Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 34

←  Ute i stora världen

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Välbeställd seminarist

Den långa vintern  →

XXXIV.
VÄLBESTÄLLD SEMINARIST.

Under de närmast följande tre veckorna rådde mycken brådska på Grönkulla, ty Anne skulle rustas ut innan hon for till seminariet, och det var många ting, som man måste samspråka om och ordna. Annes nya utstyrsel blev både riklig och vacker, ty den saken ombestyrde Matthew, och för en gångs skull lät hans syster honom hållas och gjorde inga invändningar. Än mer — en afton kom hon själv upp på östra gavelrummet bärande på sina armar ett förtjusande blekgrönt tyg.

— Anne, här får du någonting, som passar till en lätt, ljus klänning. Egentligen behöver du knappt en sådan, för du har ju många trevliga blusar, men jag tänkte, att du kanske skulle tycka om någonting riktigt fint, om du blir bortbjuden en kväll. Jag hör att Jane och Ruby och Josie ha fått vad de kalla »aftonklänningar», och varför skulle du vara sämre än de? Fru Allan hjälpte mig att välja tyget inne i stan i förra veckan, och Emily Gillis ska få sy det. Emily har smak, och hennes plagg sitta alltid väl.

— O, Marilla, så förtjusande! ropade Anne. — Tack, sötnos! Jag tror inte du borde vara så snäll emot mig — det gör det för varenda dag mera påkostande att fara härifrån.

Den ljusgröna klänningen syddes med så många volanger och rynkor och slåar som Emilys erkända smak förmådde anbringa. Anne satte den på sig en afton för att fägna Matthew och Marilla och deklamerade »Ungmöns ed» för dem i köket. När Marilla betraktade det glada, själfulla ansiktet och de behagfulla rörelserna, gingo hennes tankar tillbaka till den första aftonen, då Anne kommit till Grönkulla, och hennes minne frammanade en livlig bild av det underliga, förskrämda barnet i den urvuxna gulgrå verkensklänningen och med förtvivlan blickande ut ur de tårfyllda ögonen. Någonting i denna hågkomst lockade fram tårar i Marillas egna ögon.

— Ack, jag har fått er att gråta med »Ungmöns ed», sade Anne muntert och böjde sig över Marillas stol för att trycka en fjärilskyss mot nämnda dams kind. — Det var väl en triumf för mig så god som någon!

— Nej, jag grät inte över ditt stycke, sade Marilla, som aldrig skulle ha förletts att visa någon sinnesrörelse över vad hon kallade »kling-klang» eller »rim utan reson». — Jag kunde inte låta bli att tänka på den lilla flickan du var förr i världen, Anne. Och jag nästan önskade, att du kunde ha förblivit den där lilla flickan, hur konstig du än var på många vis … Nu har du vuxit upp, och nu ska du din väg, och du ser så stor och vuxen ut och så … olik dig i den där klänningen, alldeles som om du inte hörde hemma i Avonlea … Och det kändes så vemodigt att tänka på allt det där, förstår du.

— Marilla! — Anne satte sig ned på Marillas knä — den hemvävda bomullsklänningen for inte illa därav! — tog Marillas fårade ansikte mellan sina händer och blickade allvarligt och ömt in i hennes ögon. — Jag är inte ett dugg förändrad — inte i grund och botten. Jag är bara som ett träd, som har kvistats och fått litet lummigare krona … Mitt verkliga jag — det härinne — det är nog detsamma. Det gör alldeles detsamma vart jag tar vägen eller hur mycket jag förändras utvändigt, i mitt hjärta skall jag alltid förbli er lilla Anne, som ska hålla av er och Matthew och vårt kära Grönkulla mera för varje dag som går.

Anne lade sin friska unga kind mot Marillas rynkiga och räckte ut sin ena hand för att klappa Matthews axel. Marilla skulle ha velat ge mycket i denna stund för att ha ägt Annes förmåga att ge sina känslor ord, men naturen och vanan hade annorlunda bestämt, och hon kunde endast slå sina armar omkring flickan och ömt trycka henne till sitt bröst, önskande, att hon aldrig behövde släppa henne.

Matthews ögon vore fuktiga — han steg upp och gick ut. Under den blåa sommarnattens stjärnor började han vandra av och an utmed popplarnas rad.

— Inte har hon blivit mycket bortskämd, sade han helt sakta för sig själv. — Att jag har någon gång lirkat en smula med Marilla, kan då inte ha gjort någon skada … Hon är söt att se på, och förståndet är det inge’ fel med, och gott hjärta har hon, som är det allra bästa. För oss har hon blivit till välsignelse, och stor tur var det, att fru Spencer gjorde det där misstaget … Tur ska vi förresten inte tala om härvidlag — det var vår Herre, som skickade hit henne, därför att Han såg att vi behövde henne.

Slutligen kom den dag, då Anne måste fara till staden.

Hon och Matthew åkte in en vacker septembermorgon, efter ett rörande farväl av Diana och ett mera sansat och nyktert — åtminstone från Marillas sida — av denna senare. Men när Anne var borta, torkade Diana sina tårar och for på en utfärd till Vitsand med sina kusiner och roade sig där ganska tappert. Marilla åter störtade sig med förtvivlans energi mitt uti en massa onödigt arbete och knogade på därmed hela dagen, medan det värkte och sved i hennes hjärta.

Men på kvällen, sedan Marilla gått och lagt sig, på ett plågsamt sätt medveten om, att det lilla gavelrummet en trappa upp stod tomt och att en lyssnande ej ens skulle förnimma de lätta andedragen bortifrån sängen, begrov hon sitt ansikte i kudden och grät efter sin flicka med en lidelsefull häftighet, som förfärade henne själv, när hon längre fram blev lugn nog för att reflektera över, hur illa det egentligen var av henne, gamla, förståndiga människan, att så där ge sig hän åt en sinnesrörelse …

Anne och de övriga eleverna från Avonlea hunno till staden just lagom för att skynda i väg till seminariet. Den första dagen förgick behagligt nog med sin glada brådska och sin mångfald av nya intryck — man sammanträffade med alla de andra eleverna, lärde sig att känna igen lärarna och blev hänvisad till olika läxlag och parallellavdelningar. Anne ämnade genast börja med det andra läsårets kurs, som hon blivit tillrådd av fröken Stacy; Gilbert Blythe skulle göra detsamma. Detta innebar, att de skulle kunna förskaffa sig avgångsbetyg från seminariet på ett år i stället för de vanliga två, men det innebar naturligtvis också mycket trägnare och mera ansträngande arbete.

Jane, Ruby, Josie och de båda gossarna, vilka ej besvärades av någon större ambition, ämnade följa den vanliga läsordningen och använda två år på kursen.

Anne erfor en ganska stark ensamhetskänsla, när hon befann sig inne i en stor sal tillsamman med femtio andra elever, av vilka hon ej kände en enda, utom den långe, mörkhårige gossen borta i andra ändan av rummet. Och såsom hon kände honom, kunde det just göra detsamma, tyckte hon … Hon var dock glad åt att de voro i samma klass.

— Jag skulle inte trivas, om jag inte hade honom att tävla med, tänkte hon. — Fasligt beslutsam ser han ut. Han har visst redan föresatt sig att vinna guldmedaljen … Om ändå Ruby och Jane vore med här i klassen, så behövde man inte känna sig så fasligt ensam. Jag undrar, vilka av flickorna här jag kommer att bli god vän med. Jag lovade naturligtvis Diana, att ingen seminarieflicka, hur mycket jag än tycker om henne, skulle någonsin kunna tränga ut henne, men näst bästa vänner kan man ju alltid ha råd att skaffa sig … Flickan därborta med bruna ögonen och körsbärsröda blusen tycker jag ser trevlig ut. Likaså den bleka, ljusa, som sitter och tittar ut genom fönstret. Hon har vackert hår och har bestämd fantasi … Dem ville jag allt bra gärna bli bekant och god vän med. Men ännu känner jag dem inte, och de känna inte mig och bry sig troligen alls inte om att bekanta sig med mig … Hu, vad det är tråkigt!

Ännu tråkigare kändes det, när Anne samma kväll i skymningen satt ensam på sitt nya rum. Hon skulle ej vara inackorderad tillsamman med de andra Avonleaflickorna, vilka alla hade släktingar, som godhetsfullt togo hand om dem. Fröken Josephine Barry hade varit villig att taga emot Anne, men hennes villa låg så långt bort från seminariet, att avståndet utgjorde ett hinder. Tant Josephine hade därför tagit reda på ett inackorderingsställe och försäkrade Marilla och Matthew, att det skulle passa Anne förträffligt.

— Inackorderingsfrun är en mycket hygglig människa, som sett bättre dagar, berättade faster Josephine. — Hennes man var brittisk officer, och hon är mycket noga med vad för sorts folk hon tar i sitt hus. Anne kommer inte att göra några olämpliga bekantskaper under hennes tak. Maten är god, och läget är helt nära seminariet, i en tyst och stilla trakt.

Allt detta kunde nog vara mycket sant och visade sig också vara det, men det lände Anne till föga hjälp, när det första svåra anfallet av hemlängtan satte åt henne. Hon såg sig melankoliskt omkring i det trånga lilla rummet med dess smutsgrå tapeter utan en enda tavla, dess tarvliga järnsäng och tomma bokhylla, och gråten snörde samman hennes strupe, när hon tänkte på sitt eget lilla vita rum på Grönkulla — på den ljuvliga stillheten och grönskan därutanför, luktärterna på kantlisten under hennes fönster, månskenet över fruktträdgården, bäcken nere i sänkan och granarna där ovanför, som sakta susade för nattvinden, den vida, stjärnströdda rymden och Dianas ljus, som tindrade fram mellan trädens stammar …

Här fanns ingenting sådant. Anne visste mer än väl, att utanför hennes fönster löpte en stenlagd gata: telefongalgar och trådar och kablar skymde himlen, främmande fötter trampade på trottoaren, och tusen ljus glimtade på främmande, likgiltiga ansikten. Hon visste, att gråten ej var långt borta, och kämpade tappert mot den.

— Jag ska inte lipa. Det är så barnsligt — och dumt — där trillade den tredje tåren utför min näsa … Och flera komma! Jag måste tänka på någonting roligt för att hejda dem. Men det finns ingenting roligt annat än sådant, som hör ihop med Avonlea, och då blir det bara etter värre … Fyra — fem! På fredag ska jag få fara hem, men det känns, som om det vore hundra år dit. Ack, nu är Matthew snart hemma — och Marilla står vid grinden och tittar nedåt avtagsvägen efter honom — sex — sju — åtta — o, nu lönar det sig inte att räkna dem längre! … De komma i hela floder Jag kan inte bli glad — jag vill inte bli glad … Det är mycket roligare att riktigt gråta sitt lystmäte …

Tårefloden skulle nog ej ha sinat så snart, om ej Josie Pye uppenbarat sig i detta ögonblick. I glädjen över att få se ett bekant ansikte glömde Anne, att vänskapen mellan henne och Josie just aldrig varit vidare varm. Men som en del av Avonlea var till och med en Pye välkommen.

— Det var roligt du tittade in, sade Anne helt uppriktigt.

— Du har suttit och grinat, sade Josie och såg både medlidsam och skadeglad ut. — Du leds väl hem, kan jag tro. Hemlängtan — se det ämnar jag inte bestå mig med. Det är väl bra mycket skojigare här i stan än i det gamla tråkiga Avonlea. Det bara förundrar mig, att jag har kunnat härda ut där så länge … Du borde inte lipa, Anne, det är verkligen inte klädsamt, för din näsa och dina ögon bli röda, och se’n med håret så blir det nästan väl mycket av det goda … Vi hade en väldigt intressant lektion i dag — åh, vad den franske professorn ä’ stilig! Så’na mustascher han har … Anne, har du någonting, som duger att äta? Jag är så sjuk efter något gott. Hi hi — jag kunde väl tro, att inte Marilla skulle låta dig fara tomhänt. Det var därför jag kom hit. Annars skulle jag ha gått i parken med Frank Stockley för att höra musiken spela. Han ä’ inackorderad på samma ställe som jag, och det ä’ en kilig pojke. Han såg dig i klassen i dag och frågade, vad det var för en rödluva …

Anne började just undra, huruvida ej ensamhet och tårar voro oändligt att fördraga framför Josies sällskap, då inträdde Jane och Ruby, vardera med »seminaristmärket» — en scharlakansröd rosett — prydligt faststucken vid ytterkoftans uppslag. Som Josie och Jane för närvarande vore osams och ej talades vid, försjönk Josie i tystnad, men tuggade pepparkakor och gorån så mycket ivrigare.

— Hå hå ja ja, suckade Jane, jag tycker, att jag levat många månader se’n i morse. Jag borde vara hemma och sitta och plugga i min Virgilius — kan man tänka sig en så’n fräck en, som gav oss tjugo rader i läxa genast den första dan … Men jag hade ingen ro att sätta mig ned … Anne, vad ser jag? Tårar på kinden? Om du har gråtit, så neka inte, jag ber dig! Då återfår jag en smula av min förlorade självaktning, för jag tjöt alldeles förskräckligt, när Ruby kom … Är man inte ensam om att göra dumheter, behöver man inte skämmas så mycket. Äppelkaka? Jo jag tackar jag! Ack ja, en liten bit! Mums, mums — den har den rätta Avonleasmaken, det känns minsann.

Ruby, som såg, att seminariets årsberättelse låg framme på bordet, ville veta, om Anne ämnade tävla om guldmedaljen.

— Den frågan är alldeles för tidigt väckt, sade Anne och rodnade.

— Kan ni tänka er, inföll Josie med munnen full, seminariet får i alla fall ett av Averystipendierna. Det har kommit besked om det i dag. Frank Stockley talte om’et för mig — hans morbror sitter i skolrådet. I morgon kommer det att ges tillkänna på seminariet.

Ett stipendium! Anne hörde sitt hjärta slå snabbare, och hennes ärelystnads horisont vidgades i en hast och antog andra konturer. Innan Josie förkunnade sin märkliga nyhet, hade målet för Annes djärvaste förhoppingar varit lärarinneexamen vid läsårets slut, med vackra betyg — kanske medaljen! … Men i detta nu såg sig Anne i besittning av det Averyska stipendiet, vilket berättigade henne till en fyra års fortsättningskurs vid Redmond College,^[1] med moderna språk och konsthistoria som huvudämnen — och detta redan innan ljudet av Josies ord dött bort. Ty stipendiet utdelades för den bästa uppsats på modersmålet, och här kände Anne, att hon hade fast mark under fötterna.

En rik affärsman, i New Brunswick hade dött och i sitt testamente förordnat, att en god del av hans förmögenhet skulle användas till bildandet av stipendier, avsedda att tillfalla en del högskolor och universitetet i dessa trakter. Man hade mycket undrat, huruvida något stipendium skulle tilldelas Avonleas seminarium, men nu var saken äntligen avgjord. Vid läsårets slut skulle den elev, som gjort de största framstegen i engelska språket och litteraturen, vinna stipendiet — tvåhundrafemtio dollars om året under fyra år vid Redmonds högskola.

Intet under, att Anne den kvällen gick och lade sig med bultande tinningar och blossande kinder!

— Om arbete förmår uträtta någonting, så ska jag vinna stipendiet, tänkte hon. — Ska inte Matthew bli stolt, om jag kommer att ligga och studera vid en högskola! O, det är härligt att ha ett mål att sträva mot! Och så fort man har uppnått ett, så hägrar och lyser det ett annat ännu högre upp! Det är det som gör livet så roligt att leva!

1. Ett amerikanskt college är ett mellanting av gymnasium och universitet.