Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Marilla fattar sitt beslut
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Anne läser sin aftonbön
Annes uppfostran börjar  →


[ 56 ]

VII.
ANNE LÄSER SIN AFTONBÖN.

När Marilla samma kväll följde med Anne upp på gavelrummet, sade hon i allvarligt förmanande ton:

— Jag ska säga dig, Anne, att jag i går afton märkte, att du kastade dina kläder runt omkring på golvet; när du klädde av dig. Det är en förfärligt slarvig vana, som jag inte alls kan vara med om. Så fort du tagit av dig ett plagg, så viker du ordentligt ihop det och lägger det på stolen. Jag har ingen användning för små flickor, som inte ha sinne för ordning och prydlighet.

— Jag var så ledsen och förplågad i går kväll, att jag inte alls tänkte på mina kläder, sade Anne. — I dag skall jag lägga ihop dem fint. Det måste vi alltid göra på barnhemmet. Men rysligt ofta så glömde jag ändå bort det, så bråttom hade jag att få komma i säng och få lägga mig och låtsa en hel hop roligheter …

— Du får allt lära dig att bli mindre glömsk, om du ska stanna kvar här, förmanade Marilla. — Så där ja, det kan vara någonting … Läs nu dina aftonböner och kliv se’n i säng.

— Inte läser jag några aftonböner! sade Anne.

Marilla såg häpen och förfärad ut.

— Men Anne, vad menar du? Har du aldrig fått lära dig att läsa några böner? Det vill Gud alltid, att små flickor ska göra. Du vet väl, vem Gud är, Anne?

— Gud är en ande, ett osynligt väsen, med alla de högsta fullkomligheter, evig och oföränderlig, allsmäktig, allvetande och allvis, sannfärdig, god och barmhärtig, svarade Anne högst ledigt och flytande.

Marilla säg lättad ut.

[ 57 ]— Nå Gud ske lov — du vet då ändå någonting. Du är en inte komplett hedning. Var har du lärt dig det där?

— Jo, i barnhemmets söndagsskola. Där fingo vi lära hela katkesen. Den tyckte jag var rätt rolig. Somliga av orden klinga så ståtligt! »Oändlig, evig och oföränderlig». Låter det inte majestätiskt? Det är en sådan djup och högtidlig ton däri — alldeles som när en stor orgel spelar. Poesi kan man väl inte precis kalla det, men nog låter det rätt likt, tycker jag.

— Låt poesien vara i fred, Anne — vi tala om att läsa dina aftonböner. Vet du inte, att det är mycket illa att inte läsa sina böner varenda kväll? Jag är rädd, att du inte är någon riktigt snäll liten flicka.

— Jag ska säga, att det är bra mycket lättare att vara stygg än snäll, när man har rött hår, sade Anne i förebrående ton. — Människor, som inte ha rött hår, veta inte vad tråkigt vill säga … Fru Thomas har sagt mig, att Gud gjorde mitt här rött med flit, och se’n har jag just aldrig kunnat tycka om honom. För resten är jag alltid för trött om kvällarna för att kunna bråka med några aftonböner. Folk som ska se efter tvillingar så lång dan är — av dem kan man sannerligen inte begära, att de ska läsa några aftonböner … Eller tycker ni verkligen, att man kan det?

Marilla kom till det resultatet, att Annes religiösa uppfostran genast måste påbörjas. Här var tydligen ingen tid att förlora.

— Du måste läsa dina böner, så länge du är under mitt tak, Anne.

— Ja för all del, det ska jag visst, om ni så vill, svarade Anne muntert. — Jag gör vad som helst, bara ni blir nöjd. Men för den här gången får ni säga för mig, vad jag ska säga. Se’n jag kommit i säng, ska jag nog tänka ut en riktigt vacker bön, som jag kan läsa alltid. Jag tror, att [ 58 ]det ska bli väldigt intressant, nu när jag väl kommit på idén …

— Du får lov att falla på knä, sade Marilla något förvirrad.

Anne lydde och såg allvarligt upp i Marillas ansikte.

— Om jag kan begripa, varför man precist ska falla på knä? Om jag riktigt ville bedja, så vet jag nog, hur jag skulle göra. Jag skulle alldeles ensam gå ut på en stor äng eller ännu hellre in i den djupa, djupa skogen, och så skulle jag se upp i himlen — upp i den där vackra blå himlen, som ser ut att aldrig taga något slut … Och då skulle jag känna en bön … Jaha, nu är jag färdig. Vad ska jag säga?

Marilla kände sig i större förlägenhet än någonsin. Hon hade ämnat lära Anne den enkla gamla barnabönen »Gud som haver barnen kär.» Men hon hade, som jag redan omnämnt, stundom en viss humoristisk uppfattning av saker och ting, och detta innebar även, att hon hade ett ganska gott omdöme. Det for plötsligt för henne, att denna naiva lilla bön, avsedd att framviskas av de vitklädda späda i moderns knä, alldeles icke passade för denna fräkniga och långbenta varelse, som ej kände till eller frågade efter Guds kärlek, eftersom den aldrig kommit henne till del förmedlad genom mänsklig kärlek.

Du är gammal nog att kunna bedja själv, Anne, sade hon slutligen. — Tacka nu Gud för alla de välsignelser du fått och bed honom ödmjukt om vad gott du önskar dig.

— Ja, jag ska göra så bra jag kan, sade Anne och begrov ansiktet i Marinas knä. — Käre himmelske fader — så säga prästerna i kyrkan, och det kan man väl få säga också hemma hos sig, va’? — sköt hon in och lyfte för ett ögonblick upp huvudet. — Käre himmelske fader, jag tackar dig för Ljuvlighetens vita väg och Mörka, speglande vågen och Ögonfröjd och Snödrottningen. Jag är dig så gränslöst tacksam för dem. Ja, det är alla de välsignelser jag just nu kan [ 59 ]tänka ut att tacka dig för … Vad beträffar de ting jag önskar mig, så äro de så många, att det skulle ta för lång tid att räkna upp dem … Jag ska därför bara nämna de båda viktigaste. Var så snäll, gode Gud, och låt mig få stanna kvar på Grönkulla, och gör mig vacker, när jag växer upp. Jag förbliver med utmärkt högaktning Anne Shirley. — Så där ja, var inte det rätt bra? frågade hon ivrigt, i det hon reste på sig. — Jag hade förstås nog kunnat välja några vackrare uttryck, bara jag haft lite mera tid på mig att tänka efter.

Stackars Marillas känslor kunna lättare anas än beskrivas. Hon hämtade dock en ringa tröst ur medvetandet, att det ingalunda var vanvördnad hos Anne, utan helt enkelt andlig okunnighet, som bar ansvaret för denna minst sagt egendomliga bön. Hon stoppade täcket om henne och gav sig själv det löftet, att Anne i morgon dag skulle få lära sig en ordentlig bön. Hon stod just i begrepp att lämna rummet med ljuset, då Anne ropade henne tillbaka.

— Jag kom alldeles nu att tänka på någonting. Jag borde ha sagt »amen» i stället för »med utmärkt högaktning» — så säger ju prästen i kyrkan. Det hade jag glömt, men jag förstod, att en bön måste ha något slags fin avslutning, så därför satte jag in det andra, som jag har sett i en brevställare … Tror ni det gör någonting?

— Nej, det tror jag knappast, sade Marilla. — Somna nu som ett snällt barn. God natt med dig.

— I kväll kan jag säga god natt med ett gott samvete, sade Anne och kröp skönt ihop bland sina kuddar.

Marilla drog sig tillbaka till köket, satte ljusstaken i bordet med en smäll och gav Matthew ett ögonkast.

— Matthew Cuthbert, det är på högsta tiden, att någon tar sig an den flickan och lär henne ett skapat grand. Hon är nära nog komplett hedning. Vill du tro, att hon inte i hela sitt liv läst en bön förrän nu nyss? Jag ska gå till [ 60 ]prästgården i morgon dag och låna några häften Ljusglimtar åt henne — det ska jag sannerligen göra. Och i söndagsskolan ska hon komma, så fort jag kan få lite hyggliga kläder sydda åt henne. Jag lär nog få fullt upp att göra … Ja, kära hjärtanes, vi kunna inte vandra genom den här världen utan vår andel av bekymmer. Jag har hittills fått föra ett ganska lugnt liv, men nu har turen kommit till mig, och jag får väl bära prövningen med undergivenhet …