens huvud, — det var nära att ta näsan av honom, — och slogs i kras mot ett av träden bakom honom.

»— eller kanske tills i övermorgon», fortsatte lakejen i samma ton, just som om ingenting hade hänt.

»Hur skall jag komma in?» upprepade Alice med höjd röst.

»Skall du alls komma in eller inte?» sade lakejen. »Det är också en fråga förstås.»

Det var det visst, det; men Alice tyckte inte den var trevlig alls. »Det är verkligen fasligt», muttrade hon, »vad alla de här varelserna är bråkiga. Man kan bli alldeles ifrån sig!»

Lakejen tycktes anse att ögonblicket nu var kommet att upprepa sin anmärkning. »Jag skall sitta här den ena dagen efter den andra», sade han.

»Men vad skall jag göra?» frågade Alice.

»Ta’ två kattor och köra!» svarade lakejen och började vissla.

»Nå att tala med honom tjänar inte någonting till», sade Alice förtvivlad, »han är alldeles idiotisk.» Och så öppnade hon själv dörren och gick in.

Dörren ledde in till ett stort kök, som var alldeles fullt av rök från ena änden till den andra. Hertiginnan satt på en trebent stol mitt i köket och skötte om ett lindebarn; köksan lutade sig över elden och rörde om i en stor kittel, som tycktes vara full av soppa.

»Det är bestämt för mycket peppar i den där soppan!» sade Alice för sig själv, så gott hon kunde, för hon nös så förskräckligt.

Det var bestämt för mycket peppar i luften. Själva hertiginnan nös till ibland; och lindebarnet nös och gallskrek turvis utan ett ögonblicks uppehåll. De enda saker i köket som inte nös var köksan och en stor katt, som satt bredvid spiseln och log så munnen gick från ena örat till det andra.

»Vill Ni vara så vänlig och tala om för mig, varför Er katt ler så där» frågade Alice litet tveksamt, för hon var inte säker på att det passade sig att hon talade först. Men hertiginnan svarade mycket vänligt:

»Jo, min kära lilla skatt,
hör nu på hur det är fatt:
ser du, katten är en katt,
som kom hit från Kattegatt;
— därför tar han livet glatt,
och tillsist en vacker natt
tror jag visst han dör av skratt.
 GRIS!»

Det sista ordet röt hon så plötsligt fram, att Alice riktigt hoppade till. Men hon märkte genast att det gällde lindebarnet och inte henne själv; och då lugnade hon sig och fortfor:

»Jag visste inte att Kattegattkattor alltid skrattar; — jag visste inte ens att kattor kunde skratta.»

»Det kan de visst», svarade hertiginnan, »och de flesta gör det också!»

»Jag vet ingen katt som gör det!» sade Alice mycket hövligt, för hon var glad över att ha råkat i ett bildat samtal.

»Då vet du just inte mycket, ta mig katten», sade hertiginnan.

Alice tyckte inte alls om tonen i den anmärkningen. Hon tänkte att det visst var bäst att börja tala om någonting annat. Medan hon bjöd till att hitta på vad »någonting annat» var, lyfte köksan grytan av elden och började sedan kasta allt vad hon kunde få tag i på hertiginnan och lindebarnet — först kom eldtången och så en skur av såsskålar, tallrikar och fat. Barnet tjöt så våldsamt förut att det var omöjligt att säga om det kände sig träffat; — och hertiginnan och köksan tjöt i korus tillsammans:

»Katten och killingen,
de slogos om vällingen,
katten tog killingen
och stack den i heta vällingen.
»Aj aj! skrek killingen,
Jag brände mig på heta vällingen!»
»— Miau miau!» sa’ katten,
»du skulle låtit mig hatt-’en!»

Men Kattegattkatten låg helt stilla och log och lät dem sjunga vad de ville.

»Åh akta! akta!» skrek Alice; hon var rädd både om sig själv och barnet. »Akta hans söta lilla näsa!» Just då flög en ovanligt stor såsskål tätt förbi den och var helt nära att slå av den.

»Om var och en skötte sig själv», sade hertiginnan med hest morrande röst, »skulle världen gå framåt betydligt fortare än den gör!»

»Ja och det vore ju verkligen skada», sade Alice, som var helt nöjd att få ett tillfälle att lysa med sina kunskaper. »Tänk bara, vad dagar och nätter då skulle ta hastigt slut! Ser Ni, jorden går ju på tjugufyra timmar omkring sin axel —»

»Apropos axlar», sade hertiginnan till köksan, — »tänk om du skulle hugga huvudet från hennes axlar där!»

Alice tittade ganska ängsligt på köksan för att se om hon ämnade ta vinken i akt; men köksan var ivrigt sysselsatt med att ge katten i allt vad hertiginnan sade, och föreföll inte att ha hört efter; och därför vågade Alice fortsätta: »— På tjugufyra timmar tror jag väl nog ganska säkert det var, eller var det kanske tolv? Jag —»

»Äsch! reta mig inte!» sade hertiginnan, »jag har aldrig kunnat tåla siffror!» Och därmed började hon vyssja barnet igen och sjöng under tiden ett slags vaggvisa; men hon ruskade duktigt om barnet för var gång hon kom till slutet av en rad:

»Trilla, trilla pepparkorn,
katten blåser i silverhorn!»

Här föll köksan och barnet in och sjöng med:

»Miau, miau, miau!»

Men katten brydde sig inte om det; den lät dem sjunga bäst de ville.

Medan hertiginnan sjöng andra versen, svängde och slängde hon barnet häftigt upp och ner, och den lilla stackarn tjöt, så Alice knappt kunde höra orden:

»Pappas och mammas lilla gris,
sover du inte, så får du ris!»

Här föll köksan och barnet in igen:

»Vau, vau, vau!»

Men katten brydde sig inte om det; den lät dem sjunga bäst de ville.

»Seså, nu kan du just ta och sköta honom en stund åt mig!» sade hertiginnan; »jag måste gå och spela krocket med drottningen, tag lyra!» och så kastade hon barnet åt Alice och rusade ut. Köksan kastade en stekpanna efter henne, men det tog inte.

Alice uppfångade barnet med en viss svårighet, eftersom det var en ganska underlig liten varelse, som höll ut armar och ben åt alla häll, »just som en sjöstjärna», tyckte Alice. Den lilla stackarn flåsade som en ångmaskin när hon fick tag i honom, och rullade ihop sig och rätade ut sig igen, så att hon i början nätt och jämt kunde hålla honom fast.

Så snart hon hade kommit under fund med det rätta sättet att behandla honom (och det var att slå en knut på honom och hålla ett stadigt tag i hans högra öra och hans vänstra fot, så att han inte kunde gå upp igen), — så bar hon honom ut i det fria. »För om jag lämnar honom dä»r, tänkte hon, »så tar de livet av honom, och då är det ju att mörda honom om jag inte tar honom med.» De sista orden sade hon högt, och den späda varelsen grymtade till svar (den hade nu slutat upp att nysa). »Grymta inte!» sade Alice; »det är ett fult och opassande sätt att uttrycka sig!»

Barnet grymtade igen, och Alice tittade ängsligt på dess ansikte för att se vad som var å färde. Det hade onekligen en mycket trubbig uppnäsa, — mer lik ett tryne än en riktig näsa; och dess ögon var också alltför små för ett riktigt barn; Alice tyckte över huvud taget att det inte hade något trevligt utseende. »Men kanske det bara snyftade», tänkte hon, och tittade i dess ögon för att se efter om där var tårar.

Nej, där var inga tårar. »Om du tänker bli en gris, min vän», sade Alice allvarsamt, »så vill jag inte ha med dig att göra, kom ihåg det!» Den lilla stackarn snyftade igen — eller grymtade, det var inte så gott att säga vilketdera det var, — och så fortsatte de ett stycke under tystnad.

Alice tänkte just för sig själv: »Men vad skall jag ta mig till med honom när jag kommer hem?» — då grymtade han till igen, så häftigt att hon helt oroligt tittade i dess ansikte. Nej — nu var det intet tvivel längre: det var en gris, varken mer eller mindre; och hon kände på sig att då var det dumheter att bära omkring den vidare.

Då ställde hon ner den på marken, och kände sig helt lätt om hjärtat när hon såg den helt lugnt trava sin väg till skogs. »Om den hade blivit stor», sade hon för sig själv, »skulle den ha blivit ett fasligt fult barn; men den är ganska lyckad som gris betraktad». Och hon tänkte på andra små barn, som hon kände, och som också skulle passa bättre som små grisar, och hon höll just på att säga: »— om man bara visste det rätta sättet att förvandla dem —», då hon fick se Kattegattkatten, som satt på en gren några meter därifrån.

Kattegattkatten skrattade högt av belåtenhet, då han såg Alice. Han såg så nöjd och trevlig ut, tyckte hon; — men han hade ändå ganska långa klor och ganska duktiga tänder, och därför tänkte hon att det var bäst att behandla honom med en viss aktning.

»Herr Kissekatt von Kattegatt», började hon litet försagt, för hon visste inte om han skulle tycka om titeln; — men han bara skrattade ännu mera. »Jaså han tyckte om det!» tänkte hon, och fortsatte: »Vill Ni hava den innerliga godheten att säga mig hur jag skall komma härifrån?»

»Det beror till stor del på, vart du vill komma!» skrattade katten.

»Det bryr jag mig inte så noga om, —» sade Alice.

»Då skall du bara gå vidare», sade katten.

»— bara jag kommer någonstans, —» sade Alice.

»Dit kommer du nog till sist», sade katten.

Det förstod Alice var obestridligt; därför gjorde hon en annan fråga.

»Vad bor här för folk i grannskapet?»

»Ditåt», sade katten, och svängde med högra tassen, »bor en hattmakare; och ditåt» — han svängde med vänstra tassen — »bor påskharen, — han som lägger ägg om påsken, du vet. Hälsa på hos vilkendera du vill, — galna är de båda.»

»Ja men jag tycker inte om galningar», sade Alice.

»Dem undgår du inte», sade katten. »Galna är vi alla här. Jag är galen. Du är galen.»

»Hur vet du att jag är galen?» sade Alice.

»Annars hade du väl inte kommit hit», sade katten.

Alice tyckte inte att det var något bevis; men hon sade: »Nå hur vet du att du själv är galen?»

»Att börja med», sade katten, »medger du väl, att er hund därhemma inte är en galen hund, — eller hur?»

»Nej, det är den väl inte», sade Alice.

»Nåja», sade katten. »Er hund viftar på svansen när den är nöjd, och morrar när den är arg. Jag viftar på svansen när jag är arg och morrar när jag är nöjd; — alltså är jag väl galen då?»

»Inte kallar jag det att morra, det är ju att spinna», sade Alice.

»Kalla det vad du vill», sade katten. »Spelar du krocket hos drottningen i dag?»

»Jag skulle gärna göra det», sade Alice, »men jag är inte inbjuden».

»Vi återses där», sade katten och försvann som en blomsterånga.

Alice överraskades inte vidare därav, hon hade blivit så van vid allt möjligt underligt. Medan hon ännu tittade på det ställe, där han hade suttit, uppenbarade han sig plötsligt igen.

»A propos», sade han, »vad blev det av lindebarnet? Jag hade så när glömt att fråga det.»

»Det blev en gris», svarade Alice helt lugnt, som om han hade kommit tillbaka på naturligt sätt.

»Ja var det inte det jag tänkte», sade katten och försvann igen som en blomsterånga.

Alice väntade en stund, halvt i hopp att återse honom; men han syntes inte mera till, och då begav hon sig av åt det håll där han hade sagt att påskharen bodde. »Hattmakare har jag sett förr», tänkte hon, »påskharen är mycket underligare; och kanske han inte är alldeles galen nu, eftersom det inte är påsk nu, utan maj.» Då hon sade detta, råkade hon titta upp, och där satt katten igen på en annan trädgren.

»Sade du att det blev en gris eller en vis?» frågade han.

»En gris sade jag», svarade Alice; »och jag får be dig att inte uppenbara dig och försvinna igen så där plötsligt; det gör mig nervös.»

»Åh ursäkta, för all del», sade katten med ett skratt, och nu försvann han helt långsamt, i det han började med svansänden och slutade med skrattet, som dröjde kvar sedan allt det andra var borta.

»Det var besynnerligt!» sade Alice. »Jag har ofta sett en katt utan ett skratt; men ett skratt utan en katt! det är då det underligaste jag har sett i hela mitt liv!»

Hon hade inte hunnit mycket långt på väg förrän hon såg påskharens hus. Hon kände genast igen det, för skorstenarna såg ut som haröron och taket var täckt med harskinn. Det var ett så stort hus att hon inte tordes gå närmare förrän hon hade mumsat i sig en smula av den vänstra svampbiten, så att hon blev omkring en halv meter hög; och till och med då var hon ganska orolig för att gå närmare. Hon tänkte: »Tänk ändå om han är alldeles galen! Jag önskar nästan jag hade gått till hattmakaren i stället!»