Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Mened
| ← Religionsbrott och förbrytelser mot den kyrkliga ordningen. |
|
Statsförbrytelser. → |
Mened.Lagstiftningen rörande mened kom aldrig fullständigt under det kyrkliga inflytandet. Deremot rigtades med förändringarna inom bevisläran och den tilltagande användningen af vittnen såsom bevismedel uppmärksamheten, i öfverensstämmelse med hvad förhållandet varit i de antika rättssystemen, företrädesvis på sådan ed, hvarmed falskt vittnesmål bekräftades. Och i fråga om bestraffningens art och omfattning togs härvid tydligen intryck af den mosaiska rätten. I denna tilllämpades nemligen vid falskt vittnesmål principiellt talionsgrundsatsen. Och hvad beträffade kriminell rättegång, vann denna grundsats efterhand äfven erkännande i den germanska rätten. Den infami som härjemte alltid åtföljde falskt vittnesmål, synes närmast hafva införts efter mönster af hvad, som i romersk rätt gällde för all falsk utsaga, som bekräftats med ed. Emellertid kommo på detta sätt de verldsliga straffmedlen fortfarande att endast användas i fråga om ed, hvarmed utsaga bekräftats, s. k. assertorisk ed, ej med afseende å edfästande af löfte, s. k. promissorisk ed. Och härutöfver afsågo straffbestämmelserna allenast ed i rättstvist eller annat rättsärende, d. v. s. ed, som ålagts af domstol eller till hvars fullgörande man eljest hade laglig förpligtelse. Visserligen synas religiösa stämningar tidtals hafva alstrat en benägenhet att utsträcka ansvaret för mened till att gälla jemväl med afseende å annan falsk ed. Men detta uppfattningssätt vann aldrig rotfäste i lagarne.
Det egentligen straffbara i ett falskt vittnesmål låg enligt det allmänna föreställningssättet i den skada, som menedaren tillfogade eller ville tillfoga den, till hvars nackdel han vittnade. Deraf kom det sig äfven, att falskt vittnesmål likställdes med falsk anklagelse, åtminstone för så vidt vittnesmålet afgifvits i kriminell rättstvist. Emellertid lades efterhand allt mera vigt på ett annat moment i menedsbrottet, nemligen på det deri ingående försöket att vilseleda offentlig myndighet. Efter hvad förut nämnts, har en dylik synpunkt äfven gjort sig gällande i fråga om falsk anklagelse. Men med afseende å mened är densamma mera allmän och tydligare framträdande. Mened betraktas alltså för närvarande hufvudsakligen såsom en förbrytelse mot offentlig rätt.
Emellertid hafva icke de moment, som för öfrigt ingå i meneden, lemnats utan beaktande i nu gällande rätt. Sålunda torde det bero på religiösa bestämningsgrunder, att ansvaret för mened satts så högt äfven i oqvalificerade fall (maximum i svensk rätt sex, i engelsk sju, i dansk och tysk tio samt i norsk 12 års straffarbete). Och å andra sidan har afseende jemväl fästs å det med mened förbundna angreppet å enskild rätt. Straffet har nemligen skärpts, för det fall att större skada uppstått (österrikisk och ungersk rätt). Och med afseende å falskt vittnesmål i kriminell rättstvist har antingen förklarats, att högre straff må kunna ådömas på grund af beskaffenheten utaf det onda, som åsyftats (dansk rätt), eller ock en särskild högre straffsats stadgats (norsk, ungersk, holländsk, fransk och belgisk rätt), framför allt om straff ådömts (tysk, ungersk, fransk och belgisk rätt) eller börjat verkställas (svensk och norsk rätt).
Allmänt är fortfarande att såsom mened ej bestraffa brytande af edfäst löfte, utan endast afgifvande af falsk utsaga (i tysk rätt dock äfven kautionsed och manifestationsed, den senare jemväl till den del som den innebär löfte att ej förtiga hvad, som senare förvärfvas). Men likgiltigt är, om eden aflagts efter utsagan eller derförinnan och således haft formen af ett löfte att tala sanning. Här och hvar framhålles särskildt falsk utsaga af vittnen (nordisk, tysk, ungersk, fransk, belgisk och österrikisk rätt), parter (tysk, österrikisk, fransk och belgisk rätt), sakkunnige (tysk och ungersk rätt), syne- och värderingsmän (dansk och belgisk rätt) samt tolk (ungersk och belgisk rätt). Vanligen tänkes eden vara muntlig, men det har dock stundom förklarats, att med muntlig ed skall räknas lika skriftlig (dansk och holländsk rätt) eller utsaga på ed, som aflagts vid tillträdandet af visst offentligt uppdrag (dansk och tysk rätt). Slutligen är menedsansvaret äfven tillämpligt, då edgång ej skett på grund af personens trosbekännelse (svensk, norsk och tysk rätt) eller efter medgifvande af vederbörande sakegare (svensk rätt) eller ock eljest förklaringen gäller såsom ed (dansk rätt) eller har kraft af vittnesmål (österrikisk och ungersk rätt).
Det är således ej längre den omständigheten, att den falska utsagan bekräftats med ed, som är det för gerningen karakteristiska. Deremot hålles fortfarande principiellt fast dervid, att till mened hörer, det den falska utsagan lemnats i rättstvist eller i allt fall till ordnande och afgörande af privata rättsförhållanden inför domstol, på dess förordnande, till dess upplysning eller eljest enligt laga föreskrift. Och om annat handla i en del lagar ej de gifna bestämmelserna. I några lagar hafva åter, i eller utan sammanhang med föreskrifterna rörande egentlig mened, särskilda straff stadgats dels för falsk, icke edfästad utsaga inför domstol, dels för falsk utsaga inför annan offentlig myndighet, dels för falsk förklaring under tillbud af ed eller på tro och lofven och dels i allmänhet för falsk skriftlig förklaring i rättsförhållande vidkommande det allmänna. Härpå kunna bland annat dansk och norsk rätt tjena såsom exempel. Meneden har här uppenbart fattats allenast såsom en qvalificerad form af förbrytelse mot den sanningspligt, den enskilde anses hafva mot det allmänna och dess representanter, de offentliga myndigheterna.
Till verklig mened hör afsigtlighet hos gerningsmannen, hvaremot å andra sidan straff äfven finnes åsatt uppsåtlig ostadighet i vittnesberättelse (norsk rätt). Än vidare bestraffas dock flerstädes äfven falsk kulpös utsaga, vare sig i allmänhet (norsk, tysk och ungersk rätt) eller ock för särskildt fall. Det får väl nemligen anses hafva varit åsyftadt af lagstiftarne att bestraffa vållande, då de fastställt ett mindre ansvar för den, som af obetänksamhet förtiger hvad, som är till upplysning i saken (svensk och dansk rätt).
Straffminskningsgrund är ytterligare frivillig återkallelse af den falska utsagan (dansk rätt), åtminstone om återkallelsen sker, förr än skada uppstått (svensk, norsk och tysk rätt; i ungersk rätt strafflöshet). Och så är äfven förhållandet med ett moraliskt tryck vid utsagans afgifvande. Såsom vittne har hörts person, som genom en sann berättelse skulle hafva anklagat sig sjelf för brott eller som på grund af sitt förhållande till sak eller part icke var skyldig att vittna (norsk, dansk och tysk rätt; i ungersk rätt strafflöshet), eller ock är det parten sjelf, som till undgående af straff afgifver falsk utsaga (dansk rätt).
I ChLL lemnades bestämmelserna om mened i rättegångsbalken och rörde blott falskt vittnesmål (ÞB 21,1). Kongl. förordn. ang. eder och sabbatsbrott 1665 och 1687 stadgade deremot, att lagens ansvar för mened skulle inträda, ej blott då denna aflagts inför rätta utan äfven eljest. I 1734 års lag inflöto dock stadgandena om mened fortfarande i sammanhang med redogörelsen för vittnesbevisningen (RB 17,18 och 19). Och ehuru det visserligen var åsyftadt, att hvad, som förordnats om falskt vittnesmål, äfven skulle gälla falsk värjemålsed (RB 17,32), voro likväl bestämmelserna å andra sidan liksom nu principiellt inskränkta till att gälla sådan ed, som ålagts af domstol (RB 17,18). Ansvaret var både i ChLL och i 1734 års lag liksom förut allenast böter, i den förra 9 mark och i den senare 40 daler, hvartill dock kom ärelöshet och förlust af vittnesgillhet. Ett förtigande bedömdes redan enligt 1734 års lag mildare, föranledde blott 20 dalers böter (RB 17,27). I öfverensstämmelse med hvad förut iakttagits, straffades å andra sidan falskt vittne i mål, som gick å ära eller lif, under tillämpning af talionsgrundsatsen (MB 60,1). Böterna till biskopen vid mened bortföllo med reformationen och ersattes med kyrkoplikt. Nyheterna i 1864 års strafflag (kap. 13) äro i hufvudsak: straffets skärpning i allmänhet, straffminskning vid återkallelse af vittnesmål och menedsansvarets utsträckande till sådana fall, då falsk utsaga ej blifvit bekräftad med ed.
I 1734 års lag förutsattes äfven, att ansvar för mened kunde drabba den, som afgifvit skriftlig ed (RB 17,19), och i enlighet härmed inträdde ursprungligen sådant ansvar för den af delegarne i ett dödsbo, som falskligen uppgaf boet, redan med bouppteckningens underskrifvande under edlig förpligtelse (ÄB 9,1 och 7). Nu mera är förhållandet naturligen icke så. Ett egendomligt stadgande i 1734 års lag är, att den borgare, som flyttar utrikes under försök att undandraga sig den stadgade census emigrationis, skall förklaras för menedare (HB 3,5 enligt KF 9⁄11 1844; jfr. KF 30⁄3 1748 och 18⁄2 1768). Det är här brytandet af en promissorisk ed, hvarpå begreppet mened öfverförts. Stadgandet är dock nu mera, åtminstone i berörda hänseende, utan rättslig betydelse. Annorledes torde det deremot vara med den ovilkorliga föreskriften, att menedare ej äro vittnesgilla (RB 17,7). Detta får väl nemligen anses gälla äfven i fråga om den, som på grund af mened dömts medborgerligt förtroende förlustig (Str. L. 13,1, 2 och 5), men af nåd åter kommit i besittning deraf.