Andra djungelboken/Kapitel 11

←  Den lille jägarens sång

Andra djungelboken av Rudyard Kipling Översättare: Tom Wilson Quiquern

Angutivun Tina  →

Illustrerad av David Ljungdahl (1870–1940).

QUIQUERN.

Det folk, som bor bland österis, de smälta likt snö i vår,
de tigga kaffe och socker och gå i de vites spår.
Det folk, som bor bland Västeris, de kivas och slåss och stjäl:
de sälja sitt skinn för de vites kram, de sälja åt dem sin själ.
Det folk, som bor bland Söderis, tillsammans med fångstmän de gå,
deras kvinnor stråla med granna band, deras tält äro usla och få.
Men det folk, som bor bland Gammalis, som de vite aldrig fått se,
deras spjut äro gjorda av narvalshorn, och ingen bor högre än de.

Eskimåsång.

»Han har öppnat ögonen. Se bara!»

»Lägg honom i skinnet igen. Det kommer att bli en stark hund. På fjärde månaden skola vi ge honom namn.»

»För vems räkning?» frågade Amoraq.

Kadlus ögon rullade runt i den skinnfodrade snöhyddan, till dess de stannade vid den fjortonårige Kotuko, som satt på sovbänken och skar en knapp av valrosselfenben.

»Ge honom åt mig», sade Kotuko med ett grin. »En vacker dag kommer jag att behöva honom.»

Kadlu grinade tillbaka, till dess hans ögon nästan begravdes i fettet på hans platta kinder, och så nickade han åt Amoraq, medan valpens arga mor gnällde över att se sin unge ligga och sprattla och streta långt utom räckhåll för henne i den lilla sälskinnspåsen, som hade hängts över värmen från tranlampan. Kotuko fortfor att tälja, och Kadlu kastade en hoprullad bunt hundseldon av läder i en liten, liten skrubb, som öppnade sig vid ena sidan av huset, drog av sig sin tunga jaktdräkt av renhud, lade den i ett valbensnät, som hängde över en annan lampa, och sträckte ut sig på sovbänken för att karva på ett stycke fruset sälkött, till dess Amoraq, hans hustru, skulle få i ordning den egentliga middagen, bestående av kokt kött och blodsoppa. Han hade sedan dagbräckningen varit ute vid sälhålan över tio kilometer därifrån och hade kommit hem med tre stora sälar. Halvvägs ute i den långa, låga snögången eller tunneln, som ledde till husets inre dörr, kunde man höra gläfsande och skällande, då de efter dagens arbete lössläppta hundarna i hans slädspann kivades om den varmaste platsen.

När gläfsandet blev för högljutt, rullade Kotuko sävligt ned från sovbänken och tog upp en piska med ett aderton tum långt skaft av elastiskt valfiskben och en tjugufem fot lång snärt av hårt flätat läder. Han dök in i tunneln, där det lät som om alla hundarna skulle äta upp honom livs levande; men det var endast deras sedvanliga bordsbön före måltiden. När han kravlade sig ut genom den andra ändan, följde honom med ögonen ett halvt dussin lurviga huvuden, där han gick fram till ett slags galge av valkäkben, i vilken hundmaten hängde. Med ett bredspetsigt spjut styckade han det frusna köttet i stora bitar och väntade med piskan i ena handen och maten i den andra. Djuren ropades vid namn — de svagaste först — och ve den hund, som rörde på sig innan hans tur kom, ty den avsmalnande pisktampen sköt då fram som en snärtande blixt och ryckte bort en tum hår och hud. Djuren endast morrade, nappade åt sig sin bit med fara att sätta den i halsen och rusade därpå tillbaka till gången, medan gossen stod därute i snön under det lågande norrskenet och skipade rättvisa. Den siste, som fick sin matportion, var den store, svarte spannledaren, som höll ordning, när hundarna voro i seldonen, och åt honom gav Kotuko dubbel ranson och en extra pisksmäll.

»Så där!» sade Kotuko, i det han virade upp snärten. »Därinne över lampan har jag också en liten en, som kommer att tjuta mycket i sin dag. Sarpok! Gå in!»

Han kravlade sig tillbaka över de hopskockade hundarna, slog den torra snön av sina pälskläder med den valbenskäpp, som Amoraq till detta ändamål hade stående vid dörren, gav några slag åt det skinnbeklädda innertaket för att få bort de istappar, som möjligen fallit ned från snökupolen däröver, och kröp ihop på bänken. Hundarna i gången snarkade och gnällde i sömnen, det lilla gossebarnet i Amoraqs djupa pälshuva sprattlade och kiknade och kluckade, och modern till valpen, som nyss hade fått namn, låg vid Kotukos sida, med ögonen fästa på sälskinnsbyltet, som hängde varmt och tryggt över lampans breda, gula låga.

Allt detta hände långt, långt mot norr, bortom Labrador, bortom Hudsonssund, där de starka tidvattnen kasta omkring isen — norr om Melvilles halvö — norr till och med om de trånga Fury- och Heclasunden — på norra sidan av Baffins land, där Bylots ö reser sig över isen i Lancastersund som en upp- och nedvänd puddingform. Norr om Lancastersund känna vi knappast till någonting, undantagandes Norra Devon och Ellesmerelandet; men till och med där bor ett fåtaligt, skingrat folk, nästan dörr om dörr med själva nordpolen.

Kadlu var inuit — man kallar dem oftast eskimåer — och hans stam på omkring trettio personer, alla medräknade, tillhörde Tununirmiut: »landet, som ligger bakom någonting». På kartorna skrives denna ödesdigra kust Navy Board Inlet, men det inuitiska namnet är nog det bästa, ty det där landet ligger alldeles säkert bakom allting annat i världen. Under nio månader av året förekomma där endast is och snö och storm på storm, med en köld som ingen kan föreställa sig, som knappast har sett termometern gå ned ens till nollpunkten. Under sex månader av dessa nio är det mörkt, och det är detta, som gör livet däruppe så rysligt. Under de tre sommarmånaderna fryser det på endast varannan dag och varenda natt, och då börjar snön att »dö bort i tårar» på de södra sluttningarna, och några markkrypande videbuskar slå ut sina ulliga knoppar, medan en liten ömklig fetknopp låtsas blomma. Små strandremsor av fin sand och runda stenar sträcka sig ned mot öppna havet, och blankslipade rullstenar och strimmiga klippor sticka upp över den korniga snön. Men allt detta är förbi på några få veckor, och den bistra vintern blickar åter ned på landet, medan ute på havet isen häves upp och ned i öppet vatten, pressande och bräckande och rammande och knuffande och stötande och krossande, till dess allt fryser tillsammans, tio fot tjockt, från kusten ut till djupt vatten.

På vintern brukade Kadlu följa sälarna till kanten av landisen och harpunera dem, när de kommo upp för att andas i sina lufthål. Sälen måste ha öppet havsvatten för att leva och fånga fisk uti, och isen kunde ibland sträcka sig utan en öppning över tio kilometer från närmaste land. På våren drogo sig han och hans folk tillbaka från den upptinande isen till det klippiga inlandet, där de satte upp tält av pälsverk och snärjde sjöfågel eller jagade med spjut unga sälar, som gassade sig på stränderna. Senare brukade de draga söderut till Baffins Land, för att jaga renar och för att hämta sitt årsförråd av lax från det inre landets hundratals strömmar och sjöar, och återvände mot norr i september eller oktober för myskoxjakten och den regelbundna vintersälfångsten.

Dessa resor företogos med hundslädar, trettio till femtio kilometer om dagen, eller också någon gång utefter kusten i stora »kvinnobåtar» av hudar, och då lågo hundarna och barnen vid roddarnas fötter och kvinnorna sjöngo visor, medan båtarna gledo från udde till udde över det glittrande, kalla vattnet.

All lyx, som Tununirmiut kände till, kom från södern: drivved till slädmedar, stångjärn till harpunspetsar, stålknivar, bleckkärl, i vilka man kokade mat vida bättre än i de gamla stengrytorna, flinta och stål och till och med tändstickor, brokiga band till kvinnornas hår, små gottköpsspeglar och rött kläde till kantning av de finare renhudsdräkterna. Kadlu sålde narvalens praktfulla gräddfärgade, vridna betar och myskoxens tänder (dessa äro lika dyrbara som pärlor) till sydinuiterna, och dessa i sin tur drevo handel med valfångarna och missionsstationerna vid Exeter och Cumberlandsunden; och så fortgick kedjan, till dess en kittel, som en skeppskock hade kommit över i en basar på Bhendykusten, kunde sluta sina dagar över en tranlampa någonstädes på den kalla sidan om Polcirkeln.

Kadlu, som var en duktig jägare, var rik på järnharpuner, snöknivar, fågelspjut och alla andra saker, som göra livet lätt däruppe i den stora kölden, och han var huvudman för sin stam eller som de sade: »mannen, som vet allt på grund av erfarenhet». Detta gav honom ingen annan myndighet, än att han emellanåt kunde råda sina vänner att göra ombyte av jaktmarker; men Kotuko begagnade faderns ställning till att, på trögt och sävligt inuitsätt, spela en smula översittare över de andra pojkarna, när de gingo ut i natten för att spela boll i månljuset eller för att sjunga »Barnens sång till Norrskenet».

Men vid fjorton års ålder tycker en inuit sig vara karl, och Kotuko var trött på att göra snaror för vildfåglar och polarrävar och alldeles utledsen på att dagen i ända, medan männen voro ute på jakt, hjälpa kvinnorna att tugga säl- och renskinn (det bästa sättet att göra skinnen mjuka.) Han längtade att få gå in i quaggi, Sånghuset, när jägarna samlades till sina mysterier, angekok, trollkarlen, sedan lamporna hade blivit släckta, framkallade hos dem de angenämaste skräckkänslor, man kunde höra Renarnas Ande stampa på taket och när ett spjut, som slungades ut i den tomma, svarta natten kom tillbaka, betäckt med varmt blod. Han längtade att få kasta sina väldiga stövlar i nätet med den uttröttad min, som anstår ett familjehuvud, och att få dobbla med jägarna, när de kommo in på aftonen och spelade ett slags hemgjord rulett med en bleckburk och en spik. Det fanns hundra saker, som han längtade att få göra; men de vuxna männen skrattade åt honom och sade: »Vänta tills du kommit i spännet, Kotuko. Att jaga är inte bara att ta.»

Nu, sedan hans far hade givit namn åt en valp för hans räkning, hade utsikterna ljusnat. En inuit kastar inte bort en god hund på sin son, förrän pojken förstår sig en smula på att köra hundar; och vad Kotuko själv beträffar, var han mer än säker på att knappast någon kunde den konsten så bra som han.

Om inte valpen hade haft en berghälsa, skulle han ha dött av för mycken matproppning och för mycken hantering. Kotuko gjorde honom ett litet seldon med tillhörande dragrem och drog honom över golvet, under det han skrek: »Aua! Ja aua!» (Åt höger! Gå åt höger!» »Choiachoi! Ja, choiachoi!» (Åt vänster! Gå åt vänster!) »Ohaha!» (Stanna!) Valpen tyckte inte alls om det, men detta var dock ett intet emot när han första gången spändes för släden. Han bara satte sig ned på snön och lekte med dragremmen av sälskinn, som gick från hans sele till pitun, den grova remmen i fören av släden. Så satte spannet i väg, och valpen kände den tunga, tio fot långa kälken rusa över ryggen på sig och släpa honom på snön, medan Kotuko skrattade, så att tårarna runno utför kinderna. Så följde dag på dag, då den grymma pisksnärten ven som vinden över isen, då alla hans kamrater beto honom, därför att han inte förstod att utföra sin del av arbetet, och då seldonet skavde honom och han inte längre fick sova bredvid Kotuko, utan måste nöja sig med den kallaste platsen i genomgången.

Även pojken inhämtade körkonsten nästan lika fort som hunden, fastän det är förtvivlat svårt att sköta en hundsläde. Varje djur är förspänt — de svagaste närmast körsvennen — med sin egen dragrem, som löper mellan hundens framben till huvudremmen, vid vilken den är fäst med ett slags knapp och ögla. Med en vridning på handleden kan öglan lösas och på samma gång hunden frånspännas. Detta är alldeles nödvändigt, alldenstund unga hundar ofta få dragremmen mellan bakbenen, där den lätt skär sig in till benpipan. Och ofta vilja de under språnget hälsa på sina vänner och hoppa då fram och tillbaka över dragremmarna. Så börja de att slåss, och resultatet blir mera hoptrasslat än en våt fiskrev morgonen efter. En hel del besvärligheter kunna undvikas genom ett förståndigt bruk av piskan. Varje inuitpojke skryter med att vara en mästare i långklatschar; men en sak är att träffa ett mål på marken, en annan sak att luta sig framåt och klatscha till en skolkande hund strax bakom skulderbladen, allt under det att släden rusar framåt i full fart. Om man ropar namnet på en hund, som gjort en »visit», och olyckligtvis snärtar till en annan, ryka dessa två genast ihop och stanna alla de andra. Om man färdas med en kamrat och börjar tala eller på ensam hand ger sig till att sjunga, göra hundarna halt, vända sig om och sätta sig ned för att höra vad man har att säga.

Ett par gånger hände det, att hundarna sprungo ifrån Kotuko, därför att han hade glömt att spärra släden, när han stannade; och han slet av många pisktampar och förstörde åtskilliga dragremmar, innan man kunde anförtro honom ett fullt åttaspann och den lätta släden. Men då kände han sig också som en högst viktig person, och på jämn, svart is, med modigt hjärta och en snabb armbåge, rykte han i väg över vidderna nästan lika snabbt som en vargflock i fullt skall. Han brukade färdas tio till femton kilometer ut till sälhålen, och när han kom till jaktplatsen, ryckte han loss en dragrem från pitun och släppte lös den stora svarta ledaren, som var den klokaste hunden i spannet.

Så snart hunden hade vädrat upp ett andningshål, vände Kotuko släden upp och ned och drev ned ett par avsågade renhorn djupt i snön, så att de stucko upp som handtagen på en rullstol; och nu kunde spannet icke komma någon vart. Så kröp han fram tum för tum och väntade tills sälen kom upp för att andas. Då stötte han hastigt till med spjutet, vid vilket löplinan var fäst, och halade upp sälen till iskanten, medan den svarta ledhunden kom fram och hjälpte till att draga den döda sälen över isen till släden. Nu kom ögonblicket, då de selade hundarna började ett förtvivlat tjutande och gnällande, och Kotuko lät den långa pisktampen likt ett rödglödgat järn vina kring deras nosar, till dess sälkadavret var stelfruset.

Hemfärden var ett styvt arbete. Den lastade släden måste med mycken varsamhet föras fram på den ojämna isen, och hundarna satte sig ned och blängde hungrigt på sälen i stället för att draga. Slutligen kommo de in på den välnötta slädvägen till byn, och hej hopp! i vinande fart bar det nu i väg över den klingande isen, med huvudena ned och svansarna i vädret, medan Kotuko stämde upp »Angutivun tai-na tau-na-ne taina» (Den hemvändande jägarens sång), och röster hälsade honom från hydda efter hydda — allt under det mörka, stjärngnistrande fästet.

Quiquern.

När Kotukohunden blev fullväxt, fick också han roligt. Han kämpade sig stadigt upp genom hela spannet i strid på strid, till dess han en vacker dag vid kvällsmåltiden gav sig i kast med den stora svarta ledaren (Kotuko såg, att det gick ärligt till) och gjorde honom till andra hund, som det hette. I och med detsamma var han befordrad till ledhundens långa dragrem och fick springa fem fot framför alla de andra: det var hans plikt att gå emellan vid alla slagsmål i sele eller i frihet, och han bar ett halsband av koppartråd, mycket tjockt och tungt. Vid särskilda tillfällen matades han med kokt föda inne i hyddan, och ibland tilläts det honom att sova på bänken hos Kotuko.

Han var en präktig hund på säl och kunde hålla stånd mot en myskoxe genom att springa runt omkring honom och nafsa honom i benen. Han kunde till och med — och detta är för en slädhund det största provet på tapperhet — bjuda den utmärglade polarvargen spetsen, detta djur som alla nordens hundar i regeln frukta mera än någonting annat, som färdas på snön. Han och hans herre — de räknade ej de vanliga spannhundarna som sitt sällskap — jagade tillsammans dag efter dag och natt efter natt — den pälsklädda gossen och den vilda, långraggiga, smalögda, vittandade, gula besten.

Allt en inuit har att göra är att skaffa föda och pälsverk åt sig själv och sin familj. Kvinnfolken förfärdiga kläder av pälsverket och hjälpa stundom till med att fånga smärre villebråd; men den huvudsakliga födan — och inuiterna äta ofantligt — måste anskaffas av männen. Om tillförseln tryter, finns det ingen att köpa eller låna eller tigga utav. Folket måste då dö.

En inuit tänker icke på den möjligheten, förrän han blir tvungen därtill. Kadlu, Kotuko, Amoraq och den lille, som sprattlade i pälspåsen och tuggade på späckbitar dagen i ända, voro så lyckliga som någon familj i världen kan vara. De tillhörde en mycket saktmodig ras — en inuit råkar sällan i vredesmod och slår nästan aldrig ett barn — och förstodo sig inte riktigt på att säga en grov lögn, ännu mindre att stjäla. De voro nöjda att med harpun och spjut tillkämpa sig livets nödtorft djupt in i den bittra, hopplösa kölden; att le sina flottiga leenden och på aftnarna berätta kusliga historier om spöken och troll, att äta, till dess de inte orkade äta mera, och sjunga kvinnornas ändlösa sång: »Amna aya, aya amna, ah! ah!» under de långa, av lampor upplysta dagarna, medan de lagade sina kläder och jaktredskap.

Men en förfärlig vinter slog allt fel. Tununirmiut återvände från det årliga laxfisket och uppförde sina hyddor på den nya isen norr om Bylots ö, beredda att gå ut på säljakt, så fort havet hade frusit. Men det blev en tidig och svår höst. Under hela september rådde oavbrutet envisa stormar, som bröto upp den jämna sälisen, där denna endast var fyra eller fem fot tjock, drev den inåt land och byggde upp en stor, omkring trettio kilometer bred barriär av hopklumpade, sönderbråkade och spetsiga isblock, över vilka det var omöjligt att draga slädarna. Iskanten, utanför vilken sälarna brukade fiska under vintern, låg kanske trettio kilometer bortom denna barriär och utom räckhåll för Tununirmiut. Men trots detta skulle de nog ha kunnat draga sig fram genom vintern på sitt förråd av frusen lax och hopsamlat späck och vad snarorna kunde ha givit dem; men under december stötte en av deras jägare på en tupik, ett tält av pälsverk, där tre kvinnor och en flicka lågo halvdöda. Männen hade kommit långt norrifrån och krossats i sina små jaktbåtar av skinn, under det de jagade den långbetade narvalen. Kadlu måste naturligtvis fördela kvinnorna på hyddorna i vinterbyn; ty ingen inuit vågar neka en främling mat. Han vet aldrig, när det kan bli hans egen tur att behöva be därom. Amoraq tog flickan, som väl kunde vara en fjorton år, i sitt eget hus som ett slags tjänarinna. På snitten av hennes skarpspetsiga luva och rutmönstret i hennes vita renhudsdamasker antogo de, att hon kom från Ellesmerelandet. Hon hade aldrig sett kokkärl av bleck eller benskodda slädar förr; men Kotukopojken och Kotukohunden fattade genast tycke för henne.

Så drogo alla rävarna söderut, och även polarjärven, denna snöns morrande, trubbnosiga lilla tjuvstryker, ansåg det inte mödan värt att gå och nosa utefter raden av tomma fällor, som Kotuko satte ut. Stammen förlorade ett par av sina bästa jägare, som blevo svårt lemlästade i striden med en myskoxe, och detta kastade mera arbete på de andra. Dag efter dag drog Kotuko ut med en lätt jaktsläde och sex eller sju av de starkaste hundarna och stirrade, tills ögonen värkte, efter en fläck av ren is, där en säl möjligen kunde ha skrapat sig ett andningshål. Kotukohunden strövade vida omkring, och i den döda tystnaden över isfälten kunde Kotukopojken höra hans halvkvävda ivriga gnäll vid ett fyra eller fem kilometer därifrån beläget sälhål, lika tydligt som hade hunden stått inpå honom. När hunden fann ett hål, brukade pojken bygga sig en liten låg snömur till skydd mot den värsta skarpa vinden, och där kunde han sitta och vänta tio, tolv, tjugu timmar att sälen skulle komma upp för att andas, med ögonen fastlimmade vid det lila märke han hade gjort över hålet för att tjäna som sikte, då han slungade harpunen, med ett litet sälskinn under fötterna och med benen hopbundna i tutareang'en — det spänne, varom de gamla jägarna hade talat. Det är avsett till att hindra en mans ben från ryckningar, när han sitter och väntar och väntar att få se sälen, som har en ytterst fin hörsel, sticka upp. Frånsett sinnesrörelsen, kan man lätt förstå, att stillasittandet i spännet, medan termometern kanske står fyrtio grader under fryspunkten, är det mest ansträngande arbete en inuit känner. När en säl hade fångats, kom Kotukohunden framrusande, med dragremmen släpande efter sig, och hjälpte till att draga kroppen till släden, där de trötta och hungriga hundarna lågo vresiga i lä av den upptornade isen.

En säl räckte inte långt, ty varje mun i den lilla byn hade rätt att bli mättad, och varken ben, hud eller senor ratades. Hundarnas mat togs till människoföda, och Amoraq livnärde spannet med stycken av ett gammalt sommartält av skinn, framplockat under sovbänken; och de tjöto och tjöto på nytt och vaknade för att tjuta hungrigt. Man kunde på lamporna i hyddorna se, att hungersnöden stod för dörren. I goda tider, när det var gott om tran, kunde lågan från de båtformiga oljehusen stå två fot hög — munter, oljig och gul. Nu var den endast sex tum: Amoraq petade omsorgsfullt ned mossveken, när en obevakad låga flammade till ett ögonblick, och hela familjens ögon följde hennes hand. Fruktan för hungersnöden däruppe i den stora kölden är inte så stark som skräcken för att dö i mörker. Alla inuiter frukta mörkret, som utan avbrott sex månader på året ruvar tungt över dem; och när lamporna lysa lågt i husen, börja folkets sinnen att skälva och förvirras.

Men ännu värre skulle det bli.

De halvsvultna hundarna gläfste och skällde i gångarna, gloende mot de kalla stjärnorna och vädrande natt efter natt ut i den vassa vinden. När de höllo upp med tjutet, föll tystnaden åter så fast och tung som en snödriva mot en dörr, och människorna kunde höra blodet bulta i de tunna hörselgångarna och de dova slagen av sina egna hjärtan, som ljödo lika starkt som bullret av trolltrummorna, när man slog på dem över snön. En natt sprang Kotukohunden, som hade varit ovanligt vresig i selen, och stötte med huvudet mot Kotukos knä. Kotuko klappade honom, men hunden bara fortfor att inställsamt puffa till honom. Nu vaknade Kadlu och fattade i det tunga varglika huvudet och stirrade in i de glasaktiga ögonen. Hunden gnällde, som om han vore rädd, och skälvde mellan Kadlus knän. Håret reste sig kring hans hals och han tjöt, som om en främling befunne sig utanför dörren; så skällde han muntert och rullade sig på marken och nafsade efter Kotukos skor som en liten valp.

»Vad betyder det här?» sade Kotuko, ty han började bli rädd.

»Sjukan», svarade Kadlu. »Det är hundsjukan.»

Kotukohunden satte nosen i vädret och tjöt gång på gång.

»Jag har aldrig sett det här förut. Vad kommer han att göra?» sade Kotuko.

Kadlu ryckte litet på ena axeln och gick tvärs över hyddan efter sin korta stickharpun. Den stora hunden såg efter honom, tjöt åter och smet ut i gången, medan hundarna drogo sig åt höger och vänster för att ge honom bekväm genomfart. När han kommit ut i snön, skällde han ursinnigt, som vore han på spår efter en myskoxe, och försvann under skall och hopp och vilda skutt ur sikte. Han hade icke anfäktats av vattuskräck, utan helt enkelt av vanlig galenskap. Kölden och hungern och framför allt mörkret hade förvridit huvudet på honom, och när den förfärliga hundsjukan en gång dykt upp i ett spann, sprider den sig som en löpeld. Nästa jaktdag sjuknade en annan hund och dödades på fläcken av Kotuko, när den galna hunden bet och slogs bland dragemmarna. Så gav plötsligt den svarta andrahunden, som en gång hade varit ledhunden, till ett skall på ett inbillat renspår, och när man gjorde honom lös från pitun, rusade han på en isklippa och sprang bort, liksom ledhunden hade gjort, med seldonet på ryggen. Efter den betan ville ingen ta ut hundarna igen. Man behövde dem också för någonting annat, och det visste hundarna; och ehuru de bundos och matades ur hand, voro deras ögon fulla av förtvivlan och skräck. För att göra saken ännu värre började de gamla kvinnorna att förtälja spökhistorier och berätta, att de hade mött avlidna jägares andar, de jägare som hade gått förlorade under den höst, som förebådade alla slags förskräckliga ting.

Kotuko sörjde över förlusten av sin hund mera än över allting annat, ty om också en inuit äter ofantligt, så förstår han också konsten att svälta. Men hungern, mörkret, kölden och de ständiga påfrestningarna av väder och vind togo på hans krafter, och han började höra röster inuti huvudet och se folk, som ej längre funnos i livet. En natt — han hade frigjort sig från spännet efter tio timmars väntan framför ett »blint» sälhål och vacklade hem till byn, svag och yr i huvudet — stannade han för att luta ryggen mot ett rullstensblock, som av någon tillfällighet kommit att, liksom en så kallad gungsten, bli liggande ostadigt på kant på en utspringande isavsats. Hans tyngd rubbade stenens jämvikt, den rullade tungt över ända, och när Kotuko sprang åt sidan för att undvika den, gled den gnisslande och vinande efter honom utför isbranten.

Detta var nog för Kotuko. Han hade blivit uppfostrad att tro, att varje klippa och varje rullsten hade sin ägare (sin inua), som vanligen hade skepnaden av en enögd kvinna, kallad tornaq, och att när en tornaq ville hjälpa en man, rullade hon efter i sitt stenhus och frågade honom, om han ville taga henne till sin skyddsande. (I sommarens tö rulla de av isen uppburna klippblocken och stenarna från sina platser och glida ned åt alla håll över landet, så att man inser lätt, hur föreställningen om levande stenar har uppstått). Kotuko hörde blodet bulta i öronen, liksom han hade hört det hela dagen, och han tyckte, att det var stenens tornaq, som talade till honom. Innan han uppnådde hemmet, var han fullkomligt säker på, att han hade hållit ett långt samtal med henne, och som alla de andra trodde på möjligheten därav, var det ingen, som motsade honom.

»Hon sade till mig: 'Jag hoppar ned, jag hoppar ned, jag hoppar ned från min plats på snön!'» skrek Kotuko med håliga ögon, i det han lutade sig fram i den halvupplysta hyddan. »Hon sade: 'Jag vill bli din vägvisare.' Hon sade: 'Jag vill leda dig till goda sälhål.' I morgon drager jag ut, och tornaq skall visa mig vägen.»

Så kom angekok, byns trollkarl, in, och Kotuko berättade för andra gången historien för honom. Den förlorade ingenting på att berättas.

»Följ tornait (stenandarna), och de skola åter bringa oss föda», sade angekok.

Nu hade flickan från norr under flera dagar legat nära lampan, ätit mycket litet och talat ännu mindre, men när Kadlu och Amoraq nästa morgon packade och surrade en liten handsläde åt Kotuko och lastade den med hans jaktredskap och så mycket späck och fruset sälkött, som kunde undvaras, tog hon draglinan och begav sig oförskräckt i väg vid gossens sida.

»Ditt hus är mitt hus», sade hon, när den lilla benskodda släden gnisslade och stötte bakom dem i den hemska arktiska natten.

»Mitt hus är ditt hus», sade Kotuko. »Men jag tror, att vi båda tillsammans skola gå till Sedna.»

Nu är Sedna Underjordens Härskarinna, och inuiten tror, att var och en, som dör, måste dväljas ett år i hennes förskräckliga land, innan han får gå in i Quadliparmiut, Den Lyckliga Platsen, där det aldrig fryser och feta renar komma travande, när man ropar.

Genom byn skrek folket:

»Tornait ha talat till Kotuko. De skola visa honom öppen is. Han skall åter föra hem säl till oss.»

Deras röster uppslukades snart av det kalla, tomma mörkret, och Kotuko och flickan tryckte axlarna tätt mot varandra, där de gingo och drogo av alla krafter i slädtåget eller med mycken varsamhet förde fram släden mellan isblocken i riktning mot Polarhavet. Kotuko höll fast vid, att stenens tornaq hade befallt honom gå mot norr, och så gingo de mot norr under Tuktuqdjung, Renen — de stjärnor vi kalla Stora Björn.

Ingen europé skulle ha kunnat tillryggalägga tio kilometer om dagen över detta kaos av is och skarpkantiga snödrivor; men dessa två visste precis den vridning på handleden, som lirkar släden runt en iskägla, den knyck, som behändigt lyfter den ur en isränna, och på pricken den kraft, som behöves för att med ett par lugna stötar av spjutspetsen göra en stig möjlig, där allt ser hopplöst ut.

Flickan sade ingenting, utan böjde sitt huvud, och den långa järvskinnsfransen på hennes hermelinsluva fladdrade kring hennes breda, mörka ansikte. Himmelen över dem var djupt sammetssvart, övergående i rödbruna band vid horisonten, där de stora stjärnorna brunno som gatlyktor. Då och då rullade en grönaktig våg av norrskensflammor över det höga himlavalvet, vecklade ut sig som en flagga och försvann, eller sprakade en meteor från mörker till mörker, dragande bakom sig en skur av gnistor. Så kunde de få se isfältets yta med åsar och fåror krönt och galonerad med underbara färger: rött, koppar och blåaktigt; men i det vanliga stjärnljuset antog allting en enda frostgrå färgton. Isflaket hade, som man kanske erinrar sig, piskats och pinats av höststormarna, till dess allt var som en frusen jordbävning. Där funnos klyftor och raviner och hål, som liknade grustag, grävda i isen, block och kringspridda stycken, som hade frusit fast vid isfältets ursprungliga yta; fläckar av gammal svart is, som hade av någon storm blivit nedpressad under isfältet och åter hävts upp; runda rullstenar av is; sågtandade isytor, som hade utskurits av den snö, som flyger för vinden, samt utgrävningar, där tio till femton hektar lågo fem till sex fot lägre än det övriga isfältets plan. På kort avstånd skulle man ha kunnat taga isstyckena för sälar eller valrossar, kullstjälpta slädar eller karlar på jaktfärd eller till och med för den stora Tiofotade Vita Spökbjörnen själv; men trots dessa fantastiska skepnader, som allesammans syntes i vilket ögonblick som helst kunna ta liv, hördes ej minsta ljud eller det minsta svaga eko av ljud. Och genom denna stillhet och genom denna öken, där de plötsliga ljusen fladdrade och slocknade, kravlade sig släden och de två, som drogo den, fram likt skepnader i en nattlig mardröm — en mardröm om världens ändalykt vid världens ända.

När de blevo trötta, byggde Kotuko vad jägarna kalla ett »halvhus», en mycket liten snöhydda, i vilken de kunde krypa ihop omkring reslampan och försöka tina upp det frusna sälköttet. När de hade sovit, började marschen på nytt — femtio kilometer om dagen för att komma tio kilometer mot norr. Flickan var alltid mycket tyst, men Kotuko mumlade för sig själv och stämde upp sånger, som han hade lärt i Sånghuset — sommarsånger och ren- och laxsånger — alla rysligt olämpliga för årstiden. Han förklarade, att han hörde tornaq komma till honom, och då rusade han vilt upp för en isbrant, svängande med armarna och talande högljudda, hotfulla ord. För att säga sanningen var Kotuko de dagarna mycket nära vansinnets gräns; men flickan var viss om att han leddes av sin skyddsande och att allt skulle få ett lyckligt slut. Hon blev därför inte förvånad, när vid slutet av den fjärde dagsmarschen Kotuko, vars ögon brunno som eldkulor i huvudet, berättade för henne, att hans tornaq följde dem genom snön i skepnad av en tvåhövdad hund. Flickan såg åt det håll Kotuko pekade, och det tycktes vara Någonting, som gled ned i en ravin. Det var alldeles säkert icke någon mänsklig varelse, men envar vet, att tornai föredraga att visa sig i skepnad av en björn eller en säl eller något dylikt.

Det kunde ha varit den Tiofotade Vita Spökbjörnen eller vad som helst, ty Kotuko och flickan voro så utsvultna, att deras ögons vittnesbörd var opålitligt. De hade icke lyckats fånga någonting och hade icke sett något spår av villebråd, sedan de lämnade byn; deras föda skulle icke räcka en vecka till, och en storm var i antågande. En polarstorm kan blåsa under tio dagar utan uppehåll, och under denna tid är det säker död för dem, som vistas ute. Kotuko byggde ett snöhus tillräckligt stort att rymma handsläden (det är aldrig klokt att skilja sig från livsmedlen), och medan han höll på att forma det sista oregelbundna isblocket, som bildar slutstenen i taket, såg han Någonting, som tittade på honom från en liten isklippa ett par tusen fot längre bort. Luften var töcknig, och föremålet tycktes vara fyrtio fot långt och tio fot högt, med en tjugu fot lång svans och en skepnad, som dallrade utefter ytterlinjerna. Flickan såg det också, men i stället för att skrika av förfäran sade hon lugnt:

»Det är Quiquern. Vad månde nu komma?»

»Han vill tala med mig», sade Kotuko, men snökniven darrade i hans hand, när han talade, ty hur mycket än en människa må tro sig vara vän till besynnerliga och farliga andar, tycker hon sällan om att bli tagen på orden. Quiquern är ett spöke i skepnad av en jättelik, tandlös hund utan ett hår på kroppen, som antages bo högt upp mot norr och vandra genom landet strax innan stora saker skola hända. Det må nu handla om angenäma eller obehagliga händelser, men inte ens trollkarlarna våga tala om Quiquern. Han gör hundarna vansinniga. Liksom Spökbjörnen har också han åtskilliga extra par ben — sex eller åtta — och det där Någonting, som hoppade upp och ned i dimman, hade flera ben än någon riktig hund behövde.

Kotuko och flickan fingo brått att krypa in i hyddan. Naturligtvis skulle Quiquern, om han hade velat taga dem, ha kunnat trampa sönder deras hus i stycken över deras huvuden, men känslan av att ha en fottjock snövall mellan sig och det hemska mörkret var dock ganska angenäm. Stormen bröt lös med ett tjut som tjutet från ett järnvägståg, och tre dagar och tre nätter höll den i, utan att ändra riktning det allra minsta och utan att mattas av ens för en minut. De underhöllo stenlampan, som de hade ställt mellan sina knän, och gnagde litet på det halvfrusna sälköttet och betraktade det svarta sot, som samlade sig i taket under sjuttiotvå långa timmar. Flickan gjorde ett överslag av livsmedlen i släden; förrådet kunde räcka högst i två dagar, och Kotuko undersökte järnspetsarna och lindningarna av rensenor på sin harpun, sitt sälspjut och sitt fågelspjut. Det fanns ingenting annat att göra.

»Vi skola gå till Sedna snart — mycket snart», viskade flickan. »Om tre dagar skola vi lägga oss ned, och så gå vi. Skall din tornaq ingenting göra? Sjung en angekoks sång för henne, så kanske hon kommer hit.»

Han började sjunga i trollsångernas höga, tjutande ton, och stormen avtog sakta. Mitt i hans sång sprang flickan upp, lade sin vantklädda hand och därpå sitt huvud på isgolvet i hyddan. Kotuko följde hennes exempel, och där lågo de på knä och stirrade in i varandras ögon och lyssnade med varje nerv spänd. Han slet en smal valbensspjäla från kanten på en fågelsnara, som låg på släden, och efter att ha rätat ut den satte han den rätt upp och ned i ett litet hål i isen och stöttade den med sin vante. Den var nästan lika omsorgsfullt justerad som en kompassnål, och nu lyssnade de icke längre, utan gåvo akt. Den fina stickan darrade litet — den minsta lilla ryckning som kan tänkas — därpå vibrerade den stadigt ett par sekunder, förblev orörlig och vibrerade igen, denna gång visande åt ett annat väderstreck.

»För tidigt!» sade Kotuko. »Några stora isflak ha lossnat långt härifrån på yttersidan.»

Flickan pekade på stickan och skakade på huvudet.

»Det är den stora lossningen», sade hon. »Lyssna på landisen. Den knakar.»

När de denna gång knäböjde, kunde de höra de mest besynnerliga dova stönanden och brakningar, som tycktes komma under deras fötter. Ibland lät det som om en blind hundvalp hade gnällt över lampan, därpå som om en sten hade gnidits mot hård is, ögonblicket därpå som dova slag på en trumma, men allt utdraget och försvagat, som hade det kommit genom ett litet horn långt, långt bortifrån.

»Vi komma ej att gå till Sedna i liggande läge», sade Kotuko. »Det är islossningen. Tornaqen har lurat oss. Vi skola dö.»

Allt detta kan låta rätt orimligt, men de två stodo ansikte mot ansikte med en mycket verklig fara. De tre dagarnas storm hade drivit djupvattnet i Baffinviken söderut och hopat det mot kanten av den långt ut nående landisen, som sträcker sig västerut från Bylots ö. Därtill kom, att den starka ström, som går österut från Lancastersundet, förde mil efter mil med sig vad man kallar packis — skrovliga isflak, som icke ha frusit samman till fält; och denna packis bombarderade isfältet, på samma gång som det försvagades och underminerades av det stormupprörda havets dyningar och hävningar. Vad Kotuko och flickan hade lyssnat till, var det svaga ekot av denna kamp femtio till sextio kilomter därifrån, och den skvallrande lilla stickan skälvde vid skakningen.

Nu är det så, som inuiterna säga, att när isen en gång vaknar efter sin långa vintersömn, så vet ingen, vad som kan hända, ty solida isfält byta skepnad nästan lika hastigt som ett moln. Stormen var tydligen en vårstorm, som hade blivit utsänd för tidigt, och allting var nu möjligt.

Likväl kände sig de två lyckligare än förut. Om isfältet bröte upp, skulle det bli slut på deras väntan och kval. Andar, rån och trolltyg drevo omkring på den bråkande isen, och kanske skulle de komma att vandra in i Sednas rike, sida vid sida med alla slags besynnerliga ting, ännu påverkade av den häftiga sinnesrörelsen. När de lämnade hyddan efter stormen, tilltog alltjämt dånet vid horisonten, och den sega isen stönade och väsnades runt omkring dem.

»Det är där ännu!» sade Kotuko.

På toppen av en iskulle satt eller låg nedhukad den åttafotade varelse, som de hade sett tre dagar förut — och den tjöt rysligt.

»Låtom oss gå dit. Den kanske känner någon väg, som inte leder till Sedna», sade flickan; men hon raglade av mattighet, när hon fattade i dragremmen.

Den där varelsen satte sig tungt och ovigt i gång över isåsarna, hållande stadig kurs västerut och mot land, och de följde, medan det växande dånet vid randen av isfältet rullade allt närmare och närmare. Isfältets kant var splittrad och sprucken åt alla håll på flera tusen meter inåt land, och stora flak av tio fot tjock is, från några kvadratmeter till tio hektar i ytinnehåll, stötte och dykte ned och svallade mot varandra och mot det ännu obrutna isfältet, när den svåra sjöhävningen grep och skakade och sprutade högt bland dem. Denna murbräcke-is var så att säga den första armé, som havet kastade fram mot isfältet. Det oavbrutna brakandet och gnisslandet av dessa block nästan dränkte det rivande och slitande ljudet av packisytorna, som drevos kraftigt in under isfältet, liksom när kort behändigt smusslas under bordduken. Där vattnet var jämförelsevis grunt, skulle dessa tunna isflak komma att hopas det ena på det andra, tills det understa rörde vid dybottnen på femtio fots djup och det grumliga havet bankade och bultade bakom den gyttjiga isen, till dess det växande trycket drev allt framåt igen.

Som en tillökning till isfältet och packisen drevo stormen och strömmarna ned sannskyldiga klippor, seglande isberg, bortförda från Grönlandshållet eller från norra kusten av Melvilleviken. De kommo stampande helt högtidligt, med vågorna brytande sig i vitt skum runt omkring dem, och höllo kurs på isfältet, liksom en gammaldags flotta under fulla segel. Men ett isberg, som syntes mäktigt att bära en värld utan att gå i sank, tumlade över ända och vältrade sig i ett skum av fradga och smuts och kringflytande fruset stänk, medan ett vida mindre och lägre revs upp och red in i det flacka isfältet, slungande massor av isflagor åt båda sidorna och skärande ett spår på ett par tusen meter, innan det stannade. Andra föllo som svärd, skärande upp en kanal med skrovliga kanter, andra splittrades i en skur av block, vägande vartdera många tiotal ton, ännu andra reste sig mäktigt ur vattnet, när de strandade, vredo sig liksom i kval och föllo tungt på sidan, medan havet piskade deras skuldror.

Detta trampande och trängande och bändande och spännande och välvande av is i alla möjliga former försiggick så långt ögat kunde nå utefter den norra kanten av isfältet. Från den punkt, där Kotuko och flickan befunno sig, tedde sig förvirringen endast som en oroligt skvalpande och krypande rörelse vid horisonten; men den ryckte dem närmare för varje ögonblick, och långt bort mot land kunde de höra ett dovt dånande, liksom artilleridunder genom en dimma. Detta dån vittnade om, att isfältet pressades mot Bylotsöns järnklippor, mot landet söderut, bakom dem.

»Detta har aldrig förekommit förut», sade Kotuko och stirrade slött. »Det här är inte rätta tiden — hur kan isfältet bryta upp nu?»

»Följ det där!» ropade flickan och pekade på den där varelsen, som halvt linkade, halvt sprang som förryckt framför dem. De följde, släpande på handsläden, medan isens rytande anlopp ryckte dem allt närmare och närmare. Slutligen brakade och rämnade fälten runt omkring dem åt alla håll, och rämnorna öppnade sig och smällde igen som vargtänder. Men den där varelsen hade stannat på en omkring femtio fot hög brant av gamla hopade isblock, och där förmärktes ingen rörelse. Kotuko rusade vilt framåt, släpande flickan efter sig, och kravlade sig fram till foten av branten. Isens dån blev allt högljuddare och högljuddare omkring dem, men högen av isblock stod fast, och när flickan såg på Kotuko, kastade han sin högra armbåge uppåt och utåt, i det han gjorde inuiternas tecken för land i form av en ö. Och land var det, som den åttafotade linkande varelsen hade fört dem till — en holme utanför kusten med granittoppar och sandstränder, skodd och överdragen och dold av is, så att ingen människa skulle ha kunnat skilja den från isfältet, men med botten av fast mark och ej av skiftande is. Krossandet och återstudsandet av isflaken, när de strandade och splittrades, markerade dess gränser, och ett gästvänligt skär sträckte sig ut i nordlig riktning och vräkte åt sidan de anstormande tyngsta isblocken, alldeles som en plogbill vänder åkerleran.

Det fanns visserligen en fara, att något hårt pressat isflak kunde skjuta upp över stranden och formligen hyvla av toppen på holmen, men det oroade inte Kotuko och flickan, när de byggde sin snöhydda och började äta, medan de hörde isen bulta och gnissla utefter stranden. Den där varelsen hade försvunnit, och Kutoko talade, där han låg hopkupen kring lampan, överspända ord om sin makt över andar. Mitt under hans upphetsade tal började flickan skratta och vagga fram och tillbaka.

Bakom hennes axel syntes, krypande in i hyddan tum för tum, två huvuden, ett gult och ett svart, vilka tillhörde två de mest sorgsna och skamsna hundar man någonsin kunde få se. Kotukohunden var den ena och den svarta för detta ledhunden den andra. Båda voro nu feta och välmående och fullt återställda till förståndet; men de voro sammankopplade på ett högst egendomligt sätt. När den svarta ledhunden sprang sin väg, hade han, såsom man torde erinra sig, ännu seldonen på sig. Han måtte ha mött Kotukohunden och lekt eller slagits med honom, ty hans bogrem hade fastnat i den flätade koppartråden i Kotukohundens halsband och hade dragits åt, så att ingen av hundarna hade kommit åt att gnaga av remmen, utan hade kopplats fast, sida vid sida och hals vid hals. Detta jämte friheten att jaga för egen räkning måste ha bidragit till att bota dem från galenskapen. De voro nu synnerligen spaka.

Flickan sköt fram de båda skamsna djuren mot Kotuko och ropade snyftande och skrattande på en gång:

»Det här är Quiquern, som förde oss på säker botten! Titta på hans åtta ben och dubbla huvud!»

Kotuko skar dem fria från varandra, och de kastade sig i famnen på honom, den gula och den svarta tillsammans, och sökte förklara, hur de hade fått tillbaka sitt förstånd. Kutoko strök med handen över deras revben, som voro runda och väl inbäddade.

»De ha funnit föda», sade han med ett belåtet grin. »Jag tror inte vi komma att gå till Sedna så snart. Min tornaq har sänt dessa. Sjukdomen har lämnat dem.»

Så snart de hade hälsat på Kotuko, flögo dessa båda, som under flera veckors tid varit tvungna att sova och äta och jaga tillsammans, i luven på varandra, och det blev ett ståtligt slagsmål i snöhyddan.

»Tomma hundar slåss inte», sade Kotuko. »De ha funnit säl. Låtom oss sova. Vi komma att finna föda.»

När de vaknade, fanns det öppet vatten på norra stranden av ön, och all isen, som lossnat, hade drivit åt land till. Det första ljudet av vågskvalp är det härligaste, som en inuit kan få höra, ty det bär bud, att våren är i antågande. Kotuko och flickan togo varandra i händerna och logo: det klara, fulltoniga ljudet av vattnets böljande bland isstyckena påminde dem om lax- och rentiden och doften av blommande fjällvide. Medan de stodo och blickade ut över havet, började ett täcke av blåis åter lägga sig mellan de flytande isblocken, så stark var kölden; men vid horisonten låg ett brett rött skimmer, och det var ljuset från den sjunkna solen. Det var snarare som om man hört henne gäspa i sömnen än sett henne stiga upp, och glansen varade endast några få minuter; men det betecknade likväl vändpunkten av året. Ingenting, det kände de, kunde göra ändring däri.

Kotuko fann hundarna utanför slåss över en nydödad säl, som hade följt fisken, vilken alltid drives på villospår av stormen. Det var den första av tjugu eller trettio sälar, som landade på ön under dagens lopp, och till dess sjön frusit hårt till, syntes hundratals pigga, svarta huvuden lekande i det grunda öppna vattnet och flytande omkring med de drivande isstyckena.

Det var gott att åter få äta sällever, att till brädden fylla lamporna med späck och se lågan flamma tre fot högt i luften; men så snart den nya havsisen bar, lastade Kotuko och flickan handsläden och läto de två hundarna draga som de aldrig hade dragit förr i sitt liv; ty de voro oroliga för vad som kunde ha hänt hemma i byn. Vädret var lika obarmhärtigt som förut, men det är lättare att draga en släde lastad med god föda, än att gå på jakt med hungrande mage. De lämnade kvar tjugufem sälkroppar begravna i isen på stranden och fullfärdiga att användas, samt skyndade därpå hem till de sina. Hundarna visade dem vägen, så snart som Kotuko hade förklarat, vad som begärdes av dem, och ehuru där inte fanns något landmärke, gåvo de två dagar därefter skall utanför Kadlus by. Endast tre hundar svarade dem; de andra hade blivit uppätna, och hyddorna lågo i nästan fullkomligt mörker. Men när Kotuko skrek: »Ojo!» (kokt kött), svarade svaga röster, och när han ropade upp byns namnlista, namn efter namn, fanns det ingen lucka i den.

En timme därefter lågade lamporna i Kadlus hus, snövatten värmdes, grytorna började puttra, och snön droppade från taket, när Amoraq lagade ett mål mat åt hela byn; den lilla gossen låg och tuggade på en remsa mustigt späck och jägarna proppade sig långsamt och metodiskt fulla med sälkött. Kotuko och flickan berättade sin historia. De två hundarna sutto mellan dem, och när deras namn nämndes, spetsade de ett öra i sänder och sågo högst skamsna ut. En hund, som en gång varit galen men blivit frisk igen, är, om man får tro inuiterna, botad för all framtid.

»Alltså glömde oss inte tornaquen», sade Motuko. »Stormen ven, isen bröt upp och sälarna simmade in bakom fisken, som hade blivit skrämd av stormen. De nya sälhålen befinna sig på inte fullt två dagsresors avstånd. Låt de skickliga jägarna draga ut i morgon och föra hit de sälar jag dödat — tjugufem sälar begravna i sin is. När vi ha ätit dessa, skola vi allesammans följa sälen på isfältet.»

»Vad ämnar du göra?» sade byns trollkarl med samma röst, som han använde till Kadlu, den rikaste mannen i Tununirmiut.

Kotuko såg på flickan från norden och sade lugnt:

»Vi bygga en hydda.»

Han pekade därvid åt nordvästsidan av Kadlus hus, ty det är på den sidan som en gift son eller dotter alltid bor.

Flickan vände om sina händer, så att flatan kom uppåt, och gjorde en hopplös skakning på huvudet. Hon var en främling, upptagen i svältande tillstånd, och hon kunde ingenting föra med sig i boet.

Amoraq hoppade ned från bänken, där hon satt, och började kasta det ena föremålet efter det andra i flickans knä: stenlampor, järnhudskrapor, bleckkastruller, renhudar, broderade med myskoxtänder, och riktiga segelduksnålar, sådana som sjömännen begagna — den vackraste hemgift, som någonsin givits på den fjärran isstranden bortom polcirkeln, och flickan från norden böjde sitt huvud ända ned till golvet.

»De här också!» sade Kotuko skrattande och pekade på hundarna, som stucko sina kalla nosar tätt inpå flickans ansikte.

»Jo, jo», sade angekok med en viktig harskning, som hade han tänkt ut alltsammans. »Så snart Kotuko hade lämnat byn, gick jag till Sånghuset och sjöng trollsånger. Jag sjöng nätterna i ända och kallade på Renarnas Ande. Det var min sång, som kom stormen att blåsa, som bröt upp isen och drev de båda hundarna till Kotuko, innan isen hunnit krossa hans ben. Det var min sång, som drev in sälarna bakom den brutna isen. Min kropp låg stilla i quaggi, men min ande lopp omkring på isen och ledde Kotuko och hundarna i allt vad de gjorde. Det var jag, som gjorde det.»

Alla voro mätta och sömninga, så att ingen motsade honom, och angekok tog för sig ännu ett stycke kokt kött och lade sig ned att sova bland de andra i det varma, väl upplysta, oljeluktande hemmet.

Nu var det så, att Kotuko, som tecknade mycket väl i inuiternas stil, präntade bilder av alla dessa äventyr på ett långt, platt elfenbensstycke med ett hål i ena ändan. När han och flickan drogo norrut mot Ellesmerelandet i den Underbara Öppna Vinterns år, lämnade han sin bildhistoria kvar hos Kadlu, som förlorade den på sjöbottnen, när hans hundsläde en sommar körde ned på stranden av Netillingsjön, vid Nikosiring, och där hittades den nästa år av en sjöinuit, som sålde den till en man från Imigen, som var tolk på ett valfångstfartyg på Cumberlandssundet, och han sålde den till Hans Olsen, som sedermera blev andre styrman ombord på en stor ångare, som förde turister till Nordkap i Norge. När turistsäsongen var slut, gick ångaren mellan London och Australien och lade till på Ceylon, och där sålde Olsen elfenbensstycket till en singalesisk juvelerare för två oäkta safirer. Jag fann det bland en del skräp i ett hus i Colombo och har översatt det från början till slut.