Andra djungelboken/Kapitel 03

←  Djungelns lag

Andra djungelboken av Rudyard Kipling Översättare: Tom Wilson Purun Bhagats underverk

Kabirens sång  →

Illustrerad av David Ljungdahl (1870–1940).

PURUN BHAGATS UNDERVERK.

Den natt vi kände jordens skalv,
vi drogo ängsligt vännen god
ut under himlens höga valv.
Vår kärleks språk han ej förstod.

När fjället brast och måste gå,
en störtflod dränkte djur och män,
vi honom räddade, vi små.
Men ack, han kommer ej igen!

O, sorg! Vår enkla kärlek gav
vår broder räddning — men så kort!
Han aldrig vaknar i sin grav,
vi av hans likar drivas bort!

Langurs Sorgkväde.

Det fanns en gång i Indien en man, som var statsminister i en av de halvt självständiga staterna i nordvästra delen av landet. Han var en bramin av så hög kast, att kastväsendet hade upphört att ha någon egentlig betydelse för honom. Hans far hade varit en högt uppsatt ämbetsman bland det brokiga slödder och patrask, som förekommer vid ett gammaldags indiskt hov. Men när Purun Dass växte upp, insåg han, att sakernas gamla ordning höll på att ändras och att om någon ville komma sig upp, måste han ställa sig väl med engelsmännen och efterapa allt vad engelsmännen ansågo för gott. Men på samma gång måste en infödd ämbetsman söka bevara sin egen härskares gunst. Detta var ett svårt spel, men den lugne, tystlåtne unge braminen, som underhjälptes av en god engelsk uppfostran vid universitetet i Bombay, spelade det spelet med kallt blod och steg grad för grad, till dess han slutligen blev rikets förste minister. Det vill säga, att han i verkligheten var mäktigare än sin herre maharajan.

När den gamle kungen, som såg snett på engelsmännen, deras järnvägar och telegrafer, dog, stod Purun Dass högt i gunst hos hans unge efterträdare, som hade uppfostrats av en engelsman; och tillsammans med sin herre, men alltid mån om att denne fick äran därav, upprättade han skolor för unga flickor, anlade vägar, öppnade statsapotek och ordnade uställningar av åkerbruksredskap samt utgav årligen en »blå bok» över »Statens Sedliga och Materiella Framsteg»; och Utrikesdepartementet och Indiska regeringen voro förtjusta. Ytterst få infödda stater upptaga utan reservationer engelska framstegsreformer, ty de vilja icke tro, såsom Purun Dass visade sig göra, att vad som är bra för en engelsman är dubbelt så bra för en asiat. Statsministern blev en ärad vän till vicekonungar och guvernörer och viceguvernörer och läkarmissionärer och vanliga missionärer och sportidkande engelska officerare, som kommo för att jaga på statsdomänerna, liksom han blev vän med hela svärmar av turister, som reste upp och ned genom Indien under den svala årstiden och lärde folk, hur allting borde skötas. På sina lediga stunder brukade han stifta stipendier för läkare och industriidkare, som ville studera efter strängt engelska grunder, och skriva uppsatser för Pionjären, den största dagliga tidningen i Indien, i vilka han framlade sin herres planer och syften.

Slutligen begav han sig på ett besök till England och fick betala prästerna ofantliga summor, när han kom tillbaka; ty till och med en bramin av så hög kast som Purun Dass förlorade sin kast, om han seglade över det svarta havet. I London gjorde han bekanskap och talade med alla, som det var något bevänt med att känna — män, vilkas namn gå över hela världen — och såg en god del mera än han talade. Han gjordes till hedersdoktor av lärda universitet och han höll tal och talade om hinduiska sociala reformer inför engelska damer i stor toalett, till dess hela London ropade: »Detta är den mest fängslande man vi mött vid något middagsbord!»

När han återvände till Indien, vederfors honom en ofantlig ära, ty vicekonungen i egen person avlade ett särskilt besök för att till maharajan överlämna Storkorset av Indiens Stjärna — alltigenom bestående av diamanter och band och emalj; och vid samma högtidliga tillfälle, under det salutkanonerna dånade, gjordes Purun Dass till Kommendör av Indiska Kejsarorden, så att hädanefter på hans visitkort stod K. C. I. E. (Knight Commander of the Order of the Indian Empire).

Samma afton vid middagen i det väldiga vicekungliga tältet reste han sig med kraschan och ordenskedja på bröstet och svarade på skålen för sin herre med ett tal, som få engelsmän skulle ha kunnat överträffa.

Nästa månad, när staden hade återvänt till sitt solstekta lugn, gjorde han någonting, som en engelsman aldrig skulle ha drömt om att göra, han dog, blev åtminstone död för denna världens angelägenheter. Den juvelprydda kommendörskraschanen återvände till indiska regeringen, en ny statsminister utnämndes för att övertaga regeringsbördan, och ett väldigt intrigspel för att nå höga befattningar började bland alla statens underordnade ämbetsmän. Prästerna visste vad som hade hänt, och folket gissade det, men Indien är den enda plats i världen, där en man kan göra vad han behagar, utan att någon frågar varför; och det förhållandet, att Dewan Sir Purun Dass, K. C. I. E., hade avstått från ställning, palats och makt och gripit till tiggarskålen och en Sunnyasis eller helig mans ockergula dräkt, ansågs ej som någonting så utomordentligt. Han hade, som Gamla Lagen ålägger, under tjugu år varit ung, tjugu år krigare — ehuru han i hela sitt liv aldrig hade burit vapen — och tjugu år familjefar. Han hade efter bästa förstånd använt sin rikedom och sin makt; han hade mottagit ärebetygelser, när de kommo i hans väg; han hade sett människor och städer när och fjärran, och människor och städer hade stått upp och hyllat honom. Nu lät han allt detta gå, liksom en man låter den kappa falla; som han inte längre behöver.

Purun Baghats underverk.

Bakom honom, där han vandrade ut genom stadsportarna, med en antilophud och en stav med mässingskrycka under armen och en tiggarskål av polerat, brunt kokosskal i handen, barfotad, ensam, med ögonen riktade mot marken — bakom honom sköt man salutskott från bastionerna till hans lyckliga efterträdares ära. Purun Dass nickade. Allt det där livet var nu slut för honom; och han kände lika litet harm eller belåtenhet över det som en människa känner harm eller belåtenhet över en färglös dröm, som hon drömt under natten. Han var en Sunnyasi — en hemlös, vandrande tiggare, beroende för sitt dagliga bröd av sina grannar; och så länge det finns en munsbit att dela i Indien, svälter varken präst eller tiggare. Han hade aldrig i sitt liv smakat kött och mycket sällan ens ätit fisk. En fempundssedel skulle ha räckt till för hans personliga behov av föda under vart och ett av de många år, under vilka han hade varit oinskränkt herre över miljoner i guld. Även då han begapades som ett underdjur i London, hade för honom hägrat hans dröm om frid och lugn — den långa, vita, dammiga indiska vägen, med märken över hela sin längd av nakna fötter, den oavbrutna, sakta framglidande trafiken och den skarpluktande träröken, som virvlade upp under fikonträden i skymningen, när vägfararna satte sig ned till sin aftonmåltid.

När tiden var inne att göra den drömmen till verklighet, tog statsministern sina mått och steg, och tre dagar därefter skulle det ha varit lättare att söka rätt på en bubbla i de långa, atlantiska dyningarnas vågdal än att få fatt i Purun Dass bland Indiens kringströvande, sig samlande och åter skiljande miljoner.

När natten kom, breddes antilophuden ut på den plats, där mörkret överraskade honom: stundom i ett Sunnyasikloster vid vägen; stundom i en helgedom, byggd på jordpelare, till Kala Pirs ära, där Jogerna, som utgöra en annan dunkel avdelning heliga män, brukade mottaga honom, såsom de bruka mottaga dem, som veta vad kaster och »avdelningar» äro värda; stundom vid utkanten av en liten indisk by, där barnen brukade smyga sig ut med den föda, som deras föräldrar hade tillagat; och stundom på toppen av de kala betesmarkerna, där lågan från hans riseld väckte de dåsiga kamelerna. Det kom alltsammans på ett ut för Purun Dass — eller Purun Bhagat, som han nu kallade sig — jord, människor, föda kvittade honom lika. Men omedvetet förde honom hans fötter norrut och österut; från södern till Rothak, från Rothak till Kurnool, från Kurnool till det i ruiner liggande Samanah och så uppför Guggerflodens torkade bädd, som endast fylles, när regn faller i höglandet, till dess han en dag såg det stora Himalajas linje i fjärran.

Då smålog Purun Bhagat, ty han erinrade sig, att hans mor var av Rajputisk braminbörd, från Kuluhållet — en högfjällskvinna, ständigt hemsjuk av längtan efter snön — och att minsta droppe höglandsblod till slut drar en människa tillbaka till den plats, dit hon hör.

»Däruppe», sade Purun Bhagat, i det han vandrade rakt emot Sewaliks lägre sluttningar, där kaktusarna stodo som sjuarmade ljusstakar, »däruppe skall jag slå mig ned och inhämta kunskaper.»

Och Himalajas svala vind svepte kring hans öron, när han strövade uppför vägen, som leder till Simla.

Senaste gången han for den vägen, hade det varit med stor ståt, med en skramlande kavallerieskort, för att avlägga besök hos den artigaste och älskvärdaste av vicekonungar; och de två hade samtalat under en hel timme om gemensamma vänner i London och om vad vanligt enkelt folk i Indien verkligen tänkte om saker och ting. Denna gång gjorde Purun Bhagat inga besök, utan, stödjande sig mot den trädbeskuggade promenadvägens räcke, betraktade han den härliga utsikten över slätten, som bredde ut sig fyrtio mil därnere, till dess en infödd muhammedansk poliskonstapel lät honom förstå, att han hindrade trafiken; och Purun Bhagat böjde djupt sitt huvud för lagen, ty han kände dess värde och sökte nu sin egen lag. Därpå fortsatte han och sov den natten i en övergiven koja i Chota Simla, som ser ut som världens ända; men det var endast början av hans resa. Han följde Himalaja-Tibet-vägen, denna lilla tiofotsstig, som är sprängd i den fasta klippan eller stoltserande går på timmerstockar över avgrunder på tusen fots djup, än dykande ned i varma, fuktiga, instängda dalbottnar, än klättrande över kala, endast med gräs beväxta klippsprång, på vilka solen bränner som genom en brännspegel, än slingrande sig genom drypande, mörka skogar, där trädormbunkarna kläda stammarna från topp till rot och fasanen lockar på sin maka. Och han mötte tibetanska herdar med sina hundar och fårhjordar, varje får bärande en liten säck med borax på ryggen, och vandrande timmerhuggare och i kappor och filtar inhöljda lamapräster från Tibet, som kommo på pilgrimsfärd till Indien, och sändebud från små ensliga höglandsstater, jagande fram ursinnigt på ringfläckliga och skäckiga små ponnyer, eller en ryttartrupp med någon raja ute på visit; eller också kunde det hända, att han under en hel lång dag inte såg någonting annat än en svart björn, som brummade och bökade nere i dalen. När han först gav sig ut på sin vandring, ringde ännu i hans öron larmet i den värld han hade lämnat, liksom dånet i en tunnel fortfar att ringa i ens öron en liten stund efter det tåget har passerat; men när han hade lagt Mutteeaneepasset bakom sig, var allt detta förbi, och Purun Bhagat var ensam med sig själv, vandrande, undrande och grubblande, med ögonen på marken och tankarna bland molnen.

En afton gick han över det högsta pass han dittills hade mött — det hade varit två dagars klättrande — och kom ut på en rad av snötoppar, som kringgärdade hela horisonten — berg från femton- till tjugutusen fots höjd, skenbart så nära, att man kunde nå dem med ett stenkast, ehuru de voro femtio eller sextio engelska mil avlägsna. Passet kröntes av tät, mörk skog: deodarceder, valnöt, vildkörsbär, vild oliver och vildpäron men mest deordarcedrar, som äro Himlajas ceder; och i deodarernas skugga stod en helgedom rest åt Kali — som är densamme som Durga, som är densamme som Sitala, vilken understundom dyrkas mot smittkopporna. Purun Dass sopade stengolvet rent, smålog mot den grinande statyen, gjorde sig en liten eldstad av lera längst bak i helgedomen, bredde ut sin antilophud över en bädd av friskt tallbarr, stack sin bairagi — den mässingskryckade käppen — i armhålan och slog sig ned för att vila. Omedelbart nedanför honom stupade den nakna bergväggen femtonhundra fot ned i dalen, där en liten by av stenhus med tak av klappad jord stod tätt inpå stupet. Runt omkring den lågo i terrasser små fält liksom lappförkläden på bergens knän, och kor, som inte sågo större ut än skalbaggar, betade mellan tröskplatsernas släta stenkretsar. När ögat blickade över dalen, förvillades det beträffande föremålens storlek och hade svårt att i början göra klart för sig, att det, som på den motsatta bergsidan såg ut att vara en låg buskskog, i verkligheten var en skog på hundrafotstallar. Purun Bhagat såg en örn segla fram över den ofantliga dälden, men den stora fågeln krympte ihop till en prick, innan han var halvvägs över. Några strimmor av strömoln svävade upp och nedför dalen, fastnade på ett klippsprång eller höjde sig och dogo bort, när de kommo i jämnhöjd med passets topp. Och Purun Bhagat sade: »Här skall jag finna frid.»

Nu betyda några hundra fot upp eller ned ingenting för en bergsbo, och så snart byfolket såg röken från den öfvergivna helgedomen, klättrade byprästen uppför bergväggens avsatser för att hälsa främlingen välkommen.

När han mötte Purun Bhagats ögon — ögonen hos en man, som varit van att blicka över tusenden — bugade han sig till jorden, tog utan att säga ett ord tiggarskålen och återvände till byn, där han sade:

»Äntligen ha vi då fått en helig man. Aldrig har jag skådat hans like. Han är från slätterna — men ljus till färgen — en braminernas bramin.»

Då sade byns alla husmödrar:

»Tror du, att han kommer att stanna hos oss?»

Och envar av dem gjorde sitt bästa att anrätta den mest smakliga maträtt åt Bhagat. Bergföda är mycket enkel; men med bovete och majs och ris och rödpeppar och litet fisk från älven i den lilla dalen, honung från de skorstenspipor liknande bikuporna, som äro byggda i stenväggarna, torkade aprikoser, gul ingefära och vild ingefära och mjölkkakor kan en from kvinna tillreda goda saker; och det var en full skål, som prästen bar tillbaka till Bhagat. Skulle han komma att stanna? frågade prästen. Önskade han en chela — en lärjunge — för att tigga åt honom? Hade han någon filt mot kölden? Smakade maten bra?

Purun Bhagat åt och tackade givaren. Han ämnade stanna. Det var allt vad han ville veta, sade prästen. Om tiggarskålen ställdes utanför helgedomen i den grop, som bildades af de där två snodda rötterna, skulle Bhagat dagligen erhålla föda; ty byn kände sig hedrad av att en sådan man — han såg blygsamt upp i Bhagats ansikte — ville stanna hos dem.

Den dagen såg slutet på Purun Bhagats vandringar. Han hade kommit till den för honom bestämda platsen — tystnad och vidder. Från den stunden stannade tiden, och där han satt i helgedomens öppning, kunde han icke säga, om han var levande eller död, en människa med herravälde över sina lemmar eller en del av bergen och molnen och de växlande regnskurarna och solljuset. Han brukade sakta för sig själv upprepa hundra och åter hundra gånger ett namn, till dess han vid varje upprepande tycktes mer och mer förflyttas utom sin kropp och sväva upp mot portarna till någon utomordentlig upptäckt; men just som porten höll på att öppnas, drog hans kropp honom tillbaka igen, och med sorg kände han sig åter inneslutas i Purun Bhagats kött och ben.

Varje morgon sattes den fyllda tiggarskålen tyst i klykan mellan trädrötterna utanför helgedomen. Ibland kom prästen med den, ibland en gårdfarihandlare från Ladakhi, som hade tagit in i byn och mån om förtjänsten strävade sig uppför stigen; men oftare var det den kvinna, som hade tillrett maten på aftonen, och knappast hörbart viskade hon: »Tala för mig inför gudarna, Bhagat! Tala för den och den, för hustrun till den och den!» Då och då kunde något modigt barn få den äran att bära skålen, och Purun Bhagat hörde då pojken sätta ned skålen och springa sin väg så snabbt som hans små ben kunde bära honom; men Bhagat gick själv aldrig ned till byn. Den låg utbredd som en karta under hans fötter. Han kunde se de aftonsamkväm, som höllos på de runda tröskgolven av sten, därför att detta var den enda plana ytan; kunde se den obeskrivligt vackra grönskan hos det unga riset, de indigoblå skiftningarna hos majsen, de båsliknande små inhägnade jordlapparna med bovete samt, när tiden var inne, amarantens röda blommor, vilkas fina frön, som varken äro korn eller skida, giva en föda, som lagligen kan ätas av hinduerna även i fastan.

Vid årsskiftet liknade hyddornas tak små fyrkanter av renaste guld, ty det var på taken de bredde ut sina majskolvar till torkning. Biskattning och skörd, rissådd och tröskning försiggingo under hans ögon, liksom utbroderade därnere på de brokiga fälten, och han tänkte på dem alla och undrade vad slutet sent omsider skulle bli.

Även i det befolkade Indien kan icke en människa sitta stilla en dag, utan att vilda varelser springa över henne som om hon vore en klippa; och i denna vildmark kommo snart nog de vilda varelser, som väl kände till Kalis helgedom, tillbaka för att se på inkräktaren. Langurerna, Himalajas stora gråskäggiga apor, voro naturligtvis de första, ty de äro fulla av nyfikenhet; och när de hade slagit omkull och prövat sina tänder på staven med mässingskrycka och gjort grimaser åt antilophuden, kommo de överens om, att den mänskliga varelse, som satt där så stilla, var ofarlig. På aftonen brukade de hoppa ned från tallarna och med framsträckta händer tigga om mat för att därpå åter kasta sig upp i träden i mjuka svängar. De tyckte också om värmen från elden och skockade sig omkring den, till dess Purun Bhagat måste skjuta undan dem för att lägga på mera bränsle; och på morgonen fann han ofta nog en luden apa delande hans filt. Hela dagen i ända kunde en eller annan av stammen sitta bredvid honom stirrande ut över snövidderna, sakta gnolande, med en obeskrivligt förnumstig och allvarlig min.

Efter aporna kom barasingan, den stora hjorten, som liknar vår kronhjort, men är mycket grövre. Han tyckte om att mot Kalistatyens kalla stenar skrubba av sammeten på sina horn, och han stampade med fötterna, när han såg mannen vid helgedomen. Men Purun Bhagat rörde sig aldrig, och småningom makade den kungliga hjorten sig närmare och nosade på hans axel. Purun Bhagat lät sin kalla hand glida utefter de heta hornen och vidröringen lugnade det vresiga djuret, som böjde sitt huvud, och så gned Purun Bhagat mycket sakta av sammeten. Sedan kom barasingan med sin hind och kalv — fridsamma varelser, som tuggade på den helige mannens filt — eller också kom han ensam under natten, med ögonen gröna i det flämtande eldskenet, för att få sin andel av färska valnötter. Slutligen kom också myskhjorten, den skyggaste och nästan minsta av småhjortarna, med sina stora, kaninliknande öron på spänn. Till och med den strimmiga, tysta muschicknabha måste nödvändigt fram och utforska vad ljuset i helgedomen betydde, och stack sin älglika nos i Purun Bhagats knä, kommande och gående med skuggorna från elden. Purun Bhagat kallade dem alla "mina bröder», och hans lågmälda rop: »Bä! Bä!» lockade fram dem ur skogen vid middagstiden, om de voro inom hörhåll. Den himalajanska svarta björnen, retlig och misstänksam — Sona med det V-formiga vita märket under hakan — gick förbi där mer än en gång; och då Bhagat inte visade någon fruktan, visade Sona inte någon vrede, utan tittade på honom och kom närmare och tiggde sin del av smekningarna, en bit bröd eller vilda bär. Ofta i de tysta morgongryningarna, när Bhagat brukade klättra upp till själva kammen av det skrovliga passet för att se den röda dagen vandra längs snötopparna, kunde han finna Sona vädrande och grymtande i hälarna på sig, stickande en nyfiken framtass under en kullvräkt trädstam och åter dragande ut den med ett otåligt »uff»; eller också väckte hans morgontidiga steg Sona, där han låg hoprullad, och den stora besten reste sig rakt upp och beredde sig till strid, till dess han hörde Bhagats röst och kände igen sin bästa vän.

Nästan alla eremiter och heliga män, som leva fjärran från de stora städerna, ha rykte om sig att kunna göra underverk med vilddjuren; men hela underverket ligger i att hålla sig stilla, aldrig göra en hastig rörelse och att på en god stund åtminstone aldrig se på besökaren. Byfolket såg barasingans konturer skrida majestätiskt fram likt en vålnad genom skogen bakom helgedomen; såg minaulen, Himalajas fasan, flammande i sina grannaste färger framför Kalis staty, och langurerna, som sutto på hasarna inne i helgedomen och lekte med valnötskal. Några av barnen hade också hört Sona sjunga för sig själv på björnsätt, bakom de nedstörtade klippblocken, och Bhagats rykte som undergörare var befäst.

Och likväl var ingenting mera fjärran från hans tankar än underverk. Han ansåg, att allt var ett enda stort Under, och när en människa vet detta, har hon någonting att hålla sig till. Han visste med säkerhet, att det fanns ingenting stort och ingenting litet i denna värld, och dag och natt bemödade han sig att tänka ut vägen till tingens hjärta, vägen tillbaka till det ställe, därifrån hans själ hade kommit.

Medan han så grubblade, växte hans okammade hår och föll ned kring hans axlar, stenplattan bredvid antilophuden urholkades av den mässingskryckade stavens doppsko, och platsen mellan trädstammarna, där tiggarskålen stod dag efter dag, sjönk och formades ut till ett hål nästan lika slätt som den bruna skålen själf, och varje djur visste precis sin plats vid elden. Fälten ändrade färg med årstiderna; tröskplatserna fylldes och tömdes och fylldes på nytt och åter på nytt; och åter och åter, när vintern kom, hoppade langurerna bland de med snöflingornas dun klädda grenarna, till dess apmödrarna på våren förde sina halvblinda små ungar upp från de varmare dalarna. I byn ägde få förändringar rum. Prästen åldrades, och många av de små barnen, som hade brukat komma med tiggarskålen, skickade nu sina egna barn; och om ni hade frågat byfolket, hur länge den helige mannen hade bott däruppe i Kalis helgedom vid passets mynning, skulle de ha svarat: Alltid!»

Så kommo häftigare sommarregn, än man hade sett i fjällbygderna på många år. I fulla tre månader var dalen höljd i moln och drypande dimma — ständiga, envisa skyfall, avbrutna då och då af åskknall på åskknall. Kalis helgedom stod för det mesta över molnen, och under en hel månad kunde inte Bhagat se en skymt av byn. Den var begraven under ett vitt tak av moln, som svängde och skiftade och rullade ihop och svällde ut men aldrig bröto sig ut ur sina stängsel — dalens strömmande sidor.

Under hela denna tid hörde han intet annat än ljudet av miljoner små vattenrännilar, ovanför från träden och under sig utefter marken, silande sig genom tallbarren, drypande från de i smutsen släpande ormbunkarnas blad och forsande i nyskurna gyttjekanaler utför stupen. Så bröt solen genom molnen och drev fram den härliga doften från deodarer och rododendrer och den långt bortifrån kommande rena lukten, som fjällfolket kallar »snölukten». Det varma solskenet varade en vecka, och så samlade sig regnet åter till ett sista skyfall, och vattnet strömmade ned i stora flak, som flådde skinnet av marken och sprutade upp igen som gyttja. Purun Bhagat hopade den natten högt med bränsle på sin eld, ty han var viss om att hans bröder skulle behöva värme; men icke ett enda djur kom till helgedomen, huru han än ropade och ropade, till dess han slumrade in, undrande vad som kunde ha hänt i skogarna.

Det var mitt i den svartaste natten, under det regnet trummade som tusentals trummor, som han väcktes av att någon ryckte i hans filt, och då han sträckte ut handen, kände han en langurs lilla hand. »Det är bättre här än i träden», sade han sömnigt och vecklade ut en flik av filten; »tag den här och värm dig.» Apan tog hans hand och drog hårt. »Är det då mat du vill ha?» sade Purun Bhagat. »Vänta litet, så skall jag göra i ordning en smula åt dig.» Då han lade sig på knä för att kasta bränsle på elden, sprang languren gnällande till helgedomens dörr och tillbaka igen och ryckte mannen i benen.

»Vad står på? Varför är du så orolig, Broder?» sade Purun Bhagat, ty langurens ögon voro fulla av saker han icke kunde berätta. »Såvida inte en av de dina råkat i en fälla — och vem sätter väl ut fällor här? — vill jag inte ut i det här vädret. Se där, Broder, även barasingan kommer för att söka skydd.»

Hjortens horn smällde, då han gled in i helgedomen, smällde mot Kalis grinande bildstod. Han sänkte hornen i riktning mot Purun Bhagat och stampade ängsligt, i det han fnyste genom sina halvslutna näsborrar.

»Jaså, jaså!» sade Bhagat i likgiltig ton. » Är detta betalningen för natthärbärget?»

Men hjorten drev honom mot dörren, och när han det gjort, hörde Burun Bhagat dånet från någonting, som öppnade sig med en suck, och såg två av golvets stenhällar glida från varandra, medan den klibbiga jorden under dem smackade med läpparna.

»Nu förstår jag», sade Purun. »Intet klander drabbar mina bröder för att de inte velat sitta vid elden i natt. Fjället håller på att ramla. Och likväl — varför skulle jag gå min väg?» — Hans blick föll på den tomma tiggarskålen och hans ansiktsuttryck förändrades. — »De ha givit mig god föda varje dag från... från det jag kom hit, och om jag inte handlar snabbt, skall det i morgon inte finnas en människa kvar i dalen. Sannerligen, jag måste gå och varna dem därnere. Tillbaka, Broder! Låt mig komma fram till elden.»

Barasingan vek ovilligt tillbaka, när Purun Bhagat stack en fackla djupt i elden och vred om den, till dess den riktigt fattat eld.

»Åh, I kommen för att varna mig», sade han, i det han rätade upp sig. »Bättre än detta skola vi göra, bättre än detta. Ut nu och låna mig din nacke, Broder, ty jag har endast två fötter.»

Han grep med sin högra hand fast i barasingans borstiga nacke, höll ut facklan med sin vänstra och skyndade ur helgedomen ut i den fasansfulla natten. Inte minsta vindfläkt rörde sig, men regnet nästan dränkte facklan, under det att den stora hjorten rusade utför branten, glidande på bakhasarna. Så snart de kommit ut ur skogen, slöto sig flera av Bhagats bröder till dem. Han hörde, om han än icke kunde se det, langurerna trängas omkring honom, och bakom dem ljöd Sonas o-h-h! o-h-h! Regnet tovade ihop hans långa vita hår till rep, vattnet plaskade kring hans nakna fötter, och hans gula mantel smet sig fast kring hans bräckliga gamla kropp; men han gick stadigt utför branten, stödjande sig på barasingan. Han var nu inte längre en helig man, utan sir Purun Dass K. C. I. E., statsminister i en icke ringa stat, en man van att befalla, på väg att rädda liv. Utför den branta, plaskande stigen vällde de ned alla tillsammans, Bhagat och hans bröder, nedåt, oupphörligt nedåt, till dess hjorten knäppte och snavade mot muren till en tröskplats och fnyste, därför att han vädrade människor. Nu voro de vid mynningen till byns enda, krokiga gata, och Bhagat bultade med sin stav på de tillbommade fönstren i grovsmedens hus, under det att facklan flammade upp i skydd av takfoten.

»Upp och ut!» skrek Purun Bhagat; och han kände inte igen sin egen röst, ty år hade gått, sedan han talade högt med en människa. »Berget faller — berget håller på att störta in! Upp och ut, o, I därinne!»

»Det är vår Bhagat», sade smedens hustru. »Han står därute bland sina djur. Samla ihop barnen och gå ut och väck de andra!» Väckningsropet flög från hus till hus, medan djuren, som trängdes på den smala gatan, böljade och skockades kring Bhagat och Sona brummade otåligt.

Folket rusade ut på gatan — de voro, alla räknade, inte mer än sjuttio själar — och i skenet från facklorna sågo de sin Bhagat hållande tillbaka den förskräckta barasingan, medan aporna gnällande drogo i hans kläder och Sona satt på bakbenen och vrålade.

»Fort genom dalen och upp på nästa fjälltopp!» skrek Purun Bhagat. »Lämna ingen kvar! Vi följa!»

Så började folket springa, som endast bergfolk kan det, ty de visste, att vid ett jordskred måste man klättra upp till högsta punkten på andra sidan dalen. De flydde, vadande genom den lilla älven i dalbottnen, och klättrade flämtande uppför de i avsatser liggande fälten på andra sidan, medan Bhagat och hans bröder följde efter. Högre och högre klättrade de uppför det motsatta fjället, ropande varandra vid namn — byns namnupprop — och i deras fotspår stretade den stora barasingan, nedtyngd av Purun Bhagats svikande krafter. Slutligen stannade hjorten i skuggan av en djup tallskog, femhundra fot upp på fjällsidan. Hans instinkt, som hade varnat honom för det annalkande jordskredet, sade honom, att här kunde han vara säker.

Purun Bhagat sjönk maktlös ned vid hans sida, ty det kalla regnet och det häftiga klättrandet togo hans liv. Först hann han dock ropa till de spridda facklorna där framme:

»Stannen och räknen eder!»

När han så såg ljusen samlas i en klunga, viskade han till hjorten:

»Stanna hos mig, Broder! Stanna... tills... jag... går bort.»

Där hördes i luften en suck, som växte till ett sorl, och sorlet växte till ett dån, och dånet översteg allt vad man dittills hade hört, och fjällsidan, på vilken byfolket stod, sveptes i mörker och skälvde av stöten. Så kom en ton, stadig, djup och fyllig som djupa C på en orgel, och överröstade allting annat under kanske fem minuter, under det att själva tallrötterna darrade därvid. Den dog bort, och ljudet av regn, som föll milsvitt på hård mark och gräs, förvandlades till det dämpade trummandet av regn på mjuk jord. Detta talade för sig själv.

Ingen av byfolket — icke ens prästen — var nog djärv att tilltala Bhagat, som hade räddat deras liv. De kröpo ihop under tallarna och väntade, tills dagen bröt in. När den kom, blickade de ned över dalen och sågo, att det, som hade varit skog och terrasserade åkrar och med spårstigar upptrampad betesmark, nu var en oredig, röd, solfjädersformig mörja, med några upp- och nedvända träd på stupet. Den röda mörjan hade runnit högt upp på sidan av fjället, där de hade funnit en tillflykt, och hade dämt tillbaka den lilla älven, som hade börjat breda ut sig till en tegelfärgad sjö. Av byn, av vägen till helgedomen, av helgedomen själv och av skogen bakom syntes ej ett spår. På en bredd av en engelsk mil och på tvåtusen fots lodrätt djup hade fjällsidan helt och hållet sopats bort, hyvlats ren från hjässa till fot.

Och en efter en smögo bymännen fram genom skogen för att bedja inför sin Bhagat. De sågo barasingan stå lutad över honom men fly, när de kommo närmare, och de hörde langurerna klaga i träden och Sona stöna uppe på berget; men deras Bhagat var död, sittande med korslagda ben, med ryggen lutad mot ett träd, staven i armhålan och ansiktet vänt mot nordost.

Prästen sade:

»Se där ett underverk efter ett underverk, ty just i den ställning måste varje Sunnyasi begravas. Låtom oss därför, där han nu är, bygga ett tempel åt vår helige man.»

De byggde templet färdigt, innan ett år hade gått, en liten helgedom av sten och jord, och de kallade fjället Bhagats Fjäll, och ännu i dag komma de dit för att tillbedja med ljus och blommor och offer. Men de veta icke, att det helgon, som de tillbedja, är för detta Sir Purun Dass, K. C. I. E., D. C. L., Ph. D. och så vidare, en gång statsminister i den framåtskridande och upplysta staten Mohiniwala, hedersledamot eller korresponderande ledamot av flera lärda och vetenskapliga sällskap, än som någonsin komma att vara till någon nytta i denna världen eller den tillkommande.