Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Statsförbrytelser

←  Mened.

Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.

Brott mot offentlig myndighet.  →

Statsförbrytelser.Då, efter hvad här ofvan visats, förut behandlade brott i den äldre germanska rätten blott bestraffades, i mån som de utgjorde förnärmelser mot enskild rätt, ligger den förmodan nära, att begreppet statsförbrytelser från början endast varit ringa utveckladt hos våra förfäder. Så förhåller det sig äfven. Emellertid saknades begreppet icke alldeles.

Den germanska rättens offentliga förbrytelser.Ehuru den dåvarande samfundsorganismen var svag och outvecklad, kräfdes till dess vidmagthållande vissa prestationer. Vägar och broar skulle underhållas, fattiga försörjas, skatter utgöras, ting sammankallas och hållas eller i allmänhet en medborgerlig pligt uppfyllas. I alla dessa fall medförde en försummelse kriminellt ansvar, enligt regel böter. Här förelåg således en förbrytelse mot samhället. Och af liknande natur var äfven understöd åt eller samvist med fridlös person samt i en senare tid hemlig förlikning i sak, hvari sådan ej finge slutas. Talan tillhörde här som eljest den, hvars rätt det angick, således i sista hand det mindre eller större rättssamfundet sjelft eller den, som företrädde detsamma. Hvad, som här sagts om medborgerliga pligter i allmänhet, gällde äfven dem, som voro af politisk beskaffenhet. Samfundets medlemmar voro skyldiga att hvar i sin mån bidraga till landets försvar, och för detta ändamål voro de vid behof skyldige att besörja uppbåd och vakthållning, gå i fält samt lemna skepp, proviant och utredning. Underlåtenhet härutinnan var belagd med ansvar. Och målsegande var den, som egde att tillse det skyldigheten rigtigt fullgjordes — således, vid ett solidariskt ansvar mellan de förpligtade, det mindre samhället och dess förstyren i förhållande till de enskilde samt det större samfundet och dess förstyren i förhållande till de mindre, ytterst konungen genom sina män. Så synes åtminstone förhållandet hafva varit enligt våra svealagar (UL, SmL, WmL II, HL).

Såsom ett svårare politiskt brott omtalades flerstädes rymning från hären och flykt från slagfältet (frank., anglos., longob., alam. och norsk rätt). Särskildt i de nordiska rättsböckerna var härjemte ansvar utsatt för landets hemsökande med utländsk krigshär och förrådande till fienden (hos oss VGL:ne, ÖGL, UL, SmL, HL; i öfrigt Fr.L., Gul. L., Er. S. L. samt Lex Alam. och Edict. Roth.) Detta var ett fall, i hvilket de nordiska rättsböcker, som eljest läto den fridlösheten åtföljande förlusten af gods endast omfatta den lösa egendomen, derunder inbegrepo äfven den fasta (VGL:ne, Er. S. L). Regelrätt följde gerningen lifsstraff och konfiskation af allt gods (ÖGL, UL, SmL, HL och Edict. Roth.). Såsom föremål för förbrytelsen tänktes ursprungligen landet i dess helhet (VGL:ne, ÖGL, Er. S. L.), i följd hvaraf gerningen alltså bestraffades såsom landsförräderi.

Äfven vid ifrågavarande offentliga förbrytelser kan iakttagas en sträfvan att tillskapa en enskild målseganderätt. Sålunda finnas böterna vid försummad vakthållning antingen i dess helhet eller till viss andel hafva tillagts den, som angaf saken, jemte den felaktige deltog i vakten eller genom försummelsen led skada af fienden (UL KgB 12,1; SmL KgB 12,2). Och likaledes var flykt ur striden utmärkt såsom en förbrytelse mot stridskamraten (Ed. Roth.), och denne tillerkänd det bötesbelopp, som härför skulle erläggas (L. Alam.). Vid landsförräderi förekom exempel derpå, att den, som derigenom kom till skada, tog målsegandeandel, enligt ÖGL en tredjedel i boskiftet. I mån som den monarkiska styrelseformen vann i fasthet och betydelse, blef det emellertid fursten, mot hvilken de offentliga förbrytelserna närmast ansågos vara begångna. Han blef således den egentlige målseganden. Detta gäller särskildt om landsförräderi. Såväl i den sydgermanska, den norska och den danska rätten som äfven i våra svealagar beskrifves landsförräderiet ej heller vidare såsom ett angrepp på fosterlandet, utan såsom ett brott mot fursten eller hans rike. Godset, som jemte lifvet förbröts, tillföll i dess helhet kronan. Och dermed kom äfven att läggas mindre vigt derpå, att gerningen utfördes med tillhjelp af landets fiender. Ett uppträdande med härsmagt gentemot den laglige konungen (UL, SmL, HL) eller ett förhärjande af landet (Fr. L., Gul. L.) betraktades såsom landsförräderi, äfven om de skedde med eget folk eller uppbåd af inländske män.

Enligt den äldre germanska rätten behöfdes det i öfrigt icke, att trupper samlades och landet sköflades, för att ett angrepp på konungen skulle vara lifssak. Jemte landsförräderi omtalas äfven former af högförräderi. Dödsstraff och konfiskation finnas stadgade såväl för dråp å fursten (L. Rip.) som för stämpling i sådant syfte (L. Alam., Ed. Roth., L. Sal.). Det höga ansvaret hade dock här ursprungligen icke sin grund i politisk hänsyn, utan i det svåra brott mot utfäst tro och lofven, som gerningarne inneburo. Också afsågo de motsvarande bestämmelserna i de svenska landskapslagarne dråp å husbonde i allmänhet, d. v. s. å den, af hvilken man uppbar lön eller till hvilken man eljest hade inträdt i tro- och lydnadsförhållande (VGL:ne, UL, SmL, HL, WmL II). Och i anglosachsisk rätt finnes visserligen anslag mot konungens lif särskildt afhandladt, men dermed sammanställdes dock äfven dylik handling mot husbonde utan någon skilnad i straffet. Landets innebyggare hade vid furstens tillträde till regeringen svurit honom lydnad, och dermed hade de mot honom iklädt sig samma skyldighet till trohet, som tjenare och vasaller hade i förhållande till sin herre.

Äfven här inträdde dock snart nog en förändring i uppfattningen. Såsom förräderi mot konungen kom att betraktas hvarje gerning, som hade till ändamål att beröfva honom tronen eller som gick ut på våld mot hans person. Häri ansågs ligga något mera än i en förgripelse å husbonde, och detta var i sjelfva verket intet annat än gerningens egenskap af statsförbrytelse. Med denna utveckling förlorade de högre böter, som vid mindre förgripelser i allmänhet voro tillförsäkrade konungen på grund af hans börd och ställning, i betydelse. Men deremot trädde förenämnda brott mot konungen närmare landsförräderiet i dess förändrade gestalt. Dessa förbrytelser blefvo blott två arter af ett gemensamt begrepp, förräderi mot konungen eller högförräderi. Denna karakter hade de redan i leges barbarorum, särskildt i alamannisk och longobardisk rätt.

I hvad mån romersk rätt här inverkat och dess crimen majestatis tjenat till förebild, torde vara svårt att afgöra. Utvecklingen betingades och kräfdes af de förändrade politiska förhållandena, statens fastare sammanslutning och konungamagtens tillväxt. Men å andra sidan var visserligen det romerska crimen majestatis alldeles icke okändt. Det utgjorde i äldre sydgermanska urkunder just beteckningen för högförräderi. Säkert är, att det romerska begreppet majestätsbrott för framtiden kom att utöfva ett bestämmande inflytande på den germanska lagstiftningen och rättsuppfattningen på ifrågavarande område.

De romerska statsförbrytelserna.I den romerska rätten synes till en början perduellio hafva varit den allmänna beteckningen för statsförbrytelse. Men det finnes skäl att antaga, det derunder äfven inbegreps dråp inom familjen. Förklaringen häraf skulle vara den, att hvad föräldrarna vore för barnen, det borde fosterlandet vara för medborgarne. Våld och stämpling mot dem räknades lika. Med perduellio förstods alltså landsförräderi. Men detta kunde visserligen bestå ej blott i gemenskap med landets fiender och underlåtenhet att bidraga till dess försvar, i öfverlöpande eller flykt från krigstjensten, utan äfven i åtgärder till omstörtande af statsförfattningen och förvärfvande af envälde. Redan under republikens dagar förekom dock härjemte begreppet majestätsbrott. Det var då beteckningen för alla de förbrytelser, som kränkte folkets majestät eller säkerhet. Till sin natur synes detta senare begrepp hafva varit mera omfattande än perduellio. Men i öfrigt har man inga säkra upplysningar, om eller på hvad sätt begreppen för en äldre tid åtskildes. Och med tiden sammansmälte de med hvarandra. Perduellio uppgick helt och hållet i crimen majestatis och försvann dermed ur rättsspråket. Särskildt blef så förhållandet, sedan med kejsardömet all den magt och värdighet, som förut tillhört folket och dess förtroendemän, samlats i kejsarens person. Majestätsbrott var således i den senromerska rätten hvarje politisk förbrytelse. Men i denna bemärkelse fick begreppet under kejsardömet äfven den mest utsträckta tilllämpning. Såsom majestätsbrott räknades nemligen ej blott våld eller stämpling mot kejsarens person, rikets yttre och inre säkerhet samt författningen, utan äfven smädelser mot kejsaren och förbrytelser mot högre embetsmän. Kejsarens helgd och okränkbarhet påfordrade ett högre ansvar, äfven om den gerning, som företagits mot honom, ej hade politiska utan enskilda grunder. Och den säkerhet, lagstiftningen rörande majestätsbrotten afsåg att tillförsäkra kejsarens person, kom honom till del i fråga om all hans personliga rätt samt sträckte sig från honom ytterligare till hans närmaste förtroendemän (ˮnam et ipsi pars corporis nostri sintˮ). Vid majestätsbrott följdes äfven andra grundsatser än de vanliga. Den brottsliga afsigten behöfde ej komma till något utförande, för att straffbarhet skulle inträda. Komplott, löfte att ingå sådan, förberedande åtgärd eller endast förefintlig afsigt voro i sådant hänseende tillräckliga. Och den brottsliga drabbades ej endast sjelf af det högsta möjliga ansvar, lifvets förlust och konfiskation, utan härjemte skulle hans barn, hvilka af nåd tillätos att behålla lifvet, förlora all förmåga att taga arf och testamente samt att bekläda något som helst embete. Detta var innehållet af den beryktade lex Quisquis, hvarmed den romerska lagstiftningen rörande majestätsbrotten uppnådde sin höjdpunkt.

Den allmänna gången af rättsutvecklingen.Det dröjde likväl ganska länge, innan de romerska rättssatserna erhöllo något obestridt erkännande i de moderna folkens lagar. Redan mot slutet af medeltiden skedde det visserligen i en eller annan rättsbok, men merendels slöto sig dock bestämmelserna om statsförbrytelser närmare till de äldre inhemska stadgandena. Deremot bragtes faktiskt den romerska lagstiftningen allmänt i tillämpning. Hvad, som af de romerska kejsarne förordnats med afseende å majestätsbrott, erbjöd alltför kraftiga medel för de magthafvande att trygga sig i besittningen af herraväldet, för att de icke skulle frestas att begagna sig deraf. Och i detta sitt handlingssätt rönte de äfven understöd af de rättslärde. Man får ej heller glömma, att statsskicket under utvecklingens fortgång ej blott stadigt förändrades till olikhet med det, som förut bestått, utan äfven alltmera vann beröringspunkter med det romerska kejsardömets. Det är också på romersk grundval, som den närvarande lagstiftningen rörande statsförbrytelserna hvilar. Ej allenast de allmänna principerna äro i hufvudsak romerska, utan, såsom de speciella brotten beskrifvits och klassificerats, finnas äfven de till stor del hafva sina förebilder i den romerska rätten (uppväckande af krig mot riket, öfverlemnande af del utaf statsområdet åt fienden, understöd och spioneri åt fienden etc.).

Öfverdrifterna i den romerska lagstiftningen gåfvo emellertid redan med den nyare tidens ingång anledning till försök att i viss måtto modifiera densamma. Hufvudsakligen kände man ett behof att skilja mellan de olika arterna af de romerska majestätsbrotten och att lämpa straffen efter brottens svårhet. Ett uppslag härtill gaf helt naturligt begreppet högförräderi, såsom det utbildat sig i den tidigare germanska rätten. Svårare förbrytelser mot fursten och härförutom hvarje angrepp på statens tillvaro, integritet och rättsliga organisation kommo att hemfalla under de stränga romerska bestämmelserna. Man återupptog för förbrytelser af denna art den romerska benämningen perduellio och sökte sålunda att afvinna den romerska rätten en anknytningspunkt för ifrågavarande åtskilnad. Öfriga majestätsbrott var man i allt fall benägen att bedöma mildare. Men härjemte återupplifvades äfven efterhand begreppet landsförräderi, och kom man sålunda på nytt att skilja mellan sådana statsförbrytelser, som på ett eller annat sätt prisgaf landet åt utländska magter, och dem, som voro rigtade mot fursten eller honom nära stående personer. Och i mån som högförräderi härvid upptogs såsom den svåraste arten af statsförbrytelse och i denna sin egenskap innefattade former såväl af landsförräderi som af majestätsbrott, kommo under dessa senare två beteckningar att inbegripas allenast mindre grofva förbrytelser i nämnda hänseenden. Under majestätsbrott förstodos härefter särskildt sådana gerningar, som inneburo förnärmelser mot personlig rätt och härjemte icke berörde statens säkerhet, vare sig nu sjelfva rätten var mindre väsentlig, eller den, som var föremål för brottet, ej befann sig i tronens omedelbara närhet. Med ifrågavarande uppdelning af statsförbrytelserna framträdde dock ytterligare en klass af brott, nemligen brott mot rikets inre säkerhet. Visserligen kunde sådana gerningar bestraffas såsom högförräderi, utan att fursten eller någon medlem af hans familj behöfde vara föremål derför. Gingo de nemligen ut på ett omstörtande af statsförfattningen, förelåg ett sådant fall, då begreppet högförräderi hade användning. Men för alla öfriga brott af fara för den bestående sociala ordningen saknades ett gemensamt begrepp, efter det att majestätsbrotten på förut angifna sätt inskränkts till att beteckna förnärmelser mot vissa personer. Det återupplifvade begreppet landsförräderi fick på detta sätt sin motsättning i brott mot rikets inre säkerhet.

Det var först med ingången af detta århundrade, som ifrågavarande beteckningar, högförräderi, landsförräderi, majestätsbrott och brott mot rikets inre säkerhet, erhöllo en skarpare begränsning i förhållande till hvarandra. Samtidigt uppstodo vid sidan af dem två nya former af statsförbrytelser, nemligen förbrytelser med afseende å utöfvandet af medborgerliga rättigheter och fiendtliga handlingar mot främmande stater. Det är införandet at det konstitutionella statsskicket och utbildningen af den moderna folkrätten, som riktat strafflagstiftningen med dessa förut okända företeelser.

Gällande rätt.Förenämnda slags brott utgöra de civiliserade folkens statsförbrytelser och bilda de hufvudgrupper, hvarpå dessa i framställningen fördelats. Hvad beträffar de förbrytelser mot offentlig rätt, som jemte landsförräderi förekommo i den äldre rätten, hafva de mestadels antingen upphört att medföra ett kriminellt ansvar eller förvisats till den speciella lagstiftningen rörande krigsväsendet. Någon full öfverensstämmelse råder likväl icke mellan de särskilda länderna i behandlingen af statsförbrytelserna. De tagas sålunda stundom i en mera vidsträckt bemärkelse eller föras, kanske rättare sagdt, under ett mera omfattande begrepp — i fransk rätt exempelvis förbrytelser ˮcontre la chose publiqueˮ och i engelsk ˮagainst public orderˮ. Och vid sådant förhållande hafva de egentliga statsförbrytelserna blandats med andra brott mot offentlig rätt, nemligen med brott mot offentlig myndighet, mot allmän frid och ordning, samt af embets- och tjenstemän. Särskildt finnas på detta sätt äfven annorstädes än i engelsk och fransk rätt brott mot offentlig myndighet (ungersk rätt) och brott mot allmän frid och ordning (österrikisk rätt) afhandlade midt upp bland de gerningar, som här utmärkts såsom statsförbrytelser. Å andra sidan hafva i vissa rättssystem en eller annan af de särskilda arterna utaf de egentliga statsförbrytelserna icke upptagits såsom en särskild klass af brott. Sålunda hafva förbigåtts icke allenast fiendtliga handlingar mot främmande stater (fransk, belgisk, österrikisk och ungersk rätt), utan äfven högförräderi. Och såväl om dessa brott som äfven om förbrytelser med afseende å utöfvandet af medborgerliga rättigheter gäller det, att, äfven om åt dem egnats beaktande, de likväl icke alltid framställts under en särskild rubrik eller såsom en egendomlig klass af förbrytelser (nordisk rätt). Allt detta skall naturligen vara af ganska stor vigt. Ty till den del som gerningar af ifrågavarande art icke rönt särskildt omnämnande, bestraffas de endast, så vidt som i dem ingå sådana moment, att statsförbrytelse af annat slag jemväl föreligger. På detta sätt blifva dock synpunkterna vid deras bedömande andra än de, som vid ett motsatt förfarande äro rådande. Detta gäller äfven, då gerningarne väl afhandlats, men endast såsom underordnade arter af andra straffbara handlingar, framför allt om de härvid fått sin plats bland andra brott än de egentliga statsförbrytelserna (jfr. för den svenska rätten Str.L. 10, 7—14, 16 om uppror, upplopp, valförbrytelser och offentlig uppmaning till våld å person eller egendom). Det säger sig äfven sjelft, att med ett sådant tillvägagående lagbestämmelserna ej blifva särdeles rikhaltiga.

Ännu i ett annat afseende är lagstiftningens beskaffenhet i dessa delar af betydelse. Efter hvad förut nämnts, afveko de principer, som i den romerska rätten omfattades med afseende å crimina majestatis, från dem, som eljest gällde i dess straffsystem. Och så blef förhållandet äfven i den germanska rätten. De betraktades såsom delicta excepta. Nu är det visserligen sant, att de senaste reformerna på straffrättens område äfven utöfvat sitt inflytande på lagstiftningen rörande statsförbrytelserna. Ehuru straffen här fortfarande äro synnerligen stränga, skilja de sig ej från dem, som vanligen brukas, om än somliga lagar, som eljest icke ovilkorligen stadgat döden såsom straff, här finnas hafva gjort ett undantag (ovilkorligt dödsstraff vid högförräderi ej blott i engelsk, österrikisk, fransk och belgisk rätt utan äfven i dansk, tysk och ungersk för de svåraste fallen). Fullkomligt satt ur bruk är att utsträcka ansvaret äfven till gerningsmannens barn, och i öfrigt rättar sig, med den större uppdelningen af de särskilda förbrytelserna, äfventyret efter handlingens art och svårhet samt farans omfång och mera eller mindre trängande beskaffenhet. Men hvad, som qvarstår från den romerska rätten, är en benägenhet att vid statsförbrytelserna bestraffa den brottsliga afsigten, så snart den framträdt i någon som helst handling, huru aflägsen den än må vara från ett verkligt utförande. I följd häraf hafva antingen brotten beskrifvits på det sätt, att till deras fullbordan hörer endast försök (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,1 och Reg.Form 110), förberedelsehandling, aftal, uppmaning, eggelse eller beslut, eller ock hafva i allt fall lägre straff fastställts med afseende å gerningar af denna beskaffenhet (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,2, 3, 7, 8, 10). Och så är äfven mestadels förhållandet med underlåtenhet att angifva sådan statsförrädisk stämpling, hvarom man erhållit kunskap. Äfven i de lagar, hvarest man i det ena eller det andra hänseendet låtit handlingar af förberörda art regelrätt blifva straffria, har man, i hvad angår statsförbrytelserna, belagt dem med ansvar (så beträffande underlåtet angifvande i norsk, österrikisk, ungersk och engelsk rätt). För det fall åter att gerningarna i allmänhet äro straffbara, eller härtill dock icke nödvändigtvis fordrats, att de beröra statens rätt och säkerhet, har, för så vidt detta senare likvisst är händelsen, skärpta bestämmelser gifvits (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,22). Å andra sidan utlofvas i några lagar fortfarande strafflöshet åt dem, som deltagit i förrädiska stämplingar, för den händelse de angifva saken och medbrottslingarne samt såmedelst hindra planens utförande (fransk, belgisk, österrikisk och ungersk rätt). I vår rätt har denna grundsats kommit till uttryck allenast på det sätt, att i ett fall straffet nedsatts för den, som af egen drift afvärjt all skadlig verkan af försökshandling, och i ett annat fall åter försök endast bestraffats, om brottets fullbordan uteslutande förhindrats genom omständigheter, som voro oberoende af gerningsmannens vilja (Str. L. 8,7 och 10),

Äfven i dessa stycken har emellertid framträdt en rörelse att likställa statsförbrytelserna med öfriga brott och att bringa dem under samma rättsnormer. Och detta har i det mesta betecknat ett uppgifvande af de för statsförbrytelserna egendomliga grundsatserna, ej deras allmängörande. I det hela har utvecklingen härvid försiggått på det sätt, att ifrågavarande grundsatser inom statsförbrytelserna fått en mindre vidsträckt användning och bibehållit sin giltighet allenast med afseende å deras svåraste former. Delvis hafva dessa afvikande grundsatser visserligen här och hvar helt och hållet bortfallit, särskildt förpligtelsen att vid ansvar angifva statsförbrytelse, som tillernas (fransk och belgisk rätt). Men till den del som de fortfarande bestå, röna de nu mera allmänt erkännande allenast i fråga om de företeelser, som falla under begreppet högförräderi eller som, hvad vidkommer de rättssystem, hvilka sakna detta begrepp, utgöra motsvarighet härtill. Den större eller mindre tillämpning, som de i öfrigt hafva, beror derpå, i hvad mån lagstiftarne hafva ansett sig böra till svårheten likställa andra former af statsförbrytelser med högförräderi. I detta hänseende förete de positiva rättssystemen i allt fall stora afvikelser i förhållande till hvarandra och kan det ej påvisas några gemensamma ledande grundsatser. På detta sätt visar det sig alltså, att begreppet högförräderi har en synnerlig betydelse för gällande rätt.

Med högförräderi förstås dock icke i alla rättssystem ett och detsamma. Vanligen inbegripas derunder sådana gerningar, som hafva till syfte att beröfva landet dess sjelfständighet eller del af dess område, att omstörta författningen, bestående unionella förhållanden eller den lagstadgade tronföljden eller att beröfva den regerande fursten lif eller frihet eller ock tron (nordisk rätt) eller förmågan att regera (österrikisk, tysk, ungersk och holländsk rätt). Härvid må dock märkas, att sjelfva benämningen högförräderi endast undantagsvis förekommer såsom en särskild teknisk term (tysk, ungersk, österrikisk och engelsk rätt). Detta hindrar dock icke, att begreppet i sin ofvan angifna omfattning kan förefinnas (norsk och holländsk rätt äfvensom svensk enligt Str. L. 8,1—3). Men det händer äfven, att de bestämmelser, hvilka närmast motsvara andra lagars stadganden rörande högförräderi äro mindre innehållsrika, nemligen så till vida som de icke omfatta förberörda form af landsförräderi (dansk, fransk och belgisk rätt). Tvärtom hafva under stadgandena rörande högförräderi äfven inbegripits gerningar af annan art än de förenämnda, nemligen understöd åt fienden (engelsk rätt), våld mot statsrådet eller dess medlemmar (holländsk rätt), svårare förgripelser i allmänhet mot fursten (fransk, belgisk, österrikisk och ungersk rätt) och härförutom äfven mot tronföljaren (belgisk och engelsk rätt), arfsberättigad prins i allmänhet (svensk och norsk rätt), drottningen (holländsk och engelsk rätt), hvarje medlem af furstehuset (fransk rätt), den som i furstens ställe förestår regeringen (holländsk rätt) eller vissa andra högre embetsmän (engelsk rätt) äfvensom uppväckande eller förstorande af fara för staten utifrån eller medelst uppror och borgerligt krig (österrikisk rätt) samt krigföring mot fursten och kränkande af vissa fursten nära stående qvinliga medlemmar utaf det furstliga huset (engelsk rätt).

I fråga om landsförräderi skiljer man mellan militäriskt och diplomatiskt förräderi. Såsom militäriskt landsförräderi angifvas allmänt bärande af vapen mot riket eller mot magt, som är med detsamma förbundet i krig, uppväckande af krig mot riket från annan stats sida, handlingar, hvarigenom i krig landets krigsstyrka försvagas eller i allt fienden understödjes, och spioneri i krigstid (jfr. för den svenska rätten Str. L. 8,4—11). Härtill sluta sig stundom ytterligare värfvande af folk till främmande krigstjenst (dansk och österrikisk rätt samt svensk enl. Str. L. 8,25), tagande af sådan värfning (dansk och engelsk rätt), delaktighet i krigsmans rymning (nordisk, holländsk och engelsk rätt; jfr. Str. L. 8,26), stympning för undgående af krigstjenst (dansk rätt; jfr. hos oss 1881 Str. L. för krigsmagten § 70) och bedräglig leverans åt här eller flotta i krigstid (holländsk rätt) etc. Diplomatiskt landsförräderi består i främjande af annan stats fördel på sitt eget lands bekostnad, i förrådande eller offentliggörande af hvad, som för landets väl bör hemlighållas, samt i förderfvande af statshandling (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,15, 18—21). Härjemte har undantagsvis äfven gifvits ifrågavarande karakter åt annat tillhandagående af främmande magt i sådan sak, som rörer riket (jfr. i svensk rätt Str. L. 8,16 och 24: mottagande af gåfva utaf främmande magt för främjande af dess fördel på landets bekostnad och underhandling för eller med annan stat i sak rörande riket). Särskildt finnes i några rättssystem det bestraffas såsom landsförräderi att genom fiendtliga handlingar mot främmande magt utsätta eget land för fara (fransk och belgisk rätt samt delvis äfven holländsk). Här har sålunda under viss förutsättning straff stadgats för förbrytelser mot annan stat.

I de flesta rättssystem straffas dock sådana gerningar, utan att dervid fästs förbehåll af ifrågavarande art, nemligen för så vidt de bestå i våldshandlingar eller ärekränkningar mot främmande stats regent eller sändebud i landet (jfr. för den svenska rätten Str. L. 8,27 och 28). Somliga lagar tillägga förnärmelse mot främmande stats auktoritets- eller höghetstecken (tysk rätt), högförrädisk åtgärd (tysk och österrikisk rätt) eller förnärmelse mot annat land i allmänhet (dansk rätt; jfr. för svensk rätt Tryckfr. Förordn. 3,9). Härom innehåller den svenska strafflagen intet. Och i öfrigt afse dess ansvarsbestämmelser rörande våld mot främmande stats regent eller sändebud allenast det fall, att desse befinna sig här i landet (så äfven i norsk rätt).

Af brott mot rikets inre säkerhet omtalas i den svenska rätten, om man frånser högförrädiskt angrepp på författningen, endast två fall, dels att någon obehörigen håller krigsstyrka samlad och dels att man sprider ut lögner eller falska rykten, farliga för rikets säkerhet (Str. L. 8,13 och 14). Andra rättssystem lemna enligt regel härutöfver en mängd bestämmelser i ämnet: uppväckande af borgerligt krig, samlande af väpnade band, förstörande af statens egendom, deltagande i otillåtna föreningar, upphetsning mot lagar, myndigheter, social ordning eller klass i samhället etc. Till någon del beror detta derpå, att brott mot rikets inre säkerhet uppfattats i betydelse af brott mot offentlig ordning. Och i åtskilliga strafflagar har också begreppet brott mot rikets inre säkerhet helt och hållet ersatts med en beteckning af nyssnämnda art eller af motsvarande natur (tysk, ungersk, holländsk och engelsk rätt). Derföre återfinnas också hos oss några af de brott, som i annan rätt kännetecknas såsom förbrytelser mot rikets inre säkerhet, under det kapitel, som innefattar de svårare formerna af förbrytelserna mot offentlig ordning, nemligen brott mot offentlig myndighet. Så är nemligen förhållandet med uppror och upplopp (Str. L. 10,7—13) samt offentlig uppmaning till våld å person eller egendom (Str. L. 10,14 enl. lag 28⁄10 1887).

Den närvarande lagstiftningen rörande majestätsbrotten skyddar genom skärpta ansvarsbestämmelser i större eller mindre måtto medlemmarne af landets furstehus mot angrepp å deras personer, till den del som detta icke skett genom stadganden rörande högförräderi (jfr. för svensk rätt Str. L. 9,1—5; i engelsk rätt blott tal om fursten sjelf, i belgisk ej om annat än våld samt i fransk och österrikisk våld och offentlig ärekränkning). Men ett liknande skydd lemnas äfven riksstyrelse eller regent (ej i fransk och österrikisk rätt), åtminstone för det fall att gerningen är af politisk beskaffenhet (jfr. för svensk rätt Str. L. 9,7 och 8).

På samma sätt har äfven skydd beredts åt riksdagen och dess medlemmar (jfr. för svensk rätt Str. L. 9,8 och Reger.Form. § 110). Härförutom har i svensk rätt ansvar för brott med afseende å utöfvandet af de konstitutionella rättigheterna endast stadgats för ett par enstaka fall, nemligen i det för öfrigt ytterst knapphändiga lagrummet rörande missbruk af valrätt och obehörig inverkan på val (Str. L. 10,15). Annorstädes innehålla strafflagarne åter dels skärpta bestämmelser för våld mot statsrådet eller de högsta domstolarne (norsk och dansk rätt) och dels flerfaldiga, hufvudsakligen mot de offentliga myndigheterna rigtade lagrum till tryggande af de enskildes frihet samt konstitutionella och medborgerliga rätt (särskildt i fransk och belgisk rätt; jfr. hos oss Str. L. 8,13).

Principiellt bestraffas såsom statsförbrytelser allenast dolösa gerningar. Kulpösa handlingar finnas endast så till vida belagda med ansvar, som den, hvilken med fullt medvetande om det orätta i sitt handlingssätt, begår en gerning, som har karakteren af förräderi, icke nödvändigtvis behöfver hafva handlat i förrädiskt syfte för att träffas af ansvar (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,18, 19 och 21).

Vid åtskilliga statsförbrytelser utgör det en förutsättning, att de föröfvats af person i en viss ställning (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,15 och 18). Allmänt hörde det sålunda fordom till begreppet högförräderi, att gerningsmannen var undersåte, och till landsförräderi åter, att förbrytaren var en inländsk man. Hvad beträffar militäriskt landsförräderi, har den ursprungliga uppfattningen för flera eller färre fall erhållit uttrycklig bekräftelse äfven i gällande rätt (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,4—10 och 24). Härvid har dock stundom särskildt framhållits, att det icke vore af nöden, att gerningsmannen hade medborgarerätt, utan blott att han stode i förhållande af undersåte (norsk rätt). I den svenska rätten, för hvilken i öfrigt åtskilnaden mellan medborgare och undersåte är främmande, har åt denna princip gifvits det uttryck, att med inländing skall regelrätt räknas lika den utländing, som är anställd i tjenst hos de förenade rikena eller derstädes vistas (Str. L. 8,12; så äfven i tysk rätt). Hvarest unionella förhållanden bestå, kan i allt fall den, som hör till den förbundna staten, i lika måtto straffas för statsförbrytelse som inländsk man, och egnar sig å den andra sidan den förbundna staten också till föremål för brott af denna art (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,1—10, 23, 24; 9,9). I större eller mindre måtto har vid vissa former af statsförbrytelser brottets beifrande gjorts beroende af den förfördelade (tysk och dansk rätt vid brott mot främmande stat) eller ock af förordnande från regeringens sida (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,29 och 9,6).

Svensk rättsutveckling.LL:ne och Allm. St. L. skilde fortfarande mellan landsförräderi och högförräderi i deras gamla bemärkelse samt beskrefvo dem närmast i öfverensstämmelse med svealagarne (MELL HgB 7 och 8, ChLL HgB 8 och 9, Allm. St. L. HgB 6 och 7). Landsförräderi karakteriserades alltså såsom ett angrepp med utländsk här å fosterland och konung. Och i stadslagen tillades uttryckligen, att det icke vore landsförräderi, om man följde sin rätta konung i härnad mot landet, ehuruväl denna grundsats senare visserligen ej iakttogs (Link. Besl. 1600). Hvad åter angick högförräderi, fans det visserligen fortfarande sammanställdt med dråp å husbonde. Men det behandlades likväl särskildt och omfattade ej allenast dråp å konungen utan hvarje handling, som bestod i eller gick ut på våld och förgripelse å hans person. I ChLL slöto sig härtill ytterligare bestämmelser med afseende å tillvitelser och skymford mot konungen eller hans råd (KgB 9). För detta fall var ansvaret lifvets förlust, om ärekränkningen gick å heder eller ära, men eljest 40 marks böter eller en månads fängelse å vatten och bröd. Förrädare hade åter liksom förut ej blott förverkat lifvet, utan äfven allt sitt gods under kronan.

Redan i tiden mellan förberörda lagar och 1734 års lag framträdde dock ohöljdt romerska begrepp och rättssatser. Crimina majestatis och perduellionis voro gängse termer i förordningarne. Med den förra afsågs att beteckna angrepp å konungen eller riket, med den senare deremot åtgärd till förminskande af konungens och rikets höghet och värdighet. Åtskilnaden var gjord efter samtida tysk lagstiftning och doktrin. Sväfvande och obestämd såsom den var, hade den likväl för den svenska rätten ej större verklig betydelse än för den tyska. Under inflytande af det romerska begreppet crimen majestatis sammansmälte högförräderi och landsförräderi, för hvilka ju straffet dessutom redan förut var enahanda, till ett gemensamt begrepp (jfr. 1734 lag MB 4,1), och utsträcktes det för dem stadgade ansvaret till åtskilliga andra gerningar. Sålunda kom det skydd, som konungen hade till sin person, att omfatta jemväl drottningen och deras bröstarfvingar (KF 2⁄3 1683, 1734 MB 4,1), och utmärktes stämplingar i syfte att förskaffa sig envälde och ändra regeringssättet såsom förräderi (Ständ. Valakt 1719, Ständ. Fören. 1720, Reg.Form. 1720, 1734 lag MB 4,8). Ytterligare förklarades det, att förräderistraffet väntade den, som uppenbarade konungens hemliga rådslag och utgaf de skrifter, hvilkas hemlighållande statens väl påfordrade, eller som mottoge gåfva eller förläning af främmande magt för befrämjande af dess fördel på sitt eget lands bekostnad (KF 9⁄12 1696, 1734 lag MB 4,6). All slags gemenskap med fienden bestraffades äfven såsom förräderi: hysande af spejare (Örebro Stadg. 1617), frivillig tillförsel af förnödenheter till fiendtlig krigshär (K. Plak. 14⁄1 1677) och hjelp eller anvisning till främjande af dess företag (Krigsart. 1683, Sjöart. 1685, 1734 lag MB 4,1). Den, som lät bruka sig såsom sändebud hos främmande magt eller gick dess i riket anställda ministrar till handa i deras förrättningar, landsförvisades och förlorade all rätt såsom svensk medborgare (KF 20⁄11 1727, 1734 lag MB 4,7).

Äfven de allmänna grundsatserna på ifrågavarande område blefvo helt och hållet romerska. Särskildt skulle vid förräderi hvarje medhjelpare straffas lika med hufvudmannen (Stockh. Besl. 1599, KB 25⁄10 1659, 1734 lag MB 4,3) och likaledes den, som vetat om de förrädiska planerna och det oaktadt tegat der med (KB 25⁄10 1659, Hofart. 1687, 1734 lag MB 4,4; jfr. 1686 KkL 7,3).

I allt detta stadfästade 1734 års lag de nya rättsgrundsatserna. Begreppen perduellio, d. v. s. högförräderi, och majestätsbrott lågo till grund för dess behandling af ifrågavarande förbrytelser under titlarne ˮom förräderiˮ och ˮom den, som lasteligen talar å konungen eller dess och rikets rådˮ. I sak närmade sig i en punkt 1734 års lag till och med än vidare till den romerska rätten. Smädelse mot konungen, drottningen eller tronföljaren förklarades nemligen utan vidare för lifssak. Med afseende å dylik förbrytelse mot rikets råd bibehöllos åter såväl förutvarande åtskilnad mellan tillvitelse af ärerörig och icke ärerörig beskaffenhet som äfven rättigheten att freda sig från ansvar medelst bevisande af det sanna i tillmälet. Och härförutom gjordes det till vilkor för gerningens bestraffande såsom statsförbrytelse, att den afsåg embetet. Men i öfrigt betecknar redan 1734 års lag i förhållande till närmast förutvarande rätt i åtskilliga delar ett uppgifvande af de stränga romerska rättsnormerna. Ett sådant låg bland annat deri, att 1734 års lag i större måtto än förut fastställde olika straffsatser med afseende å förräderibrotten. Och på detta sätt kan man redan i 1734 års lag urskilja högförräderi i modern mening. Detta skulle nemligen då utgöra den grupp af förräderibrott, som föranledde det svåraste straffet, förlust af gods, hand och lif samt stegling. Och man kan så mycket hellre utmärka dessa förbrytelser såsom högförrädiska handlingar, som det endast i fråga om dem synes hafva varit afsedt, att ofvan berörda afvikande regler för delaktighet skulle ega tilllämplighet (jfr. 1734 lag MB 4,1—4). Begreppet högförräderi var dock här visserligen af ett vida större omfång än det, som förekommer i 1864 års strafflag.

Vigtigare var emellertid, att i 1734 års lag åtskilligt förbigåtts af det, som gällde enligt förutvarande rätt. Sålunda hette det dessförinnan om barn till statsförrädare, att de visserligen skulle få behålla gods och arf, men att de voro uteslutna från titel och förnämligt embete (Norrköp. Besl. 1604), och var det belagdt med ansvar, principiellt lifsstraff, att vid fiendtligt infall gifva sig under fienden i stället för att till det yttersta försvara fosterlandet (K.Res. 4⁄9 1719, KB 2⁄11 1719, K.Res. 18⁄1 1720). Härtill finnes icke något motsvarande i 1734 års lag.

Enligt landslagarne innehöll icke blott folkets ed till konungen ett löfte att bistå honom ˮmeþ hærfærþ til landamæris, rike ok land meþ honum æt væriaˮ, utan var äfven förräderistraff stadgadt för den, som ˮryme undan kunungx baneerˮ (så äfven i K. Stadg. 1345 och 1448). Långt före 1734 års lag fingo emellertid med krigsväsendets omdaning samtliga hit hörande ansvarsbestämmelser sin plats i krigslagarne (Krigsart. 1683, Sjöart. 1685). Likväl stadgades i tiden närmast före 1734 års lag ansvar för den, som med våld satte sig upp mot befallning att försvara rikets gränser eller eljest ej hörsammade härom gjordt uppbåd (K.Råds Br. 12⁄7 och 29⁄8 1710).

Förutom den utbildning, som begreppen högförräderi, landsförräderi och majestätsbrott erhöllo genom 1734 års lag och tidigare förordningar, egnades i dem äfven beaktande åt öfriga statsförbrytelser i vår nu gällande rätt. Förlust af lif, ära och gods stadgades såsom straff för den, som samlade eller hölle samladt krigsfolk till utförande af stämpling mot rikets säkerhet (1720 Reg.Form § 26, 1734 lag MB 6,4), och med svårt ansvar belades äfven utspridandet af falska rykten, skadliga för rikets säkerhet (Örebro Stadg. 1617, 1734 lag MB 6,5). Dessa brott behandlades i 1734 års lag under rubriken ˮmyteri och upprorˮ och tänktes således, likasom väl äfven för närvarande är händelsen, närmast rigtade mot rikets inre säkerhet. I fråga om förbrytelser mot främmande magts sändebud i landet hänvisades till jus gentium. Straff skulle ådömas efter den lag, som staterna i denna del plägat sinsemellan iakttaga (KB 9⁄2 1689). Presterna skulle afhålla sig från att tala smädligt om främmande nationer (1686 KkL 2,2), och paskiller mot utländska furstar och stater skulle brännas af bödeln, jemte det att författaren straffades för ärekränkningen (K.Plak. 27⁄4 1665; jfr. 1812 års Tryckfr. Förordn. 3 mom. 9). Våld mot riksdagsman blef edsöresbrott (K.Försäkr. 20⁄3 1720; jfr. nu 1809 års Reg. Form. 110).

I fråga om statsförbrytelserna var 1864 års lagstiftning sålunda väl förberedd genom den föregående rättsutvecklingen. Ej heller skedde större förändringar i tiden mellan 1734 och 1864 års lagar. Straffsatserna nedsattes blott i ett par fall, nemligen med afseende å utspridande af falska rykten (KF 20⁄1 1779) och smädelse mot konung, drottning eller tronföljare (KF 30⁄5 1835), hvarförutom i fråga om sistnämnda brott det uttryckligen förbehölls Kongl. Maj:t att afgöra, huruvida saken skulle beifras (KB 25⁄9 1777 och KF 19⁄5 1845). Genom åtskilliga författningar inskärptes jemväl, att förräderistraff skulle drabba den, som sökte rubba rikets konstitutionella stadgar eller den lagstadgade tronföljden (K.Försäkr. 1751, K. Förbud 10⁄12 1812).

1864 års lagstiftare bibehöllo den i 1734 års lag befintliga fördelningen af statsförbrytelserna i förräderihandlingar och majestätsbrott. I kapitlet om förräderi afhandlades dock äfven sådana gerningar, som, fastän de icke kunde sägas vara förräderi, likväl voro menliga för rikets säkerhet. Och på sådant sätt öfverflyttades dit ej blott de i 1734 års lag förekommande brotten mot rikets inre säkerhet (Str. L. 8,13 och 14), utan intogos derstädes äfven föreskrifter om sådana brott, som förut ej vidrörts i den allmänna lagen, nemligen förgripelser mot främmande furste och sändebud, värfning till främmande krigstjenst (förut KF 18⁄2 1768, Värfn. Stadg. 7⁄4 1802) och delaktighet i krigsmans rymning (förut Krigsart. 1798). I öfrigt gaf 1864 års strafflag en snäfvare begränsning åt begreppet högförräderi och inskränkte särskildt dess tilllämpning å förbrytelser mot medlemmar af den kungliga familjen till det fall, att deras verkningar omedelbart berörde stat, författning eller tronföljd. På grund häraf fingo åter majestätsbrotten en större omfattning. Den helgd, som med lagstiftningen rörande förräderi och majestätsbrott varit tillförsäkrad konungen, drottningen och tronföljaren, utsträcktes härförutom till alla konungahusets medlemmar i besittning af kunglig eller furstlig värdighet äfvensom till riksstyrelse.

Förordnandena i 1864 års strafflag ega för öfrigt större bestämdhet och fullständighet än den förutvarande rättens. Särskildt äro sålunda helt och hållet nya de lagrum, hvarigenom straff stadgats för förderfvande af handling, innefattande bevis om rikets säkerhet eller rätt mot annan stat (Str. L. 8,20 och 21), för våld å främmande stats öfverhufvud (Str. L. 8,27) och för smädelse mot riksdag, dess afdelningar eller utskott (Str. L. 9,8; förut blott enligt 1812 års Tryckfrih. Förordn. 3,6). Något allmänt stadgande rörande brott mot eller missbruk af valrätt eller obehörig inverkan på val (Str. L. 10,15) fans ej heller före 1864 års strafflag, allenast spridda föreskrifter i författningarne rörande valförrättningar. Nya äro äfven de bestämmelser, hvarigenom hänsyn tagits till de unionella förhållandena — utsträckandet af hvad, som varit stadgadt rörande brott af svensk man och mot Sverige, till att gälla äfven för förbrytelser af norsk man och mot Norges rike, författning och konstitutionella myndigheter (Str. L. 8,1, 4—10, 23, 24; 9, 9). Principen, att till statsförbrytelser hörde, det gerningsmannen var en inländing, underkastades äfven på annat sätt jemkningar. Ehuru straffet i 1734 års lag för vanvördnad mot konungen eller rådet ansågs kunna tillämpas jemväl mot främlingar, var det enligt denna lag deremot vid förräderibrotten fortfarande en tyst förutsättning, att gerningsmannen vore svensk undersåte, född i landet eller hit inflyttad (Nehrman p. 150, 164). Med 1864 års strafflag bortföll denna betingelse i åtskilliga fall (Str. L. 8,1—3, 11, 15—22, 25—28; 9,1—9). Af särdeles stor betydelse var, att 1864 års straff lag ej blott noggrannare skilde mellan de särskilda statsförbrytelserna, utan äfven i vida större måtto än förut anordnade olika straffsatser alltefter brottens beskaffenhet och svårhet. Särskildt bröt den i de flesta fall med den ännu i 1734 års lag vid förräderibrotten bibehållna principen att i straffbarhet likställa med fullbordad gerning hvarje annan handling, hvaraf uppsåtet framginge (Str. L. 8,2, 3, 7, 8, 10, 15). Vid underlåtenhet att angifva för rikets säkerhet menliga brott medgafs härförutom straffrihet för vissa gerningsmannen nära stående personer (Str. L. 8,22). Konungens bestämmelserätt i fråga om statsförbrytelsers beifrande utvidgades (Str. L. 8,29 och 9,6). Och tillsist nedsattes jemväl allmänt straffsatserna.

Några handlingar, som i den förutvarande rätten hade betraktats såsom statsförbrytelser eller i allt fall sammanställts med dessa, förlorade med 1864 års strafflag denna karakter. Det var ett önskningsmål för den äldre politilagstiftningen att hålla rikets innebyggare qvar i landet. De fingo derför ej heller resa ur landet utan särskild tilllåtelse och ställande af säkerhet, för att de skulle återkomma. Särskildt betraktades det såsom ett verkligt brott att utan konungens lof träda i tjenst hos utländsk magt eller att taga stadig boplats i främmande land. Äfventyret var förlust af all svensk man tillkommande borgerlig rätt (1734 lag MB 4,6 enligt KF 16⁄7 1812). Denna bestämmelse bortföll med 1864 års strafflag. Härjemte upphörde smädelse mot statsrådet att vara en statsförbrytelse. Dylik gerning kom att falla under de allmänna bestämmelserna rörande brott mot offentlig myndighet (Str. L. 10,2; i Finland likaledes genom KF 26⁄11 1866)

---