Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Skadegörelse å egendom
| ← Konkursförbrytelser. |
|
Allmänfarliga brott. → |
Skadegörelse å egendom.Begreppen vilja- och vådaverk i den äldre germanska rätten samt den dermed sammanhängande uppfattningen af ansvar och skuld funno äfven sin användning i fråga om skadegörelse å egendom. Dylik skada föranledde alltså ett kraf på upprättelse mot den, hvilken var skadans fysiska upphof, eller hade att svara för person eller ting, hvarom detta gällde. Enär denna upprättelse i allmänhet afsåg att bereda målseganden en godtgörelse, kom vid vådaverk likväl i förevarande fall ansvaret helt naturligt att bestå endast i utgifvandet af fullt skadestånd. Och med tiden medgafs i allt flera fall äfven befrielse härifrån, samt ställdes, hvarest skadeståndsskyldigheten likväl bibehölls, det mått, hvari skadan skulle gäldas, i beroende af den större eller mindre vårdslöshet, som kunde läggas den skadeståndsskyldige till last. Det var sålunda, som man mäklade med de framträngande romerska principerna, enligt hvilka ju förutsättningen för skadeståndsskyldighet var ej blott objektiv utan äfven subjektiv skuld, d. v. s. förutom fysiskt föranledande jemväl felaktighet i viljobestämningen, dolus eller culpa. Verkligt straff för skadegörelse af våda förekom i allt fall icke i den äldre germanska rätten. Detta kunde blott inträffa, så vidt man genom sitt eget handlingssätt väckte mot sig presumtionen om att gerningen var ett viljaverk. Och en sådan presumtion kunde visserligen uppstå genom senare åtgöranden. Framför allt synes hit hafva räknats underlåtenhet att sjelfvilligt erbjuda sig till att gälda skadan.
Afsigtlig skadegörelse å egendom synes deremot allmänt hafva medfört verkligt straff. Deri sågs en personlig förnärmelse. Likvisst förekommo icke några allmänna lagrum i detta stycke. Bestämmelserna rörde skadegörelse å vissa ting, åker- jagt- och fiskredskap och framför allt kreatur samt fält och skog (ridande eller farande öfver åker eller äng, drifvande af kreatur deröfver, nedbrytande af stängsel, nedhuggande, afbarkande eller uppbrännande af skog etc.). Och hvad beträffar straffsatserna, ställde de sig ganska olika. Skadegörelse å skog och fält behandlades i sammanhang med ett tillegnande af deras alster. Och enligt regel skilde man i fråga om straffbarheten ej mellan dessa två slag af förbrytelser. Vid ifrågavarande förgripelser var alltså afsigten, hvari gerningen företogs, af mindre vigt. Ansvarets storlek berodde på omfånget af den skada, som tillfogats vederbörande egare, och samtliga dessa gerningar betraktades alltså hufvudsakligen såsom former af skadegörelse. Och ehuru uppfattningen i detta afseende visserligen ändrats, gäller det dock, såsom förut visats, fortfarande, att beträffande fast egendom skadegörelse och olofligt bemägtigande, särskildt bland annat i vår rätt, ej noga skiljas från hvarandra utan behandlas under en gemensam rubrik. Olikheten är allenast den, att nu mera förgripelser af ifrågavarande art regelrätt tänkas begås i vinningslysten afsigt.
Hvad angår skada, som tillfogades annans kreatur, rättade sig straffet i den äldre rätten naturligen jemväl efter skadans storlek. Men än vidare togs här särskildt äfven hänsyn till de omständigheter, hvarunder gerningen föröfvats. Utvisade dessa en större kallblodighet eller grymhet hos gerningsmannen (dödande med vapen eller af bundet kreatur; dråparen i nordiska rättsböcker här vanligen kallad gorniþing, i VGL gorvargher), eller vidtog denne särskilda åtgärder för att dölja sin handling (gerningsmannen här kallad fæfylinger i ÖGL), ökades ansvaret. Och enahanda var förhållandet, om öfvervåldet egde rum vid sådant tillfälle, då egaren begagnade kreaturet, personligen hade det i handom eller i allt fall befann sig närvarande på platsen. Straffet bestämdes således äfven efter beskaffenheten och styrkan hos gerningsmannens vilja. Och fastän redan i de äldre rättsböckerna skadegörelse i allmänhet var bötesgild (delvis annorledes i Gragas), kunde på grund af de dervid förekommande omständigheterna straffet likväl blifva urbota, såsom särskildt med anledning af ett grymt eller lömskt förfarande vid misshandel eller dödande af kreatur. De här förekommande bötessatserna ordnade sig för öfrigt efter djurens storlek och värde samt den dem tillfogade skadan till en skala af värdebelopp, motsvarande det bötessystem, som bestod med afseende å dråp och misshandel å menniska. Och i mån som de romerska begreppen dolus och culpa tillgodogjordes för den germanska rätten, infördes äfven lägre bötesbestämmelser för sådan vårdslöshet, hvarigenom skada å annans egendom uppstod. Detta inträffade ej blott vid skada å kreatur utan äfven i andra fall, i hvilka af gammalt ansvar varit stadgadt för afsigtlig skadegörelse.
De romerska principerna i ämnet voro i öfrigt ej gynsamma för en utvidgad användning af straff för skadegörelse. I den romerska rätten föranledde nemligen dylik gerning enligt regel allenast civila påföljder, nemligen skyldighet att ersätta sådan skada, hvarför man på grund af dolus eller culpa var tillräknelig. Bestraffning egde blott undantagsvis rum, i äldre tider ersättningsansvar till ett mångdubbladt belopp och under kejsartiden jemväl offentliga straff. Detta senare blef händelsen vid afsigtlig skadegörelse å sådana föremål, hvilkas skyddande påfordrades af ett religiöst eller offentligt intresse (fruktbärande träd, grafvar, gator, vägar, brunnar och vattenledningar etc).
I öfverensstämmelse härmed gjorde sig efterhand äfven hos de germanska folken den uppfattning gällande, att skadegörelse ej utan vidare föll under strafflagen. Här och hvar bibehöllo sig visserligen ansvarsbestämmelserna för vissa speciella fall af skadegörelse. Men dessa stadganden blefvo ej föremål för någon analogiserande uttolkning. Till den del som man härutöfver straffade skadegörelse, var det efter föredöme af den romerska rätten och således i de af densamma såsom straffbara utmärkta fallen af dolös skadegörelse. I denna rigtning var ej allenast domstolarnes praxis utan äfven lagstiftningen verksam. I gerningen sågs härvid ett öfvervåld (i österrikisk rätt fortfarande behandlad under rubriken öffentliche gewaltthätigkeit), och bestraffningen egde hufvudsakligen rum, på grund deraf att föremålet för skadegörelsen tänktes stå under en särskild frid. Efterhand kom man emellertid att gå vida utöfver hvad, som i denna del stadgats i den romerska rätten, samt sålunda förbereda uppställandet af ett allmänt begrepp af straffbar skadegörelse.
Detta hör likväl till den nyaste tiden. Och det finnes fortfarande rättssystem, enligt hvilka skadegörelse allenast i vissa fall medför kriminellt ansvar (fransk och belgisk rätt: byggnader, maskiner, verktyg, varor, träd, skörd, kreatur etc.) eller hvarest det principiellt stadgade ansvaret åtminstone är underkastadt undantag (i engelsk rätt i fall af skada vid hetsjagt, fiske och förföljande af villebråd. då skadegörelsen icke är ˮwilful or maliciousˮ). Äfven hvarest man bestämt sig för att i allmänhet bestraffa afsigtlig skadegörelse, har man till en början uppställt såsom ett vilkor, att gerningsmannen skulle hafva handlat af illvilja, hämnd eller okynne. Bestämningar af denna art hafva dock icke upptagits i nyare strafflagar (i österrikisk rätt gälla straffbestämmelserna dock ˮboshafte beschädigungˮ, således ej för det fall att allenast okynne varit driffjedern). Det är likväl klart, att äfven om den straffbara skadegörelsen endast utmärkes såsom uppsåtlig och rättsstridig (tysk, ungersk, holländsk rätt) eller till och med blott såsom uppsåtlig (nordisk rätt), ansvar ej kan komma i fråga, så snart gerningsmannen varit i sin fulla rätt eller i allt fall handlat i god tro eller under berättigad förutsättning, att gerningen vore af nöden för det allmänna bästa (nedrifvande af byggnad eller stängsel vid eldsvåda; jfr. brandstadgan 8⁄5 1874 § 13 mom. 1).
Under begreppet straffbar skadegörelse faller i den moderna rätten för öfrigt enligt regel allenast skadegörelse å egendom, d. v. s. förstörelse eller skadande af löst eller fast gods, hvartill annan är egare (i holländsk rätt äfven bortskaffande och i norsk vållande till skada genom olofliga åtgärder med annans gods). Annan slags skadegörelse kan visserligen komma att bestraffas, men då såsom ett annat slags brott, i svensk rätt t. ex. såsom bedrägeri, oredlighet, konkursförbrytelse eller förfalskning. Och i öfrigt kan på grund af positiva bestämningar detta äfven inträffa vid skadegörelse å egendom, till och med om denna sker genom omedelbar handaverkan. Så är ju bland annat i vår rätt förhållandet med tillintetgörandet af handlingar (Str. L. 12,1 och 22,2, mom. 5) och med åtskilliga fall af åverkan. Försvårande omständigheter vid skadegörelse äro dels skadans storlek (i norsk, engelsk och österrikisk rätt vid skada utöfver visst värde, i svensk vid ˮgrof skadaˮ enligt Str. L. 19,20 samt i tysk och holländsk vid skada å vissa uppräknade dyrbarare föremål, skepp och byggnader) och dels föremålets karakter af offentligt eller allmännyttigt (nordisk, tysk och holländsk rätt). Stundom framhållas i denna väg särskildt äfven ting af religiös beskaffenhet eller afsedda för religiösa ändamål (norsk och tysk rätt). Allenast undantagsvis lägges åter vigt på andra omständigheter (i engelsk rätt: nattetid; i holländsk: af flera; i ungersk: af hämnd mot vittnen, sakkunniga eller embetsmän). Vållande till skadegörelse, hvarmed icke äro förenade sådane verkningar, att något mera än allenast en skadegörelse å egendom föreligger, utgör ej föremål för bestraffning (se dock för den svenska rätten vållande till skada å allmän minnesvård enligt Str. L. 19,21 mom. 2).
Jemväl för den svenska rättens del har utvecklingen på detta område försiggått på förut skildrade sätt. De i landskapslagarnes balkar rörande grannelagsförhållandena stadgade straffen för skada å fält, skog och kreatur kommo att bestå. Hvad beträffar skadegörelse å fält och skog, bibehöll sig äfvenledes bruket att behandla intrång på annans brukanderätt till fastighet såsom en särskild klass af förbrytelser, s. k. åverkan, utan att i det hela någon skilnad gjordes med hänsyn till gerningsmannens afsigt och vilja. För öfrigt blef efterhand skadegörelse under vissa omständigheter ytterligare belagd med ansvar. Särskildt påträffas i 1734 års lag dylika bestämmelser (BB 28,11: förderfvande af skjutshäst, tyg eller fordon jemlikt stadgande redan i föregående gästgifvarordning 1664). Skadegörelsens straffbarhet berodde härvid enligt regel på dess förekomst i sammanhang med ett fridsbrott och betecknade alltså närmast ett utsträckande af de särskilda friderna till sakliga föremål. Sålunda finnas under rubriken hemfrid straff stadgade för rifvande af annans byggnad, plank eller gärdesgård samt för förderfvande af åker- och fiskredskap eller annan redskap (MB 20,12 och 13; redan i stadga 1540 sålunda ansvar för ˮwåldzvvärckˮ på ˮhwariehanda i Bondens boo hälst wara kanˮ), under vägafrid för sönderbrytande af vägfarande mans resetyg och förderfvande af allmänna broar, milstolpar och andra märken eller verk till allmän nytta eller prydnad (MB 21,7 och 9) samt under kyrko- och rättegångsfrid för öfverfall å person på resa till kyrka eller ting under skadegörelse å hans tillhörigheter (MB 18,2). Och på detta sätt infördes i den allmänna lagens kriminalrättsliga del jemväl särskilda straffbestämmelser för våld å fruktbärande eller planterade träd (MB 20,11, KF 10⁄6 1841), samt grundlades härigenom den med afseende å skogsförbrytelser nu mera bestående skilnaden mellan sådan gerning, som begås i skadelystet syfte, och sådan, som sker för vinnings skull (Str. L. 24,3). I tiden efter 1734 års lag utfärdades ytterligare åtskilliga straffbud med afseende å skadegörelse, såsom t. ex. i kongl. reglem. den 12⁄8 1752 till skydd för boktryckeriernas pressar, stilar och andra verktyg. Först med 1864 års strafflag ersattes dock dessa spridda stadganden af allmänna lagrum i ämnet (Str. L. 19,15, 20 och 21).