Anna/Kap 10
| ← Nionde kapitlet |
|
Elfte kapitlet → |
Tionde Kapitlet.
Underrättelsen om olyckan på Fagerö, hade hastigt spridt sig kring hela församlingen och hos de flesta ingifvit känslor af förskräckelse och deltagande: ingen hade, dock annat än i ord, sökt mildra eländet; endast prosten, ehuru sjelf i mindre goda omständigheter, hade, så fort han fått höra sina vänners olycka, icke blott genast begifvit sig till dem, med tröst och deltagande; utan äfven låtit ditleda den kon, af hvilken hans hustru påräknat den mesta julmjölken: dock hade så väl den goda prostinnan, som alla hennes barn med glädje sett den stora, präktiga kon lemna ladugården, för att ledas till Fagerö, der de hoppades, att hon, till någon del, skulle mildra de olyckliges behof.
Prosten, som äfven var öfvertygad, att en mensklig hand, genom någon giftig ört, orsakat kreaturens död, gjorde allt för att upptäcka den gudlöse och trodde, i likhet med Anna och Olof, att den omtalade gumman varit detta ondskans redskap. Han kallade gumman till sig och använde alla religionens och menniskokännedomens medel, för att beveka henne att tillstå sanningen; men hon nekade och det med så mycken säkerhet. att icke den ringaste förändring kunde märkas, hvarken i den djerfva rösten, eller i det oföränderliga ansigtet, det fräcka ögat. Hon bedyrade med eder och vid Guds namn, sin oskuld och började slutligen att snyfta och skrika och tala om huru hennes välmening för Annas kreatur, så skamligt lönades med en så djefvulsk misstanke.
Prosten, oaktadt allt detta, fullkomligt styrkt i sin tro om gummans nedriga gerning, kunde dock ingenting vinna; utan måste, med djup bedröfvelse, att se en menniska så förhärdad, låta henne aflägsna sig, för att slippa höra hennes skärande meneder.
Sjelf gick prosten till riksdagsman, der han genast började tala om nidingsdådet. Magistern, som var inne och, som ännu på morgonen icke hunnit bli mer än halfrusig, lemnade hastigt rummet, så fort Prosten börjat det fasliga ämnet och riksdagsman sade sig visst hafva hört det, men funnit deruti Guds rättvisa och tillade, att den fadern förbannat, öfver den hvilade också Guds förbannelse och, att han icke kunde neka, att det gladde honom, att både prosten och alla andra, finge se, att det gick Olof, som han hade spått.
Prosten talade djupa och skarpa ord och lät icke otydligt förstå sina misstankar, så mycket mera stärkt genom den synbara förändring han upptäckt på magisterns ansigte och det sataniska och hånande löje, som spelade kring riksdagsmannens läppar: men rikdagsman var för klok, att låtsa förstå honom; utan sade sig vara säker, att det varit Guds egen, omedelbara hand, som till straff kommit öfver de förbannades kreatur. Nej det är icke Guds, utan ondskans makt, svarade prosten; Gud låter den rasa en tid; men straffets och redovisningens däg skall komma, då Herren skall säga: ”Här intill Skall du gå, men icke vidare. Här skola dina stolta böljor lägga sig.”
Prosten uttalade dessa ord, med djup och genomträngande röst — och såg på riksdagsmannen med strängt och forskande öga. — Riksdagsman sänkte ovillkorligt sin blick och en slags skiftning flög öfver hans ansigte: men nästan i samma ögonblick stod han för prosten, trotsigare och mera förhärdad än nånsin.
Med rysning lemnade prosten riksdagsmans boning; det var, som hade han der hört de mörka andarnes jubelsång.
Emellertid hade den brådstörtade olyckan många och svåra följder för våra stackars vänner på Fagerö, som behöfde sin fasta tro och hvarandras uppmuntrande kärlek, för att icke modfällas och tröttna. Deras lilla barn, den vackra, lifliga Anna, bidrog också mycket, genom dess dagliga utveckling, dess oskyldiga joller, att glädja och fröjda faders- och modershjertat och alltid i de svåraste stunderna, upprepade de det tröstande, det kära valspråket: ”Så länge vi ha’ Gud och hvarandra, så ä vi inte så olyckliga” och dessa ord utöfvade alltid en allsmäktig verkan öfver deras hjertan.
Hösten var kommen och med de skockade mörka molnen, på den dystra himmeln, sammanhopade sig ock bekymrens tunga moln öfver deras hufvuden. Tiden för de om våren på auctionen inropade kreatur var förfallen; Tjenstefolkets löner skulle utbetalas och det värsta af allt — Olof var uppsagd på den, vid gårdshandeln i hemmanet, innestående summan. Den beskedliga, men enfaldiga bonden, hade från församlingen, der Olof bodde, blifvit underrättad om hans olycka och tilltagande fattigdom och derjemte uppmanad, att genast uppsäga sina pengar och efter förfallotiden lagligt utkräfva dem; så vida han icke ville gifva alltsammans förloradt. De arma, sedan de hade försökt allt, sågo intet annat medel, än att sälja Fagerö. Denna tanke fyllde deras hjertan med djup sorg, och de gamla, bepröfvade tröstegrunderna, de ofta förnyade besöken vid de älskade grafvarne, kunde ändå icke fullt lugna dem.
Det var i slutet af Oktober månad. Auction var bestämd till den följande veckan, då Olof en dag hade, tidigt på morgonen, rott bort. Han skulle ännu, ehuru med föga hopp, försöka om det icke kunde finnas någon utväg för att få rädda det kära hemmet. Straxt efter hans bortresa hade Anna, i en alldeles förfalten ekstock, hvilken hon först på alla kanter stoppat med gräs och löf, Olof ovetande, med raska årtag farit öfver viken. Äfven hon ville väga ett försök — och så mycket det än kostade henne — hos majoren bönfalla om hjelp: Majoren hade vänligt tagit emot Anna och lofvat hjelpa henne och hon hade, utom sig af glädje, velat knäfalla för sin välgörare: men hennes glädje var blott en villa och några minuter derefter lemnade hon Adelsvik hjelplös och uti en ännu mera olycklig och förödmjukad sinnesstämning, än hon ditkommit. Under bittra tårar hade hon med lifsfara återkommit hem och der, med klappande hjerta och orolig längtan väntat Olofs hemkomst — och hade, hvarje gång. hon sett en båt på viken, borttorkat tårarne, för att icke med röda ögon och sorgligt utseende möta den älskade mannen och derigenom förvärra hans bekymmer.
Nu styrde en roddare rakt emot Fageröstranden. ”Olof!” utropade Anna och blickade glad ut åt viken: men i samma ögonblick igenkände hon”prostens gröna båt.
Misstaget förorsakade henne väl en ögonblicklig ledsnad; men hon älskade så innerligt den gode prosten, som varit hennes lärare och nu i bekymrens dagar, så ofta tröstat henne. Näst Olof kunde ingen vara henne så välkommen och hon ilade genast, med sitt lilla barn på armen, att med hjertlig glädje emottaga den vänliga gubben, som, med sin vanliga innerlighet, helsade sitt kära nattvardsbarn.
Anna förde prosten in i den lilla stugan, hvilken äfven i sorgedagen, stod så städad och fin, i sin enkla trefnad; som om intet bekymmer nånsin skulle vågat sig öfver dess tröskel. Prosten medförde, som vanligt, karameller åt den lilla flickan, med hvilken han lekte några ögonblick och sedan satte han sig, att förtroligt tala med Anna, som för honom yppade hela sitt hjerta, med dess djupa bekymmer, att snart för alltid blifva bortjagad från deras lilla paradis; men intet knot låg i Annas klagan — det var det öfverlåtande barnet, som kysser fadershanden, äfven då det icke förstår dess mening — som tror, äfven när det icke ser, och som ler under tårarne.
Prosten yttrade varmt sin glädje öfver denna Annas sinnesstämning. — ”Ack! skulle ja ha glömt mors och prostens ord och allt godt som Gud ha gett mej” svarade hon, med en engels leende. Prosten slöt henne med djup rörelse i sin famn och omtalade sedan med gladt hjerta, att Gud, äfven denna gång, hade bistått henne, då han åt henne utsett räddning och hjelp.
Det svindlade nästan för Annas tankar och hon kunde icke tro, hvad hon hörde.
Prosten förklarade då saken närmare och omtalade, att en bonde, som om några veckor skulle uppbära en betydlig auctions-summa lofvat, att, mot inteckning i Fagerö, låna Olof sex hundra riksdaler, hvilka tillika med det som Olof sammanskrapat, för det han kunnat försälja af gården, nästan skulle utgöra den erforderliga summan och tillade derjemte, att om något skulle felas, ville han derföre sjelf gå i borgen. Men han omtalade icke, huru mycket han arbetat för att kunna förmå bonden att gifva detta löfte — icke huru riksdagsman, som utspanat saken, gjort allt för att motverka det.
Vi vilja icke försöka att heskrifva Annas tacksamhet och glädje — icke eller det ögonblick, då Olof hemkom, trött och modfälld efter alla de fruktlösa, ofta hånade, försöken och då Anna, strålande af fröjd och kärlek, ilade mot honom, kastade sig i hans armar och hviskade , under ljufva sällhetstårar till honom, de kära räddningsorden.
Du lycklige! hvars sorgfria glädjedagar aldrig aflöses af bekymrets mörka stunder — tro mig, att du ändå, med all din lycka, aldrig känt, eller förstått lifvets djupaste glädje: ty du har aldrig känt den rena fröjd, som uppfyller hjertat, efter ett öfverståndet bekymmer — och just i sådana stunder firar lifvet sina högsta ögonblick, sina skönaste jubelkänslor — och en af dessa stunder, som i ett enda andedrag ersätta tårar — och vakor — firade nu Olof och Anna i det, mer än nånsin, kära hemmet.