Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/BB1

←  Alina Frank: VI

Alina Frank: ur en skådespelerskas lif; Bland bränningar; Röda fanan av Claës Lundin I. Från Yngve till Alrik

II. Från Agda till Gundborg  →

BLAND BRÄNNINGAR

I.
Från Yngve till Alrik.

»Ett bref från Yngve», utropar du, »nå, det var märkvärdigt!» Du trodde mig naturligtvis icke, när jag lofvade att skrifva till dig från västkusten. Så kan man misskännas. Hvarför jag skrifver i dag har dock sin orsak kanske till någon liten del i regnet, som nu hållit på i några och tjugo timmar och gjort all yttre samfärdsel omöjlig. Det är så blött, att jag måste göra i hop ett tort bref för att icke alldeles smälta bort. Och nu vill jag skrifta mig för dig.

Som du vet, for jag hit icke just för att doktorn hade rådt mig därtill, som ej mera för att komma ifrån dig — ja, ursäkta att jag säger det — och alla de andra i vårt lag, hvilka verkligen föra ett alt för oförståndigt lefnadssätt. Jag behöfde något annat, tyckte jag, än de evinnerliga middagarne, drifveriet i östra allén, färderna till Djurgården, spelpartierna, pratet och skvallret och hela det där nutidslefvernet. Stockholm höll på att ta lifvet af mig, så ung jag än är. Jag tänkte på klippor och hafsskum, friska vindar, smorlädersstöflar, flundror och Kosterbåtar. Jag längtade efter alt detta, efter natur i alldeles oförfalskad skepnad, genomärlig natur.

Du tror kanske, att jag ej funnit något i den vägen. Jo, det är just det jag har, min käre Alrik, mycket mer än som kan anas af dig, hvilken inbillar dig bo i naturens sköte för att du har sommarnöje vid Ulriksdal och far dit ett par tre gånger i veckan. Men det är icke just här på badorten som naturen är mest oförfalskad. Det är långt ute i skären, och det är också där jag mest vistas. Hade icke Corneliusson, min båtkarl, sett så ömkligt genomblöt ut i dag, skulle jag ej låtit regnet skrämma mig kanske nu häller från att gifva mig af dit bort, fjärran från den fördömda bildningen, hvilken jag egentligen hatar. Det gläder mig att kunna säga det åt dig, ehuru du troligtvis icke förstår mig.

Kan du tänka dig hvilka jag träffade här redan vid landgången? Jo, Pontus och Eberhard och ännu ett par af våra närmare bekanta. Jag svor ve och förbannelse öfver dem, skakade hand med dem, såg så glad ut, som min förställningsgåfva medgaf, önskade dem dit där pepparn frodas och åt middag i deras sällskap, middag med Lafitte, Romande och Moët. Det var mitt första inträde i naturens sköte här på kusten.

De glada gossarne ville göra upp båtlag med mig, ty de ha naturligtvis båt och segla kanske en hel timme hvarje dag, när de ej äro hindrade af frukostar och andra högtider. Jag bad dem dra för tusan — det var vid sista glaset, ett Amontillado, som ej var illa — och de skrattade och funno mig särdeles älskvärd.

Dagen därpå hyrde jag mig en egen båt med egen båtkarl och nu gör jag mina egna seglatser dit hvarken Pontus eller de andra hitta efter. Men de äro ej de enda af »hufvudstadssocieteten», för hvilka jag råkat ut här. Friherrinnan Klingenmalm med alla sju fröknarna släpa sina oändliga klädningar i sanden vid badhuset dagarne i ända och äro midt uppe i sin vanliga sysselsättning med finare och äfven gröfre skvaller. Fru Renner är också här, och herr Renner med sina två långa pojkar som dricka konjak på förmiddagen och punsch på eftermiddagen samt därunder hinna med ett par dussin cigarrer hvardera. Något annat kunna de naturligtvis icke få tid till. Jules, den gamla hedersgossen, går här och slår för en ung flicka, som icke är mer än 35 år yngre än han, en liten, snäll och söt flicka. Vi hafva »societet», ordinarie två gånger i veckan, och extra ordinarie hvar enda kväll i »salongen», der det dansas och göres musik, pratas och kurtiseras alldeles som vore vi i Stockholm.

Bland alla andra, mer och mindre bekanta hufvudstadsanleten, som här uppenbara sig, äro också de som höra till familjen Herlefsson, ganska hyggliga menniskor. Herlefsson själf är en hedersman, men icke har man just roligt i hans sällskap. Han frågade mig i går, hvad jag tänkte om grundskattefrågan. Hvad skulle jag svara på sådant? Frun ville veta, om jag hade reda på skärgårdsfolkets andliga behof. Sådant där kan vara mycket aktningsvärdt, men det finnes ju icke en enda gnista poesi däri, och ej är det fullt naturligt häller, när man kommer raka vägen från Stockholm. Men jag skall sätta mig in i frågorna, om jag får tid och om jag icke snart ger hela samhället på båten. Det är det jag hälst ville göra, ja, det är mitt uppriktiga allvar, och det samma sade jag till fröken Agda här om dagen, men hon skrattade blott åt mig. Den flickan förstår jag mig icke riktigt på. Hon är slägt till Herlefssons, som du kanske vet, och har rest med dem hit. Hon är vacker, så förtjusande vacker, att jag för länge sedan varit kär i henne, om hon icke nästan skrämt mig genom sitt underliga sätt att vara. En af de »frigjorda» kan jag just icke kalla henne, ej häller en af de »blå», men något ditåt är det, mycken bildning, alldeles för mycken för mig, och med märkvärdiga åsigter om kvinnans och mannens förhållanden.

Jag flyr henne, försöker åtminstone, fastän det ej alltid lyckas, och har föresatt mig att aldrig förälska mig i henne. Hon har nog af tillbedjare, tyckes det, men gynnar ingen enda, ehuru hon är vänlig och glad mot alla. Hon dansar, skämtar och ler gärna, men det ligger något egendomligt, om icke i dansen, ty hon valsar förtjusande, men i skämtet och leendet. Behagsjuk kan jag ej kalla henne. Men det är något öfverlägset hos henne som håller på afstånd, på samma gång som det drager hvar och en till henne. Med ett ord: jag förstår mig icke på henne.

Jag vill ej häller förstå henne. Min håg står nu mer åt helt annat håll. Det är natur jag vill ha och icke öfverbildning. Det är icke blott champagnen jag afskyr, utan också den finaste bordeaux — det är en liknelse, som du bör kunna fatta, om du också icke begriper huru jag kommit på dylika åsigter. Jag vill ha klart vatten eller, i brist på det, en mugg hembrygdt öl, kanske till och med hällre det senare, ty i det finnes onekligen mer »corpus».

Herlefsson är en tråkig hedersman, för fru Herlefsson är jag nästan rädd, ty så ofantligt snäll och fullkomlig förekommer hon mig, men likväl kan jag ej undgå att möta dem hvar enda dag, än på land, än på sjön, till och med långt ute vid fisklägena, och jag måste då naturligtvis sällskapa med dem, ty jag är väl ingen björn häller, om jag också lärt mig hata civilisationen. Nu har jag dock föresatt mig att hålla mig helt och hållet undan. De skola sannerligen icke få tag i mig. Jag har många gömställen ute i skären, men det är i synnerhet ett, som jag riktigt älskar. Tänk dig en klippa, skroflig och otillgänglig, utan ett enda träd, utan ett grässtrå, utan en bit mossa. Se, det är natur! Det är något annat än Djurgården och Ulriksdal. På den klippan står ett litet grått hus, en eländig koja. Där bor en gammal fiskare med sin dotter. Gubben är det ståtligaste hvitskägg, jag någonsin sett, — idel kraft, ärlighet, enkelhet — med ett ord: natur. Och dottern är en rask, ljushårig tös, vacker som hafsytan omkring klippan, när solen lyser därpå. Jakobina är det älskligaste naturbarn, jag någonsin kunnat tänka mig. Du tycker kanske, att Jakobina ej är något vackert namn, men om du såge henne som eger det namnet, skulle det klinga i dina öron som den ljufvaste musik. Agda är icke något fult namn, men det ljuder så stolt. Det är något örnaktigt, alt för ädelboret, öfverlägset, som gör mig rädd och förödmjukar mig. Jag tycker icke om att ödmjuka mig inför en kvinna, vore hon också den skönaste på jorden.

Nu lyser solen fram igen. Corneliusson kommer och frågar, om jag ej vill segla ut nu. »Det är så myet pent vär», säger han på sin underliga bohuslänska. Jo, visst skall jag ut nu. Båtkarlen menar, att man med den här vinden kan komma snart till Svartskär. Det finner jag förträffligt. Det är till Svartskär jag vill. Där bor gamle Niklas Jakobsson och den vackra Jakobina. Jag undrar huru de hafva det. Jag har ej varit där på två hela dagar. Mycket kan hända på ett par dagar, när man bor ända ute i hafsbandet och när det blåst så att klipporna kunna vältas öfver ända.

Far väl med dig, min käre Alrik! Jag vill ej hafva något bref från dig, ty det skulle blott störa mitt friska naturlif, men du skall kanske snart åter få höra af mig.

——————