Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Matthew gör en upptäckt
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Annes kria
Den straffade fåfängan  →


[ 224 ]

XXVI.
ANNES KRIA.

Vintern gick sin jämna gång. Det var en ovanligt blid vinter, med så litet snö, att Anne och Diana nästan varje dag [ 225 ]kunde följa björkstigen till skolan. På Annes födelsedag vandrade de med lätta steg utför den, hållande öron och ögon väl öppna mitt under allt pratet, ty fröken Stacy hade sagt, att de snart skulle skriva en uppsats om »En vintervandring i skogen», och dessförinnan måste de naturligtvis »hämta intryck» och göra sina iakttagelser på ort och ställe.

— Tänk, Diana, att jag fyller tretton år i dag, sade Anne med någonting liknande vördnad i rösten. — Jag kan knappast få för mig, att jag kommit in i ton-åren … När jag vaknade upp i morse, tyckte jag, att allting måste vara liksom annorlunda … Du har ju nu varit tretton år i två månader, så du har väl hunnit övervinna den där första, underbara känslan … Tänk, om två år blir jag riktigt vuxen! Det ska bli en skön känsla att veta, att man då kan få använda hur stora ord som helst utan att folk skrattar åt’en.

— Om fyra år kunna vi få sätta upp vårt hår, sade Diana. — Alice Bell är bara sexton och har sitt uppsatt redan, men det tycker jag är löjligt. Jag väntar, tills jag blir sjutton.

— Om jag hade Alice Bells kroknos, så — — Aj, där höll jag på att säga någonting elakt, och som du vet har jag numera den rara fru Allan till föredöme. För resten jämförde jag Alices näsa med min egen, och det var fåfängt gjort av mig. Jag är rädd, att jag tänker för mycket på min näsa, sedan någon för länge sedan sa’, att den var rätt skaplig, bara där inte varit så många fräknar omkring den … Men det är väl inte näsans fel, heller. O, Diana, titta, där är en kanin! Den kan man alltid sätta in i krian. Jag tycker verkligen, att skogarna äro lika härliga om vintern som om sommaren. De äro så vita och stilla, som om de låge i slummer och drömde vackra drömmar.

— Ja, den krian är jag inte rädd för, när den kommer, suckade Diana. — Jag går nog i land med skogsvandringen, men den krian, som vi ska lämna in om måndag, är ryslig. [ 226 ]Hur kan fröken Stacy begära, att man själv ska hitta på och skriva ihop en historia?

— Åh, det må väl inte vara någon konst, sade Anne.

— Ja, tacka för det, du som har fantasi, sade Diana. — Men vad skulle du göra, om du vore född utan sådan? Du har väl din kria redan färdig, kan jag tro?

Anne nickade, ivrigt ansträngande sig för att ej se alltför belåten ut. Men hon misslyckades fullständigt i sina bemödanden.

— Jag skrev den förra måndags kväll. Den heter »Den svartsjuka rivalen» eller »Förenade i döden». Jag läste upp den för Marilla, och hon sa’ det var rysligt skräp. Se’n läste jag upp den för Matthew, och han sa’ det var både vackert och rörande … Sådan kritik tycker jag om. Det är en mycket sorglig och intressant historia — jag grät själv, när jag skrev den. Den handlar om två sköna unga flickor vid namn Cordelia Montmorency och Geraldine Seymour, som bodde i samma by och voro varandra ömt tillgivna. Cordelia var en ståtlig brunett med hjässan krönt av nattsvart hår och dunkelt flammande ögon. Geraldine var en härlig blondin med hår som spunnet guld och sammetslika, purpurskimrande ögon.

— Aldrig har jag sett någon med purpurfärgade ögon, sade Diana tvivlande.

— Inte jag heller. Jag hittade på dem. Jag ville ha någonting — så där litet ovanligt … Geraldine hade också alabasterpanna. Nu har jag kommit underfund med, vad alabasterpanna är. Man lär sig med åren. Man vet så mycket mera, när man är tretton år, än vad man gjorde, när man var tolv.

— Nå, hur gick det med Cordelia och Geraldine? frågade Diana, som började känna sig rätt intresserad av de nämnda damernas öden.

[ 227 ]— Jo, du — de tillväxte i skönhet sida vid sida, tills de blevo sexton år. Då kom Bertram de Vere till deras fäderneby och förälskade sig i den sköna Geraldine. Han räddade hennes liv, när en dag hästen framför hennes vagn skenade, och hon svimmade i hans armar, och han bar henne hem tre mil — för vagnen, förstår du, hade ju gått i småbitar. Det var mycket svårt att hitta på frieriet, för jag hade alls ingenting att gå efter.

Jag frågade Ruby Gillis, om hon visste någonting om hur herrar bära sig åt när de fria, hon, som har så många gifta systrar. Och Ruby berättade för mig, att hon satt gömd inne i deras stora syltskåp, när Malcolm Andrews friade till hennes syster Susan. De sutto i den lilla hörnsoffan i deras matsal, och hon sa’, att Malcolm berättade för Susan, att hans pappa hade köpt in ett litet lantbruk åt honom, och så sa’ han: »Lilla älsklingen min, skulle vi inte kunna flytta ihop i höst?» Och Susan svarade: »Ja — nej — jag vet inte — vi får väl se», och så voro de förlovade, och alla de andra kom och gratulerade.

Men jag tyckte inte, att ett sådant frieri var så värst romantiskt, så att jag fick i alla fall tänka ut ett på egen hand. Jag gjorde det mycket blomsterrikt och poetiskt, och Bertram föll på knä, fastän Ruby Gillis säger, att det inte brukas nu för tiden. Geraldine gav honom ja, och vad han svarade då hade jag mycket besvär med att skriva ihop — det är också en hel sida långt. Jag skrev om det fem gånger, men nu är det verkligen det bästa jag någonsin har gjort. Bertram gav henne en diamantring och ett rubinhalsband och lovade henne, att hon skulle få fara till Europa på deras bröllopsresa. Ty han var ofantligt rik.

Men ack, snart började skuggor förmörka deras levnadsstig … Cordelia var i hemlighet själv förälskad i Bertram, och då Geraldine berättade för henne om förlovningen, blev [ 228 ]hon utom sig av vrede — särskilt sedan hon fått se juvelhalsbandet och diamantringen. Hela hennes vänskap för Geraldine förbyttes till bittert hat, och hon svor en dyr ed, att väninnan aldrig skulle gifta sig med Bertram. Men hon hycklade i alla fall vänskap med Geraldine. En afton, när de stodo på bron över en vilt frambrusande flod, trodde Cordelia, att de voro ensamma, och knuffade Geraldine ned från bron med ett hemskt hånskratt: »Ha ha ha!» Men Bertram såg alltsamman, och han störtade sig genast i floden med ropet: »Jag skall rädda dig, min oförlikneliga Geraldine.»

Men han hade tyvärr glömt, att han inte kunde simma, och de drunknade båda, hårt slutna i varandras armar. Deras lik sköljdes kort därpå av vågorna upp på den grönskande stranden. De begrovos i samma grav, och deras jordafärd var i högsta grad ståtlig, Diana. Det är bra mycket mera romantiskt att sluta en historia med en begravning — och här var det ju dubbelbegravning — än med bröllop. Vad Cordelia beträffar, så blev hon vansinnig av samvetskval och måste intagas på ett dårhus. Det tyckte jag var den mest poetiska vedergällningen för hennes brott.

— Det var makalöst vackert och spännande, sade Diana, som tillhörde Matthews litterära riktning. — Jag kan inte fatta, hur du kan hitta på sådana saker i ditt eget huvud, Anne. Jag önskar min fantasi vore lika bra som din.

— Kära du, det skulle den vara, om du bara odlade upp den, sade Anne tröstande. — Och jag har just tänkt ut någonting, Diana. Du och jag ska bilda en förening för att skriva ihop historier — bara för att öva oss — och den ska förstås heta historiska klubben. Vi ska odla vår fantasi — fröken Stacy har sagt, att det är mycket nyttigt. Men vi ska inte låta den komma in på avvägar. Jag berättade för henne om spökskogen, och då sa’ hon, att sådant var alls inte bra [ 229 ]för — för — ja, jag vill minnas hon sa’ hönshjärnor … Vad tycker du?

Sålunda uppstod »historiska klubben». Medlemmarna utgjordes till en början endast av Diana och Anne, men snart upptogos även Jane Andrews och Ruby Gillis jämte ännu ett par andra, som kände, att deras fantasi behövde uppodlas. Inga pojkar ägde tillträde, ehuru Ruby Gillis för sin del trodde, att klubben skulle vinna därpå; och varje medlem skulle dikta ihop en historia i veckan.

— Det är förfärligt intressant, må Marilla tro, berättade Anne hemma i köket. — Varenda flicka får läsa sin historia högt, och se’n diskutera vi om dem. Vi ska förvara dem alla under lås och insegel och se’n läsa dem högt för våra avkomlingar. Alla ha vi fina signaturer. Min ä’ Rosamunda Montmorency. De andra flickorna ä’ också riktigt styva … Det förstås, Ruby Gilllis har mycket kärlek i sina historier, och det är en krydda, som man ska spara på, tycker jag … Jane har aldrig någon alls, för hon säger, att sådant låter så idiotiskt, när man se’n ska läsa det högt. Hennes historier äro rysligt förståndiga. Diana har för många mord i sina. Hon säger, att nästan alltid så vet hon inte, vad hon ska göra med sina personer, och därför så har hon ihjäl dem på ett eller annat sätt för att bli utav med dem. Jag får för det mesta ge dem idéerna, men det är inte svårt, för jag har tusen gånger fler än jag själv behöver …

— Ska något tokigt vara, så föredrar jag, att ni läsa historier, sade Marilla. — Men ska ni nu också själva sätta ihop dem, så flyger väl det lilla vettet, ni ha, alldeles bort.

— Åh, tycker någon det! sade Anne helt förnärmad. — Vi äro för resten så noga med att alltid lägga in en moral — det håller jag strängt på. Alla de snälla få sin belöning, och alla de stygga sitt rättvisa straff. Moralen är ju huvudsaken, det förstår nog Marilla … Jag läste nyligen högt en av mina [ 230 ]historier för pastorn och pastorskan, och de sade, att moralen var högst förträfflig. Men de skrattade på alldeles orätta ställen, och det har jag sedan funderat rätt mycket på …