Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 35
| ← Välbeställd seminarist |
|
Den stora dagen → |
XXXV.
DEN LÅNGA VINTERN.
Annes hemsjuka gav snart med sig, och en förträfflig medicin voro de regelbundet förekommande besöken på Grönkulla. Så länge det vackra vädert varade, foro Avonleas ungdomar varje fredags afton med den nya bibanan till Carmody. Där voro vanligen Diana och flera andra gossar och flickor dem till mötes, och de fortsatte sedan tillsamman den muntra vandringen till Avonlea. Anne tyckte, att dessa fredagspromenader i den friska kvällsluften, med ljusen i Avonlea löftesrikt tindrande på avstånd, voro de för henne dyrbaraste stunderna i hela veckan.
Gilbert Blythe gick nästan alltid med Ruby Gillis och bar hennes resväska åt henne. Ruby var nu en ganska vacker ung dam, fullt medveten om sin värdighet som »nästan» vuxen; hon bar så långa kjolar som hennes mamma tillät henne ha och gick med uppsatt hår i stan, fastän hon fick lov att ta ned det och ha det hängande i flätor, när hon reste hem och hälsade på. Hon hade stora, klarblå ögon och rosig hy, skrattade mycket, var munter och godlynt och njöt oförbehållsamt av allting roligt.
— Men jag skulle ändå inte ha trott, att hon var den sortens flicka, som Gilbert skulle tycka om, viskade Jane till Anne.
Anne trodde det inte heller, men hon skulle hellre ha bitit tungan av sig än hon sagt det. Hon kunde heller inte låta bli att tycka, att det skulle vara mycket roligt att ha en sådan vän som Gilbert att skämta och prata med och utbyta tankar med om böcker och studier och mål i livet. Gilbert hade ärelystnad, det visste hon, och Ruby Gillis var väl knappast rätta personen att debattera sådant med …
Det fanns ej ett spår av sentimentalitet i Annes känslor för Gilbert. Gossar voro för henne, när hon över huvud taget tänkte på dem, endast möjligen blivande goda kamrater. Om hon och Gilbert varit vänner, skulle hon ej ha frågat efter, hur många andra vänner han hade eller med vem han gick. Flickvänner hade hon många, men hon hade en instinktlik förnimmelse av, att även manlig vänskap kunde ha sin uppgift att fylla, när det gällde att klara begreppen om gott och redbart kamratskap och vidga synkretsen i allmänhet. Om blott Gilbert någon enda gång hade följt henne hem från tåget, över de prasslande fälten och längs de mossiga stigarna, skulle de ha kunnat fördjupa sig i både glada och allvarliga samtal om den nya värld, som nu öppnat sig för dem, samt om sina förhoppningar och strävanden i samband därmed.
Ruby Gillis förtrodde också Jane Andrews, att hon ej förstod hälften av vad Gilbert Blythe sade — han talade alldeles som Anne Shirley, när hon ibland hade sina »ryck», och hon för sin del insåg inte, varför man skulle gå på och bråka om böcker och läsning också den tiden man hade ledigt från skolan …
På seminariet samlade Anne småningom en liten vänkrets omkring sig, tänkande flickor med fantasi och ärelystnad precis som hon själv. Med Stella Maynard och Priscilla Grant kom hon snart på förtrolig fot, varvid hon upptäckte, att den sistnämnda unga damen med sitt bleka, själfulla ansikte var full av odygd och upptågslusta, medan den svartögda, rosenkindade Stella gick med hågen full av längtan och luftslott, lika sköra och glittrande som hennes egna.
Efter julferierna avstodo Avonlea-eleverna från sina regelbundna fredagsbesök i hemmen och började plugga på rama allvaret. Begåvning och flit eller deras motsatser hade nu hunnit göra sig gällande, och i de olika klasserna visste man något så när, vad var och en »gick för». Även vissa andra fakta voro allmänt erkända. Deras antal, som tävlade om guldmedaljen, hade i själva verket krympt samman till tre; Gilbert Blythe, Anne Shirley och Lewis Wilson. Vad stipendiet beträffar, troddes sex elever kunna ifrågakomma till detta. Bronsmedaljen för matematik ansågs redan så gott som vunnen av en tjock och lustig liten pojke från en avlägsen landsort, med kupig panna och lappad rock.
Anne arbetade nitiskt och ihärdigt. Hennes hemliga strävan att segra över Gilbert var lika oförtruten som någonsin i skolan hemma i Avonlea, ehuru just ingen annan i klassen hade reda därpå. Men hur det var, hade bevekelsegrunden för denna lust att övertrumfa kamraten blivit en annan. Anne önskade ej längre vinna någon utmärkelse för att tillfoga Gilbert en förödmjukelse — hon lockades snarare av den stolta förhoppningen om en ärlig seger, vunnen över en värdig medtävlare. Det låg en stor tjusning i tanken på en blivande seger, men hon skulle ej bli över sig given av grämelse, om hon icke vann.
Den studerande ungdomen fann emellertid, trots allt plugg, även tillfällen till förströelse. Anne tillbragte många av sina lediga stunder i fröken Barrys villa; hon gick i kyrkan med tant Josephine och åt vanligen sina söndagsmiddagar hos henne. Tant Josephine höll på att åldras, det sade hon själv; men hennes svarta ögon voro lika pigga som förr, och talförheten hade ingalunda försämrats. Skarp i sina omdömen var hon, men Anne fortfor alltjämt att stå mycket väl hos den kritiska gamla damen.
— Den där Anne-flickan bara växer till sig och vinner med tiden, sade hon. — Jag blir trött på andra flickor — det är så mycket ytlighet och flaxighet med dem. Anne har så många skiftningar som en regnbåge, och varenda skiftning är den vackraste, så länge den varar. Och ändå vet man alltid, var man har henne. Inte är hon så lustig och rolig nu, som hon var förr, men hon har nu en gång för alla fått plats i mitt hjärta. —
Sedan, nästan innan någon visste ordet av, kom våren. Kring Avonlea tittade skära anemoner fram på den magra heden, där snövallarna ännu lågo kvar, och en skir, ljusgrön slöja täckte skogar och dalsänkor. Men inne i Charlottetown rådde en forcerad tankeverksamhet, och ingen rättskaffens seminarist talade om annat än examen.
— Det kan inte vara möjligt, att terminen snart är förbi, sade Anne. — Förra hösten tyckte vi ju, att vintern låg framför oss så oändligt lång med alla sina läxor och kurser. Och nu ha vi examen i nästa vecka! Flickor, ibland tycker jag, att den här examen är viktigare än allting annat, men när jag ser, hur kastanjeträden stå med stora svällande knoppar, och hur luften lyser disigt blå i varenda gatmynning utåt tullen, så är det, som om examen sjönke undan och inte alls hade så’n stor betydelse …
Jane, Ruby och Josie, som tittat in, delade ej denna uppfattning. För dem var den stundande examen av allra yttersta vikt — bra mycket viktigare än kastanjeknoppar och solrök … Det gick nog an för Anne, som kunde vara säker på att åtminstone gå igenom, att snobba med sådana där stämningar, då hon inte hyste respekt ens för någonting så fruktansvärt som en förestående examen, men en ann’ stackare, vilkens hela framtid berodde på om hon gick igenom eller ej — detta var flickornas uppriktiga övertygelse — kunde omöjligen ha en sådan filosofisk åskådning.
— Jag har tappat tre kilo på de sista två veckorna, suckade Jane. — Och det lönar inte, att folk säger till en: gå inte och ängsla dig! Jag kan inte annat än vara ängslig — tänk om jag inte blir flyttad, sedan jag gått på seminariet hela vintern och kostat pappa och mamma så mycket pengar!
— Jag gör mig sannerligen inga bekymmer, sade Josie Pye. — Blir jag inte flyttad nu, så får jag väl gå här ett år längre. Det har min pappa råd att låta mig göra. Anne, Frank Stockley säger, att professor Tremaine har sagt, att Gilbert Blythe får säkert guldmedaljen och att Emily Clay troligen anammar stipendiet.
— Vad du nu sade kanske gör mig ledsen i morgon, Josie, skrattade Anne, men just i denna stund känner jag, att så länge jag vet, att violerna komma upp alldeles purpurröda nere i sänkan bortom Grönkulla och att de små ormbunkarna sticka upp sina krusiga huvuden invid De älskandes stråt, så kvittar det mig precis lika, antingen jag får stipendiet eller ej … Jag har gjort mitt bästa, och det får vara nog. Flickor, nu tala vi inte mera om examen! Se på den blekgröna himlen över husraden därborta och föreställ er, hur den ska se ut över de nylövade bokskogarna hemma i Avonlea!
— Vad ska du ha på dig — du vet när, Jane? frågade Ruby och lämnade naturdyrkan åt vem som ville ägna sig däråt.
Jane och Josie svarade båda i munnen på varandra, och samtalet flöt nu in i en särdeles intressant och givande fåra.
Men Anne, med armbågarna mot fönsterkarmen, den mjuka kinden lutad mot de knäppta händerna och ögonen fyllda av syner, blickade utan att höra de andras pladder över hustak och kyrkspiror hän mot aftonhimlens blänkande kupol och vävde sina framtidsdrömmar av de ungdomliga förhoppningarnas egen gyllene spånad. Vem är väl rikare än den, som äger det lockande okända med alla dess möjligheter och löften?