Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den långa vintern
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Den stora dagen
Skördemannen, vilkens namn är död  →


[ 309 ]

XXXVI.
DEN STORA DAGEN.

På morgonen, då prövningarnas slutresultat skulle spikas upp på seminariets svarta anslagstavla, vandrade Anne och Jane tillsamman framåt gatan. Jane var leende och lycklig; examen var över, och hon var säker på, att hon blivit flyttad; längre sträckte sig icke hennes ärelystnad. Anne var blek och lugn; om ytterligare tio minuter skulle hon veta, vem som vunnit medaljen och vem som vunnit stipendiet.

— Det är klart, att du får ettdera, sade Jane, som ej kunde få i sitt huvud att lärarekollegiet kunde begå den skriande orättvisan att ordna saken på annat sätt.

— Stipendiet hoppas jag inte på, sade Anne. — Varenda en säger, att Emily Clay får det. Och jag ämnar inte gå fram till anslagstavlan och titta på den i alla människors åsyn. Det moraliska modet har jag inte. Jag går medsamma in i flickornas kapprum. Du får gå och läsa anslagen och sedan komma och tala om det för mig, Jane. Och i vår gamla vänskaps namn bönfaller jag dig att göra det så fort som möjligt. Om det inte har gått för mig, så säg det helt rätt och slätt utan några krumbukter. Och vad du än gör, tyck inte synd om mig, beklaga mig inte! Lova mig det, Jane.

Jane lovade högtidligt, men det visade sig snart, att löftet var obehövligt. När de gingo uppför seminariets breda yttertrappa, funno de vestibulen full med pojkar, som buro Gilbert Blythe runt på sina axlar och skreko med sina lungors hela styrka:

— Hurra för Blythe, som tagit guldmedaljen!

Ett ögonblick erfor Anne ett skarpt styng av häpnad och besvikenhet. Hon hade alltså lidit ett nederlag, och Gilbert hade segrat. Ja, Matthew skulle bli ledsen — han hade nog väntat sig för mycket utav henne …

[ 310 ]Men vad hände sedan? Någon ropade med skallande röst:

— Tre hurra för fröken Shirley, som vunnit Averystipendiet!

— O, Anne! flämtade Jane, då de mitt under ljudliga hurrarop flydde till flickornas kapprum. — O, Anne, vad jag är stolt! Är det inte gränslöst roligt!

Och sedan kommo alla flickorna störtande, och Anne blev medelpunkten inom en skrattande och lyckönskande grupp. Man dunkade henne i ryggen och höll på att ruska hennes armar ur led. Hon blev omfamnad och pussad och kringklappad, och det var nätt och jämt hon kom åt att viska till Jane:

— O, vad Matthew och Marilla ska bli belåtna! Jag får lov att genast skriva hem till dem och berätta det.

I sinom tid kom den högtidliga avslutningen.

Den hölls i seminariets stora festsal. Då förelästes högt de bästa uppsatserna, sånger avsjöngos, och till sist skedde den allmänna utdelningen av betyg, premier och medaljer. Matthew och Marilla voro där, med ögon och öron blott för en enda elev på estraden — en lång flicka i blekgrönt, med en svag rodnad på kinderna och ögon som milda stjärnor. Hon läste högt den bästa uppsatsen, och man viskade nere i salen, att det var hon, som hade vunnit Averystipendiet.

— Nog är du väl ändå glad nu, att vi behöllo henne, Marilla? viskade Matthew, sedan Anne slutat med föreläsandet av sin uppsats. Det var första gången han öppnade munnen, sedan de kommit in i festsalen.

— Det är sannerligen inte första gången jag varit glad över det, svarade Marilla. — Du har allt ibland litet trögt för att fatta, bror Matthew.

Faster Josephine, som satt bakom dem, böjde sig fram och petade Marilla i ryggen med sin parasoll.

— Är ni inte stolt över Anne-flickan ? Jag är det, sade hon.

Samma kväll åkte Anne hem till Avonlea med Matthew och Marina. Hon hade ej varit hemma sedan i april och [ 311 ]kände, att hon kunde ej vänta en dag till … Äppelblommorna voro utslagna, och världen var frisk och ung. Diana var henne till mötes på Grönkulla. Uppe på det lilla vita rummet, där Marilla ställt en blommande månadsros i fönsterkarmen, såg Anne sig omkring och drog ett djupt andetag av lycka.

— O, Diana, vad det är härligt att vara hemma igen. Vad det gör gott i ögonen att se de mörka, spetsiga furorna avteckna sig mot den blekröda himlen — och den vita fruktträdgården och den gamla Snödrottningen! Doftar inte myntan ljuvligt? Och rosen där i fönstret! Och vad det är roligt att se dig igen, Diana!

— Jag trodde du tyckte mera om Stella Maynard än mig, sade Diana förebrående. — Det har Josie Pye sagt. Josie sa, att du var rent förälskad i henne.

Anne skrattade och bombarderade Diana med de vissnade konvaljerna från sin bukett.

— Stella Maynard är den raraste flicka i världen utom en enda — och det är du, Diana, sade hon. — Jag håller av dig mer än någonsin och har så mycket att berätta för dig. Men just nu känner jag som om det allra roligaste bara vore att sitta stilla här och titta på dig. Jag är nog litet trött … I morgon ämnar jag lägga mig i minst två timmar i gröngräset under äppelträden och tänka på rakt ingenting.

— Vad du är gränslöst duktig, Anne! Nu söker du dig väl ingen plats, när du vunnit stipendiet?

— Nej, det är klart. Jag far till Redmond i september. Låter det inte som en saga, nästan? … Vid den tiden, efter tre härliga månaders ferier, ska jag ha samlat ett väldigt förråd arbetslust igen.

— Skolrådet i Newbridge har redan erbjudit Jane lärarinneplatsen där, sade Diana. — Också Gilbert Blythe ämnar söka sig plats. Det är han tvungen till. Hans pappa har [ 312 ]inte råd att låta honom fortsätta att studera, så att han ämnar genast börja försörja sig själv. Han får nog platsen här i Avonlea, om fröken Ames slutar.

Anne kände, hur det stack till inom henne av förvåning och ledsnad. Inte mycket, men ändå … Detta hade hon inte vetat; hon hade trott, att också Gilbert skulle ligga och studera vid Redmond College. Skulle de ej mera få taga upp tävlan med varandra? Det komme allt att kännas bra tomt … Måtte hon bara få den rätta farten i arbetet! … Men här var det ju en stor och fin examen, jämförlig med den vid en högskola, som hägrade vid slutet av de fyra åren …

Morgonen därpå vid frukosten märkte Anne plötsligt, att Matthew ej såg kry ut. Och vad han blivit grå under bara det senaste året!

— Marilla, sade hon tveksamt, när han hade gått ut, är Matthew riktigt frisk?

— Nej, tyvärr, sade Marilla bekymrad, det är han inte. De där anfallen av hjärtklappning och andnöd ha satt åt honom så svårt flera gånger under vårens lopp, och ändå vill han inte skona sig. Jag har varit så ledsen för hans skull, må du tro, men nu är han litet bättre igen, och vi ha tagit oss en hygglig dräng, så jag hoppas han ska unna sig litet mera ro. Det kanske han gör nu, när du kommit hem. Och du har alltid en sådan förmåga att pigga upp honom.

Anne böjde sig fram över bordet och tog Marillas ansikte mellan sina händer.

— Ni själv ser heller inte så duktig ut som jag skulle önska, Marilla. Ni ser trött ut. Jag är rädd, att ni haft för mycket tungt arbete. Nu måste ni vila er, så länge jag är hemma. Den här enda dagen ska jag använda för att gå och hälsa på alla de gamla kära ställena och väcka gamla minnen till liv igen, men se’n blir det er tur att lata er, medan jag gör arbetet.

[ 313 ]Marilla smålog ömt mot sin flicka.

— Det är inte arbetet — det är mitt huvud. Jag har så ont numera — bakom ögonen. Doktor Spencer har låtit mig byta glasögon ett par gånger, men det har just ingen nytta gjort … Men den sista juni kommer det en framstående ögonspecialist hit till ön, och doktorn säger, att jag bör tala med honom. Jag får nog det. Det kostar på för mig både att läsa och sy nu för tiden. — Ja, kära Anne, att vi nu ha dig så långt hunnen, det är bra roligt! Avgångsbetyg och stipendium och allt möjligt! Fru Lynde säger förstås, att högmod går för fall och att hon inte alls tror på lämpligheten av att ge kvinnor någon högskolebildning; då förfela de sin rätta bestämmelse, säger hon … Snick snack! … Hör du, Anne, du, som kommer från stan, har du hört någonting om Abbeybanken på senaste tiden?

— Jag har hört, att den just inte ska stå så säkert, svarade Anne. — Varför det?

— Rachel Lynde sa’ just detsamma här om dagen, när hon tittade hit ett tag, och det gjorde Matthew ledsen. Allt vad vi ha sparat, står på den banken — varenda cent. Jag ville, att Matthew hellre skulle sätta in det på Sparkassan, men gamle herr Abbey var en mycket god vän till pappa, och vi ha alltid brukat ha våra pengar hos honom. Matthew har sagt, att den bank, som har honom till direktör, står sig i alla väder.

— Han har visst på senare åren bara varit direktör till namnet, sade Anne. — Han är ju mycket gammal numera; det är nog brorsönerna, som ha hand om affärerna.

— Ja, som sagt, när Rachel så där skrämde upp oss, så ville jag, att Matthew genast skulle ta ut, vad vi hade innestående, och han sa’, att han skulle tänka på saken. Men herr Russell sa’ honom igår, att det var visst ingen fara med banken …

[ 314 ]Anne hade en härlig dag, som hon uteslutande ägnade åt sina kära ställen ute i det fria. Hon glömde aldrig denna dag; den var så klar och utan ett moln, så rik på solsken och blomsterprakt. Anne tillbragte några av de ljuvligaste timmarna nere i fruktträdgården; därefter gick hon till Skogsnymfens källa, Näktergalsro och Violernas dal. Hon hälsade på i prästgården och fick en trevlig pratstund med fru Allan, och till slut, på kvällen, följde hon med Matthew till hagen för att hämta korna. Skogen stod övergjuten med solnedgångens varma sken, men åsarnas skuggor föllo mörka. Matthew vandrade långsamt, med sänkt huvud, och Anne, högväxt och spänstig, rättade sina alltför raska steg efter hans.

— I dag har ni arbetat för mycket, Matthew, sade hon i milt förebrående ton. — Tag inte för er mer än ni rår med — ni har ju drängen till hjälp.

— Det har just inte varit mycket arbete i dag, sade Matthew, i det han öppnade gårdsgrinden för att släppa igenom korna. Men gubben blir gammal, Anne lilla, och det händer nog, att man glömmer det … Men jag har alltid tyckt om att arbeta, och den dag jag inte orkar det …

— Om jag varit den där pojken, ni beställde från barnhemmet, sade Anne sorgset, så hade jag varit i stånd att hjälpa er så mycket mer och hade kunnat bespara er möda på tusen sätt. Bara för det skulle jag önska det …

— Jag ville nog hellre ha dig än ett dussin pojkar, Anne, sade Matthew och klappade hennes hand. — Hör du det — hellre än ett dussin pojkar. Var det kanske en pojke, som tog det stora stipendiet? Åh nej — det var allt en flicka — min flicka — min egen flicka, som jag är stolt över.

Han log sitt goda, försynta leende och vandrade in i stallet till sina djur.

Anne tog med sig minnet därav, när hon den kvällen gick upp på sitt rum och en lång stund satt vid det öppna [ 315 ]fönstret, tänkande på det förflutna och drömmande om framtiden. Där utanför stod Snödrottningen i sin luftiga vita skrud i månskenet; grodornas melodiska kör ljöd från träsket nedåt Mörka, speglande vågen. Anne mindes alltid denna aftons silverklara, fridfulla skönhet och doftande stillhet. Det var den sista aftonen, innan sorgen berörde hennes liv, och intet liv blir någonsin fullt detsamma igen, när en gång denna kyliga, helgande beröring snuddat därvid.