Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/AF7
← Kapitel VI |
|
Bland bränningar → |
VII.
Man var i slutet af augusti. Alt sedan sin
återkomst till Stockholm hade Elof arbetat på
sitt skådespel, och det var nu nära färdigt. Han
hade stängt sig inne och skrifvit från morgon till afton äfven under de hetaste
rötmånadsdagarne, utan att unna sig mer an oundvikliga
uppehåll för att intaga en knapphändig måltid,
som han åt på en tarflig källare, där han viste
att han icke skulle träffa några af sina bekanta.
Sedan tillbragte han en stor del af natten vid
skrifbordet eller öfvertänkte scenerna under det
han vandrade fram och tillbaka i rummet.
Endast genom detta trägna arbete hade han lyckats komma från de oroande tankarne på förhållandet till Alina. Ett par gånger skref han och bad henne om råd för en och annan scen, men hon glömde hans begäran och uppehöll sig i sina bref blott vid den lycka hon gjorde i Kristiania samt skickade den ena berömmande recensionen efter den andra, hvilka han, oaktadt brådskan med eget arbete, genast öfversatte och skaffade in i stockholmstidningarna.
Blott en gång hade hon i förbigående skrifvit om deras förestående bröllop. Så knapphändigt detta än var, fröjdade Elof sig likväl däråt, ty det visade ju, att hon verkligen tänkte på deras förening. Han läste flere gånger om de få raderna som rörde detta ämne, och den dagen arbetade han med fördubblad kraft och glädje.
Alinas bild stod ständigt för honom och väfdes in i hans dramatiska skapelse. Slutligen kom hon hem. Elof var henne till mötes vid Centralstationen, men där voro också hennes många beundrare, hvilka trängde sig fram för att önska henne välkommen. Lyckligtvis såg Elof icke till Libert. Han hade dock tillräcklig förargelse af att se Adamson, Barman, Ström och alla de andre hvilka kommit honom i förväg.
Elof stod på afstånd och betraktade med sammanprässade läppar, huru man fjäsade för den tillbedda »skådespelerskan» och slets om företrädet att få önska henne välkommen. Men så snart hon fick sigte på sin fästman, ilade hon mot honom, tryckte hans hand och bad honom genast föra henne hem. Beundrarne sågo missnöjda ut, då Alina hoppade upp i den vagn som Elof anskaffat, satte sig vid hans sida och betraktade honom med sitt ljusaste leende.
Äter kände Elof en fläkt af den outsägliga lycka han förut erfarit vid Alinas sida. Han började genast tala om sin ekonomiska ställning, hvilken nu snart skulle förbättras, och om bosättningen. Minnet af teateraftonen vid badorten var helt och hållet utplånadt.
»Men säg mig först och främst», sade Alina som lyssnat med tankspridd min, »när skall Albins stycke gå första gången?»
Hon skulle åter uppträda i Albins komedi och spela samma roll som vid västkusten. Libert hade älskarerollen, och det vore han klipt och skuren till, sade Alina.
Elof sköt hennes hand från sin arm, dit hon i sin ifver lagt den, och han vände bort hufvudet med en känsla af pinande bitterhet. För första gången stod det fullt klart för honom, huru gränslöst litet han betydde i jämförelse med hennes konst.
Kort efter Alinas hemkomst afslöt Elof sitt sommararbete och läste skådespelet för henne. Hon yttrade just icke mycket om det hela, men förklarade sig riktigt nöjd med sin roll och lönade författaren med de varmaste ömhetsbetygelser.
Hon var stolt öfver hans författareskap, sade hon och talade om för alla bekanta, att hennes fästman skrifvit en alldeles förtjusande roll åt henne.
»Lyckligare par kan man icke se», sade folket »i torget», då Elof och Alina där gjorde sin vanliga middagsvandring och bägge sågo så belåtna ut.
Skådespelet var emellertid inlemnadt till teaterstyrelsen, hvilken efter några veckor, en grufligt lång tid, tyckte författaren, antog det till spelning, men fordrade ej så få ändringar, med hvilka Elof var mycket missnöjd.
Tidningarna meddelade genast, att Elof Bäck, den bekante literatören, fått ett stort skådespel i fem akter antaget till spelning, och teateranmälarne skyndade genast att föreslå direktionen huru rollerna borde fördelas. Direktören skrattade åt förslagen och gjorde en helt annan rollfördelning.
»Hvad hör jag?» utropade Alina med harm och förskräckelse. »Det kan väl aldrig vara möjligt, att man vill ta ifrån mig min roll?»
Elof var riktigt bedröfvad. Men hvad kunde han göra i den saken?
»Älskade Alina», sade han lugnande. Direktören har aldrig gifvit dig rollen.»
»Men det är ju ditt skådespel!» ropade Alina. »Hvad kan vara naturligare än att jag spelar den rollen?»
»Direktören är af annan mening. Han ger den åt fru Jacobi, och hon är ...»
»Hvad är hon?» afbröt honom Alina med ytterlig häftighet. »Skall hon alltid ha företräde framför mig bara för att hon är gammal och höjt armarne i vädret några tusen gånger?»
Då någon talade om fru Jacobi, teaterns förnämsta tragiska skådespelerska och den enda som för öfrigt kunde göra Alina Frank företrädet stridigt, vardt den senare utom sig. Den älskvärda och behagliga kvinnan undergick en öfverraskande förvandling och visade sig hänsynslös i utbrottet af dåligt lynne.
Denna gång var utbrottet kanske våldsammare än någonsin. Det gälde striden om en roll, som Alina menade vara skrifven för henne och ingen annan. Hon fordrade, att Elof skulle tvinga direktören att taga rollen från den förhatliga medtäflerskan. Då Elof bestämdt vägrade att göra ett sådant försök, hvilket dess utom icke skulle tjäna till något, yrkade Alina, att han skulle återfordra skådespelet och förbjuda dess uppförande.
Elof hade förut själf önskat, att Alina skulle spela rollen. Han hade ju oupphörligt tänkt på henne under det han skref stycket. Han var öfvertygad, att Alina skulle gifva lycka åt skådespelet och kände sig nästan förtviflad öfver rollfördelningen. Men någon af de åtgärder hans fästmö fordrat af honom ville han icke vidtaga. Det smärtade honom att sätta sig emot hennes åstundan, men han stod fast vid sin föresats.
Slutligen tyckte han kanske till och med, att det vore bäst, att rollen utfördes af någon annan. Han skulle aldrig kunna uthärda att se Alina i detta skådespel, i fall hon ej motsvarade hvad han tänkt sig. Så växlade hans åsigter i detta ämne, liksom han hvarje dag rycktes mellan glada förhoppningar på ett outsägligt lyckligt lif sedan han gift sig med Alina, hvars goda egenskaper han så väl kände och högt värderade, och de mörkaste farhågor för att hennes kärlek till honom skulle undanträngas af den lidelse med hvilken hon egnade sig åt teatern. Han älskade själf konsten, men var färdig att förbanna den, då den tog Alina från honom.
Det var just på förmiddagen af den dag, då Albin Bergs stycke skulle uppföras för första gången, som Alinas vrede öfver missräkningen med rollen i Elofs skådespel bröt ut på ett för honom så pinsamt sätt.
En kort stund därefter öfverfölls hon af ett häftigt illamående. Läkaren rådde henne att icke uppträda på aftonen, men det rådet efterföljde hon icke. Så länge hon kunde röra sig, skulle hon uppträda på scenen. Ännu aldrig hade någon föreställning instälts för hennes skull, sade hon, och det skulle ej häller i dag ske. Teaterdirektionen visade sig ogranlaga, att icke säga på det skamligaste orättvis mot henne, då rollen i Elofs skådespel lemnades åt en annan, men Alina Frank skulle ej därför svika sin pligt.
Hon uppträdde således äfven den gången. Salongen var fullsatt, och man väntade mycket af en sådan författare som Albin Berg, hvilken redan förut gjort lycka på scenen, samt af konstnärer sådana som Alina Frank och Walter Libert. Allmänhetens väntan uppfyldes dock icke. Man viste ej, om felet låge hos författaren eller i utförandet, men det hela gick trögt och kunde ej väcka synnerligt deltagande. Förhänget föll under få och svaga handklappningar.
Denna gång skulle intet i verlden ha förmått Elof att skrifva en recension efter första föreställningen. Redaktören var uppbragt öfver att hans tidning morgonen därpå icke hade ett enda ord om det nya stycket. Teatervännerna uttryckte allmänt missnöje öfver att recensionen uteblifvit.
»Han törs inte skrifva», förklarade Malén.
»Där ser man opartiskheten hos en recensent», sade andra.
Ehuru Elof visserligen icke satte stort värde på Albins nya arbete och själf kände det alt för väl från den olycklige teateraftonen på badorten, hoppades han dock för Alinas skull, att det vid andra föreställningen skulle taga sig bättre ut. Alina borde då ha hunnit återvinna jämnheten i lynnet och äfven tillfrisknat från sin opasslighet.
Libert hade Elof funnit odräglig. Men huru kunna säga detta, då han själf alldeles misslyckats i samma roll? Det senare hade visserligen varit endast ett dilettantverk, men hindrade det honom i alla fall icke från att uttala sanningen om Liberts spel? Elof grubblade däröfver hela dagen utan att komma till någon klarhet.
Den andra föreställningen framkallade visserligen starkare bifallstecken, men kunde dock icke kallas lyckad. Elof var nästan lika villrådig som aftonen förut, men samvetet fordrade, att han utan undanflykter sade rent ut, att stycket vore tämligen underhaltigt.
Detta skref han ock samt lemnade fullt giltiga skäl. Han skref äfven, att spelet onekligen kunnat vara bättre på flere händer, icke minst på fröken Franks, men i synnerhet på Liberts. I sin åstundan att vara fullt opartisk, vardt han kanske alt för sträng, men Elof var ovanligt nöjd med hvad han skrifvit och viste, att det varit i känslan af sin pligt som han skrifvit så och icke annorlunda.
Morgonen därpå lästes hans recension med mer än vanlig uppmärksamhet. Sammanfattningen af teatervännernas yttranden därom på operakällaren, utanför Rydbergs och »i torget» var följande:
»Bra oförskämdt att på det sättet sabla ned ett stycke.»
»Recensenten inbillar sig nog, att hans egen pjes skall göra så mycken större lycka.»
»Skulle man någonsin kunna tänka sig en så kitslig recension som öfver Liberts spel?»
»Hvad skall man säga om en karl som så oförskämdt angriper sin tillkommande hustru?»
»Så brådtom han har haft också!»
Skandal, det var hufvudomdömet. Det var endast doktor Malén som kom och skakade hand med recensenten och lyckönskade honom, att ändtligen ha fått ögonen öppnade.
Då Albin Berg mötte Elof, låtsade han icke se honom. Libert lät på Sällskapet undfalla sig något om nödvändigheten att bestämma skottpengar för utrotande af de skadedjur som kallas recensenter. I en liten skämttidning fann man en lika lustig som elak karikatyr öfver Elof Bäck.
Den på detta sätt misshandlade recensenten kände sig just icke väl till mods, men i förlitande pä sin ärlighet bar han hufvudet högt och såg alla oförskräckt i ögonen.
»En fräckhet utan like», sade man då.
Han gick till Alina och fann henne i mycket upprördt tillstånd. Hon hade gråtit. Det gjorde honom obeskrifligt ondt, men han kunde likväl icke ångra hvad han skrifvit.
»Elof, du har aldrig älskat mig!» utbrast Alina.
Det låg så mycken bitterhet, men ock sann känsla i detta utrop, att Elof öfverraskades. Djupt allvarlig sorg var uttryckt i hela hennes väsen. Elof ville fatta hennes hand, men hon undvek det och höjde mot honom sina tårfylda ögon samt upprepade förebråelsen, att han aldrig älskat henne.
Hvilken oväntad beskyllning!
»Skulle den komma däraf», sporde Elof, »att jag som recensent nödgas följa min öfvertygelse?»
»På din öfvertygelse vill jag inte inverka», förklarade Alina. »Klandra gärna mitt spel. Det är både din rätt och din skyldighet, i fall anledning skulle finnas någon gång. Men sättet är sårande. Inser du inte det?»
Elof talade med varm öfvertygelse om sin pligt och om sin kärlek. Det vore ju två skilda saker. Han tyckte detta var så klart, att han ej kunde fatta, det hon icke tänkte alldeles som han.
Elofs försök att lugna henne misslyckades alldeles. Den stolta Alina Frank tycktes öfverväldigad af smärta, och hennes fästman kunde icke afgöra, om det vore den sårade konstnärsstoltheten som hade förnämsta delen däruti eller om det i synnerhet vore bedröfvelsen öfver att tro sin kärlek försmådd. Han ville gärna förmoda det senare, men mäktiga tvifvel sletos med den förmodan. Han lemnade Alina i ett tillstånd som var föga lugnare än hennes eget.
Albin Bergs komedi kunde blott få gånger uppföras. Mången klandrade Elofs recension, men ingen ville mera se stycket.
Då det så oförmodadt hastigt måste strykas från spellistan, skulle något annat inöfvas i största hast och man började repetitionerna af Elofs skådespel. En dag öfverraskades Alina af att teaterdirektionen skickade till henne den roll, som fru Jacobi fått. Den sist nämda hade efter ett par repetitioner trott sig upptäcka, att rollen vore omöjlig och att det icke kunde lyckas att gifva sceniskt lif åt, såsom hon uttryckte sig, ett dimmigt tankefoster utan dramatisk själ. Direktionen ville ej tvinga en så betydande skådespelerska och skickade därför rollen till fröken Frank, med anmodan, att hon skulle lära sig den i största hast och vara beredd att repetera inom få dagar.
Alina förklarade först, att hon icke behöfde åtaga sig roller som andra försmått, men vid närmare besinning gaf hon med sig. Vid den rollens utförande hade hon icke att frukta något af Elofs så kallade »omutliga rättskänsla», ty han kunde naturligtvis icke recensera sitt eget stycke. Och så älskade hon honom ännu så innerligt, att hon gärna ville förkroppsliga den karaktär Elof skapat i skådespelet. Han älskade henne icke, det hade hon sett, men hennes kärlek vore likväl icke utplånad. Kanske också, att hon därmed kunde väcka hans hängifvenhet till nytt lif och att alt skulle varda godt igen.
I denna försonliga stämning och med tankarne närmast på den triumf, hon kunde komma att fira i en roll som fru Jacobi så oförsigtigt skjutit ifrån sig, skickade Alina genast bud på Elof, och han infann sig utan dröjsmål. De talade blott om skådespelet, hvilket Alina visade sig fullt riktigt uppfatta, och slutligen talade de äfven om bröllopet. Försoningen var fullständig, och Elof kände ej längre några farhågor för att Alina skulle spela rollen.
Under den närmast följande tiden var Elof åter idel glädje. Han tänkte ej mera på Albin Berg eller Libert, hvilken senare lyckligtvis icke hade någon roll i skådespelet, eller på någon af alla de andra som fallit öfver honom efter hans senaste recension. Han öfvervakade repetitionerna samt gaf i synnerhet Alina råd och anvisningar, som hon fann öfverflödiga, men tog emot med sitt älskvärdaste uttryck.
Teaterdirektören fordrade ännu flere ändringar och strykningar. För det mesta måste Elof gifva efter, men det grämde honom djupt, att direktören skulle ha en sådan makt.
»Han förstår ingenting», brukade Elof säga åt sina vänner.
»Det är för tungt alt igenom», förklarade direktören, dä han talade om det nya skådespelet.
»Det väger mer än vanligt», sade Elof. »Stora tankar tynga i vågskålen.»
»Önskligt vore, att tankarne fått en mera dramatisk form», invände direktören och strök åter en half, till och med en hel scen här och där.
Elof skulle ha förtviflat öfver en sådan konstfiendtlighet hos scenens styresman, om Alina icke uppmuntrat honom. Hon var under denna tid outtröttlig i sin finkänsliga ömhet. Också kände Elof sig i sjunde himmeln.
Barman och öfriga beundrare och blomsterslösare funno Alinas uppförande mycket besynnerligt. Hvarför hade hon ej uppslagit förlofningen, sedan fästmannen skrifvit den skandalösa recensionen?
Hon tog fortfarande mot deras artigheter, men skrattade åt dem, ofta midt i ansigtet.
Pä lediga stunder öfverlade Elof och Alina om framtidsutsigterna. Bröllopet vore visserligen uppskjutet till våren, en mycket lämpligare tid, enär spelåret då nalkades sitt slut och sommarledigheten gåfve dem frihet till en glad bröllopsresa, men något längre uppskof kunde icke komma i fråga. Därom voro de fullt ense.
I november inträffade första föreställningen af Elofs skådespel. Alina hade under den närmaste tiden förut varit vid glänsande lynne och älskvärdare än någonsin. Hon fråssade i vissheten om en stor triumf. Elof skulle gärna ha velat dela hennes segervisshet, men kunde ej öfvervinna en plågsam oro.
Vid föreställningen ville författaren icke visa sig på teatern. Alina hade önskat, att han skulle hålla sig mellan kulisserna, men därtill kände han sig icke nog lugn.
»Du bör väl ändå vara till hands, då man ropar in dig», menade Alina.
Elof ville ej höra talas därom. Han dref hela kvällen omkring »i torget», där det var nästan folktomt och där ovädret rasade i de mörka alléerna. Elof var slutligen genomblöt och genomfrusen, men det kände han icke. Hans tankar voro inne i den varma, upplysta salongen och på den festligt utstyrda scenen. Han tyckte sig se och höra Alina, som dock vore en verkligt stor skådespelerska. Huru klart, varmt och öfvertygande tolkade hon icke hans tankar? ... Hans egen älskade Alina!
Men huru skulle han få någon underrättelse innefrån? Han vågade icke nalkas den upplysta teaterförstugan och lyssna till hvad som sades af de åskådare hvilka gingo där rökande och pratande under mellanakterna. Det funnes så många som kände honom. Han måste gifva sig till tåls i den kalla blåsten under de droppande trädgrenarne som hade ingenting att förkunna honom.
Nära fyra odrägligt långa timmar! Huru snabt skulle de ej ha förflutit inne i salongen!
Ändtligen var föreställningen till ända. Vagnarne körde fram. Damerna packades in. Den ena vagnslasten efter den andra rullade bort. Fotgängarne strömmade ut på gatan. Elof drog upp rockkragen och smög sig så nära han möjligtvis kunde för att uppsnappa några omdömen och kanske få höra, om man ropat in författaren.
»Jo, det var en skön tillställning!» utropade någon, men det befans vara doktor Malén, och det tröstade Elof.
Men så kommo röster från olika håll.
»Så ohyggligt tråkigt!»
»Fyra timmar! Författaren skulle dömas att öfvervara hela spektaklet. Fyra timmars salong med en sådan här pjes är styft straffarbete.»
»Nu ser man huru liten smak teaterdirektionen har. Att låta lura på sig ett sådant stycke!»
»Direktionen var naturligtvis rädd för recensenten, och så lär författaren betala direktionen.»
»Men med fröken Frank är det synd. Fru Jacobi viste nog hvad hon gjorde, då hon skickade till baka rollen.»
»Ingen enda inropning! Inga handk ...»
Elof hade hört tillräckligt. Vreden sjöd i honom. Hvilken hjärtlös publik! ... Bakom sig hörde han hånskratt, tyckte han, och det lät som Albin Bergs och Liberts röster.
Han vände sig om för att tillrättavisa de oförskämde, men såg ingen människa i granskapet. Så kom hånskrattet från annat håll, hela salvor af hånskratt från höger och vänster, framifrån och bakifrån.
Slutligen var det han själf som hånskrattade, där han gick ensam på en aflägsen gata i mörker och oväder. Huru han den natten kom hem, kunde han sedan ej erinra sig, men att han icke sof, icke ens lade sig, det viste han.
Hvad skulle han nu företaga? Icke kunde någon ha förtroende för en konstgranskare som ständigt delade ut anmärkningar, råd och förmaningar, visade huru ett stycke borde skrifvas och en roll spelas, men själf förmådde hvarken skrifva eller spela.
Och Alina! Huru skulle hon taga detta nya nederlag? Nu önskade Elof, hvad han förut alltid föraktat och ansett orätt, att recensenterna skulle låta nåd gå för rätt. Han önskade det för Alinas skull, endast för hennes skull, trodde han.
Men så kom en svart tanke flygande och slog sig ned hos honom:
»Om det vore Alinas fel, att skådespelet icke gjort lycka!»
Vore hon verkligt mäktig att uttrycka dessa starka känslor, som han nedlagt hos hjältinnan? Kunde hon fullt riktigt framställa djupet i den karaktären?
Han erinrade sig hvad hans åsigt varit, innan han gjorde hennes personliga bekantskap. Sedan dess hade hon visserligen gjort stora framsteg, naturligtvis mest genom det inflytande han själf utöfvat ...
»Åh, jag är en egenkär narr!» ljöd det i Elofs inre.
Men, tank ändå ... omöjligt vore det icke, om Alina skämt bort hans verk, det han utarbetat med så mycken omsorg. Huru förskräckligt för en författare att på det sättet bero af en annan person! Hvarför hade han också låtit öfvertala sig att skrifva rollen med tanken på Alina?
Han föresatte sig att icke läsa recensionerna öfver stycket, icke en enda ville han se. Han ville icke gå ut dagen efter föreställningen. Det var dock icke lidet långt på förmiddagen, då han befann sig på en vandring i staden. Han kom att gå förbi ett tidningskontor. Han stannade. Om han likväl skulle kasta en blick i den tidning, där han själf var ordinarie teateranmälare, men där granskningen af hans skådespel anförtrotts åt en annan tidningsman? Det kunde vara intressant nog kanske att läsa hvad ställföreträdaren skrifvit på natten. Han måtte väl vara opartisk, det vill säga taga författarens parti mot den oförståndiga och orättvisa allmänheten.
Elof såg sig först omkring, om någon skulle gifva akt på honom, och späjade därefter försigtigt genom glasdörren. Där inne syntes ingen enda tidningsläsare. Han gick in, letade på disken efter Dagsljuset, men fann det icke. Han läste de andra tidningarna, hvar enda en, och fann i alla riktigt nedriga recensioner. Alla förklarade stycket misslyckadt. Det vore för långt, hette det, för bredt, för oklart och tillkrångladt. Det saknade de oundgängliga vilkoren för ett dramatiskt arbete.
»Mår herrn illa?» frågade tidningssäljerskan. »Ska’ det vara ett glas vatten?»
Elof rodnade, bleknade och vacklade, men hakade sig fast vid disken och förklarade sig må ganska bra.
»Har fröken inte något exemplar af Dagsljuset?» frågade han med osäker röst.
Jo, ett exemplar funnes, men endast till läsning. Det bladet hade gått ovanligt fort åt den dagen.
Elof tog emot bladet, vecklade med skälfvande hand upp det, och blicken föll genast på teaterartikeln. Det var en grundlig granskning, den grundligaste af alla den dagen, men också den mest fördömande, kvickt skrifven, men hånande och tydligt anlagd på att visa, det Dagsljuset icke ville vara partiskt för sin ordinarie teateranmälare. Ställföreträdaren hade gjort sin sak utmärkt i det afseendet.
»Hvilket gement förräderi!» utropade Elof och störtade ur boden.
Att man strängt nagelfore med hans dramatiska arbete, fann Elof fullkomligt i sin ordning. Det fordrade han till och med. Men det sätt hvarpå detta skedde, vore oanständigt. Aldrig hade han skrifvit på det sättet. Han rasade öfver så mycken oförskämdhet.
En bekant kom emot honom och frågade huru det stode till.
»Mycket bra», försäkrade Elof och såg på den frågande med ransakande blick. Skulle det vara hån?
Men den beskedlige mannen lyckönskade Elof att ha fått en teaterpjes uppförd. Han hade sett det på affischen.
»I dag är det ny affisch», tillade han. »Spektaklet är instäldt i anseende till fröken Franks hastligt inträffade sjukdom.»
Alina sjuk! Spektaklet instäldt för hennes skull! Det hade aldrig förr inträffat. Elof ilade till hennes bostad. Skulle skådespelet också ha misslyckats för hennes skull, kände författaren att han fortfarande älskade henne, icke skådespelerskan, men kvinnan.
»Vet herrn», sade pigan som öppnade tamburdörren, »fröken är visst riktigt sjuk, men hon vill inte lägga sig, och doktorn får ingen reda på henne. Stackars min snälla fröken!»
Elof förskräcktes, då han kom in till Alina och fann henne nästan oigenkänlig. Ansigtet var knapt mera vackert. Det var åldradt. Ögonen, dessa underbara ögon, som så många gånger blixtrat eller smålett, varit oemotståndligt tjusande eller stolt tillbakavisande, hade förlorat både glans och uttryck. Hela den förut så bedårande skönheten var försvunnen.
Elof glömde sin egen bedröfvelse och skyndade med ömt deltagande till den stol, där Alina satt hopsjunken i slapp liknöjdhet. Han fattade hennes hand, hvilken var lika kall som hans egen var feberhet.
Icke ett enda förebrående ord, men Elof kunde nog märka, att hon betraktade hans skådespel såsom orsaken till sin sorgliga belägenhet. Han sökte uppmuntra henne, men hon var otillgänglig för hvarje tröstande ord eller ömhetsbetygelse.
»Elof», utbrast hon efter en stunds pinsam tystnad, »vet du, att man i går hvislade från tredje raden?»
Det tyckte Elof vara omöjligt, i synnerhet kunde man ej ha hvislat åt skådespelerskan. Han försökte småle, men leendet dog genast bort, då han såg den ängslan som uttryckte sig i Alinas trötta drag.
»Jag skulle aldrig ha åtagit mig rollen», tillade hon.
Läkaren kom ännu en gång. Han var orolig öfver Alinas tillstånd, föreskref inga läkemedel, men ålade fullständig hvila och lät Elof förstå, att han borde lemna den sjuka och ej återkomma förr än dagen därpå.
»Ett dygns ro kan måhända uträtta något», tillade han och aflägsnade sig med Elof.
Då Elof dagen därefter kom till Alina, öfverraskades han af en ny, stor förändring. Hon såg åter frisk ut, var därför åter vacker och därmed å nyo ung. Ögonen glänste muntert. Hållningen var spänstig och rak. I hela hennes väsen yttrade sig lefnadsmod och kraft.
Kunde ett enda dygns hvila ha åstadkommit så fördelaktig förändring?
»Jag fick bref från Kristiania i går afton», sade Alina, och ögonen strålade, »ett riktigt intressant bref.»
Det gjorde Elof mycket glad. Men hvad innehöll det intressanta brefvet?
»Anbud om treårig anställning vid Kristiania teater. Tänk dig, Elof, treårig! Och det på ganska goda vilkor.»
Alina strålade af glädje och konstnärsstolthet.
»Och antar du tillbudet?» sporde Elof med osäker röst.
»Naturligtvis! Jag reser om några veckor.»
»Och ... vårt bröllop?» ville Elof säga, men sade:
»Och ... din anställning här?»
»Den bryr jag mig inte om. Jag får väl på något sätt göra upp med direktionen. Skulle min anställning här kanske hindra mig att göra lycka i Kristiania? Där blir jag den första på scenen. De inhemska norska aktriserna äro utmärkta, men, ser du, svenskan kommer nog att få företräde. Ack, det där känner jag så väl.»
Elof teg och betraktade henne vemodigt, men hon fortfor med samma glada tillförsigt.
»Den första ... vet du, Elof, hvad det vill säga? Vet du huru det käns att inte behöfva stå till baka för någon fru Jacobi, inte för någon als, då man har klart för sig, att man är lika god som de andra, bättre kanske? Nu har jag kraft att lösa de svåraste uppgifter. Ingen enda fruktar jag. Mina ungdoms drömmar skola uppfyllas ... Ungdom! Jag är väl ung ännu, skulle jag tro.»
Hon såg onekligen ung ut nu igen. Det kunde Elof icke neka. Nu var ordningen kanske kommen till honom att se gammal ut. Han satt tyst och stirrade framför sig.
»Käre Elof», sade hon i en helt annan ton än nyss, »du tycks ej vara nöjd med förändringen?»
»Kan detta förvåna dig?» genmälde Elof med strängt uttryck och en föga mild blick.
»Hå, jag tänkte», svarade Alina öfverraskad af sin fästmans ovänliga sätt att tilltala henne, »att du skulle glädja dig åt, att jag slipper från en teater, där jag haft sådana motgångar.»
Alina var mycket förvånad öfver att icke se några glädjetecken i Elofs ansigte.
»Skulle jag glädja mig också åt, att du lemnar mig?» sporde Elof, fortfarande dyster.
»Hvad menar du? Naturligtvis far du med mig!»
Elof stirrade på henne.
»Vi hålla vårt bröllop i Kristiania», fortfor Alina, »i stället för i Stockholm. Det blir hela skilnaden.»
Hon såg helt muntert på honom och närmade sitt ansigte till hans, men Elof drog sig undan.
»Skall jag fara till Kristiania?» utbrast han. »Hvad skall jag göra där?»
»Kors, du skall ...»
»Jag skall vara din man, förstår jag», afbröt Elof, »skådespelerskans man, liksom jag varit hennes förlofvade och intet annat.»
»Men, käre Elof, du förvånar mig verkligen», förklarade Alina. »Håller du ej mer af mig?»
»Om jag håller af dig!» utbrast Elof. »Hvad jag mest af alt sträfvat efter har ju varit att bli förenad med dig. Men jag har väl också en annan lifsuppgift. Liksom du har en annan uppgift för lifvet än att blott vara min hustru, måste jag äfven ha någon annan än att bara vara din man.»
Alina skrattade, men såg också fundersam ut. Det var liksom hade Elofs ord väckt henne till något, hvarpå hon aldrig förr tänkt. Hon hade nu senast icke tänkt på annat än att spela intressanta roller i Kristiania, gifta sig med Elof — den saken vore ju en gång för alla afgjord — fira glänsande triumfer och skaffa sig ett riktigt stort namn.
Det där hade hon tänkt alt sedan hon fick det glada budskapet som räddat henne från gårdagens bedröfvelse. Nu gåfvo Elofs ord och hans stränga blick henne annat att tänka på.
Aldrig hade Alina tänkt sig kärleken utan i förening med sin konst. Hennes tillgifvenhet för Elof stod i närmaste samband med hennes lifsuppgift. Och likväl älskade hon honom uppriktigt. Men skulle hon kunna göra det, om han fordrade, att konsten finge maka åt sig?
Omöjligt! I en hast stod detta klart för henne. Hon hade aldrig förr haft tid, tyckte hon nu, att reda detta förhållande. Nyss skrattade hon. Nu såg hon med verklig förskräckelse på det stränga uttrycket i Elofs ansigte.
»Jag vill inte», sade Elof, »påstå, att du aldrig älskat mig, liksom du en gång tillvitat mig, men nog kan man tvifla på, att en skådespelerska, en sin konst riktigt hängifven skådespelerska känner någonsin verklig kärlek för en man ...»
»Elof!» utbrast Alina. »Hvarför är du så grymt orättvis?»
»Att du inte kan älska mig», återtog Elof »utan i förening med ditt teaterlif och mina recensioner, är väl säkert, mina berömmande recensioner förstås, ty de andra komma dig ju att tvifla på min kärlek. Ett sådant kärleksförhållande blir omöjligt på längden. Jag har ofta fruktat det, men jagat bort min fruktan. Nu ser jag klart huru det står till ... Hvad tänker du, att jag skulle ta mig till i Kristiania?»
»Åh, göra det samma som här, lefva af din penna, och mina inkomster skola nog ökas ...» »Och jag skulle», afbröt henne Elof häftigt, skrifva lofordande artiklar om fru Frank-Bäcks spel och polemisera med alla som inte berömma henne!»
Det var med bitter ton han slungade fram dessa ord, men han kände medlidande med Alina, då han varseblef hvilket intryck det gjort på henne.
Hon rodnade starkt, bleknade sedan lika häftigt, tog ett rollhäfte, blickade däruti, men tycktes icke uppfatta hvad som stod i häftet, kastade det otåligt från sig och såg slutligen med stolt blick på Elof.
»Det är då slut», sade hon lugnt. »Jag hör inte till dem som tigga kärlek.»
Elof teg, häftigt upprörd. Han viste, att han älskade Alina lika innerligt som förut, men han kunde aldrig underkasta sig att vara endast ett bihang till hennes konst. Det kände han nu fullt och fast.
Alina sökte kufva sin rörelse och sade efter en plågsam tystnad:
»Gång på gång har jag betagits af tvifvel på vår kärleks framtid endast därför, att du inte förstår en konstnärinnas känslor ... Afbryt mig inte! Du förstår dem ej, säger jag. Jag älskar dig, var säker på det, långt varmare än du föreställer dig, men jag kan inte göra konsten beroende af min kärlek till dig ... Elof, det är omöjligt.»
Stoltheten gaf vika. Hennes ögon fyldes af tårar, och endast med möda fick hon makt öfver sin rörelse, såg åter på honom med detta leende, som han aldrig förr kunnat motstå, fattade hans hand och tryckte den ömt.
»Elof, följ mig!» hviskade hon smekande.
Han svarade icke, höll blicken fäst borta i rummet, utan att veta hvad han betraktade, och Alinas röst tyckte han komma från en mycket aflägsen plats — från teatern. Hade han icke hört det där tonfallet förr i någon af hennes kärleksscener med Libon? Vore det möjligt, att hon på allvar bad honom med detta bevekande uttryck? Jo, det måste dock vara allvar.
Alina, den stolta konstnärinnan, hans brud, hans älskade, bad om hans kärlek! Gjorde det då icke något intryck på honom? Jo, ett djupt intryck. Och likväl satt han så stel och otillgänglig. Det var såsom hela det förflutna årets tvifvel och ångest tyngt honom.
»Du tvekar», fortfor Alina, »att lemna hvad som här sysselsätter dig. Är det för att din manliga själfkänsla uppreser sig mot att följa en kvinna till hennes verksamhetsfält? Huru många kvinnor följa ej de män de älska! Kan inte motsatsen också gå för sig?»
»Alina», yttrade Elof slutligen, »det är inte detta som afhåller mig ... Det är vissheten att du alltid kommer att behandla vår kärlek såsom underordnad ... Du fordrar, att jag skall afstå från min uppgift, ty dit skulle det leda, om jag följde dig, men du skulle nog aldrig lyssna till, om jag bad dig att först öfverge teatern och se’n bli skriftställarens hustru ... Se så, var lugn! Jag fordrar det ju inte.»
»Det är således förbi», sade Alina och gick med fast hållning och högburet hufvud till bordet, där det nyss undankastade rollhäftet låg, tog det och började läsa däruti, fastän handen darrade och ögonlocken svälde af tillbakahållna tårar.
Elof hviskade ett »farväl!» och gick långsamt ut. Han var mycket upprörd. Alina kastade en lång blick efter honom, reste sig till hälften, såsom ville hon skynda efter honom, men kastade sig i stället ned i soffan och brast ut i lidelsefull gråt.
»Kära Alina, hvad är det jag hör?» utropade Berta, väninnan, när de dagen därpå träffades på teatern. »Har du verkligen slagit upp med Bäck? Tänker du också lemna oss?»
Alina nickade, allvarligt bekräftande.
»Gud, hvad det är ledsamt!» fortfor kamraten.
»Jag höll, jag håller af Elof», svarade Alina med lugn och allvar, »men ingen får stå i vägen för mitt konstnärskap ... Se så, nu ska’ vi tala om norska teatern. Kanske du vill, att jag skall skaffa dig anställning där ... Vet du, ingen har gjort mig så stor skada som Elof genom en ogynsam recension och ändå ... ja ... men låt oss inte komma till baka till det kapitlet.»
Hon ville endast tänka på de nya rollerna på den främmande teatern, där hon skulle fördunkla de inhemska skådespelerskorna. Det var onekligen en tröst för henne att ha detta att tänka på, och snart tänkte hon kanske ej häller på annat.
»Fram åt, endast fram åt!» var hennes konstnärliga lösen.
Elof gick åter ensam »i torget». Det var en vacker vinterdag och mycket folk i rörelse. Många skyndade till sina arbeten eller nöjen. Några drefvo som vanligt omkring och sökte döda tiden med skvaller och småprat. Alt var sig likt på Stockholms fina lustvandringsplats, men Elof fann det mycket olikt. Han hade haft en underbar dröm, tyckte han, en som än gjort honom så lycklig, än så djupt bedröfvat honom. Nu hade han vaknat, men drömmen glömde han ej så lätt.
Man vände sig om och såg efter honom. Man skrattade åt skådespelerskans f. d. fästman och den misslyckade teaterförfattaren. Somliga fälde hårda uttryck om hans recensioner och äfven om hans författarskap, mest om det senare. En författare som misslyckas anses ofta icke blott såsom en stackare, utan också såsom en dålig människa, som man har rätt att förakta.
Där stod en klunga skådespelare, glade, hygglige karlar, som nickade vänligt åt Elof Bäck och talade till honom såsom ville de trösta honom. Det var människovänligt och vittnade om konstnärernas goda hjärta, men vänligheten plågade den som var föremål därför.
Elof gick ifrån dem, men en af skådespelarne kom efter honom, tog hans arm och drog honom med åt Skeppsholmsbron för att få prata med honom. Det var samme man i hvars sällskap Elof gjorde sin morgonvandring efter gästabudet hos Albin Berg. Han var en vänlig och gladlynt person, hvilken talade mycket förståndigt om Elofs skådespel, i hvilket han haft en god roll och som han fann vara högst aktningsvärdt, fastän det haft otur, samt kom slutligen in på kapitlet om Alina Frank, som nu skulle lemna både teatern och ...
Elof häjdade den välvillige talarens ordström.
»Tiderna förändras», sade skådespelaren. »Nog kommer jag i håg, då du ville, att jag inte skulle tala om annat än ... se så, ursäkta! Nå, nu får du fria händer med dina teaterartiklar.»
»Jag kommer aldrig mer att skrifva om teatern», förklarade Elof, »och ej häller tänker jag skrifva recensioner i andra ämnen.»
»Hvad säger du?»
»Som du hör. Hvad tjänar sådant skrifveri till? De fleste recensenter begripa inte hvad de skrifva om, och de få som kanske verkligen förstå sin sak begå ändå ständiga misstag. Hur har man ej behandlat mitt skådespel! Ingen enda af alla granskarne har kunnat sätta sig in i författarens tankegång eller vet något om den synpunkt hvarifrån jag utgått. Har någon kanske sökt göra sig reda för mina bevekelsegrunder till handlingar och karaktärer?»
»Ingen enda, kära du!» bekräftade Elofs följeslagare.
»Men alla ha på ett hånande sätt yttrat sig om stycket, några också om författaren. Det där ligger nog i själfva yrkets natur. Det är ett svårt yrke, som blir gement därför, att så få förstå det — det har jag nu kommit under fund med, och därför ger jag det på båten.»
»Du har ofantligt rätt», instämde skådespelaren. »Yrket är gement och tillkommet bara för att förderfva konstnärer.»
Elof teg och såg ut åt strömmen. Stockholm tog sig präktigt ut i solbelyst vinterskrud.
»Men, hvad tänker du nu ta dig till, käre Bäck?» sporde följeslagaren som fann tystnaden tråkig.
»Nu skall jag bli teaterförfattare på fullt allvar», förklarade Elof, »trotsa kritiken och visa, att jag lärt mig något af motgången. Mitt nästa stycke skall heta Konst ock kärlek.»
——♦——