Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Namnlistan
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Ute i stora världen
Välbeställd seminarist  →


[ 285 ]

XXXIII.
UTE I STORA VÄRLDEN.

— Ta för all del på dig din vita musslinklänning, Anne, bad Diana.

De voro tillsamman uppe på östra gavelrummet. Utanför rådde skymning — en härlig, genomskinligt grönklar skymning under en mörkblå himmel utan ett moln. En stor rund måne, vars bleka skimmer långsamt övergick till blänkande silverglans, stod över spökskogen, och luften var full av [ 286 ]sommarens ljuva röster — sömniga fåglars kvitter, nyckfulla vindfläktars prasslande, skratt och prat i fjärran. Men inne i Annes rum var rullgardinen nedfälld och lampan tänd, ty ägarinnan höll på att göra en ytterst viktig toalett.

Östra gavelrummet var numera någonting helt annat än vad det varit den kvällen för fyra år sedan, då lilla Anne Shirley frusit ända in i märg och ben i den kala och ogästvänliga omgivningen.

Sammetsmattan med de skära rosorna och de skära sidengardinerna, som i början hägrat för Annes inre syn, hade visserligen aldrig tagit fast form. Men golvet var betäckt med en vacker korkmatta, och gardinerna, som föllo ned från det höga fönstret och sakta rörde sig för vinden, voro av tunnaste musslin, vit botten med gröna rutor. Väggarna voro ej behängda med guld- och silverbroderade bonader, men väl överdragna med en trevlig ny tapet med mönster av äppelblommor, och de pryddes av några få konstnärligt utförda tavlor, som Anne fått av fru Allan. Fröken Stacys porträtt intog en hedersplats, och Anne hade gjort till en känslosak att alltid ha en liten vas med friska blommor stående där framför. I afton fyllde en stängel med vita liljor rummet med sin fina doft.

Några »mahognymöbler» funnos ej, men det fanns en vitmålad bokhylla, väl försedd med böcker, en korgstol med kuddar, ett toalettbord, klätt med vitt musslin, en lustig gammal spegel inom förgyld ram, upptill utsirad med knubbiga kupidoner och svällande druvklasar, vilken förr brukade hänga inne i gästrummet, och en låg vit säng.

Anne klädde sig till en aftonunderhållning på Vitsands hotell. Inkomsten skulle gå till sjukhuset i Charlottetown, och arrangörerna hade uppletat alla möjliga »förmågor» i trakten och anhållit om deras välvilliga bistånd. På programmet förekom duettsång, solosång och ett fiolnummer; Laura Spencer och Anne Shirley skulle deklamera.

[ 287 ]Anne och Diana skulle få åka med Jane Andrews och hennes bror Billy, och även flera andra ungdomar från Avonlea skulle vara med. Det väntades rätt mycket folk från staden, och efter aftonunderhållningens slut skulle alla de medverkande intaga supé tillsamman.

— Tror du verkligen, att den vita blir bäst? undrade Anne oroligt. — Jag tycker inte den är så vacker som min blåblommiga musslinklänning — och den är då rakt inte så modern.

— Men den klär dig mycket bättre, sade Diana. — Den är så mjuk och faller så vackert. I den andra ser du mycket mera »påklädd» ut — den vita är som om den vore ett med dig själv.

Anne suckade och gav vika. Diana började få rykte för sin goda smak i toalettfrågor, och hennes råd i dylika avseenden voro högt skattade. Själv såg hon just i afton mycket söt ut i en klänning i nyponrosens färg — som Anne älskade, men som av vissa skäl förbjöd sig själv för henne. Hon skulle emellertid ej uppträda, så att hur hon såg ut betydde mindre. All hennes möda ägnades åt Anne, som för att göra Avonleas samhälle heder måste vara friserad och klädd och prydd på det mest utsökta sätt.

— Dra ut den där volangen litet bättre, så där! Nu ska jag knyta skärpet åt dig, och var har du skorna? Jag kammar dig sedan, när vi dragit kjolen över huvudet på dig; jag ska fläta ditt hår i två tjocka flätor och linda dem och sedan fästa dem med två vita rosetter. Nej, dra inte ned några lockar i pannan, du ska ha det slätt benat och med sitt naturliga fall. Den här lilla vita rosen sätter jag tillsamman med den ena rosetten. Jag hade en enda kvar på min buske, och den har jag gömt åt dig.

— Ska jag ta på mig mitt pärlband? frågade Anne. — Matthew köpte mig ett sådant, när han var i stan i förra veckan, och jag vet, att han gärna skulle vilja se det på mig.

[ 288 ]Diana sköt ut läpparna, lade sitt svarta huvud på sned och synade kritiskt pärlorna. Slutligen gav hon sin tillåtelse, och pärlsnodden lades kring Annes smala vita hals.

— Du har en sådan stil på dig, Anne, sade Diana med oförställd beundran. — Du håller ditt huvud så bra. Och så är du så lång och smärt. Jag är en riktig klumpedumpa. Det har jag alltid fruktat, och nu vet jag, att det är så. Och jag får väl vara glad och nöjd ändå, kan jag tro.

— Men du har gropar i kinderna, sade Anne och log ömt mot det vackra, livfulla ansiktet, som hölls så nära intill hennes eget. — De älskligaste små gropar … Min dröm om gropar har aldrig gått i uppfyllelse, men så många av mina andra drömmar ha det, att jag inte får klaga. Är jag färdig nu?

— Från topp till tå, sade Diana, och på dörrtröskeln visade sig Marilla, kantig och mager som förr och med betydligt grånat här, men med ett mycket mildare ansikte. — Kom in, Marilla, och titta på vår deklamerande fröken! Är hon inte söt?

Marilla puttrade någonting obegripligt, men fann sig därefter föranlåten att ge vissa erkännanden.

— Jo, hon tar sig ganska nätt ut. Jag tycker om det där sättet att bena håret och låta pannan komma till sin rätt. Men klänningen får hon väl förstörd, när hon åker dit i denna fuktiga luft, och bra tunn tycker jag också den är nu på kvällen. Akta nu väl din klänningskjol för hjulet, Anne, och sätt på dig din varma kofta!

Därefter vandrade Marilla åter nedför trappan, belåtet tänkande på hur bra Anne tog sig ut och hur synd det var, att inte hon själv kunde fara med på aftonunderhållningen och höra flickan deklamera.

— Det kanske ändå är för fuktigt för min klänning? sade Anne oroligt.

[ 289 ]— Visst inte, sade Diana och drog upp rullgardinen. — Det är en härlig afton, och här kommer visst inte att falla någon dagg. Titta på månskenet!

— Jag är så glad att mitt fönster vetter åt soluppgången, sade Anne och gick fram till Diana. — Det är så härligt att se morgonen gry över de där långsträckta åsarna och glimma fram mellan furornas toppar. Det är lika nytt för varenda morgon, och jag tycker liksom att jag badar min själ i det där allra första solskenet … O, Diana, jag håller så mycket av mitt lilla rum. Jag vet inte, hur jag ska kunna trivas utan det, när jag flyttar till stan i nästa månad …

— Det ska vi då åtminstone inte tala om i afton, bad Diana. — Jag vill inte tänka på det, jag blir så ledsen och olycklig, och jag vill verkligen ha roligt i kväll. — Vad är det du ska deklamera, Anne? Är du rädd?

— Inte alls. Jag har nu deklamerat så ofta, att jag alldeles övervunnit den där oron. Jag har valt ett stycke, som heter »Ungmöns ed» — det är mycket rörande. Laura Spencer ska läsa upp en komisk bit, men jag tycker mera om att ha folk att gråta än att skratta.

— Vad ska du ta, om de ropa in dig?

— Åh, det göra de visst inte, sade Anne.

Men hon var ej utan en liten hemlig förhoppning, att de ändå skulle göra detta, och hon föreställde sig redan, hur hon morgonen därpå skulle berätta för Matthew vid frukostbordet om aftonens triumfer.

— Nu ha vi Billy och Jane här — jag hör vagnshjulen. Kom, så gå vi!

Billy Andrews yrkade på att Anne skulle åka i framsätet hos honom, så att hon gav motvilligt efter och satte sig där. Men hon skulle bra mycket hellre ha velat sitta på baksätet hos flickorna, där hon kunde ha pratat och skrattat så mycket henne lyste. Prat eller skratt kom just icke i fråga i Billys [ 290 ]sällskap. Han var en stor och tjock och trygg tjugo års pojke med ett runt och uttryckslöst ansikte, och han led av en pinsam oförmåga att konversera. Men han beundrade Anne i hög grad och pöste av stolthet över att komma körande till Vitsand med den långa och ståtliga flickan bredvid sig i vagnen.

Men Anne kunde dock vrida sig en smula, där hon satt, och prata med flickorna, och då och då riktade hon ett par hövliga ord till Billy, som grinade brett, men aldrig hann få något svar färdigt, förrän det var för sent. Hon hade sålunda ändå ganska roligt under åkturen. Det var också den allra härligaste afton. Landsvägen var full av lätta vagnar, alla på väg till hotellet, och silverklara skratt klingade och genljödo från alla håll.

När de kommo fram till hotellet, var detta klart upplyst i alla sina tre våningar. De togos emot av damerna, som tillhörde den arrangerande kommittén, och en av dem förde Anne med sig till konstnärsfoyén, som var fylld av medlemmar tillhörande Charlottetowns sångsällskap. Bland dem kände sig Anne plötsligt blyg och lantlig och bortkommen. Hennes klänning, som på östra gavelrummet tyckts henne så nätt, föreföll nu enkel och »hemgjord» — verkligen alltför enkel, tänkte hon, bland allt det siden och de spetsar, som glänste och frasade omkring henne. Vad voro hennes billiga vita pärlor i jämförelse med diamanterna på den där stora, vackra damen bredvid henne? Och så futtig hennes stackars enda ros tog sig ut mot de praktfulla drivhusblommor, som alla de andra buro!

Anne lade av sig hatt och kappa och drog sig helt illa till mods in i en vrå. Hon önskade sig tillbaka i det lilla vita rummet på Grönkulla.

Än värre blev det ute på estraden i den stora festsalen, dit om en stund alla de medverkande begåvo sig. Det [ 291 ]elektriska ljuset stack henne i ögonen, parfymen och sorlet gjorde henne yr i huvudet. Hon önskade, att hon sutte nere bland åhörarna hos Diana och Jane, som tycktes ha mycket muntert längre bort i salen.

Hon trängdes in mellan en korpulent dam i ljusrött siden och en flicka i vit spetsklänning, som såg »nosig» ut. Den tjocka damen vred på huvudet och granskade Anne genom sin pince-nez, tills Anne fann denna mönstring outhärdlig och helst hade velat springa sin väg. Och flickan i vita spetsklänningen talade hörbart med sin närmaste granne om »bondlandet» och om små »näpna lantlollor» och undrade, med en blick på programmet, »vad man egentligen kunde åstadkomma här på orten» … Anne trodde, att hon skulle hata den vita spetsflickan till sina dagars ända.

För Anne var det otur, att en mycket känd skådespelerska, som för tillfället bodde på hotellet, hade lovat medverka med ett par deklamationsnummer. Det var en smärt och smidig, mörkögd dam i en underbar klänning av ljusgrått tyg, luftigt och skimrande som månsken, med smycken kring halsen och i det mörka håret. Hon hade en sällsamt böjlig röst och en ovanlig uttrycksfullhet i föredraget, som fullkomligt tjusade åhörarna. Anne glömde för stunden både sig själv och sina bekymmer, och lyssnade med strålande ögon.

Men när numret var slut, slog hon plötsligt händerna för ansiktet. Hur skulle hon någonsin kunna träda fram och deklamera efter detta? Hade hon någonsin trott, att hon kunde deklamera? … Ack, om hon väl vore tillbaka på Grönkulla!

I detta svåra ögonblick hörde hon sitt namn ropas upp. Hur det nu var, så lyckades Anne resa sig och osäkert träda fram på estraden — hon märkte ej, hur den vita spetsflickan spratt till och såg häpen ut, som om hon skämdes en liten smula … Hon var så blek, att Diana och Jane nere bland [ 292 ]åhörarna grepo varandras händer i stumt och förfärat deltagande.

Anne hade betagits av ett anfall av den ohyggligaste rampfeber. Hon hade visserligen ganska ofta deklamerat offentligt, men hon hade ännu aldrig stått inför en publik som denna, och dess åsyn nästan förlamade henne. Allting var så främmande, så lysande, så vidunderligt — raderna av elegant klädda damer, de kritiska ansiktena, själva denna luft av rikedom och bildning och social överlägsenhet, som hon inandades … Hur annorlunda och skrämmande var inte allt detta mot de enkla träbänkarna i diskussionsklubben, från vilka vänners och grannars välbekanta, vänliga ansikten uppmuntrande blickade emot henne! Dessa människor, tänkte hon, hade ohyggliga anspråk och skulle kritisera skoningslöst … De, liksom den vita spetsflickan, hade blott kommit för att göra narr av vad »lantlollan» sökte tota till med …

Hon kände sig hjälplöst olycklig och full av blygsel. Hennes knän sviktade, hjärtat pickade som en fågel, och en känsla av mattighet kom över henne. Ej ett ord förmådde hon prässa fram, och i nästa ögonblick skulle hon ha flytt från estraden — trots den skam och nesa hon härigenom skulle ha dragit över sig för evärdliga tider …

Men plötsligt, då hon lät sin vidgade, skrämda blick glida ut över åskådarnas rader, såg hon Gilbert Blythe i den bortre delen av salen, och han böjde sig fram med ett leende på sitt ansikte — för Anne tedde det sig som ett hånleende, på en gång utmanande och skadeglatt. Men häri misstog sig Anne. Gilbert smålog blott av välbefinnande, och han njöt av den vackra effekten av Annes smärta vita gestalt och själfulla ansikte mot bakgrunden av grönskande palmer.

Nu hämtade hon djupt efter andan och rätade stolt på sitt huvud, medan mod och beslutsamhet genomilade hela hennes varelse liksom en elektrisk stöt. Hon ville ej [ 293 ]misslyckas inför Gilbert Blythe — aldrig, aldrig skulle han få orsak att skratta åt henne! … Hennes plågsamma fruktan försvann, och hon började sin uppläsning — den klara, välljudande stämman trängde ända till salens bortersta hörn utan en darrning eller en oriktig betoning. Hon hade i fullaste grad återfått sin självbehärskning, och den starka reaktionen efter de få, hemska ögonblicken av maktlöshet gjorde, att hon aldrig i sitt liv deklamerat bättre.

När hon slutat, skallade kraftiga applåder. Anne gick tillbaka till sin plats, rodnande av förlägenhet och glädje, och där räckte den korpulenta damen i skärt siden fram sin hand och gav hennes egen en hjärtlig tryckning.

— Kära ni, det där var ju riktigt bra, sade hon. — Seså, hör så de klappa — de vilja ha fram er igen.

— Ack nej, jag kan inte gå, sade Anne förvirrad. — Men jag får väl lov ändå — annars blir Matthew ledsen. Han sa’, att de skulle komma att ropa in mig.

— Gör då inte Matthew ledsen, sade den ljusröda damen och skrattade.

Leende, rodnande och klarögd trippade Anne åter fram på estraden och gav ett litet humoristiskt extranummer, som mycket föll publiken i smaken. Och den återstående delen av kvällen artade sig så angenämt för henne som möjligt.

När festen var slut, tog den tjocka ljusröda damen — som var gift med en miljonär från Chicago — henne under sina vingars skugga och presenterade henne för en hel hop folk, och dessa nya bekantskaper voro mycket vänliga mot henne. Den intressanta skådespelerskan, fru Evans, kom och språkade med henne och yttrade, att hon hade en vacker röst och »sade» sina saker mycket bra. Till och med den vita spetsflickan sade henne några komplimenterande ord …

De superade inne i den vackra, festligt dekorerade matsalen — hummer, fågel och glass! — och även Diana och [ 294 ]Jane blevo bjudna att vara med, eftersom de kommit i Annes sällskap. Men Billy stod ingenstädes att anträffa — han hade satt sig i säkerhet, när han anade, att det var fara å färde. Men han stod helt trygg på sin post och höll hästen, när allting var slut, och de tre flickorna muntert kommo ut i det stilla, silverglänsande månskenet.

Anne drog djupt efter andan och såg upp mot den klara himlen över furornas mörka toppar.

O, det var skönt att vara ute igen i nattens renhet och tystnad! Hur stort och stilla och underbart allting var! Havets brusande ljöd helt sakta, och de branta strandklipporna reste sig likt barska jättar, som vaktade förtrollade kuster.

— Har det inte varit bedårande! suckade Jane, när vagnen satte sig i rörelse. — O, den som ändå vore en rik miljonärska och finge bo om sommaren på ett hotell och gå med juveler och urringade klänningar och få äta glassmaränger och hummersallad varenda dag! Det vore väl bra mycket roligare än att läsa med barn … Anne, din deklamation var storartad, fast jag ett tag trodde, att du aldrig skulle börja. Jag tycker den var bättre än fru Evans’.

— Tala inte så där, Jane, sade Anne hastigt, det låter så … enfaldigt … Den kan ju omöjligen vara bättre än fru Evans’, hon är en skådespelerska, och jag är bara en skolflicka med en smula hum om hur det ska gå till … Jag är fullt belåten, om publiken inte tyckte, att jag alldeles skämde bort min sak.

— Jag har en komplimang att föra fram till dig, Anne, sade Diana. — Åtminstone tror jag, att det måste vara en komplimang, att döma av tonen. Det var en herre nedifrån Staterna, som satt bredvid Jane och mig och som såg så artistisk ut, med kolsvart hår och likadana ögon. Josie Pye säger, att det är en mycket framstående målare och att hennes mammas kusin i Boston är gift med en herre, som har varit [ 295 ]skolkamrat med honom. Och honom hörde vi säga — minns du det, Ruby? — jo: »Vem är den där flickan på estraden med det charmanta Titianhåret? Hon har ett ansikte, som det skulle roa mig att måla.» Där hör du, Anne! Men vad menas egentligen med Titianhår?

— På vardagsspråk är nog det helt enkelt detsamma som rött hår, skrattade Anne. — Titian var en mycket ryktbar målare, som tyckte om att måla rödhåriga kvinnor.

Såg ni alla diamanterna, som de där damerna bar! suckade Jane. — Åh, så de glittrade! Skulle ni inte önska att vara rika, flickor?

— Vi ä’ rika, sade Anne med stor bestämdhet. — Vi ä’ sexton år gamla och ha livet för oss — vi ä’ lyckliga som drottningar, och alla ha vi fantasi, mer eller mindre. Titta på havet där, flickor — idel silverglans och skuggor och underbar spegling … Dess skönhet kunde vi inte njuta utav mera, om vi så hade miljoner dollars och hela skäppor fulla med diamanter. Du skulle i själ och hjärta inte vilja byta med någon av de där damerna, även om det vore möjligt. Skulle du vilja vara den där flickan i vita spetsklänningen med sin syrliga min och sin oförmåga att rätt glädjas åt någonting? Eller frun i ljusrött siden, snäll och rar var hon, men tänk, så kort och så tjock som en gurka! … Eller ens fru Evans, med den där sorgsna, sorgsna blicken i sina ögon! Hon måste ha varit förfärligt olycklig i sitt liv, när hon har kunnat få en sådan blick. Du vet mycket väl, att du inte skulle vilja byta med någon av dem, Jane Andrews.

— Jag är inte så säker på det, sade Jane, långt ifrån övertygad. — Jag tror, att diamanterna skulle trösta en människa över rätt mycket …

— Ja, jag vill inte vara någon annan än mig själv, även om jag livet igenom får bära mina sorger utan tröst av diamanter, sade Anne. — Jag är fullt belåten med att vara Anne [ 296 ]från Grönkulla med mitt pärlband. Jag vet, att Matthew har givit mig det och att med det följde precis lika mycket kärlek som någonsin med Hennes sidenklädda nåds i Ljusrött juveler.