Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Annes historia
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Marilla fattar sitt beslut
Anne läser sin aftonbön  →


[ 49 ]

VI.
MARILLA FATTAR SITT BESLUT.

De kommo emellertid dit en stund senare. Fru Spencer bodde i ett stort, gult hus mitt framför en sandig vik, och hon kom ut på sin förstugukvist med sitt välvilliga ansikte präglat av glad överraskning.

— Nej men se god dag! ropade hon. — Ni äro verkligen de sista människor jag väntade just nu, men hjärtligt välkomna i alla fall! Ni spänner väl ifrån hästen? Och hur står det till med dig, Anne?

— Jo tack, jag mår så bra som man kan vänta, svarade Anne utan skymten av ett leende. Hela hennes glada stämning var nu bortblåst.

— Vi stanna väl en liten stund, så märren får pusta, sade Marilla, men jag lovade min bror att snart vara hemma igen. Saken är den, fru Spencer, att det har varit ett besynnerligt missförstånd, och jag kommer just för att ta reda på, var någonstans felet ligger. Vi hälsade och bådo, Matthew och jag, att ni skulle hämta en pojke åt oss från barnhemmet. Vi bådo er bror Robert säga er, att vi ville ha en pojke på en tio, elva år.

— Marilla Cuthbert, vad är det ni säger? utbrast fru Spencer helt bekymrad. — Kors, Robert skickade ju bud hit med sin dotter Nancy, och hon sa, att ni ville ha en flicka [ 50 ]— gjorde han inte, Flora Jane? frågade hon, vänd till sin egen dotter, som hade kommit ut på trappan.

— Jo, det gjorde hon visst, det, fröken Cuthbert, försäkrade Flora Jane allvarligt.

— Det här var då ett rysligt spektakel, sade fru Spencer. — Jag är mycket ledsen, men jag kan verkligen inte rå för det, fröken Cuthbert. Jag gjorde så gott jag kunde och följde era instruktioner. Men Nancy är ofta virrig och glömsk. Vi ä’ så många gånger tvungna att banna henne för att hon inte har tankarna med sig.

— Det var vårt eget fel, sade Marilla undergivet. — Vi skulle ha själva kommit till er och inte låtit ett viktigt ärende muntligt föras vidare från den ena till den andra. Hur som helst — misstaget är begånget, och det enda vi nu ha att göra är att rätta det. Kan flickan skickas tillbaka till barnhemmet? Jag kan väl inte tro annat än att de ta emot henne igen?

— Det skola de väl göra, sade fru Spencer tankfullt, men jag undrar, om det ska behövas att skicka henne tillbaka. Fru Blewett var här inne i går, och hon sa’ just, att hon så mycket ångrade, att hon inte låtit mig hämta en liten flicka åt henne till hjälp. Fru Blewett har en mycket stor familj, det vet vi nog, och hon har svårt att få folk, som stannar … Anne kommer att passa henne förträffligt. Är det inte rent av som en försynens skickelse, att ni i dag kommer hitåkande med flickan?

Marilla såg ej ut, som om hon trodde på försynens speciella ingripande härvidlag. Här var ett oväntat gynnsamt tillfälle att bli utav med detta ovälkomna barnhemsbarn — och ändå erfor hon ingen känsla av tacksamhet.

Fru Blewett kände hon endast till utseendet. Det var en liten argbigga, tunn och mager som en sticka. Men hon hade hört talas om henne. Fru Blewett påstods vara en ytterst [ 51 ]sträng och fordrande matmor, och avskedade tjänsteflickor hade fasliga saker att berätta om hennes kitslighet och hennes häftiga humör samt hennes talrika familj av näsvisa och ondsinta barn. Marilla kände ett stygn i sitt samvete vid tanken på att överlämna Anne åt denna dams ömma omsorger.

— Tack, jag går väl in, då, så få vi närmare talas vid, sade hon.

— Vem är det som kommer här på stigen, om inte självaste fru Blewett! Det var då lustigt! utbrast fru Spencer och förde sina gäster från förstugan in i förmaket.

Här inne slog emot dem en kyla så stark, som om luften så länge silats genom de mörkgröna, tätt fördragna spjeljalusierna, att den mistat varje uns värme den någonsin ägt.

— Det kan man kalla tur; nu kunna vi ju göra upp saken med detsamma. Sitt ned i fåtöljen, fröken Cuthbert. Anne, sitt här på puffen och skubba dig inte mot överdraget! … Låt mig få ta era hattar. Flora Jane, gå och sätt på tevatten och lägg upp kringlor. God afton, fru Blewett! Vi talade just om sådan tur det var, att ni tittade in. Får jag presentera damerna för varandra — fru Blewett, fröken Cuthbert. Förlåt om jag försvinner på ett ögonblick! Jag glömde säga Flora Jane, att jag har en plåt med bullar i ugnen.

Fru Spencer ilade beskäftigt ut efter att ha hissat upp de gröna persiennerna. Anne satt stum och orörlig på puffen, med händerna hårt hopknäppta i knäet, och stirrade på fru Blewett liksom förtrollad. Skulle hon lämnas bort till den där kvinnan med de skarpa kindknotorna och de vassa ögonen? Hon kände, hur någonting stockade sig i hennes hals, och hennes ögon svedo. Hon började just bli rädd, att hon inte skulle kunna hålla tillbaka gråten, då fru Spencer återvände, varm och strålande, fullt kapabel att taga varje svårighet, andlig eller materiell, i övervägande för att därefter ogenerat lösa den.

[ 52 ]— Det är frågan om den här lilla flickan, fru Blewett, sade hon, det har uppstått ett litet missförstånd … Jag hade fått för mig, att herr och fröken Cuthbert önskade adoptera en liten flicka. Så hade man sagt mig. Men nu var det i stället en gosse de ville ha. Så att om ni fortfarande är av samma mening som i går, så tycks det, som om ni skulle kunna få er önskan uppfylld.

Fru Blewett mätte med sina skarpa ögon Anne från topp till tå.

— Hur gammal är du och vad heter du? frågade hon.

— Anne Shirley, stammade den tillfrågade skyggt, denna gång utan att våga framställa någon önskan rörande stavningen. — Och jag är elva år gammal.

— Hm, du är då inte stor för din ålder … Men du är bestämt seg. De sega kunna ligga i och arbeta ordentligt … Ja, om jag tar dig, så får du uppföra dig som en snäll flicka — vara snäll och duktig och arbetsam och hövlig. Du får göra skäl för mat och husrum, så mycket kan jag säga dig. Ja, jag tar henne väl då, fröken Cuthbert, så blir ni henne kvitt. Lillen är gräsligt kinkig, så jag är alldeles uttröttad av att ha honom. Jag håller också på med att piska sängkläder, och köket och trappan ska skuras …

Marilla tittade på Anne och kände sitt hjärta vekna vid åsynen av flickans bleka ansikte med dess uttryck av stum förtvivlan — den hopplösa förtvivlan hos en liten varelse, som finner sig ånyo fångad i en fälla den en gång undsluppit. Och Marilla fick en obehaglig känsla utav, att om hon ej gav efter för bönen i den blicken, skulle den förfölja henne till hennes dödsdag. Dessutom tyckte hon inte om fru Blewett. Flickan var sannerligen för god att bli arbetsträl hos en sådan människa … Det ansvaret kunde hon ej påtaga sig.

— Ja, jag vet inte … sade hon långsamt. — Min mening var inte att säga, att min bror och jag absolut bestämt oss [ 53 ]för att inte behålla henne. Jag kan faktiskt säga, att bror min gärna vill ha henne kvar. Jag for egentligen hit för att ta reda på, hur misstaget uppstått … Nu tror jag, att jag gör bäst i att ta henne med mig hem igen och överlägga med Matthew. Jag får nog inte fatta ett avgörande beslut utan att rådföra mig med honom. Bestämma vi oss för att inte behålla henne, skola vi skicka henne över till er i morgon. Hörs hon inte av, så betyder det, att hon stannar hos oss. Är ni nöjd med det, fru Blewett?

— Jag får väl vara det, svarade fru Blewett snäsigt.

Medan Marilla talade, hade solen gått upp i Annes ansikte. Först plånades det hopplösa uttrycket ut; sedan tändes en svag stråle av hopp, och ögonen blevo djupa och klara som stjärnor. Flickan var alldeles som förvandlad, och när ett ögonblick senare de båda fruarna gingo ut för att leta rätt på ett recept, som fru Blewett hade kommit för att låna, sprang hon upp och flög tvärs över rummet till Marilla.

— O, fröken Cuthbert, sa’ ni verkligen, att ni kanske skulle låta mig stanna på Grönkulla? utbrast hon med en andlös viskning, som om den hänförande möjligheten hade kunnat jagas på flykten, i fall hon talat högt. – Sa’ ni det verkligen? Eller var det bara min inbillning, som spelade mig ett spratt?

— Du får allt lov att lära dig att hålla den där inbillningen i styr, Anne — det är för illa, när man inte kan skilja på vad som är verklighet och vad som inte är det, sade Marilla snävt. — Jo, du hörde mig säga just det och ingenting annat. Men avgjort är ingenting ännu, och kanske, när allt kommer omkring, fru Blewett ändå får ta dig. Hon behöver dig sannerligen bra mycket mera än jag.

— Hellre far jag då tillbaka till barnhemmet än jag flyttar till henne, utbrast Anne lidelsefullt. — Hon ser ut precis som — som en vessla.

[ 54 ]Marilla höll tillbaka ett smålöje och kände, att här var en uppsträckning av nöden.

— En liten flicka som du borde skämmas att tala så om en främmande dam, sade hon strängt. — Gå tillbaka och sätt dig helt lugnt och håll din tunga i styr och uppför dig som en snäll och hygglig flicka.

— Jag ska försöka göra och vara allt vad ni önskar, bara ni låter mig få stanna kvar, sade Anne och gick helt beskedligt tillbaka till sin puff.

När de samma afton kommo åkande tillbaka till Grönkulla, var Matthew dem till mötes ute på avtagsvägen. Marilla hade på avstånd sett honom gå och vanka där och förstod hans skäl. Hon hade gjort sig beredd på det uttryck av stilla belåtenhet, hon läste i hans ansikte, när han såg, att hon ändå hade Anne med sig hem igen. Men hon yttrade ingenting till honom i ämnet, förrän de båda befunno sig ute på planen framför ladugården och mjölkade korna. Då berättade hon för honom i korthet Annes historia och resultatet av sitt besök hos fru Spencer.

— Jag skulle aldrig vilja ge en hund, som jag tyckte om, till den där käringen Blewett, sade den godsinte Matthew med för honom ovanlig kläm.

— Jag kan heller inte med henne, bekände Marilla, men vi ha bara att välja mellan att lämna flickan till henne eller behålla henne själva. Och eftersom du nu tycks vilja ha henne, Matthew, så får väl jag foga mig. Jag har nu funderat så pass mycket på saken, att jag nära nog satt mig in i den. Man får väl ta det hela som en plikt … Jag har aldrig någonsin fostrat upp ett barn, allra minst en flicka, och många dumheter kommer jag nog att begå … Men jag ska göra mitt bästa. För så vitt på mig ankommer, Matthew, får hon stanna.

Matthews förlägna ansikte sken helt nytert.

[ 55 ]— Jag tänkte nog du skulle komma till den uppfattningen, Marilla, sade han. — Det är så mycket djup hos flickan …

— Det är nog mycket bra, genmälde Marilla, men duglighet och praktiskt förstånd skadar heller inte … Nå, det blir min sak att bibringa henne både det ena och det andra. Men kom ihåg, Matthew, det är inte värt du blandar dig i mina lärometoder. En gammal mamsell som jag vet kanske inte mycket om barnauppfostran, men jag skulle ändå tro, att hon vet mera än en gammal ungkarl … Så att du är nog snäll och låter mig hållas. När jag ger tappt, blir det din tur att ta vid.

— Seså, kära Marilla, visst ska du få sköta om henne i fred, sade Matthew lugnande. — Du ska bara vara så snäll och vänlig du kan emot henne utan att skämma bort henne. Jag tror, att hon är av den sorten, som man kan få att göra vad som helst, bara man bemöter dem med kärlek.

Marilla lät höra en lindrig fnysning, avsedd att uttrycka hennes förakt för Matthews åsikter rörande kvinnouppfostran, och så gick hon bort till mjölkkammaren med de fyllda stävorna.

— Jag ska inte tala om för henne i afton, att hon får stanna, tänkte hon, medan hon hällde upp mjölken i bunkarna. — Då skulle hennes arma hjärna bli så uppjagad, att hon inte komme att sova en stund på natten. Jo, Marilla Cuthbert, du har allt råkat snyggt ut … Trodde du någonsin, att du skulle uppleva den dagen, då du toge en föräldralös flicka från ett barnhem till fosterbarn? Detta är i och för sig högst förvånande, men ändå inte så förvånande som att Matthew står bakom alltsamman — han, som alltid haft en sådan skräck för småflickor … Hur som helst, nu ha vi beslutit oss för experimentet, och himlen vete, hur det kan utveckla sig.