Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Förfalskning
| ← Konkursförbrytelser. |
|
Skadegörelse å egendom. → |
Förfalskning.Det låg i sjelfva det sätt, hvarpå i den romerska rätten begreppet bedrägeri uppstod vid sidan af det äldre begreppet förfalskning, att gränserna dem emellan ej kommo att blifva fullt bestämda. Och så fortfor förhållandet äfven att vara efter begreppens upptagande i de moderna folkens straffsystem. Benämningarne begagnades utan något bestämdt särskiljande, ja ofta gemensamt till betecknande af en och samma förbrytelse. Emellertid blef det efterhand alltmera brukligt att uppfatta förfalskning såsom ett bedrägeri, föröfvadt under vissa försvårande omständigheter. Hvad beträffar dessa omständigheter, blefvo dock till en början icke de romerska principerna bestämmande. Det karakteristiska för förfalskning sågs nemligen deri, att ett yttre sakligt föremål förfärdigades eller anskaffades i bedrägligt syfte. Och i denna betydelse finnes uttrycket ännu användt såsom teknisk term (dansk rätt). Vanligen har det dock i sådant hänseende nu mera en inskränktare bemärkelse. Redan tidigt rigtade sig lagstiftarnes uppmärksamhet företrädesvis på förfalskning af mynt och skriftliga urkunder. Dessa slags förfalskningar kommo att utmärkas såsom mera straffbara än andra. Hvad beträffar myntförfalskning, föranleddes straffskärpningen till en del deraf, att gerningen ansågs innebära ett ingrepp i kronans höghetsrättigheter. Men i öfrigt låg såväl här som i fråga om förfalskning af skriftliga urkunder orsaken till den höga straffbarheten i den fara för den allmänna rörelsen, som handlingarne medförde. Äfven i den moderna rätten kom sålunda vid ifrågavarande förbrytelser hänsyn att tagas till fides publica. Och i allmänhet förstås nu mera med förfalskning allenast sådana brott, som innebära en kränkning häraf. Förfalskning framställes nemligen i den del af rättssystemet, som egnats åt förgripelser mot offentlig rätt, (svensk, norsk, fransk, belgisk och holländsk rätt), eller ock är det i allt fall i denna sin egenskap, som densamma nu mera framstår såsom qvalificerad i förhållande till bedrägeri. Och i öfverensstämmelse med den historiska utvecklingen tänkas härvid såsom föremål för förfalskning allenast sådana ting, som på ett eller annat sätt äro afsedda att tjena till bevis på något sakförhållande. Sålunda hafva bland annat i vår rätt under rubriken förfalskning sammanställts förfalskning af mynt och sedlar, af allmänna och enskilda handlingar, samt af allmänna stämplar och märken äfvensom dylik åtgärd med gräns- eller vattenmärke, hvarförutom i sammanhang härmed behandlats förfärdigande, anskaffande eller olofligt innehaf af stampar, formar eller andra verktyg till utförande af förfalskning utaf mynt eller sedlar eller af allmänna stämplar eller märken.
I nyare strafflagar har man dock helt och hållet upphört att begagna förfalskning såsom en dylik gemensam titel. Delvis framställas nemligen förfalskningsbrott af ifrågavarande slag i sammanhang med bedrägeribrott (i norsk rätt beträffande enskilda handlingar samt gräns- och vattenmärken) eller till och med under denna rubrik (i österrikisk rätt beträffande skriftliga handlingar, allmänna stämplar och märken samt gränsmärken och i holländsk rätt i fråga om de sistnämnda; gränsmärkens förryckande i fransk rätt stöld och i belgisk skadegörelse). Och delvis hafva åter den svenska rättens förfalskningsbrott fördelats under flera särskilda titlar af mera eller mindre rymligt innehåll (tysk, ungersk, holländsk, belgisk, engelsk och delvis österrikisk rätt). I vissa strafflagar står förfarande af förberörda art i sammanhang med ett uppdelande af förfalskningsbrotten på förbrytelsernas två hufvudgrupper, brotten mot offentlig och mot enskild rätt (norsk rätt), hvarvid enligt regel förfalskning af mynt och sedlar äfvensom af aktier, obligationer och andra allmänna kreditpapper förts till den förstnämnda gruppen (österrikisk, tysk och ungersk rätt). Det händer dock äfven, att, trots förfalskningsbrottens afhandlande under särskilda titlar, de likväl samtliga framställts i den del, som egnats åt redogörelsen för förbrytelserna mot offentlig rätt. Och de finnas härvid sammanförda med falskt vittnesmål och mened samt brott med afseende å personlig status och dermed beslägtade gerningar (holländsk och belgisk rätt). Hvad beträffar den belgiska rätten framhålles härvid uttryckligen, att denna sammanställning skett med hänsyn till förbrytelsernas egenskap att kränka ˮla foi publiqueˮ.
Äfven hvarest man såsom i vår rätt behandlar förfalskningsbrotten i ett kapitel, har dock deri icke upptagits något allmänt lagrum med definition på förbrytelsen. Ett verkligt hinder härför ligger jemväl i den omständighet, att ingen full öfverensstämmelse råder mellan de på detta område följda principerna, ej ens inom ett och samma rättssystem. Härutinnan röjer sig bland annat, att förfalskningsbrotten verkligen äro olikartade företeelser. Emellertid finnes det grundsatser, som äro genomgående eller som åtminstone äro förherrskande. Förfalskning anses sålunda kunna utföras ej blott genom ett förändrande, utan äfven medelst ett förfärdigande till nyes (dock ej i fråga om gräns- och vattenmärken i österrikisk, ungersk, fransk, belgisk och holländsk rätt). Hit räknas äfven, att man till något svikligen anskaffar sådan äkta tillsats, att det derigenom erhåller sken af något, som det rätteligen icke är. Och ytterligare föres, hvad beträffar allmänna handlingar, till förfalskning äfven det, att man deri inför eller låter införa hvad, som strider mot sakförhållandena — s. k. intellektuell förfalskning (fransk, belgisk, holländsk, tysk och ungersk rätt; exempel derpå redan i den romerska rätten). Äfven ett förstörande tillägges mångenstädes karakteren af förfalskningsbrott, så snart föremålet derför är en annan tillhörig urkund (tysk, ungersk och österrikisk rätt; i svensk rätt i fråga om arkivhandlingar samt gräns- och vattenmärken). Någon bestämd verkan af förfalskningen fordras ej, för att den skall räknas såsom fullbordad. Deremot göra sig i sådant hänseende olika regler gällande beträffande ett begagnande af det förfalskade. Den, som begagnar hvad, som honom veterligen är förfalskadt, straffas visserligen allmänt såsom förfalskare, fastän delvis under lindring i straffet (i österrikisk och ungersk rätt vid penningförfalskning och i belgisk ytterligare vid stämpelförfalskning; i svensk rätt intet annat stadgande af denna art än Str. L. 12,17). Men hvad angår sjelfva förfalskaren, betraktas förfalskningen i vissa fall såsom fullbordad först med brukandet af det förfalskade, i andra fall åter derförutan. Det förra inträffar, icke blott då förfalskningen i och för sig innebär ett brukande, såsom vid rubbande af gräns- eller vattenmärken, utan äfven eljest, nemligen vid förfalskning af urkunder, vare sig i allmänhet (svensk, österrikisk och tysk rätt) eller åtminstone för den händelse att de äro af enskild natur (ungersk rätt). Vanligare är dock att ej låta förfalskningens bestraffande såsom fullbordad gerning betingas af något vilkor utaf förberörda art. Afsigten vid förfalskningsbrottet är enligt regel likgiltig. För straffbarhet är det således till fylles, att en rättsstridig vilja föreligger. Stundom fordras dock, att viljan härutöfver skall hafva ett visst innehåll, nemligen afsigten att bereda sig eller annan nytta eller ock att skada annan (jfr. för den svenska rätten Str. L. 12,1—8, 11, 13 och 15).
I allt fall visar det sig, att förfalskning icke allenast är en qvalificerad form af bedrägeri. Begreppet har delvis blifvit bestämdt på ett alldeles sjelfständigt sätt. Det kan derför också vara af vigt, huru gränserna i den positiva rätten dragits mellan förfalskning och bedrägeri. Skall nemligen en gerning, hvilken i och för sig kan falla under begreppet förfalskning, betraktas såsom bedrägeri, blifver den möjligen fullkomligt straffri, endast på den grund att, ehuru vid densamma förefinnas alla de moment, som erfordras för en fullbordad förfalskning, sådana saknas, som ytterligare måste tillkomma, för att den skall såsom bedrägeri anses vara fullbordad. Rättelse härutinnan kan väl hafva vunnits på det sätt, att gerningar af ifrågavarande art behandlats såsom speciella bedrägeribrott och härvid blifvit till sin natur bestämda, i öfverensstämmelse med hvad som gäller för förfalskningsbrotten (jfr. för den svenska rätten Str. L. 22,2 mom. 1 och 5 rörande begagnande af enskilda handlingar i diktade personers namn och förstörande af handlingar samt 22,16 rörande olofligt sättande af enskildt märke å tillverkning). Men detta är dock icke alltid förhållandet (i den svenska rätten t. ex. ej i fråga om andra allmänna främmande stämplar än norska och ej heller beträffande offentliga handlingar i diktade myndigheters namn; i öfrigt afgöranden af frågor, huruvida förfalskning eller bedrägeri, i K. Utslag 31⁄3 1876, 31⁄7 1878, 10⁄10 1884, 10⁄2 1885).
Till förfalskning fordras städse liksom vid bedrägeri dolus (K. Utslag 2⁄11 1863, 2⁄3 1875, 14⁄2 1881). Detta hindrar visserligen icke, att äfven kulpösa handlingar afhandlats i sammanhang med förfalskningsbrotten (jfr. för vår rätt Str. L. 22, 15, 18 och 19). Men det är dock icke i egenskap af förfalskningar, som dessa handlingar bestraffas, utan allenast såsom politiförseelser. Straffen äro här också påfallande låga, under det att verkliga förfalskningsbrott belagts med synnerligen högt ansvar. De omständigheter, som vid förfalskningsbrotten föranleda straffskärpning eller straffminskning, äro ganska olika i de särskilda rättssystemen. Ofta tjena härvid sådana moment, som vid andra brott eller i andra rättssystem höra till förfalskningens väsende, allenast såsom straffskärpningsgrunder (jfr. för vår rätt begagnande af det förfalskade beträffande allmänna stämplar och märken samt mynt och sedlar). Till en del gör sig äfven, i öfverensstämmelse med hvad förhållandet i allmänhet är vid brott mot offentlig rätt, här gällande en benägenhet att mildra eller efterskänka straffet, då ingen egentlig fara eller skada uppstått (jfr. för den svenska rätten Str. L. 12,7, 15, 16 och 18). För öfrigt förefinnas i den främmande rätten i det hela vida flera åtskilnader än i den svenska, och äro i följd häraf straffen jemväl bättre afpassade efter det olika mått af brottslighet, som förfalskningsbrott kunna utvisa.
Äfven i denna del hafva vår strafflags föreskrifter (kap. 12) förberedts genom kongl. förordn. d. 7⁄9 1858. Skiljaktigheterna bestå, förutom det att några straffsatser jemkats, egentligen endast dels i ett tillägg, nemligen af andra punkten i nämnda kapitels sista paragraf och dels i uteslutandet af åtskilliga särskilda straffbestämmelser med afseende å förbrytelsernas begående utaf embets- eller tjensteman.
I landskapslagarne (UL, SmL, WmL:ne) och landslagarne omtalas af förfalskningsbrotten allenast rubbande af rå och rör. Stadslagarne innehålla åter bestämmelser beträffande såväl innehaf af falska mått och vigter (Visb. St. L.) som sjelfva förfalskandet af dem, hvarvid särskild uppmärksamhet egnats åt det fall, att de, som voro betrodde att med stadens märke förse mått och vigt, blefvo förvunna till en dylik förfalskning (Allm. St. L. KgB 16 och 17). I fråga om förfalskning af mått och vigt förnyades från tid till annan straffbestämmelserna än vidare i senare författningar. Hvad åter beträffar andra då förekommande former af förfalskning i modern bemärkelse, nemligen förfalskning af handlingar, mynt och sedlar, berördes de ej i lagstiftningen förrän med 1734 års lag. Vid dem tog man sin tillflykt till lagrum rörande likartade förbrytelser, nemligen förfalskning af mått och vigt samt läggande af märke å det, som hörde annan till. Sjelfva ansvaret bestod enligt regel uti ansvaret för stöld. Detta följde af de använda lagrummen och stod för öfrigt i öfverensstämmelse med de principer, som i allmänhet rådde i fråga om förfalskning, såsom begreppet då förstods, nemligen med innefattande jemväl af varuförfalsknning. Förfalskningen innebar ju ett lönligt tillvägagående. Vissa åtskilnader i fråga om straffbarheten gjordes likväl redan i dessa tider under särskild hänsyn till förfalskningsbrottens egendomliga natur. Sålunda lades vigt derpå, huruvida skada uppstått eller icke. I det senare fallet bestod straffet allenast i 40 marks böter (KB 12⁄12 1722). Och detta ansvar synes särskildt hafva funnit användning, då fråga var om sådan skriftlig handling, som i sig sjelf ej hade något värde och af hvilkens förfalskning således ingen egentlig ekonomisk skada förorsakades — falskt pass eller annat sådant intyg (Svea HfRtts Res. 4⁄6 1695 och 5⁄11 1697). I öfrigt förforo domstolarne i vissa fall arbiträrt. På sådant sätt föranledde förfalskning af konungens skrifter och andra allmänna handlingar äfvensom af banksedlar en förhöjning i straffet (K. Råds Br. 3⁄7 1711). Slående af mynt betraktades utan vidare såsom ett intrång i konungens höghetsrättigheter och bestraffades i denna sin egenskap såsom majestätsbrott. Ett begagnande af det, som var förfalskadt, bedömdes åter enligt reglerna för delaktighet i missgärning.
I 1734 års lag omhandlades förfalskning af mynt (MB 7) och af handlingar (MB 8) i dess kriminalrättsliga del. I öfrigt voro straffbestämmelserna i ämnet kringströdda i de civilrättsliga balkarne (i JB 13, 3 och 4 stadgande om rå och rör, i BB 28, 14 om brukande af falskt pass, i HB 8, 2 och 3 om mått och vigt, i UB 8,8 om brukande af kronans märke), och, till den del som så ej var förhållandet, intogos de i särskilda författningar, delvis under faställande af nya former af straffbar förfalskning (KF 2⁄5 1747 och K. Fkl. 23⁄3 1807 om förfalskning af banksedlar, KF 10⁄12 1741 om utprånglande af sådana sedlar och om falska invisningar å banken, KF 5⁄6 1792 samt 10⁄9 och 18⁄12 1823 om förfalskande af riksgäldskontorets sedlar, KB 18⁄7 1758 om falska kontrollstämplar, KF 14⁄1 1748 och 14⁄11 1835 om förfalskning af stämpelpapper etc. samt KF 12⁄12 1835 om falsk stämpel eller insegel å varor). Först med 1858 års förordning blef allt detta sammanfördt och ordnadt, på sätt som vår strafflags tolfte kapitel utvisar.
Äfven i sak medförde denna förordning ganska vigtiga förändringar. Till någon del innebar redan 1734 års lag ett brytande med den äldre uppfattningen. Sålunda qvarstod derstädes allenast undantagsvis tjufnadsansvaret, nemligen i vissa fall vid begagnande af det, som var förfalskadt (mått och vigt samt allmänna expeditionshandlingar). Men i det mesta innebar 1734 års lag och senare författningar ända till 1858 års förordning på detta område allenast en fastställelse af hvad, som redan förut iakttagits. Förfalskning af konungens namn eller insegel betecknades såsom qvalificerad i förhållande till förfalskning af allmänna handlingar. Sjelfva förfalsklingen ansågs allmänt fullbordad med tillverkandet, och delvis inträdde vid ett derpå följande begagnande särskildt bedrägeriansvar. Hvad vidkommer förfalskning af mynt och sedlar, skildes i fråga om ansvaret mellan förfalskaren och utprånglaren, hvaremot ingen lindrigare straffsats var faststäld, för det fall, att det mynt, som förfalskats, vore af koppar. Tillsist afsågo straffen för förfalskning af mynt, sedlar, allmänna stämplar och märken samt allmänna handlingar endast att bereda skydd åt den svenska staten och dess institutioner, konungen och riksdagen samt deras verk och myndigheter. Redan genom kongl. förordn. d. 1⁄6 1819 utsträcktes dock straffbestämmelserna för förfalskning af mynt och sedlar till att gälla äfven i fråga om Norges mynt och sedlar. Men eljest var det först med 1858 års förordning, som nu rådande grundsatser såväl i denna del som i öfriga förenämnda stycken införlifvades med vår rätt. Helt och hållet nya stadganden i 1858 års Förordning voro de, som nu återfinnas i paragraferna 3, 5, 15. 18, 19 och 20 af 1864 års strafflags tolfte kapitel. Och detta gäller äfven de i samma kapitel stadgade straff för förfalskning af vattenmärke, för åtgärd, hvarigenom åt ringare mynt gifves sken af högre, eller åt sedel, som upphört att gälla, utseende af giltighet, och för förstörande af arkivhandlingar. Det för den svenska rätten egendomliga förfarandet att låta straffets storlek bero deraf, huruvida föremålet för förfalskningen varit en arkiv- eller expeditionshandling, förekom åter redan i 1734 års lag.
Af de äldre rättslärarnes sätt att behandla förfalskningsbrotten framgår i öfrigt den förändring, som uppfattningen undergått på detta område. Abrahamsson (1726) angifver förfalskning bestå deri, att ˮnågor på bedrägeligit wijs förändrar något til en annans förfång och skadaˮ, och upptager härunder ej blott varuförfalskning utan äfven försäljning af samma sak åt två och af annans gods etc., d. v. s. all oredlighet med tillhjelp af sakligt föremål. Nehrman (1756) ser åter i förfalskningen ett bedrägeri ˮmed falska och uppdichtade bewisˮ, men förer derunder förutom annat jemväl varuförfalskning, falskt vittnesmål och förledande till trolofning eller äktenskap medelst osanna uppgifter etc. Falskmyntning framställer han särskildt i sammanhang med de egentliga statsförbrytelserna.