Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Konkursförbrytelser
| ← Bedrägeri och oredlighet. |
|
Förfalskning. → |
Konkursförbrytelser.
Karl Rydin: Om
konkursförbrytelser enligt svensk rätt.Såsom mera eller mindre skilda från närmast
här förut framställda brott omhandlas i den
moderna rätten dels förfalskning och dels sådan
oredlighet, som begås i sammanhang med konkurs.
Hvad förfalskning beträffar, sträcker sig, efter hvad
förut angifvits, dess särskiljande från bedrägeri och
oredlighet så långt tillbaka i tiden som till den
romerska rätten. Men äfven uppställandet af
konkursförbrytelserna såsom en särskild klass af brott har
väl i det mesta sin historiska förklaring.
I den romerska rätten funnos dock ej några särskilda ansvarsbestämmelser för oredlighet i sammanhang med konkurs. Bestraffning egde således endast rum, i mån som begreppen förfalskning och bedrägeri hade tillämplighet. Och med konkursinstitutets upptagande i den germanska rätten försiggick till en början ingen förändring i detta afseende. Redan i den romerska rätten gjordes dock i rättsligt afseende åtskilnad mellan en redlig och en oredlig konkursgäldenär. Ursprungligen rigtade sig den romerska exekutionen mot gäldenären personligen och afsåg att genom straffhot förmå honom att uppfylla sina förbindelser. Det romerska konkursförfarandet betecknade visserligen en förändring härutinnan. Men förutom det att föremålet för denna form af exekution var gäldenärens hela förmögenhet, led gäldenären deraf äfven skada i personligt afseende. Såväl i det ena som i det andra hänseendet förunnades dock vissa eftergifter åt den, som sjelfvilligt afträdde sina tillgångar till borgenärernas förnöjande. Han kunde ej fängslas, träffades ej af infami samt kunde ej tvingas att betala hvad, som icke gäldats ur de afträdda tillgångarna, förrän han på nytt förvärfvat någon betydligare förmögenhet, och äfven då endast så att han bibehölls vid tillräckligt underhåll för sig och sin familj. Förutsättning för att åtnjuta dessa förmåner (beneficium cessionis bonorum) var likväl, att gäldenären genom olycka råkat på obestånd och i öfrigt förfor redligen mot sina borgenärer. Äfven i dessa delar vunno den romerska rättens bestämmelser rörande konkurs inträde i den germanska rätten. Ja i sjelfva verket vidgades den åtskilnad, som på detta sätt gjorts mellan en redlig och en oredlig konkursgäldenär.
Jemväl i den germanska rätten afsågo exekutionsmedlen från början att framtvinga betalning och hade sålunda karakteren af straffhot. Och äfven sedan gäldenärens förmögenhet omedelbart togs i anspråk till förnöjande af hans fordringsegare, afstannade icke exekutionen, allenast derför att gods ej vidare fans att taga. Subsidiärt vände sig exekutionen mot gäldenärens person. Långt fram i tiden var i fall af bristande tillgångar gäldenär skyldig att aftjena sin skuld med arbete, eller hade borgenären rätt att hålla honom i fängelse, vare sig till dess han fick sin fordran betald eller så att fängelset efter vissa stadgade normer gick i afräkning på fordringen och således efter viss tid upphörde. Med tillämpning af de principer, som lågo till grund för det romerska institutet cessio bonorum, började man dock redan i medeltiden visa benägenhet att befria den gäldenär, som af olycka satts ur stånd att göra rätt för sig, från undergåendet af förenämnda arter af personlig exekution. Hvad ytterligare särskildt beträffar sådan gäldenär, som råkade i konkurs, förbundos visserligen till en början med öppnande af konkurs åtskilliga för den gäldbundne skymfliga ceremonier och åtföljdes konkursen af vanära för denne. Men efterhand fritogs den, som olycka bragt på obestånd, uttryckligen härifrån. Och vidkommande de eftergifter, som i den romerska rätten gjorts i fall af cessio bonorum med afseende å gäldenärens framtida betalningsskyldighet, vunno dessa icke blott användning i fråga om en redlig konkursgäldenär, utan fingo de här och hvar den vidsträckta omfattning, att sådan konkursgäldenär med afträdande af boet befriades från alla sina dåvarande skulder, till den del som de ej kunde gäldas ur boets tillgångar.
Såväl för den romerska rätten som för den moderna i dess tidigare skeden gällde det således, att åtskilnaden i förfarandet mot en redlig och en oredlig konkursgäldenär uppstod genom eftergifter för den förres del från åtskilliga af de med en exekution enligt regel förbundna påföljder och att densamma alltså var af en fullkomligt civilrättslig beskaffenhet. Men då några af dessa påföljder just bestodo i åtgärder mot gäldenärens person samt mera eller mindre hade karakteren af straff, kan redan för äldre tider ansvar sägas hafva varit stadgadt för en oredlig konkursgäldenär. Skilnaden i förhållande till närvarande tid var allenast den, att straffen ej voro afmätta efter den större eller mindre brottsligheten, hvarförutom, hvad åtminstone angår förutvarande modern rätt, de till en del ej blott drabbade konkursgäldenär utan gäldenär i allmänhet.
För att en gäldenär skulle komma i åtnjutande af förenämnda förmåner, var det dock icke till fylles, att han ej gjort sig skyldig till sådana gerningar, som under de gifna förhållandena voro straffbara enligt gällande lag. Stod konkursen i samband med ett dylikt straffbart förfördelande af borgenärernas rätt, var det visserligen satt utom all fråga, att konkursgäldenären ej kunde göra anspråk på något undantag från tillämpningen af exekutionen i hela dess stränghet. Men härtill fordrades derjemte något mera. Förutsättning härför var nemligen, att han genom olyckshändelse råkat på obestånd samt att han hvarken vidtagit sådana åtgärder, som röjde en uppenbar afsigt att minska borgenärernas rätt eller gjort sig skyldig till lättsinne och vårdslöshet i fråga om deras intressen. Och härtill anknöt sig den senare strafflagsstiftningen rörande konkursgäldenär.
Det uppstod nemligen efterhand en rörelse att borttaga alla de med en civil exekution förenade åtgärderna mot gäldenärens person. Exekutionen kom blott att omfatta förmögenheten. Derigenom utjemnades den åtskilnad, som i denna punkt förefunnits mellan en redlig och en oredlig konkursgäldenär. Och till sist genomfördes härutinnan full likställighet dem emellan. Men i stället infördes verkliga straff för den konkursgäldenär, som förbrutit sig på sådant sätt, att han enligt den äldre lagstiftningen gick miste om de lättnader i exekutivt hänseende, som endast varit förunnade den redlige gäldenären. Härmed vare dock icke sagdt, att straff endast stadgades för oredliga konkursgäldenärer, i mån som förenämnda åtskilnad i exekutivt hänseende bortföll. Detta senare har genomförts först i den närmast liggande tiden (ännu sådan åtskilnad enligt bestämmelser i finsk och engelsk rätt), och straff af berörda art förekomma redan med den nyare tidens ingång. Men dessa företeelser stå dock i samband med hvarandra. Det är ungefär liktidigt, som exekutionen blifver fullständigt enahanda mot alla konkursgäldenärer och som straffbestämmelserna rörande oredlighet i samband med konkurs ernå sin nuvarande fullständighet. Till en början afsågo dessa straffbestämmelser hufvudsakligen svårare former af oredlighet; och det var först så småningom som strafflagstiftningen äfven kom att omfatta ringare förseelser (i engelsk rätt fortfarande blott straff för bedrägeri och ej för vårdslöshet).
Alla de förbrytelser, hvarom här är fråga, hafva det gemensamt, att de på något sätt förfördela borgenärernas rätt eller i allt fall sätta densamma i fara. De höra således till egendomsbrotten. Och af gammalt hafva de äfven sammanställts med bedrägeri samt omhandlas fortfarande i vissa rättssystem fullständigt (dansk rätt) eller delvis (österrikisk rätt) under denna rubrik eller i allt fall gemensamt med vanliga bedrägeribrott (norsk och fransk rätt). Hvad beträffar den svåraste af de särskilda klasserna utaf konkursförbrytelserna, betecknas den öfverensstämmande såsom ett bedrägligt förfarande. Likvisst gäller det också här, att de kännetecken, som enligt den i de flesta rättssystemen upptagna definitionen på straffbart bedrägeri utmärka detsamma, icke återfinnas hos de under ifrågavarande speciella form af bedrägeri upptagna fallen. Hvad, som enligt regel är gemensamt för denna art af konkursförbrytelse, är, att gäldenären vidtagit åtgärder för att föra sina borgenärer bakom ljuset eller för att i allt fall förhindra dem att skaffa sig en rätt inblick i hans verkliga förmögenhetsställning. Afsigten är eller antages efter de föreliggande omständigheterna vara att minska borgenärernas rätt till betalning. Men ett härpå utgående förfarande straffas, äfven om det sker öppet. Härförutom följer dock äfven ansvar å sådana åtgöranden från konkursgäldenärens sida, som utmärka likgiltighet för borgenärernas välförstådda intressen eller som innebära en presumtion för ett mera straffbart åsidosättande af skyldigheterna gentemot dem. Ansvar eger således här rum, icke blott då icke bedrägeri, utan äfven då ej heller oredlighet i vanlig bemärkelse bevisligen föreligger. Såsom föremål för konkursförbrytelserna tänkas en persons borgenärer i deras helhet eller i allt fall till ett större flertal, och såsom handlande person åter gäldenären. Klart är dock, att äfven tredje man, i samråd med gäldenären eller derförutan, kan, i hvad på honom ankommer, söka att skada borgenärernas intressen. Och med hänsyn härtill hafva i större eller mindre måtto äfven gifvits ansvarsbestämmelser med afseende å sådan person, särskildt i fråga om borgenär i konkurs (jfr. för svensk rätt 1862 års konkurslag § 133).
Skiljaktigheterna äro för öfrigt ganska stora mellan de särskilda rättssystemen på ifrågavarande område. Icke blott att sjelfva de speciella förbrytelserna beskrifvits och angifvits olika, utan framställningen i dess helhet företer härjemte ej obetydliga afvikelser. För ifrågavarande brott är det visserligen öfverallt ett vilkor, att till deras fullbordan hörer en viss yttre omständighet, nemligen gäldenärens oförmåga att för ögonblicket göra rätt för sig. Sjelfva de straffbara handlingarne kunna dock hafva företagits såväl i tiden före som i tiden efter inträffandet af nämnda tilldragelse. I det förra fallet stå de dock så till vida i sammanhang dermed, som, om de också icke gifvit anledning till insolvensen, de likväl tänkas hafva blifvit företagna med hänsyn till dess förestående inträffande eller i allt fall äro af beskaffenhet att skadligt inverka på den i följd häraf nödvändiga utredningen. Men sjelfva denna yttre betingelse för tillämpningen af ifrågavarande ansvar har bestämts olika, är nemligen i några rättssystem uppståendet af konkurs (nordisk, finsk, österrikisk, ungersk och engelsk rätt) och i andra åter redan betalningsinställelse (fransk, tysk, belgisk och holländsk rätt). I sammanhang härmed står den omständighet, att i vissa rättssystem förevarande straffbestämmelser inskränkts att gälla endast för köpmän (fransk och belgisk rätt). Äfven sjelfva platsen för behandlingen af dessa förbrytelser har valts olika. Det finnes rättssystem, i hvilka straffbestämmelserna (finsk konkursstadga 9⁄11 1868, tysk konkursordning 10⁄2 1877 samt de engelska debtors act 1869 och bankruptcy act 1883) eller i allt fall de närmare lagrummen rörande brottens art och beskaffenhet (fransk och belgisk rätt uti code de commerce) finnas upptagna i de delar af lagstiftningen, som egnats åt redogörelsen för sjelfva konkursförfarandet. Och bortsedt från de lagar, hvari ifrågavarande förbrytelser framställts i sammanhang med bedrägeri, finnes det äfven sådana, i hvilka de sammanförts med andra brott, nemligen kränkande af borgenärers och intressenters rätt i allmänhet (holländsk och delvis äfven österrikisk rätt). De grupper, hvari förbrytelserna under fastställelse af olika straffsatser fördelats, vexla äfven till antalet. I hufvudsak äro de dock antingen två (banqueroute simple och frauduleuse i fransk rätt samt i enlighet härmed äfven i tysk, österrikisk, belgisk, ungersk och holländsk rätt) eller tre (nordisk och finsk rätt).
I den svenska strafflagen har intagits ett särskildt kapitel under rubriken ˮom bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkursˮ (kap. 23). Hos oss behandlas sålunda ifrågavarande förbrytelser i den allmänna strafflagen och såsom en sjelfständig klass af brott (i fråga om kränkande af borgenärers rätt under andra förhållanden se Str. L. 22,2 och 13). I öfrigt gäller, att förbrytelserna kunna begås äfven af annan gäldenär än köpman och att till deras bestraffande hörer, det konkurs uppstått. I viss mån förekomma dock bestämmelser, som innebära ett erkännande af de motsatta principerna i dessa stycken. Sålunda finnes i gällande konkurslag ansvar stadgadt för oredligt förfarande af borgenär i konkurs (§ 133). Vidare afse ett par af lagrummen rörande konkursgäldenär allenast sådan person, som bedrifver rörelse och har skyldighet att deröfver föra böcker (Str. L. 23,1 mom. 3 och 3 mom. 3; så äfven i finsk, norsk, dansk, tysk och ungersk rätt; mera utförliga speciella stadgande rörande köpmän i österrikisk och holländsk rätt). Och ehuru för inträdandet af ansvar det städse är vilkor, att konkurs börjats, äro vissa gerningars straffbarhet ytterligare afhängig deraf, att de företagits först sedan gäldenärens tillgångar så minskats, att de ej längre förslå till alla hans förbindelsers fullgörande (Str. L. 23,2 mom. 2 och 3 mom. 4; så äfven i finsk, norsk, dansk, tysk, österrikisk och ungersk rätt).
I förenämnda delar förefinnas emellertid uttryckliga lagbud. Men det förekommer här äfven åtskilliga frågor, i hvilka vår lag iakttager tystnad och hvilka för öfrigt äfven annorstädes föranledt meningsbyte. Till någon del kunna dock dessa frågor anses vara afgjorda genom domstolarnes praxis. På sådant sätt lär det väl hos oss vara fastställdt, att, derest konkursen uppstår, sedan gerningen företagits, åtalspreskriptionen räknas från konkursens början, och att, med undantag för det i lagen särskildt angifna fall (aktiebolags styrelse enligt Str. L. 23,4 jemlikt KF 6⁄10 1882), allenast konkursgäldenär sjelf kan dömas såsom hufvudman efter de i strafflagen intagna lagrummen, hvaremot annan person väl kan bestraffas såsom delaktig i dennes gerning (särskildt sådant stadgande i den finska rätten äfvensom förut hos oss för vissa fall af bedrägeri i 1818, 1830 och 1862 års konkurslagar). Vidare tillämpas reglerna för reell konkurrens vid sammanträffande af bedrägeri i konkurs och mened, hvarigenom gäldenären vid besvärjandet af sin bouppteckning framhärdar i sitt svek, och jemväl vid sammanträffande af flera konkursförbrytelser af olika straffbarhet, hvaremot så icke sker i fråga om de särskilda fallen under bedrägeri, oredlighet och vårdslöshet. Enligt särskild positiv föreskrift räknas hos oss rymning med åtföljande bortovaro under sex månader lika med oredlighet (Str. L. 23,5; motsvarande stadgande i den finska rätten), och skall dom äfven fällas öfver rymlingen i hans frånvaro (Konk. L. § 134).
Ehuru i öfrigt den svenska rättens straff för konkursförbrytelser äro ganska stränga, har dock i fråga om såväl vårdslöshet som oredlighet åtalsrätten förbehållits målseganden (Str. L. 23,7). Och yttermera har det förordnats, att den, som redan tilltalats, skall vara fri från allt vidare ansvar och påföljd, derest det styrkes, att borgenärerna i konkursen till fullo förnöjts (Str. L. 23,6). Såväl i det ena som i det andra afseendet sakna den svenska lagens stadganden nu mera motsvarighet i den öfriga moderna rätten, eller äro de i sådant hänseende lemnade föreskrifterna i allt fall vida mindre vidtgående (målsegande ensam åtalsberättigad vid vårdslöshet och oredlighet i finsk rätt samt vid vårdslöshet i norsk och dansk; åtalad vårdslös gäldenär vid borgenärernas förnöjande fri från ansvar enligt finsk rätt). Vår förutvarande rätt innehöll också endast bestämmelser om gäldenärens befrielse från ansvar i fall af borgenärernas förnöjande, och dess stadganden i denna del voro härförutom af mindre omfattning, än för närvarande är fallet (i 1818 och 1830 års konkurslagar ansvarsfrihet endast vid vårdslöshet, i 1862 års konkurslag härförutom vid oredlighet väl återställelse i medborgerligt anseende, men ej straffrihet). Detta oaktadt, torde det dock vara rigtigast att i förenämnda föreskrifter se en återverkan af uppfattningssättet från den period, då de särskilda åtgärderna mot en oredlig gäldenär endast voro af exekutiv och civilrättslig beskaffenhet.
Stadgandena i det tjugotredje kapitlet af den svenska strafflagen äro närmast hemtade från 1862 års konkurslag. Hufvudsakliga åtskilnaden är, att de uppräknade förbrytelserna i konkurslagen anförts allenast exempelvis, under det att de i nu gällande lag uttömma fallen af en konkursgäldenärs straffbara gerningar. I öfrigt har utvecklingen i den svenska rätten ej skilt sig från den, som i allmänhet egt rum på detta område. I landskapslagarne och senare lagstiftning omtalades en skyldighet för gäldenär att, i fall af brist på tillgångar till borgenärens förnöjande, träda i dennes tjenst, hvarvid redan enligt svealagarne och gottlandslagen gäldenärens arbete gick i afräkning på skulden. Efter tyskt föredöme infördes härjemte för nämnda fall alternativt fängelse för gäldenären såväl på obestämd tid som i afräkning på gälden (först i Visb. St. L.). Allm. St. L och Visb. St. L. förråda kännedom om ett verkligt konkursförfarande, men öppna äfven för gäldenären utvägar att öfverenskomma med borgenärerna om en mildring i sitt rättsliga läge. Senare författningar hänsköto till myndigheterna att afgöra, huruvida egendomsafträde finge ske; och förutsättningen härför var, att obeståndet föranledts af olycksfall (K. Res. 3⁄10 1675 och 28⁄5 1687). Den med dylikt afträde förenade förmånen var befrielse från arbetsskyldighet och fängelse samt från vanheder och framtida ansvar för gälden. Genom kongl. stadgan d. 26⁄8 1773 bortföll arbetstvång och fängelse för oredlig gäldenär och genom konkurslagen d. 13⁄7 1818 förlorade gäldenär, hvilken genom olycka bragts på obestånd, rättigheten att för framtiden åtnjuta befrielse från ansvaret för den i konkursen oguldna gälden. Den sista åtskilnaden i civilrättsligt hänseende mellan en redlig och en oredlig konkursgäldenär försvann med 1862 års nu gällande konkurslag, hvarigenom upphäfdes den ännu i 1830 års konkurslag den förre tillagda afträdesförmånen, att af hans framtida tillgångar ej skulle till den återstående gäldens betalning utsökas hvad, som vore nödigt till hans eget, hustrus och oförsörjda barns underhåll (jfr. nu Uts. L. § 65).
Verkliga straff för konkursförbrytelser finnas visserligen omförmälda eller i allt fall förutsatta redan i lagverk af äldre ursprung. Men antingen afse straffen blott vissa speciella handlingar (i Visb. St. L. rymning med gods), eller också hafva de lemnats helt och hållet obestämda (Priv. för Göteborg 4⁄6 1621 i fråga om ˮbedräglige falsanter och bankaruptiˮ). En verklig lagstiftning i ämnet erhölls först genom kongl. plak. d. 14⁄3 1699 rörande bedrägeri i konkurs och kongl. förordn. d. 6⁄7 1730 rörande rymning, hvilkas innehåll i dessa delar återgafs af 1734 års lag (HB 16,4 och 5). Hvad beträffar vårdslöshet af konkursgäldenär, är detta begrepp visserligen kändt för 1734 års lagstiftare och framhålles särskildt i närmast derpå följande konkursförfattningar i motsats till såväl bedrägeri å ena sidan som oförvållad konkurs å den andra. Och i dessa senare författningar blefvo äfven vissa särskilda påföljder förenade dermed (häkte, ej visa sig på börsen, ej sköta publik syssla). Men dessa påföljder stodo i samband med den personalexekution, som oredlig konkursgäldenär i allmänhet var underkastad. Straff för vårdslös gäldenär infördes först med 1818 års konkurslag. Genom 1862 års konkurslag anordnades till sist, delvis under utsöndrande af fall i bedrägerigruppen, en ny klass af konkursförbrytelser eller s. k. oredlighet, hvarförutom infördes nu gällande ansvarsbestämmelse för oredlighet af borgenär (konkursl. § 133). Och dermed var systemet i dess närvarande form färdigt. Hvad angår de särskilda förbrytelserna, hafva, sedan de närmare specificerats (först i 1818 års konkurslag), åtskilliga förändringar med dem vidtagits, och bland annat hafva sålunda fall, som förut betecknats såsom bedrägeri, tillagts karakteren af allenast vårdslöshet (genom 1862 års konkurslag gynnande af borgenär till de öfrigas förfång).